Jo, visst känns det att det snart är jul!

Igår var det folkomröstningsdags igen. Det resultat som har störst nationell betydelse är att man inte skall skynda på avvecklingen av kärnkraftverken. Men samtidigt är man inte helt enig om vad resultatet egentligen betyder. Sen har det varit många olika omröstningar och även personval i olika kantoner. Allt från arvsskatt till placeringen av en parkeringsplats.

Vi var hemma hos mig igår till ”holiness meeting” och gemensam middag. Hela gruppen var samlad, vi var alltså sexton stycken. Rickard och David stod för den andliga spisen och det var förstås advent som var temat. Be glad in the Lord and rejoice!

Sen hamnade fokus på hur vi skall ha det i fortsättningen, nu när vi blivit så många. Alla är eniga om att det känns mycket bra att vi fortsätter samvaron kring middagsbordet, men det blir alltså middag till sexton om alla kommer. Jag hade beställt mat från en cateringfirma, ostpajer, sallad, bröd och kallskuret, men det var en nödåtgärd, jag hann inte laga mat. Vi har en överenskommelse om att det skall vara enkel vardagsmat. Det respekterar inte Pierre, han älskar att laga mat och har han tid så blir det riktigt avancerade trerätters.  Vi kom fram till att fortsätta som förut, d v s att vi roterar med ansvaret för samlingen och middagen.

Vi har ju ett nästan fast åtagande, att vara med och sjunga när församlingen i Lugano har gudstjänst. Det skall enligt programmet vara var tredje söndag, men prästen, som bor och arbetar i Bolzano är ju ensam i sin uppgift, så det kan bli förändringar av det. Nu har de lekmän som ansvarar för kyrkan och den lilla församlingen fått tillåtelse att ha ”andakt” om det blir för glest mellan gudstjänsterna, men inte på ordinarie gudstjänsttid som infaller klockan halv elva på söndagen.  Nästa gudstjänst är den 11 december, sedan blir det inget förrän efter nyår men då ville de ha en julandakt på kvällen den 23, vilket säkert går bra. David föreslog att vi skulle sjunga julsånger på några olika språk och ha några unisona sånger på italienska. Svensk sång, sjungen av mig, det fick inte bli något avancerat – Ett litet barn av Davids hus, den tror jag passar bra. Jag tyckte att Rickard skall sjunga Alf Pröysens Julekveldsvise. Han menade att det är för många verser och melodin är lite entonig – men jag har en idé, skall testa den med Diana...

Nu skall jag jobba ett par timmar till  jag har halkat efter lite i planeringen.

Fredag kväll.

Ytterligare en dag med mycket regn. Men igår tittade solen fram under ett par timmar och då blev det en rask promenad uppe på Monte Verita. Det finns fortfarande träd och buskar som inte har fällt sina blad och i den lågt stående solen lyser de i rött och guld – vackert! 

Igår avslutade Elvy och Torsten svenskkursen för de asylsökande kvinnorna. Det var fyra som kunde vara med hela tiden och med tanke på att alla hade en bristfällig skolunderbyggnad så var nog resultatet ok. De hade tränat mycket på det latinska alfabetet och försökt lära sig att förstå skyltar och tränat på att tala svenska, enkla och vardagliga fraser.

Nu håller väl Europa andan när Erdogan hotar att öppna gränserna. Det är ingen bra tillvaro för flyktingarna att vara i läger i Turkiet, men vad händer om de försöker ta sig över havet till de grekiska öarna mitt i vintern eller, som det stod i en tidning här, Erdogan ger dem möjligheter att ta sig via Istanbul till Bulgarien och Greklands fastland? Visst kan länderna i Europa ta emot fler flyktingar men kommer man att kunna ta emot dem på ett humant och värdigt sätt? Fred i Syrien finns inte på dagordningen just nu, även om många flyktingar säkert vill återvända hem.

