Ingen återvändo.

Igår var vi samlade uppe i Orselina, det var David som ansvarade och temat var förstås vatten, levande vatten. Gruppen var fulltalig så när som på Lotta och Dwight, som bara var hemma och vände innan de reste till England. Jen och Nigel är tillbaka från USA och de berättar om en underlig stämning i landet. Trumps vänner kan inte se något tvivelaktigt i hans handlingar och yttranden, man tror att landets ekonomi är i ordning därför att han påstår det och finns det problem så är det de illegala invandrarnas fel. Jen och Nigel ångrar inte att de lämnade USA.

Jag har inte hört något från förlaget så jag ringde dem nu på förmiddagen. De visste inget men trodde att ett besked om konkurs kan komma inom ett par veckor, alternativt blir det en företagsrekonstruktion. Då sade jag att om jag inte får något besked under veckan – senast den första november, så hoppar jag av. ”Menar du allvar” var svaret jag fick. Ett så snabbt besked om framtiden för projektet var inte att räkna med, fick jag höra och då avslutade jag samtalet med att säja att jag skickar mail om att jag avslutar mitt deltagande omgående. Så nu är det gjort och jag känner mig fri som fågeln.

En anledning till att jag kunde vara så bestämd, är att jag har blivit kontaktad av en förlagsredaktör med rötterna i Hälsingland. Han hade fått höra av Martin att jag funderade på att skriva en bok och då ville han höra vilket geografiskt område och vilken tidsperiod som boken skulle handla om. Vi skall hålla kontakten, det känns bra.

Så nu är det ”bara” att börja jobba. Jag är faktiskt inte orolig för det jag har satt igång, jag har så mycket material.

MEN – nu tar jag ledigt resten av veckan och börjar på allvar måndagen den 4 november.

Torsdag förmiddag i Ascona.

Det har regnat och regnat och regnat. Nu ser det ut att bli mer normalt väder, ganska milt faktiskt. Tidningarna hade kunnat skriva spaltmeter om vad allt regn ställt till med men det har bara varit artiklar om valresultatet. Det har alltså varit val till förbundsdagen och nationalistiska SVP är fortfarande det största partiet men de två gröna partierna gick glädjande nog rejält framåt. Egentligen så bryr jag mig inte om den schweiziska inrikespolitiken, jag får inte rösta och dessutom så är Schweiz en federal stat vilket innebär att kantonerna ändå har en god portion självbestämmande.

Just nu lägger jag min energi på att planera för den eventuella boken. Ju mer jag funderar på projektet, ju mer idéer får jag. Det finns några brev som mormor och morfar skrev till varandra när han var inkallad under beredskapstiden. De speglade mycket av tidsandan. Morfar hade faktiskt tur, han började med att i norra Värmland bevaka gränsen mot Norge. Sedan fick han, fortfarande som inkallad militär komma tillbaka till sågen, där han hade sitt arbete, och vara arbetsledare för sex ”malajer”.  Staten hade ett akut behov av virke, och morfar blev plötsligt befordrad. Han var kvar på sågen i åtta månader, sen blev han inte inkallad mer.. Jag vet inte om det var vanligt att man gjorde så, detta är något som jag måste kolla upp.

När han var på sågen, så kunde han förstås hälsa på hemma ibland. Men ”malajerna” var tydligen inte helt att lita på, så han tog inte ”ledigt” så ofta.  (Malaj, det var ett nedsättande namn på de värnpliktiga vilka betraktades som icke vapenföra.)

Mormor skriver mycket om livet under krigstiden i den omfattande och utförliga levnadsbeskrivning som hon lämnade efter sig, men hon skrev också dagbok och så finns det en hel del information att hämta i breven.

När den första kalla vintern kom, så insåg mormor att hönsen inte skulle kunna överleva i hönshuset, så hon slaktade dem och konserverade köttet. Sånt hade hon lärt sig på hushållsskolan. Mormor var intresseras av att sy och på Westermarks vind fanns det en hel skattkammare med omoderna kläder. Mormor sydde om och hon repade upp garnet i slitna tröjor och stickade nytt. Ellen Westermark fick en fin svart dräkt av sin svärfars bonjour. Gubben hade tydligen varit ganska fet, så det fanns gott om tyg att ta av. Sigurd Westermark hade ett gengasaggregat till sin bil och på söndagarna kom han och hämtade mormor, morfar och Alf-Bertil så de kunde vara med på gudstjänsten i kapellet.

