Tillbakablickar.

 

Min kompis Marlene fick en bok i julklapp. Den är på italienska och heter kort och gott 50. Marlene fyller femtio i år. Boken är en humoristisk handledning i hur det är att passera halvseklet. En sak tyckte jag var intressant. Man skulle göra upp en tidsaxel, från noll till femtio – så att man kunde komma ihåg vad man hade gjort under den tiden, när man sedan så småningom fyllde 75. Jag har lite tid på mig, fyller jämnt först i slutet av augusti.

Jag tog fram ett rutmönstrat block när jag satt och slötittade på tv en kväll. Från noll till tjugo var det enkelt. Sedan började jag på LSE i London, min pappa dog, jag flyttade till Sverige och  mormor. Fick så småningom jobb på förlaget, flyttade till Ascona när det fanns möjligheter att jobba på distans. Mormor hade dött ett år tidigare, inget höll mig kvar i Sverige. Jag byggde upp ett liv och en vänkrets där, reste ofta mellan Ascona och Geilo och så småningom fick jag kontakt med min mamma igen, vi hade inte setts sedan jag var fem år. Livet ändrades, nu reste jag mer mellan Ascona och Hälsingland – min mamma flyttade från Kanada och köpte sitt föräldrahem där. Nya intressanta människor, de flesta i min mammas ålder, blev erbjuden jobb på en nättidning i England, prövade det ett tag och fann att det inte var så kul som jag hade räknat med. Började jobba som lärare på högstadiet, det var roligt men jag hade inga planer på att skaffa mig en formell lärarutbildning. For mellan Hälsingland och Ascona, pandemin ställde till det och så började jag fundera på att skriva boken, den som jag håller på med nu. Så var det i stora drag.

Men när jag funderade och noterade så dök det upp händelser och människor, många av dem som jag inte ägnat en tanke på många år. Har jag ordning på när olika saker inträffade? Är det dags att göra en ordentlig genomgång av allt som hänt? Jag har god hjälp av bloggen, jag började skriva här i oktober 2008. Tretton och ett halvt år sedan.

En dagsaktuell notering – det kan bli en kanaltur i maj eller september. Eller både ock. Om det nu inte blir dieselransonering.  I år kommer jag att vara med, det var många år sedan sist.

 

Nu är det vår på riktigt!

 

Jag har varit inne i en mycket produktiv period och därför inte haft vare sig tid eller ro att skriva något här. Jag har så mycket material, det finns så många intressanta livsöden. Någon måste berätta om dem och inte minst hur människor och händelser hänger samman.

Igår nåddes vi av budet att John Larsson har avlidit. Han var Frälsningsarméns general 2002–2006. Jag minns honom från ett läger och något divisionsarrangemang på 80-talet. Han var lite annorlunda än många andra officerare, modern och rakt på sak och hade en torr, ibland lite sarkastisk humor. Som kompositör till de många sångerna i musicalerna visade han verkligen prov på mångsidighet. Dessutom var han ju svensk.

I morgon skall vi vara med på gudstjänsten i Lugano. Dwight skall predika och vi skall sjunga två sånger. Ärligt talat har jag inte koll på vad det blir, så jag kanske får avstå från deltagande i kören. Jag har hört att de har fått texter på italienska till ytterligare några sånger och dem har jag inte hunnit att öva på. Det krävs lite övning att sjunga på italienska.

Jag planerar att resa till Geilo i början av april. Rickard är där och sköter om hytta. För en bokmal  är det perfekt med den sortens isolering. Han har hunnit med många böcker, han brukar rapportera när han börjar läsa och så kommer det en recension när boken är läst. Rasmussens har varit i Danmark några veckor så hans kontakter med omvärlden inskränker sig nog till några ord med grannarna när man skottar. Det har varit en hel del snö att skotta, lindrigt uttryckt.

Från Geilo reser jag sedan vidare till Hälsingland. Jag har inte några planer på att stanna där särskilt länge, men måste stämma av en del detaljer ”på plats”. Det är viktigt att allt i min bok är korrekt.

Sen måste jag erkänna att kriget i Ukraina tar mycket av min uppmärksamhet. Krigets hemskheter och galningen Putin förstås, men dessutom får vi genom olika media och kanaler kunskaper om landet Ukraina. Sorgligt försummat tidigare för min del.

 

Sen kväll i Ascona.

 

I morgon är det internationella kvinnodagen. Det kommer nog inte att uppmärksammats av någon mansperson i min bekantskapskrets. Jag inser att händelserna i Ukraina överskuggar ett eventuellt firande av 8 mars.

Jag jobbar flitigt och det ger ett synligt resultat. När jag är på jobbhumör så gäller det att utnyttja denna sinnesstämning. Det kan ändra sig snabbt.

Nu märks det så väl att våren är på gång men det är inte särskilt varmt på dagarna, bara 5–6 grader och vi har fått en hel del regn. Det är ändå så pass milt i luften att täckkappan har hamnat i garderoben och bytts ut mot en lite mer vårlik, blå jacka.

Uppe i Hälsingland är det fortfarande nästan vinter. Det finns fortfarande snö och först dagsmejan och sedan flera minusgrader nattetid har förvandlat snön till is. Elvy funderade på om hon skulle ge sig på snön med den elektriska borrmaskinen eller om hon skulle vräka på med varmvatten på alla envisa isfläckar runt huset. Jag tyckte att hon skulle låta naturen ha sin gång.

Nu har sällskapslivet däruppe kommit igång igen. Efter att ha umgåtts med avstånd i det stora uterummet, så har man börjat samlas i uthuset igen. Det har visst varit både allsångskväll och semmelorgie där. Jag skulle gärna ha varit med om båda tillfällena, i synnerhet semlorna.

Kvällen är sen, nu skall jag gå och lägga mig.

Nu kommer våren.

 

Lillefar Putin är galen och farlig. Dessutom är hans kunskaper om rysk och ukrainsk historia mycket bristfälliga. Han kommer med lösryckta fakta och stuvar om dem efter eget huvud. Vad kommer att hända härnäst? Det är drygt 100 mil fågelvägen från oss till Ukrainas gräns.

Något som ändå måste uppfattas som positivt är att Schweiz rejält har rubbat på den neutralitet som varit ledstjärna här. Humanitär hjälp av olika slag, det har varit ok, men inte mer. Nu är det annorlunda.

Förkylningen har gett med sig, det som hängde med längst var en envis hosta. Nu tänker jag vara frisk några år framöver.

Rickard är på Geilo, Där har det varit rejält busväder i omgångar och en dag lyckades de under några timmar inte hålla nedfarten från Kikut öppen. Rickard är en riktig bokmal och han har tydligen hunnit med en stor hög böcker som han planerat att läsa- Vädret har gjort att innevistelse varit nödvändig.

Jag har jobbat på och känner mig ganska nöjd. Jag har en plan, men det är svårt att följa den då jag får nytt material då och då. För att bli klar med boken så måste jag resa tillbaka till Sverige om ett par månader. Jag har planerat att boken skall vara klar någon gång under 2022. Nu har min redaktör och jag börjat fundera på om den skall delas upp på två volymer. Men det kräver en hel del omarbetning.

Idag har det varit ´10 och rätt soligt, det märks att våren har kommit hit aven om temperaturen svajar lite och en del nätter har vi frost. Men bara lite.