Ett annat skäl till att hålla andan är turerna kring bildandet av en ny regering i USA. Trump samlar en brokig skara kring sig, det kommer att bli den mest oerfarna amerikanska regeringen i modern tid. Om det skulle bli omräkning av rösterna i några ”swing states”  eller i ”rust belt”– kommer en sådan omräkning att förändra slutresultatet? Blir det en ännu värre politisk villervalla än nu – även om Hillary Clinton naturligtvis är en betydligt skickligare och mer erfaren regeringsbildare än virrhjärnan Trump. Sista dagen för att begära omräkning i Wisconsin är idag och jag  har ännu inte sett  något om att demokraterna har ställt krav på detta.

Idag är det Black Friday.  Nej, jag har inte köpt något, inte ens varit ute idag. Måste vi ta efter allt amerikanskt? Jag hörde en intervju på radion; veckan innan Black Friday är det dött i affärerna, veckan efter är det också glest mellan kunderna och det är först omkring den 10 december som den verkliga julrushen sätter in. Men då blir det desto stressigare och för många mindre butiker innebär hela konceptet totalt sett minskade intäkter.

På söndag samlas vi här hos mig – i morgon skall jag baka lussekatter och ”mor Monsen”, en norsk julkaka. Middagen blir catering, varken Rickard eller jag har tid att laga mat till sexton personer. Yves och Rickard skall hjälpas åt med tapetseringen i morgon. När vi träffas på söndagarna så är det en god kombination av lekamlig och andlig spis. Den sistnämnda får David och Rickard stå för den här gången. Jag ser fram emot söndag.

Nej, regnet upphör inte.

Ytterligare en dag med kraftigt regn. Prognoserna talade om lite regn, men det stämmer inte. MEN – jag har börjat jobba på mitt uppdrag och då passar det bra med busväder utomhus. Sen undrar jag hur det står till med vädret och årstiderna, vid ett hus här på gatan blommar forsythia och faktiskt också en kamelia som visar upp några stora rosa blommor.  Det blev ingen stor valnötsskörd i år. Trädet behöver väl vila sig ibland. Nu sedan jag läst boken om Trädens hemliga liv så undrar jag förstås vilka träd-relationer mitt valnötsträd har. Det står inklämt på den branta sluttningen, har bara ett par vårblommande buskar som sällskap på tomten. Det måste ha enorma rötter för att kunna kommunicera t o m med ett par småvuxna prydnadsträd på granntomterna. Där finns det palmer också, men så vitt jag vet, är palmer örter, inte träd. Men valnötsträdet lever och frodas och för det mesta får jag mer än nog av fina valnötter av det.

Rickard jobbar för fullt med sin lägenhet. Spacklar, målar och tar bort fläckar på golven. Antingen får han låta slipa golven eller lägga på heltäckningsmatta. Det blir nog det senare. Entréhallen och köket har som väl är klinkergolv. Han har valt tapeter – diskreta sådana i naturtoner. I vardagsrummet finns det två väggar, de där det inte är fönster eller dörrar, som har en tapet med stora illröda vallmoblommor med tillhörande gröna blad på svart botten. Mannen i färgaffären hade rekommenderat att Rickard målar över väggarna innan han tapetserar, annars kan det våldsamma mönstret faktiskt lysa igenom.

Nu har jag haft min lunchpaus – en del av den har jag ägnat åt att läsa om Donald Trumps bravader. Nu vill jag veta vad amerikanerna i gemen anser och kanske också fruktar inför framtiden. Men pressen har förstås nog med att skriva om vad  DT gör och säjer. 

Ännu mer regn på tisdag

Återigen en dag med regn, kraftigt regn och praktiskt taget ingen sikt. Nu väntar jag på mitt uppdrag – det borde komma idag.

Igår var jag med Rickard och såg på hans nya lägenhet. Det är en välplanerad trea, hyfsat stort badrum och kök, balkong i västerläge och som jag tror att jag skrev här tidigare – nära till golfbanan. Det är ganska mycket småskavanker, men inget som inte går att rätta till av en händig person som Rickard. Han började idag med att slipa och spackla, han hoppades att detta plus tapetsering skulle bli klart denna veckan och sedan får han åka hem till Biel och avveckla sitt boende där. Köksrenoveringen får anstå tills efter helgerna.