Mormor skriver en hel del om hur man ordnade med maten när allt var ransonerat. Hon tog vara på allt som hon odlade, hon  torkade, gjorde inläggningar eller syrade grönsakerna, skivade och torkade äpplen och torkade även vinbären. Kantarellerna hängdes upp på trådar och fick torka, lingonen lades i flaskor och blev vattenlingon, något som vi faktiskt fortfarande gör. Så enkelt och så gott att ta fram till t ex en stek under vintern.

Det är naturligtvis en fantastisk kunskapsbank som gått förlorad när generationen som var husmödrar på den tiden inte finns med oss längre.

Nej, jag orkar inte skriva något om vare sig Trump eller Johnson, inte heller om Putin och Erdogan. Och så väntar vi på svar om den hemska upptäckten i Grays. Det verkar märkligt om de döda i trailern skulle vara kineser-

Regnig torsdagskväll.

Idag har jag varit i Bellinzona och skannat alla dokument som jag kan ha nytta av – om jag skall skriva boken. Leo & co har en riktigt professionell scanner, snabb och med ett makalöst bra resultat.

Jag mailade förlaget och frågade vad de hade för tidsperspektiv, när kan vi få besked om det blir någon fortsättning på projektet. Ingen vet något, De har varit i kontakt med uppdragsgivarens advokat som inte heller visste något.

Jag frågade om vi får ersättning för den här ”väntetiden” och det visste de inget om. Jag ger dem tid fram till månadsskiftet, finns det inget besked då, hoppar jag av.

I morgon skall det förmodligen inte regna. Då skall jag börja städa på ”tomten”. Som ni nog vet vid det här laget är det inte mycket till tomt, mest en brant bergssluttning. Det som skräpar ner där är det stora valnötsträdet och nu börjar löven falla. Det verkar inte som om det finns så mycket nötter, men jag har blivit positivt överraskad förr. Nötterna är nästan osynliga högt uppe i trädets krona.

Hur blir det nu med Brexit? Först var rapporterna positiva, man hade förhandlat fram ett avtal. Sen avtog entusiasmen, det är många om och men, främst då förstås DUP – det nordirländska unionistpartiet som befarar att Nordirland på sikt kan förlora sin brittiska identitet om gränsen mot republiken Irland hålls öppen.

Och som om vi inte har nog av Boris Johnson så har vi Donald Trump också. Han framstår som mer och mer galen, oberäknelig och faktiskt riktigt riktigt barnslig.

Sen har vi Erdogan och alla dessa stackars människor som måste fly. Och bakom allt elände ser vi Vladimir Putin med ett bistert men självbelåtet leende. Vart är världen på väg?

Oj då!

Mina funderingar om att skriva en bok passerade inte obemärkt. Martin var först. Han har jobbat för länsstyrelsen med  bl a hembygdsforskning och lokal kultur. Elvy hade nämnt det för honom, han mailade och tyckte att det var en utmärkt idé och ville veta hur jag tänkt mig boken. Så långt har jag inte kommit, men vi hade ett intressant samtal på Skype igår kväll.

Jag har också talat med Mats, min släkting på morfars sida och han ställer upp med det material som han har om den delen av släkten.

Nu finns det förväntningar på att jag skall skriva boken – men hur blir det om de hör av sig från förlaget och säjer att nu kan vi fortsätta, finansieringen av projektet är ordnad. Kan jag hoppa av och vill jag hoppa av?

Nu har jag ett par ark med förslag på dramaturgin, skall jag berätta parallella separata historier som successivt knyts samman? Hur gör man så det blir tydligt och lättförståeligt?

Jag har läst några böcker med ett liknande tema och det har hänt att jag har fått göra en lista på dem som förekommer i historien för att den skall vara begriplig.

Jag har en historia att berätta, eller rättare sagt flera historier, skärper jag till mig är jag en rätt god stilist, jag är uthållig och jag har övat upp en god portion självdisciplin under åren med distansarbete. Jag vet att jag kan få goda medhjälpare så att fakta blir korrekta och Elvy har lovat ”ta hand om ” min ekonomi under tiden jag skriver. För det här kommer att ta minst ett par år, troligen mer.  Och ingen vet om slutresultatet blir acceptabelt eller om det bara blir en långrandig prövning för de närmaste.

Idag ösregnar det, onsdag och torsdag ser ut att bjuda på fint väder, men sen brakar höstregnen loss under minst en vecka. 

Solig söndag eftermiddag i Ascona

Det blev en riktigt lyckad skördefest i lördags. Kyrksalen var fylld av grönsaker, frukt, blommor, sylt, saft och vin. Det var fullt med folk hela eftermiddagen och som traditionen är här, så säljer man av det som skänkts fram till en viss tidpunkt. Sedan lägger man det som är kvar i ”hemliga” kassar och har lotteri. Nu blev det inte särskilt mycket kvar, men det räckte till fem kassar. Församlingens kassör var nöjd med resultatet, nästan CHF 3200, vilket är gott och väl drygt 30 000 kronor.

