Jag väntar på mail...

- och därför kan jag väl skriva lite här under tiden. Normalt sett så sitter jag inte passivt och väntar på mail, men nu har det krånglat till sig. Det står en sak i boken som jag håller på och översätter och redigerar och en helt annan sak i den CD-r som jag fått - och i de bilagor till mail som jag fick allra först, innan boken och CD kom med snigelpost, så saknas stora delar av ett kapitel. Väntar alltså på en förklaring hur de vill ha det. Sånt här händer ibland och erfarenheten har lärt mig att det är lika bra att ta en paus och vänta på ett klarläggande.

Här händer inget särskilt, det börjar bli tomt i hytterna, Birk  med familj reste till Oslo igår och det enda livstecken som jag ser från mitt fönster är en mäklarbil som parkerat utanför en hytte ett stycke härfrån. Det ser också ut som att vädret håller på att stabiliseras lite och det tackar vi för.

Det är fredag idag och nu överväger jag om jag skall köra ner till Geilo och proviantera samt att köpa Gunnar Staalesens nyutkomna bok om privatdetektiven Varg Veum, Der hvor roser aldri dör. Den har fått bra kritik och det är alltid en njutning att läsa hans nyanserade språk. Varg Veum i boken har inte mycket gemensamt med den Varg som jag har sett på tv. Han liknar utseendemässigt mer min bild av Jo Nesbös Harry Hole medan Staalesens Varg Veum börjar närma sig de 60. Eller... jo, filmens Varg är faktiskt lite lik Jo Nesbö. Och vad hände med Harry Hole, är han verkligen död? Blir det en "Bobby Ewing" som inleds med att  Harry just skrivits ut från sjukhuset och plötsligt är mitt innne i ett nytt ruskigt drama?

På tal om Bobby Ewing så går den nya versionen av Dallas på TV här i Norge. Jag skall inte delge er vad jag anser. Nu sticker jag ner till Geilo, hoppas att mailet kommer under tiden jag är borta.

Stillsam söndag

Lotta, Dwight och Rickard övergav mig i fredags, de tog förmiddagståget till Oslo för att sedan fortsätta åt var sitt håll lördag förmiddag, Lotta och Dwight reste till Gotland och Rickard reste hem till Biel. Nu är det tyst i hytta och jag får ställa mig in på att jobba intensivt kommande vecka. Eller rättare sagt tisdag till fredag för då skall det regna. Enligt yr.no i alla fall – men träffsäkerheten i deras prognoser har inte varit något att hurra för den senaste tiden. Fel, det har varit något att hurra för, för vissa dagar har de faktiskt förutspått sämre väder än det blev. Nästa vecka inleds (kanske) en period med vackert väder, troligen rätt kyligt. Hösten kommer tidigt här.

I går kväll var jag inbjuden till grannarna, de som hade den stora newfoundlandshunden Bamse. Bamse vistas nu i hundhimlen men har efterträtts av en något mer hanterbar vovve som jag blev presenterad för. Bamse var snäll och lydig, men han tog stor plats – på alla sätt och vis – och jag saknar honom. Den nya hunden är en buhund, en gammal norsk ras som har varit den klassiska gårdshunden. Han heter Birk, är fyra månader och faktiskt förvånansvärt lydig men har väldigt mycket spring i benen. Vi blev snabbt vänner och på förmiddagen har jag varit ute på en liten promenad med honom. Vänskapen förstärktes med en karbonade (pannbiff heter det väl på svenska) - men det är vår hemlighet. Matte och husse har förutom hytta ett hus i Spanien och de är angelägna om att hunden vänjer sig vid olika människor, deras hund får inte alltid följa med dit.

Jag vet inte om det har att göra med den ekonomiska krisen i Europa eller med en alltför överdådig norsk levnadsstil, men två av de elegantare husen här i närheten skall säljas, i båda fallen handlar det om tvangssalg. Jag förstår inte riktigt vad som hänt, men för att undvika tvangssalg så kan den skuldtyngda ägaren frysa processen genom att lägga ut huset till försäljning på vanligt sätt. Kreditorerna brukar föredra den lösningen eftersom reglerna kring tvangssalg gör att de husen generellt säljs till lägre pris.