Regnet har förorsakat en hel del jordras som hindrar trafiken. De flesta är sådana som kan röjas undan på ett par timmar men på några platser har stödmurar eller vägbanor rasat. När jag läser de norska nyheterna på nätet så är det samma sak där. Där är det vinterföre på fjällvägarna, det slipper vi i alla fall. Just nu.

Jag hade tänkt skriva lite om att de är rätt eländigt i Norge just nu, schack, skiddopning och strandade budgetförhandlingar. Men så plingade det till och nu får jag ladda ner mitt uppdrag. Och börja jobba.

Regnig måndag.

Ösregn, och så skall det förbli hela veckan. Nu kommer det snart rapporter om mark som ger vika för all väta och vägar som blockeras. Å andra sidan brann det i en lägenhet på Via Varenna i Locarno igår kväll och en åldring dog, kvävd av röken.

Jag vet inte hur många gånger som jag läst och hört uppmaningar här om att man måste skaffa brandvarnare, men det verkar inte ha någon genomslagskraft. Nu vet jag inte hur det var i just detta fallet, men vid många andra tillfällen med dödsoffer har man konstaterat att det inte fanns brandvarnare. Jag har två på varje våningsplan, en mycket billig livförsäkring. Dessutom följer jag den svenska principen att byta ut batterierna till första advent – så blir det även den här veckan.

Rickard har just kört iväg för att hämta nycklarna till sin lägenhet och hämta tapetprover. De som har bott där hade två små barn så både tapeter och målning bär spår av deras framfart. Men det spelar ingen roll för Rickard tycker att tapeterna som finns där är förskräckliga och att måla dörrposter och lite annat det tycker han bara är roligt. Sen är det köket – där vill han att jag skall tycka till. Först ansåg han att det dög åt honom, men vid närmare eftertanke så är skåpdörrar av beige laminat inte så roligt. Jag får besiktiga lägenheten i eftermiddag.

Vi var i kyrkan i Lugano i går och vår lilla kör framförde tre sånger, alla på italienska. Det är tur att det är tre veckor tills nästa framträdande så jag hinner lära mig dem. Sedan var det adventskaffe, en vecka för tidigt förstås, det är ju bara gudstjänst var tredje vecka men man ville väl passa på att njuta av den traditionella sötsliskiga adventskransen. Jo, jag klämde i mig en bit jag också.

Alice och Villy kommer hem till Sverige på onsdag och stannar över jul. Nu är den stora frågan – är dom gifta? När Elvy skypade med Alice så skrattade hon bara när Elvy frågade. Efter jul reser de till Florida. Elvys brorson, som numera driver gården där hon växte upp, har enbart växtodling på gården numera och tillbringar alltid vintern långt borta från den kanadensiska vintern. Det verkar som om de får räkna noga, under varje 180-dagarsperiod får Alice tillbringa 90 dagar i Sverige, fram tills att det blir klart med uppehållstillstånd för henne. Elvy sade att man kan kolla på Migrationsverkets hemsida hur långa väntetiderna är, just nu 13-15 månader. Så om ett år ungefär bör det vara klart. Det är fullkomligt idiotiskt, en person som är 70+, ekonomiskt oberoende och skall flytta till  Sverige av personliga skäl, det skall inte behöva  ta så lång tid. Villy har fått ett sex månaders uppehållstillstånd i Kanada, det tog bara ett par veckor så var det klart och om de kommer tillbaka dit efter att ha varit ute ur landet, så kan det förlängas. Så de får väl föra en nomadiserande tillvaro tills vidare.

Och på tal om Florida. Jag följer nyheterna om Trumps ministerkandidater och det känns som om han kommer att visa upp ett kabinett som är ett mycket tragiskt skämt. Internera muslimer, massdeporteringar, skendränkning och nära relationer med KKK... Hans vägran att lägga sina affärsverksamheter och tillgångar i en s k blind trust under sin ämbetsperiod. Och om han kritiserade Hillary Clinton för att ha alltför nära relationer med Wall Street – vad har han själv? Och var slutar den här cirkusen? Även de mer sansade amerikanska dagstidningar som jag läser på nätet börjar backa.