Det verkar som om folk har upptäckt kyrkan, men församlingen har inte gjort någon reklam för sig, kunskapen om den har spridits från mun till mun. Positivt men samtidigt lite bekymmersamt, kyrksalen är inte så stor.

Idag har vi samlats hos Regula. Jag går ju med Elvy till hennes kyrka, men där är man gudstjänstbesökare. I vår grupp är man deltagare.

När jag berättade om att uppdraget som jag hade räknat med att vara fullt sysselsatt med fram till juni nästa år, att det kanske inte skulle bli något av det, så fick jag flera mer eller mindre seriösa förslag på vad jag skulle kunna göra i stället.

Marlene var nog den som var mest konkret: lär dig italienska ordentligt! Hon brukar säja att jag talar pizzabagaritalienska. Det är så att många av dem som är pizzabagare kommer inte från Italien utan från Balkan. Man kan så mycket att man klarar sig men inte mera. Så är det med mig också.

Jag har alltså funderat på att skriva en bok. Det har jag tänkt på länge och det är inte för att få min bok utgiven och tjäna en slant på den (vilket är högst osannolikt) utan därför att jag har så mycket material om förfäderna på mormors sida men även en hel del om min morfars familj. Det finns en hembygdsförening som har en hel del nedskrivet om hans farfar, som kallades Kejsaren av Stortunet och det finns även en del info om morfars mor som kom från en av de ”fina” brukspatronsläkterna. Det borde vara intressant att försöka ge berättelserna liv.

Jag kan naturligtvis arbeta med en bok här i Ascona men jag behöver förstås vara uppe i Hälsingland och både samla material och insupa miljön medan jag skriver. Men allt detta kan ju bara bli verklighet om projektet blir avbrutet.

Nu får vi se vad som händer!

På förmiddagen kom det ett mail från förlaget. Beställaren av det projekt vi börjat jobba med hade ställt in betalningarna och kommer troligen att gå i  konkurs. Det betyder att projektet kanske kommer att avslutas.

Kanske – därför att det kan finnas andra intressenter som vill att projektet skall slutföras. Men just nu är allt väldigt osäkert.

Jag drabbades inte av panik, jag har så jag klarar mig utan den inplanerade inkomsten, snarare är det så att jag funderar på vad jag skall sysselsätta mig med. Jag ringde Elvy och berättade och hon tyckte att det var väl bara att komma upp till Hälsingland, det finns alltid jobb som lärare. Det kanske är lite väl optimistiskt att säja så, men diverse vikariat kan jag säkert få.

Problemet är bara att jag under alla omständigheter inte vill tillbringa hela vintern däruppe och sladda omkring på dåligt plogade vägar. Jag får nog hitta på något att göra här i Ascona. Börja skriva på boken som jag funderat på i flera år nu?

Nåja, vi får se vad som händer.

Hemma igen!

Tisdag var det fint väder, onsdag spöregnade det. Men nu kommer det att vara en fin period med dagstemperaturer omkring +20.

Jag ägnade onsdagen åt att komma i ordning här, idag har jag börjat jobba på allvar, var igång redan klockan åtta. Jag har en hel del att ta igen.

För övrigt verkar allt vara som vanligt här, semesterresorna är överstökade förutom för Jen och Nigel som är ”hemma” i USA. Lotta och Dwight har stängt igen sommarhuset i Västergötland och kom hem ungefär samtidigt som mig, men de körde förstås.

Lördag är det skördefest med försäljning i kyrkan i Lugano och vi är ombedda att komma och sjunga. Det blir väl Bringing in the sheaves och en sång på italienska där man tackar för skörden. (Jag får nog ta och repetera texten...) Det skall bli intressant att se hur de har fräschat upp kyrkan under sommaren, både ut- och invändigt. Jag har fått höra att församlingen har fått sju nya medlemmar, de flesta är inflyttade som först nu har hittat en kyrka att tillhöra, men två är katoliker som hellre vill vara medlemmar i en evangelisk kyrka. Vi får hoppas att de inte blir besvikna.

Nyheterna från Syrien är oroande och det Trump håller på med är minst lika oroande. Nobelprisen i litteratur har blivit tillkännagivna och jag har inte läst någon av de två pristagarna. Ärligt talat har jag knappast hört talas om dem förrän nu.

Då var det mer intressant med prisen i fysik. Exoplaneter och mörk energi. Sånt är fascinerande. Jag tror att jag kommer att vara i Sverige den 10 december och kommer att kunna se prisutdelningsceremonin och festen i tv.  Jag skall nog planera för det.