För en stund sedan fick jag ett mail från David med rubriken ”Will you go?” Han får låna båten sista veckan i september – och gärna några dagar till. Båten skall hämtas någonstans i närheten av Birmingham och sen kan de köra Coventry-Ashby-North Oxford vilket bör ta ungefär en vecka om man vill se sig om. Jag tror inte att jag hinner följa med, men Ashby Canal lockar...

Apropå kanaler, så har jag kollat lite på direktsändningen från Telemarkskanalen. Tyvärr fungerar inte tekniken så bra, men en del fina vyer blir det. Sista delen av resan går över sjön Bandak till Dalen. Bandak var en gång, under någon av de tidigare istiderna en fjordarm och det påstås att på botten av sjön finns det saltvatten som hamnade där för något hundratusental år sedan. Dessutom finns det en speciell stam av stora öringar där som vandrat in efter den sista istiden. Stränderna är så branta att det bara finns bebyggelse på några få platser. Huvudort är Dalen vid sjöns västra ända. Där ligger hotell Dalen, ett häftigt kråkslott i s k schweizerstil. Kör man sen söderut så hamnar man i Setesdal, men det är en annan historia.

För en stund sedan samlades det stora svarta moln i väster och nu börjar det regna. Dessutom har de varnat för åska framåt kvällen. Men jag har att göra...

Och så hamnar jag på Ashby Canal igen...

Nu har det varit några dagar med sol och jag har varit mycket disciplinerad, arbete 0830-1230 och sen har jag ”tagit ledigt” på eftermiddagen. Men nu blir det omslag i väderleken, från fredag regn minst en vecka framöver och successivt sjunkande temperatur. Jag hoppas att få riktigt mycket gjort under den här perioden.

I eftermiddag har jag tagit en tur bort till Hakkesetstölen och sen finns det en liten turslinga där, det tog två och en halv timma. Solen skiner, det är hela +15 och måttlig vind. Perfekt turväder och jag skall nog ta en tur till innan det blir kväll. Då blir det kanske upp på Ökle, en 1000 m hög topp strax väster om min hytte. Man har en fin vy mot Hallingskarvet och över Geilo där. Jo, 1000 m låter högt men enligt tomtkartan så ligger mitt hus 823 m ö h. Det är alltså ingen prestation att ta sig upp dit, men bitvis är terrängen rätt besvärlig.

I Ascona håller sig termometern på +30 och kanske lite däröver om dagarna och Marlene har åkt på en riktigt rejäl förkylning, air condition är på för fullt ös på hennes arbetsplats. David sitter isolerad någonstans i närheten av Zermatt, de har fått ett något udda uppdrag, man skall undersöka skidturismens påverkan på några högt belägna sjöar. Han hade berättat för Marlene att det mest påtagliga beviset hittills på skidturismens påverkan hade varit några avbrutna skidstavar och omslagspapper till choklad och energy bars... Pierre är fullt sysselsatt i Glarus – konstigt att inte hela den kantonen har rasat ihop redan – där finns hur mycket rasrisker som helst att kartlägga.

Regula är just nu i Dordogne och där lär det vara minst lika varmt som i Ascona. Regulas ex-svägerska är ett stort fan av Jean Auel och nu skulle hon ha sällskap på något slags vallfärd till platserna som finns omnämnda i de två sista böckerna i serien om Ayla. Och som sagt, Marlene jobbar.

David har hört av sig angående en liten kanaltur i slutet av september. Han kan få låna båten i slutet av september, hämta den någonstans på Trent & Mersey Canal och sen ta den via Coventry och North Oxford Canal till Braunston. Då skulle man utan problem hinna med Ashby Canal t o r på 7-8 dagar. Det låter lockande, Lotta och Dwight följer gärna med. Få se om jag har tid. Det är detta med Ashby Canal som lockar och nu lär vägen där kanalen skall gå efter att den någon gång i framtiden blivit helt restaurerad, vara markerad som vandringsled. Sylvia och Andrew har väl kört de här sista sträckorna fram till Braunston från olika väderstreck så många gånger att de gärna tar sig dit med alternativa färdmedel.