Jag kan också meddela att Göran inte enbart har ryggskott utan också ett rejält diskbråck, men det var nog något som låg latent till dess att han lyfte den tunga boklådan. Han har haft besvär med ryggen av och till i flera år. Vila, värme och sjukgymnastik står nu på programmet och allt tungt arbete, inklusive  snöskottning får han hjälp med av Johnny och B-G.

Nu väntar jag på mitt uppdrag. Blir det busväder hela veckan så är det utmärkt arbetsväder.

Och just som jag skulle  publicera detta, så hör  jag på radion att en väg borta i Medeglia har spärrats av ett jordras.

Hemma igen..

Jag reste från Arlanda 0950 och kom till Locarno kvart över fem igår. Precis som jag brukar göra. Inga överraskningar, inga incidenter. Rickard kom och mötte mig och han hade lagat middag och hela huset var nystädat. TACK! Det kändes skönt att vara hemma, nu skall jag tillbaka i gamla invanda hjulspår igen. Jag får ett nytt, ganska stort uppdrag i början av nästa vecka. Men till dess skall jag ta det lugnt och umgås med mina vänner. Vädret är inget att njuta av, idag regnar det. Hösten är kommen även här men vintern är långt borta.

Rickard får komma in i sin lägenhet på måndag. Då skall han göra i ordning där, det behövs nya tapeter och en del målning. Han har kvar sin lägenhet i Biel fram till nyår, så han kan ta det lugnt. Fram till dess att han är klar, så bor han här hos mig. Just nu är han hos mäklaren för att skriva på de sista dokumenten.

Lotta och Dwight tänker stanna i Uppsala ett par veckor till. Dwight har fått ett par kontakter inom Svenska kyrkan och även inom Evangeliska frikyrkan (tror jag det heter). Han jobbar på boken tillsammans med de två andra herrarna, en i Australien och en i England och så har de överläggningar via internet och mail. Modernt och effektivt. Han har fått en bra kontakt inom FA Norge som gärna lämnar synpunkter, däremot verkar det vara svårt att överhuvud få tag i någon inom FA i Sverige att tala med och förklara vad boken kommer att behandla. Allt verkar så avslaget och undanglidande och Dwight undrar vart Frälsningsarmén i Sverige är på väg.

De har ännu inte bestämt sig för om det blir flytt till Sverige eller fritidshus här. Huset som de såg på för ett par veckor sedan är redan sålt och det kanske låg lite väl avsides om de skulle välja att slå sig ner för gott i Sverige.

Annars är det sig likt här, det mest spännande är väl att nu skjuter staten till pengar för att bevara centret uppe på Monte Verita och även ge museet där en nystart.

Nu på söndag sjunger vi i kyrkan i Lugano. Två nya sånger på italienska. Jag får väl stå över den här gången.

Onsdag i Uppsala

Då var jag tillbaka i Uppsala och i morgon reser jag vidare, hem till Ascona.

Idag har det varit trist väder och förutom ett besök i en bokhandel och inköp av tio 

burkar ansjovis, absolut nödvändiga även för en jul i Ticino, så har det varit innesittande. Just nu är Dwight och pratar med en ekonom som kan bidra med information om Svenska kyrkans syn på vissa ekonomiska frågor.

Idag har vi pratat mycket om situationen i USA. För varje dag som går så kommer det fram fler och fler bisarra och otrevliga saker. Dwight (han är ju från början statsvetare och jurist)  har god koll på vad som händer i USA. De flesta av de personer som nämns som troliga kandidater till olika viktiga poster tillhör det hårdföra republikanska gardet och det är bara utpräglade hökar som är med på listan över tänkbara blivande utrikesministrar. Dwight hoppas att det bara är ett skrämskott att Sarah Palin (drill baby, drill) skall bli Interior Secretary (kan kanske jämföras med inrikesminister) och bl a få makt över markanvändningen i USA.  Då lär vi får se en kraftig utökad utvinning av både olja och gas, även i naturskyddade områden. Men å andra sidan är även andra namn som nämns som tänkbara Interior Secretary män med båda fötterna stadigt förankrade i oljeindustrin... Kolindustrin skall komma igång igen... Det som alla civiliserade länder inser är nödvändigt att göra för att rädda planeten, det är helt ointressant. Trump lever i det avseendet för femtio år sedan.