Och nu återgår jag till arbetet. Lunchrasten är slut.

Nobelpris och våfflor.

Idag har det varit riktigt fint väder och vi har varit vid Solheimstulen och gått en tur uppe på Hardangervidda. Det ligger lite snö där, men inte så att det på något sätt begränsar framkomligheten. I morgon tar jag fyratåget till Oslo och Gardermoen sover över där för att kunna ta direktplanet till Zürich kvart i elva. Då är jag framme i Locarno halv sex tisdag eftermiddag om allt går enligt tidtabellen.

För ett par år sedan så var det möjligt att resa Geilo – Locarno samma dag och ytterligare något år tidigare så kunde man resa till Geilo från Locarno samma dag. Men det var då det. Rickard stannar på Geilo ett par veckor till. Det finns en del att göra inför vintern.

 Nästa vecka kommer de olika nobelprisen att kungöras. Det skall bli spännande att se vilka som får de två litteraturprisen. En kvinna och en man och vissa manliga författare kan inte komma ifråga.  D v s farbröder som skriver om snusk... Den kanadensiska poeten Anne Carson ligger i topp hos flera bettingbolag och japanen Haruki Murakami är den manliga toppkandidaten. Nej, jag har inte läst något av dem.  Jag tycker det kunde vara dags att ge en norrman priset. Jon Fosse finns med på bettinglistorna men jag skulle vilja se Roy Jacobsen där också, Han har ett sånt fantastiskt sätt att få oss att förstå det som aldrig finns omskrivet i hans böcker. Barröytrilogin är ett lysande exempel på detta.

Nu förväntar ni er förstås att jag skall spekulera om vem som kommer att tilldelas fredspriset, men det låter jag bli att göra.

Det var en norsk tidning som föreslog att fredspriset skulle delas mellan Donald Trump och Kim Jong Un. No comments.

De andra prisen, fysik, medicin, kemi och ekonomi, nej det spekuleras inte så mycket om dem men i bästa fall så kan vi få lära oss lite om något som vi inte visste att vi inte kände till när de prisen utdelas.

Nu börjar det dofta ljuvligt här i hytta, Rickard gräddar våfflor. Eller steker vafler som man säjer här i Norge. Tillbehören är seterrömme, molter och brunost. Plus kaffe. Bättre kan det inte bli!

  

Nu är köpet klart!

Nu har vi varit i Bergen och nu är hytta min och Rickards ”på riktigt” men det är inte ”vårt” hus. En sak som jag fortfarande inte förstår, men som har en viss betydelse, är att jag äger 51% och Rickard 49%. Vi kunde förstås också gjort tvärtom men Rickard är en sann gentleman. Bankens fastighetsjurist har förklarat att eftersom vi inte är ett ”par” utan två vänner som äger huset gemensamt, så skall det vara så. Vi har nu ett samägandeavtal med detaljer om betalningsansvar för de löpande omkostnaderna, eventuella reparationer o s v. När vi satt på tåget tillbaka till Geilo hade vi faktiskt rätt roligt åt alla detaljer.

Vi fick också rådet att se över våra testamenten och då kände jag mig plötsligt väldigt gammal. Jag har inget testamente, har aldrig haft trots att jag är mycket väl medveten om att det är viktigt att ha ett sådant om man inte har egna barn. Jag får ta och ordna den saken snarast, men det är lite knepigt, är det svensk eller schweizisk lagstiftning som gäller?

Men nu sitter vi här i Rickards och mitt hus – vi kan alltså inte säja vårt hus...Vår relation har alltid skapat huvudbry. Vi är vänner och Rickard är den storebror som jag aldrig haft. Jag blev bekant med honom ett halvår efter att mormor hade dött, vi träffades över en kopp kaffe och en våffla i cafeterian på Tunet en lördagsförmiddag 2001. Det var mycket folk och jag råkade sitta ensam vid ett bord. Rickard frågade om han fick slå sig ner och Innan våfflan var uppäten hade vi kommit på att jag faktiskt hade träffat Rickards syster Lisa i England i slutet av 80-talet och att han var salvationist. Ytterligare ett bevis på hur liten världen är. Rickard förstod att jag var lite vilsen när mormor, min fasta punkt i tillvaron, inte fanns längre och han tog självklart itu med vissa saker som jag inte hade orkat ta tag i. Och på den vägen är det. Som vän, hantverkare och fastighetsskötare är han oöverträffad. Även om han bara äger 49% av hytta.

Nu skall vi gå en tur, solen skiner och det är fem plusgrader, nästan vindstilla och frosten har inte helt förstört  de vackra höstfärgerna i naturen.