För den som nu inte förstår min besatthet av Ashby Canal, så kan jag berätta att det är en slussfri kanal som slingrar sig norrut från Coventry Canal och som var en viktig transportled för kolgruvorna i området. Det var planerat att Ashby Canal skulle passera Ashby de la Zouch och sen vidare till Trent & Mersey Canal, men den kom aldrig längre än till en plats som heter Moira. När koltransporterna upphörde, så förföll kanalen och den norra delen drabbades av sättningar, förorsakade av ras i de övergivna gruvorna. Nu slutar kanalen i Snarestone, där man nu börjat restaureringen. Den södra halvan av den 50 km långa kanalen har under många år varit en populär plats för båtfolket och där finns bl a Bosworth Battlefield där Rickard III lär ha stupat (A horse, a horse, my kingdom for a horse!)

För den som vill veta mera:

http://www.leics.gov.uk/index/environment/countryside/environment_management/ashbycanal.htm

Under den här värmeböljan så har det inträffat ovanligt många trafikolyckor i Ticino. Förarna blir trötta och ouppmärksamma av värmen, men dessutom så blir asfalten mjuk och mycket hal där solen värmer allra mest. Här har det inträffat en del trafikolyckor därför att asfalten längst ut på vägbanan är underminerad på grund av allt regn, om det nu inte är så att det blir stenras eller jordras på vägen efter allt regn...

Regn på Geilo, sol i Ascona

Lotta, Dwight och Rickard körde till Bergen på förmiddagen och här sitter jag ensam och allena och försöker att vara produktiv. Jo, det går ganska bra, men så måste jag ta paus ibland, som jag gör nu.
Jag har kommit igång riktigt bra med mitt uppdrag, har tvingat ut de andra tre på både fotturer och bilturer för att få lite arbetsro. De räknar med att vara tillbaka på onsdag och sen reser Lotta och Dwight till Gotland på fredag och Rickard reser hem till Biel. Sen infinner sig (förhoppningsvis) lugnet och arbetsron här. Då skall det jobbas! Jag stannar här tills Rickard kommer och hämtar sin bil  - och mig, det blir nog inte förrän i månadsskiftet september-oktober. Jo, lite längtar jag nog hem till Ascona, där är det +30 och strålande sol - men hur mycket jobb blir det gjort då???

Här regnar det, men i morgon och på måndag och tisdag skall det inte regna. Vi får hoppas att det inte regnar så mycket att höstfärgerna på fjället regnar bort - det händer ibland och då blir alla så besvikna.

Jag var inne och kollade på några armésidor förut, bland annat  Blod & Eld, som jag faktiskt trodde hade lagts ner. Men den fanns kvar, ävenom aktiviteten inte verkar vara så hög. Där fanns det en intressant rubrik "Skeppargatan 82" och en FB-grupp för de som har gått eller bott där. Nu är jag inte på FB, men jag kunde ju faktiskt ha anslutit mig till den, jag har bott på Skeppargatan 82 - men efter det att den anrika byggnaden fick en mer profan användning, som hotell Karlaplan.

Jag skulle till Stockholm för att träffa folk på förlaget och Erik hade bokat rum åt mig. Nog blev jag förvånad när taxin stannade utanför "William Booths minne" och det var med en viss vördnad som jag gick in där. Pierres mamma har alltid hävdat att jag skulle ha blivit en utmärkt officer så jag fick ringa henne och berätta "I´ve entered training" och då blev det alldeles tyst i luren. Minns jag rätt så varade min krigsskoletid fyra nätter.

Jag kanske skall skriva något om detta på B&E??? Det var länge sen jag skrev något där. Men först måste jag jobba lite mer... har ett rätt intressant stycke om råvarubörserna att ta tag i.

The worst of Norway!

Igår kväll kom vi hem från vår rundtur. Rickard hade utlovat att det skulle bli ”the worst of Norway” och han hade lyckats med att plocka in en hel del nervkittlande inslag under vår resa.