Begriper Trump sig på nationalekonomins fundamentala principer? Förstår han att även USA behöver vara en kugge i den internationella ekonomin? Jag betvivlar det. 

Vädret ställer till det!

Det skulle komma två flyttlass hit förra veckan, ett från Örebro onsdag kväll och ett från Täby på torsdag. Det från Örebro kom torsdag eftermiddag och det från Täby kom först lördag  morgon. Varför kom det två flyttlass?

 Jag har tidigare berättat om ”Z” som är nysingel och som hade bestämt sig för att flytta hit från Örebro. Hennes morföräldrar bodde här i närheten och hon har släktingar bortåt Järvsö och Ljusdal. ”Z” är nu informerad om att hon kommer att finnas med i bloggen och kan nu kallas vid sitt rätta namn, Anne. ”X och Y” heter som jag nämnt tidigare Inger och Göran och som nyblivna pensionärer valde de att flytta tillbaka från Täby till barndomslandet.

Alla tre kunde ta det med jämnmod att flyttlassen blev försenade, vädret rår vi inte över. Anne som hade valt att bara ta med det hon verkligen ville behålla, fick hjälp av Maj att komma i ordning. Jag har skrivit om det tidigare här -  Anne var här i somras för att rekognoscera och då får Maj syn på henne, de arbetade under rätt många år på samma skola i Halmstad. Sen var valet lätt för Anne att bestämma sig för att flytta hit.

Inger och Göran fick alltså sitt bohag levererat tidigt lördag morgon. Allt var frid och fröjd, flyttkarlarna utfordrades med lunch innan de körde tillbaka mot Stockholm. Sen lyfte Göran upp en flyttkartong och drabbades av ett riktigt rejält ryggskott. Inger ringde till Elvy – deras hus ligger bara ett par kilometer härifrån – och frågade om hon hade några kraftfulla värktabletter. Elvy hade inget starkare än Alvedon, men hon satte igång en telefonkedja och en stund senare hade Göran fått något dundermedel och en värmedyna. Han var totalt utslagen och nu blev det Bengt-Göran och Johnny som dök upp som räddande änglar. Elvy körde mig dit, jag skulle också hjälpa till och Elvy skulle handla mat och laga middag till oss. Vid sjutiden på kvällen var huset beboeligt. Möblerna var på plats, lampor och gardiner var uppsatta och det mesta av köksutrustningen var uppackad och för säkerhets skull hade vi ställt in böckerna i bokhyllorna Det var en flyttkartong med böcker som förorsakade Görans ryggskott. Han har fortfarande riktigt ont och någon snöskottning lär det inte bli den närmaste tiden – Johnny rycker vid behov ut med sin snöslunga.

Och nu till något helt annat. Jag är ingen vän av Facebook, ser faktiskt större risker än fördelar med FB. Okontrollerad ryktesspridning, medveten desinformation och grova lögner. Allt finns där. Å andra sidan så finns det de som har FB som sitt enda sociala liv – människor som skulle vara mycket isolerade utan möjligheten till kontakt via FB. Däremellan finns alla dem som håller kontakt med vänner och släktingar via FB, talar om när man bytt gardiner eller när babyn fått sin första tand.

Men det är inte enbart FB som blivit en risk, det finns flera sociala forum på internet. Har hela det praktiska och tidsbesparande internet blivit en enorm risk? Varför kan ingen gallra ut föråldrad information eller ta itu med de värsta avarterna? Elvy skulle kolla ett kanadensiskt företag där hon fortfarande har några aktier. Hemsidan hade blivit hackad och innehöll nu grovt rasistisk text som faktiskt kunde misstas för att det var företagets policy. Elvy mailade dem och fick svar att det företag som hade webhotellet hade blivit sålt i två omgångar och nu kunde de inte ens få reda på vem som skulle kontaktas för att släcka ner sidan. Hon fick också veta att det var ett par dussin företag som de kände till som också hade råkat ut för samma sak.  Jag känner faktiskt viss sympati för de diktatorer som stänger ner delar av internet.

