The worst of Norway!

Igår kväll kom vi hem från vår rundtur. Rickard hade utlovat att det skulle bli ”the worst of Norway” och han hade lyckats med att plocka in en hel del nervkittlande inslag under vår resa.

Vi började med att köra från Geilo till Aurland, såg först andra sidan av Hallingskarvet och sen började den långa serien av tunnlar med Geiteryggstunneln, där är ”worst” ett helt okej omdöme, 3,2 km, trång och mörk. Sen kommer en ganska kort, ännu mörkare tunnel, men därefter är tunnlarna ner mot Aurland mycket ljusare och bredare. Sen körde Rickard, utan föregående varning in i den 24,5 km långa Laerdalstunneln. Vi stannade till i en av ”salarna” för fotografering och om nu Lotta och Dwight hade trott att dagens prövningar var över, så körde Rickard - efter fika och lite sightseeing i idylliska Laerdal - tillbaka via Aurlandsvegen över fjället och sen den hisnande nedfarten mot Aurland, inklusive utsiktsplattformen Stegastein. Efter kort promenad ner till fjorden i Aurland, och lunch där så körde vi vidare till Flåm. Inget kryssningsfartyg i hamnen, så vi kunde i lugn och ro studera turistfällan där. Sen blev det Flenjatunneln 4 km och en avstickare till lilla gulliga Undredal – men ingen av oss är någon vän av getost så vi nöjde oss med att insupa miljön. Gudvangatunneln 11 km och sen upp genom Neröydalen och ”bakvägen” via tunnlarna till Hotell Stalheim där vi skulle övernatta.

Dag två inleddes med att Rickard körde nerför Stalheimskleivane (vägen är numera enkelriktad) och sen tillbaka genom tunnlarna tills vi kom dit där vi tog av mot hotellet. Sen var det en tur uppför och nedför Vikafjellet och efter en glass i Vik så gjorde vi ett besök hos Fridtjof den frökne på Vangsnes. Den enorma statyn väcker alltid munterhet hos besökarna och Rickard kunde hela historien om Kaiser Wilhelms årliga besök vid Sognefjorden. Men sen kom första världskriget och historien tog en annan vändning. Men Fridtjof och de båda fejkade gravhögarna över honom och hans Ingeborg finns kvar i Vangsnes, en verklig pseudohändelse för turister. Och dessutom är Fridtjofsagan en svensk ”uppfinning”. Men det känner norrmännen inte till – tror jag.

Vi åkte färja över till Dragsvik, fortsatte uppför hårnålskurvorna på Gaularfjellsvegen, beundrade Stakaldefossen och körde norrut via Skei, den vackra Våtedalen och Byrkjelo. Sen var det uppför och nerför via de branta backarna till den bedrövligt dåliga vägen längs Innviksfjorden till Loen, där vi skulle övernatta på hotell Alexandra. Men innan det var dags att sova, så gjorde vi en tur in till Bödal, där det inträffat två stora rasolyckor med många dödsoffer när Ramnefjell släppt ifrån sig stora delar av sin sin norra sida. Rasmassorna hamnade i sjön och åstadkom stora flodvågor. Vid det första raset 1905 omkom 65 människor och vid det andra, 1936 omkom 74 människor. Det uppges att flodvågen då var 70 meter hög.

Nästa morgon körde vi via Stryn och Strynefjellet och den makalöst vackra utsikten från Videseter och via turistvägen mot Breidalen och sedan längs Otta fram till Lom. Fikapaus och kort promenad i Lom och sen fortsatte vi via Böverdalen och då anade jag var vi skulle ta vägen. Nu blev det uppför och uppför och uppför på en bedrövligt dålig väg, upp till Juvvasshytta. ”Worst of Norway” sa Dwight upprepade gånger när vi tvingade oss uppför grusvägen där mycket av vägbeläggningen hade försvunnit nu när det regnat så mycket. Vi fick belöningen, en sen lunch, såg mot toppen av Galdöpiggen och den makalösa utsikten mot Jostedalsbreen innan det bar iväg utför igen. Att åka utför var mycket intressantare än när vi körde uppåt. Nu kunde vi se de olika höjdskillnaderna, små blå sjöar på olika nivåer och framför allt, utsikten mot Jostedalsbreens glashav följde oss en god bit på väg ner mot Böverdalen.

Vi fortsatte sedan via Sognefjellsvegen med den mäktiga utsikten mot Hurrungane och Fannaråken och så började nerfarten från 1434 m ö h till O – d v s havsytan. Det står ”Low gear” på flera skyltar men ändå ligger ovana bilister och slirar på bromsen i de branta utförsbackarna. Vi såg fyra bilar där man tåligt fick vänta på att bromsarna skulle kallna – om det nu inte inträffat ännu större katastrofer. Vi körde sedan den vackra vägen längs Lustrafjorden ner till Solvorn där vi övernattade på Norges äldsta hotell, Walacker.

Igår körde vi sedan via Sogndal och färjan Fodnes - Mannheller och den ovanligt breda och ljusa tunneln till Laerdal. Jag undrade förstås vilken väg vi skulle ta tillbaka till Geilo, Hemsedalsfjellet eller via Aurland. Det blev det senare och ännu en tur via turistvägen uppe på Aurlandsfjellet och alla de branta backarna ner. Vi stannade till och åt lunch på det trevliga kaféet i Aurland och då sa Dwight något om att det var skönt, nu är det väl slut på alla tunnlar. Rickard och jag hade svårt att hålla oss för skratt. Jag vet inte om de var så övermätta på upplevelser, men det var inte förrän vi skulle in i den första tunneln, där det är trafikljus, som Dwight och Lotta plötsligt förstod att nu skulle vi köra uppåt genom alla tunnlarna.

Ja, dom överlevde det med och tyckte till och med att det var ganska kul att åka genom tunnlarna och se hur miljö och växtlighet förändrades, ända tills vi kom till Geiteryggstunneln, då sa Lotta ”Finns det ingen alternativ väg?”

Nu är det onsdag och Lotta och Dwight får väl försöka smälta intrycken från den här rundturen. Nu skall vi ner till Geilo och handla och sen skall vi bara ta det lugnt...