Vi började med att köra från Geilo till Aurland, såg först andra sidan av Hallingskarvet och sen började den långa serien av tunnlar med Geiteryggstunneln, där är ”worst” ett helt okej omdöme, 3,2 km, trång och mörk. Sen kommer en ganska kort, ännu mörkare tunnel, men därefter är tunnlarna ner mot Aurland mycket ljusare och bredare. Sen körde Rickard, utan föregående varning in i den 24,5 km långa Laerdalstunneln. Vi stannade till i en av ”salarna” för fotografering och om nu Lotta och Dwight hade trott att dagens prövningar var över, så körde Rickard - efter fika och lite sightseeing i idylliska Laerdal - tillbaka via Aurlandsvegen över fjället och sen den hisnande nedfarten mot Aurland, inklusive utsiktsplattformen Stegastein. Efter kort promenad ner till fjorden i Aurland, och lunch där så körde vi vidare till Flåm. Inget kryssningsfartyg i hamnen, så vi kunde i lugn och ro studera turistfällan där. Sen blev det Flenjatunneln 4 km och en avstickare till lilla gulliga Undredal – men ingen av oss är någon vän av getost så vi nöjde oss med att insupa miljön. Gudvangatunneln 11 km och sen upp genom Neröydalen och ”bakvägen” via tunnlarna till Hotell Stalheim där vi skulle övernatta.

Dag två inleddes med att Rickard körde nerför Stalheimskleivane (vägen är numera enkelriktad) och sen tillbaka genom tunnlarna tills vi kom dit där vi tog av mot hotellet. Sen var det en tur uppför och nedför Vikafjellet och efter en glass i Vik så gjorde vi ett besök hos Fridtjof den frökne på Vangsnes. Den enorma statyn väcker alltid munterhet hos besökarna och Rickard kunde hela historien om Kaiser Wilhelms årliga besök vid Sognefjorden. Men sen kom första världskriget och historien tog en annan vändning. Men Fridtjof och de båda fejkade gravhögarna över honom och hans Ingeborg finns kvar i Vangsnes, en verklig pseudohändelse för turister. Och dessutom är Fridtjofsagan en svensk ”uppfinning”. Men det känner norrmännen inte till – tror jag.

Vi åkte färja över till Dragsvik, fortsatte uppför hårnålskurvorna på Gaularfjellsvegen, beundrade Stakaldefossen och körde norrut via Skei, den vackra Våtedalen och Byrkjelo. Sen var det uppför och nerför via de branta backarna till den bedrövligt dåliga vägen längs Innviksfjorden till Loen, där vi skulle övernatta på hotell Alexandra. Men innan det var dags att sova, så gjorde vi en tur in till Bödal, där det inträffat två stora rasolyckor med många dödsoffer när Ramnefjell släppt ifrån sig stora delar av sin sin norra sida. Rasmassorna hamnade i sjön och åstadkom stora flodvågor. Vid det första raset 1905 omkom 65 människor och vid det andra, 1936 omkom 74 människor. Det uppges att flodvågen då var 70 meter hög.

Nästa morgon körde vi via Stryn och Strynefjellet och den makalöst vackra utsikten från Videseter och via turistvägen mot Breidalen och sedan längs Otta fram till Lom. Fikapaus och kort promenad i Lom och sen fortsatte vi via Böverdalen och då anade jag var vi skulle ta vägen. Nu blev det uppför och uppför och uppför på en bedrövligt dålig väg, upp till Juvvasshytta. ”Worst of Norway” sa Dwight upprepade gånger när vi tvingade oss uppför grusvägen där mycket av vägbeläggningen hade försvunnit nu när det regnat så mycket. Vi fick belöningen, en sen lunch, såg mot toppen av Galdöpiggen och den makalösa utsikten mot Jostedalsbreen innan det bar iväg utför igen. Att åka utför var mycket intressantare än när vi körde uppåt. Nu kunde vi se de olika höjdskillnaderna, små blå sjöar på olika nivåer och framför allt, utsikten mot Jostedalsbreens glashav följde oss en god bit på väg ner mot Böverdalen.

Vi fortsatte sedan via Sognefjellsvegen med den mäktiga utsikten mot Hurrungane och Fannaråken och så började nerfarten från 1434 m ö h till O – d v s havsytan. Det står ”Low gear” på flera skyltar men ändå ligger ovana bilister och slirar på bromsen i de branta utförsbackarna. Vi såg fyra bilar där man tåligt fick vänta på att bromsarna skulle kallna – om det nu inte inträffat ännu större katastrofer. Vi körde sedan den vackra vägen längs Lustrafjorden ner till Solvorn där vi övernattade på Norges äldsta hotell, Walacker.