Jag reser till Uppsala i morgon och hem till Ascona på torsdag. Jag känner att jag först behöver bli lite uppdaterad om Donald Trump av Dwight. Jag pratade med Lotta på förmiddagen och hon påstod att nu behövde Dwight blodtrycksmedicin, han höll på att läsa om vilka personer som utsetts till olika uppdrag. De namnen avslöjar att Trump är en rasist av värsta slag – oavsett vad han själv påstår.

Han har gjort ett stort nummer av att han som president skulle krossa makteliten i Washington, men de personer som han tillsätter har alla förutsättningar att skapa en ny maktelit,  ett verkligt betongfundament av högerextrema gubbar.

Dessutom vill han både äta kakan och ha den kvar – de övriga medlemmarna i hans familj kommer att driva hans företag vidare, vilket skapar en magnifik jävsituation. Hans rådgivare Rudy Giuliani (tidigare borgmästare i New York) anser att det är orätt att göra dem ”arbetslösa” genom att placera tillgångar och affärsverksamhet i en ”blind trust” som tidigare presidenter gjort vid sitt tillträde..

Först tänkte jag att som vald president så borde Trump främst satsa på att bli återvald efter fyra år, det anses ju vara en skam att ”få sparken” istället för förnyat förtroende. Då kommer han att få dämpa ner sig och backa från de mest bisarra utspelen, det kommer att finnas män i Vita huset som värnar om att republikanerna har majoritet i både senaten och kongressen och det vill de naturligtvis inte mista i nästa val. Men det ser inte ut så, när man ser vilka medarbetare han valt. Nu gäller det att ta fram ångvälten och se till att genomdriva alla Trumps utfästelser. Usch!

Vart är världen på väg?

En märklig dag.

Vid halv ett orkade vi inte längre och var tämligen övertygade om att Hillary skulle bli nästa president. Elvy, som normalt inte är så morgonpigg hade ställt sin väckarklocka på kvart i sex. Vi blev klarvakna ovanligt snabbt och blev sedan sittande framför tv:n några timmar. Vårt tv-tittande kompletterades av nyheter på laptop och iPhone... Plus en ansenlig mängd kaffe.

Jag ringde Lotta och Dwight för att få deras kommentarer. Dwight är mycket tacksam att han har utvandrat och skulle gärna byta ut sitt amerikanska medborgarskap. Sen ringde jag till Jen och Nigel och de sade ungefär samma som Dwight plus att det kändes inte bra att få en nakenmodell med tvivelaktigt rykte som first lady. 

Jag känner att det är svårt att formulera några vettiga kommentarer och mr Trump har ju inte satt några djupare spår ännu - mer än att någon skrivit ett prydligt tal åt honom som han tydligen klarade av att framföra utan konstiga spontana infall.

Elvy ringde till Alice och hon berättade att förutom kommentarerna till valet, så hade både tv och radio upprepade gånger redogjort för amerikanska medborgares möjligheter att bosätta sig i Kanada. Sajten där man kan ansöka om visum (?) hade kraschat under kvällen. Hon trodde inte att det skulle bli någon ström av utvandrare till Kanada, det var nog mest en demonstration eller panikåtgärd.

Nu blir det strax mera tv om presidentvalet. Det är mycket att ta in och att försöka förstå. 

Grattis Billy!

Det snöar lite lätt, -5 och kanske lite väl mycket vind för att vara behagligt. Men inne är det varmt och skönt.

När vi kom hem i går kväll så hade Elvy glömt sin väska i bilen och gick ut för att hämta den. Jag stod i dörröppningen och plötsligt kom det ett skärande, mekaniskt ljud som upprepades flera gånger.  ”Man slipar knivar på Branehög i kväll” sade Elvy när hon kom in. ”Branehög” sade jag. ”Var är det och hur vet du att de slipar knivar?”

Elvy skrattade och skakade på huvudet. ”Branehög, Solberga prästgård, herr Arnes penningar.” Jag måste ha sett ut som det välkända levande frågetecknet så hon förtydligade. ”Selma Lagerlöf.”

Jo, henne kände jag till. Pappa hade tvingat mig att läsa Nils Holgersons underbara resa, en bok som jag tyckte var urtråkig, till och med när Nils och gässen kom till Hälsingland. Elvy räknade snabbt upp ett antal av nobelpristagarinnans andra verk men egentligen sade det mig inget. Jag läser förstås många böcker på svenska, men klassikerna har jag inte tid med och jag har större nytta av ett modernt språk. De klassiker som jag läst med behållning är Hemsöborna och Markurells i Wadköping och Det går an. Den var riktigt bra. Hur var det Sara Widebeck sade till Albert? ”Mycket blir nog övrigt ändå som vi två kunna tacka varandra för och som inga penningar kunna gälda.” Jag förstod precis vad hon menade.

Nu är det ju så att Elvy en gång i tiden läste in en fil mag i Uppsala, ämnena var svenska och engelska och naturligtvis ingick en icke föraktlig dos av de stora svenska författarna när man läser svenska på akademisk nivå.

Visst missar man mycket när man har luckor i det som skapat ett lands kultur. Jag känner mig faktiskt lite handikappad ibland. Jag vet mycket lite om klassisk italiensk litteratur – och då menar jag inte den antika klassiska litteraturen utan den som har max 200 år på nacken. Jag anar att man ibland refererar till något känt uttryck ur en bok, men jag har inget att ”hänga upp” uttrycket på.

Jag vill inte påstå att jag ”kan” alla Shakespeares verk, men vi plöjde mödosamt igenom ett par av dem i skolan och de viktigaste passagerna i många av de  andra. Richard III, Romeo  and Juliet och Macbeth var det som vi läste och förväntades vara intresserade av att diskutera... Hamlets ”to be or  not  to be” den skulle  vi lära oss utantill. Jag måste bekänna att jag vid några tillfällen stuckit ut hakan och briljerat (?) genom att deklamera lite ur Hamlets dystra monolog.

På den tiden var det ett  citat  som var mest användbart för tonårstjejer – alldeles oavsett om man var trådsmal eller lite mer rund;  ”O, that this too solid flesh would melt, thaw and resolve itself into a dew!” (O, kunde detta alltför fasta kött, upplösas uti dagg och tina bort!) Vi stod och nöp oss i höfterna och magen och citerade Hamlet.

När onsdagmorgonen gryr så vet vi – förmodligen. Jag blir inte alls upprörd över att man har kritiska åsikter om Trump, han inbjuder faktiskt medvetet till det och hoppas att okunniga amerikaner skall tycka synd om honom, han som ändå har de enkla och effektiva  patentlösningarna på alla problem. Elvy säjer att när det gäller politik så har minst 75% av den svenska befolkningen faktiskt hyfsade kunskaper i politikens olika ämnesområden. Genomsnittsamerikanen har inte någon överblick som gör att man tar ställning utifrån fakta, man läser rubrikerna och lyssnar till korta  nyhetsinslag – om det nu inte handlar om någon skandal som det kan vara roligt att fördjupa sig i. En anledning  till detta är att det faktiskt inte är så enkelt att förstå den amerikanska politikens snåriga labyrinter. Det blir för jobbigt och så tar man till sig  rubrikerna. Inte mer. I Sverige har man en mer direkt demokrati. Den är långt ifrån perfekt, men är konstruerad på ett sådant sätt att man kan känna sig delaktig.  I Schweiz har vi faktiskt lite av det amerikanska systemet med uppdelningen i stat och till viss del självbestämmande kantoner. ”Det är ingen idé att bry sig, i Bern gör de som de vill i alla fall och ledningen för vår kanton är korrupt.” Jag har hört det många gånger.