Igår körde vi sedan via Sogndal och färjan Fodnes - Mannheller och den ovanligt breda och ljusa tunneln till Laerdal. Jag undrade förstås vilken väg vi skulle ta tillbaka till Geilo, Hemsedalsfjellet eller via Aurland. Det blev det senare och ännu en tur via turistvägen uppe på Aurlandsfjellet och alla de branta backarna ner. Vi stannade till och åt lunch på det trevliga kaféet i Aurland och då sa Dwight något om att det var skönt, nu är det väl slut på alla tunnlar. Rickard och jag hade svårt att hålla oss för skratt. Jag vet inte om de var så övermätta på upplevelser, men det var inte förrän vi skulle in i den första tunneln, där det är trafikljus, som Dwight och Lotta plötsligt förstod att nu skulle vi köra uppåt genom alla tunnlarna.

Ja, dom överlevde det med och tyckte till och med att det var ganska kul att åka genom tunnlarna och se hur miljö och växtlighet förändrades, ända tills vi kom till Geiteryggstunneln, då sa Lotta ”Finns det ingen alternativ väg?”

Nu är det onsdag och Lotta och Dwight får väl försöka smälta intrycken från den här rundturen. Nu skall vi ner till Geilo och handla och sen skall vi bara ta det lugnt...

Friidrott på tv

- och nu hejar vi på spjutkastaren Thorkildsen.

Vi kom till Gardermoen som planerat tisdag förmiddag och åkte med flygtåget in til Oslo S. Vi såg på tidningarnas första sidor att det hade varit skyfall i området mellan Drammen och Kongsberg, så Rickard köpte en tidning. Väl framme på Oslo S så fick vi besked om att Bergensbanan hade råkat ut för ett ras vid Hokksund och därför skulle tåget gå en annan väg. Vi hade några timmar på oss i Oslo och låste in vårt bagage och gav oss ut på stan. Det regnade lite av och till, men inte mer än att Dwight kunde komma så nära höyblokken som det gick och fotografera huset och omgivningarna. Sen lyckades vi hitta en restaurang som serverade varm mat mitt på dagen – det är knepigt hur nistepakkekulturen lever kvar, trots att det är en storstad med många turister sommartid. Kafeterior och ställen som serverar uppvärmd paj och sallader finns det gott om.

Tåget gick enligt tidtabellen men vi fick åka norrut, mot Roa och sen till Hönefoss, där vi kom in på ”rätt” väg. Vi hade förberett oss på förseningar, men vi var faktiskt framme i Geilo mindre än en halvtimma efter tidtabellen – vilket nästan är normalt även när tåget kör den vanliga vägen via Drammen.

Det var riktigt kallt när vi kom upp till hytta och förutom att vi skruvade upp värmen så fick vi elda i öppna spisen. Mysigt! Idag har det kommit lite regn, men vi har skymtat solen också, maxtemp på 13-14 grader. Vi har varit nere i Geilo och provianterat och kollat alla bygg- och anläggningsarbeten som de håller på med. Sen gick vi en tur häruppe, det händer saker hela tiden och man kan undra när området här uppe, särskilt då på andra sidan Skurdalsvegen, blir färdigbyggt. I morgon skall Dwight köpa en fleecetröja, han tycker det är kallt här. Men vädret ser ut att successivt bli stabilare och lite varmare. Rickard har planer på en rundtur ett par, tre dagar, om det blir fint väder.. Ja, inte till fots utan med bil. Han planerar för en tur som han kallar ”Det värsta av Norge".

Men tills dess att han drar oss med ut på smala serpentinvägar och tunnlar med ytterst sparsam belysning så är vi här uppe på Kikut och tar det lugnt.

Snabba beslut!

Lotta ringde för en halvtimma sedan och talade om att de hade bokat biljetter med morgonflyget till Oslo på tisdag. Planet lyfter klockan sju på morgonen och det medför att vi får övernatta på Radisson på flygplatsen, men även detta var fixat, liksom tågbiljetterna till Geilo. Tågbiljetten till Zürich fick jag faktiskt fixa själv och det har jag gjort nu. Avresa 1603, ankomst 1913. Så var det med den saken och nu får jag försöka att fixa till det här hemma.

Marlene, Regula och jag skall upp till D&P för grillning och söndagsandakt i eftermiddag så jag blev lite stressad, jag vill inte lämna huset här i totalt kaos, det dröjer några veckor innan jag kommer hit igen. Men jag har några timmar på mig i morgon också, så det skall nog fungera.

Mitt nya uppdrag kom med e-post i torsdags, uppdelat på inte mindre än tolv mail! Det är ett stort uppdrag, det visste jag på förhand. Erik hade sänt både böcker och cd-rom med snigelposten så den får Regula vara så snäll att vidarebefordra, om det nu inte kommer i morgon.

Jag har en del referenslitteratur som jag gärna skulle vilja ha med mig, men det går inte att släpa med den på flyget. Jag nämnde det för Stephan för en tid sedan och nu har han scannat in ett par hundra sidor från olika böcker åt mig. Stephan har en riktig superscanner där man kan anpassa scanningen efter sidornas storlek, det blir mycket mer lättläst på det viset.

Jo, jag måste delge er vad som står i nätupplagan av Berner Zeitung idag. Man har gjort en undersökning vilka kantoner och städer som är mest populära bland sina innevånare. Nu ges tidningen ut i Bern och ja, man kan väl dra vissa slutsater av att Bern toppar listan. Men det är en trevlig stad, det kan jag skriva under på. Slutklämmen i redogörelsen kan jag inte undanhålla er:

"Der sympathischste Kanton ist in der Meinung der Bevölkerung nach der Tessin. Er kam bei 100 möglichen Punkten auf 81,66 Punkte. Dahinter folgt Bern mit 77,56 und Luzern mit 75,12 Punkten. Das Schlusslicht bildet Nidwalden mit 60,69 Punkten.

Isopublic wollte auch herausfinden, welche Charaktereigenschaften den Menschen in den verschiedenen Landesteilen zugeschrieben werden. Dazu wurden ebenfalls 1326 Personen befragt. Die Resultate zeigen, dass sich einige Urteile hartnäckig halten. So gelten die Zürcher als arrogant, während die Tessiner in der Wahrnehmung der Bevölkerung als lebenslustig, aber nicht gerade fleissig beschrieben werden."

Levnadsglada men inte särskilt flitiga, sådana är vi i Tessin!!!

(Men jag måste nog ändå vara lite flitig fram klockan två, när jag skall hämta Regula och Marlene för färd upp till Orselina och den väntande grillen.)

Igår var det Schweiz nationaldag

- vilket firas på olika sätt i olika kantoner. Jag tror att nationaldagen kom lite i skymundan för OS i år. Men man är på god väg mot ett nationellt trauma, inga medaljer ännu i OS. Berner Zeitung hade en läsarfråga idag:

Die Schweiz ist nach sechs Tagen Olympia noch ohne Medaille. Enttäuscht?

Ja
Nein
Olympia interessiert mich nicht

Ja

33.3%

Nein

34.9%

Olympia interessiert mich nicht

31.9%

1425 Stimmen

Nej ni kan inte rösta här. Och jag är inte tillräckligt intresserad för att sitta framför TV:n. Möjligtvis när det blir friidrott, då händer det lite mer. Heja på Sverige? Nej, må bäste man/kvinna vinna. Mina vänner som lånat min lägenhet i London säjer att det är ganska lugnt i stan. De har varit och sett cykeltävlingarna (gratis inträde) och sparar på krutet till friidrotten.

I Biel sammanföll nationaldagen med Bielerseefest och när det mörknat avfyrades ett grandiost fyrverkeri. Här var vädret inte det allra bästa, men det var många som passade på att göra en utflykt tillsammans med familj eller vänner. Och så talade politikerna till folket på utvalda platser. En av de allra värsta, Giuliano Bignasca som är ordförande i högerextrema Lega dei Ticinesi talade på Monte Bre (vid Lugano) och hyllade Jobbik och utvecklingen i Ungern. Jobbiks ideologi sprider sig till Österrike och det finns de även  här som ogenerat talar om att vi måste rensa ut allt icke-europeiskt från Schweiz. Det inkluderar romer och judar... Pierre hade sett ett program i någon italiensk kanal där man inte hyllade, men ville förklara varför Behring Brievik ändå hade en poäng i sin ideologi.

Man kan undra vart Europa är på väg. De här extremt främlingsfientliga strömningarna vaknar alltid till liv när det blir ekonomiskt kärva tider. I stället för att gå till räfst och rättarting med dem som verkligen ligger bakom eländet, så gör man de mest sårbara till syndabockar.