Om jag nu inte blir upprörd över att Trump får hårdhänt kritik, så har jag blivit alltmer irriterad över att Hillary Clinton beskrivs som en samvetslös och korrupt häxa. Det är inte svårt att identifiera den kritik som hon får enbart för att hon är kvinna. Dessutom får hon skit för Bills solkiga kvinnoaffärer. Man kommer naturligtvis inte så långt som hon gjort genom att alltid vara en snäll flicka. Det tror väl ingen.

Jag läser amerikanska tidningar, Elvy läser Toronto Star. Där står det att Billy Graham fyller 98 idag. 

Lite lagom snö är vackert.

Det har varit några fullmatade dagar sedan jag skrev här sist. I söndags var vi (Lotta, Dwight och jag) i Stockholm och hälsade på Peter och Anki, måndag var påvens dag – kom hem i tid för att se reprisen av eftermiddagens begivenhet, tisdag kväll var jag ute med några kolleger och åt indiskt, onsdag kväll pustade jag ut efter att ha gjort min sista dag på förlaget och dessutom missat tåget hem till Uppsala. I går åkte jag tåg upp till Söderhamn och trots att jag förklarat att jag mycket väl kunde ta mig vidare med buss, så kom Elvy och mötte mig där. Väglaget var inte det bästa, men hon hade minsann dubbdäck och i Toronto hade man minsann mycket sämre väglag och där hade hon minsann inga dubbdäck. Jo, jag måste väl tillstå att Elvy är en riktigt bra bilförare. Snabb och lite småfräck och samtidigt ganska försiktig.

Idag har vi varit och köpt kransar som vi åkt runt med till kyrkogårdarna. På mormors och morfars grav placerade vi två batteridrivna led-lyktor. De har skymningsrelä och skall enligt butiken klara minst 120 timmars drift. Glasen på lyktorna är svagt tonade i gulorange så det ser faktiskt rätt fint ut. Måndag hämtar vi in dem och så sätts de ut till jul igen. Det råder tydligen delade meningar om när man skall lägga ut kransar och tända ljus. En del hävdar att det skall göras på lördag eftermiddag. Var och en får bli salig på sin fason – eller hur?

Antalet gravar som får besök och krans har utvidgats år för år. Första året Elvy var här så var vi även och letade på kyrkogårdarna i Los och Färila - där gravrätten högst sannolikt hade gått ut för länge sedan. Sen har Elvy lokaliserat fler gravar, bl a hennes farföräldrars grav och ”tant Ellen och farbror Sigurds grav” – det var dem som mormor växte upp hos. Elvys morföräldrars gravar finns inte kvar längre.

Och så var det påvebesöket. Vad trodde svensk media skulle ske under besöket? Var det inte stort nog att man kunde enas om att högtidlighålla reformationen och att faktiskt respektera det som Luther gjorde? Trodde man att påven skulle komma med ett sensationellt uttalande att nu så får kvinnor bli präster i katolska kyrkan? Då har man inte en susning om hur mycket motstånd det som han hittills har lyckats åstadkomma har mött!

Det som oroar mig är att det kanske inte blir så mycket mer av närmandet mellan den lutherska och katolska kyrkan, det finns ett starkt motstånd mot detta från båda håll, om det på något vis kommer att krävas förändringar och därmed också förändringsvilja. Tänk om svenska kyrkan på en plats där det också finns en katolsk församling, kunde säja att nu går vi med er till mässan och så följer ni med oss till vårt församlingshem och dricker kaffe och bekantar oss med varandra efteråt. En annan söndag gör man tvärs emot. En del av det som skiljer kyrkorna åt handlar inte om teologi utan om rädsla för det som är okänt.

I morgon är det gudstjänst och på söndag är det musik i allhelgonatid i Elvys kyrka. Det låter lite högtidligt med musik i allhelgonatid. Jag hoppas att det blir några glada sånger om himlen också.

Jag stannar här nästa vecka, ser faktiskt fram emot att det kommer att snöa en hel del. Men sen måste jag resa hem, jag har jobb som väntar på mig. Nästa vecka blir spännande. Jag misstänker att cirkusen inte tar slut i och med att det finns ett valresultat. Får Trump se sig besegrad lär han inte finna sig i resultatet och skulle han mot alla odds bli vald, så... ja då vet ingen vad som väntar.