Pingstdagen.

Idag har det varit sommarvarmt och de kommande dagarna blir det ännu mer sommarlikt. Det händer något hela tiden, inte minst i rabatterna kring huset. Nu börjar Elvy oroa sig för att det skall komma några sena frostnätter, men perennerna klarar väl av det och utplanteringsväxterna får vänta inne i uterummet tills vidare.

Och så var det pingst. Det var tänkt att vi skulle samlas i uterummet, men det blev så många att vi fick sitta ute. Solen sken och det var drygt tjugofem plusgrader och en svag vind gjorde att det ändå var behagligt. Det var Irene och BG som ansvarade och nu var det pingstbudskapet som var i fokus, både i ord och sång. BG menar att den enda riktigt genuina pingstsången är William Booths O Gud du klara rena låga, så den hade han tagit med på dagens sångblad och dessutom hade han tagit med ett elpiano så att jag fick spela till den. Han tyckte inte att den kom till sin rätt med dragspelsackompanjemang.

Annars – livet rullar på som det gjort de senaste veckorna. Tills vidare stannar jag här i Hälsingland. Jag vet inte ens om det går att resa hem till Ascona just nu. Där var det igår två nya fall men inget dödsfall, många oroar sig ändå för vad som sker när man släpper på restriktionerna i Italien.

Här är det skogsbrandfara och en och annan björn som lufsar omkring. Något måste man väl oroa sig för.

Nu blir det äntligen vår. Hoppas jag.

Jag har inte skrivit något på över en vecka nu. Varför? Jag tyckte inte att jag hade något att skriva om, jag kunde nästan kopierat föregående inlägg. Och inga nyheter är förstås goda nyheter. Jag läser, funderar, skriver och tar en och annan promenad när vädret tillåter. Det har blivit lite mer utejobb och den här veckan ser det ut att bli tillfälle till ännu mer. 

I eftermiddag blir det bibelstudium i uterummet, just nu håller de på med Nehemja och jag kommer att vara där och lyssna, har inte haft tid att fördjupa mig i texten. Torsdag blir det terminens sista studiecirkel i astronomi och på söndagarna samlas vi till en informell gudstjänst i uterummet. Förra söndagen var det Villy som ansvarade, han och Alice hade temat Den barmhärtige samariern, med den naturliga följdfrågan ”vem är min nästa”. Det mynnade ut i att vi just nu är så upptagna av det som händer runt oss att vi glömmer nöden ute i världen, som är så oerhört mycket större.

 I söndags var det Marita och Johnny som ansvarade och det blev förstås deras favoritämne ekologisk odling som fick en helt ny betydelse, sund andlig odling. Det var tänkvärt.

Igår hände det något som gjorde att jag tog mig samman idag och skriver lite. En för mig helt okänd person ringde och naturligtvis blir man lite avvaktande. Men hon berättade att hon fått mitt telefonnummer av Reinhold, som hon är granne med (i Stockholm) när hon nämnde för honom att hon var besviken över att inte kunna resa till Lettland, hon hade planer på att resa dit på semestern. Hon hade börjat skriva ner sin släkthistoria. Då blev förstås Reinhold mycket intresserad.

Inese hade en mycket intressant historia att berätta. Hon kom till Sverige 1979 på ett ovanligt sätt. Hon var gymnast i Lettland och hade förstått att om hon dels var framstående inom sin sport, dels var en mycket entusiastisk medlem i en kommunistisk ungdomsorganisation, så skulle hon kunna ha en möjlighet att få följa med på någon tävling utomlands, i bästa fall i något västland. Chansen kom när hon fick följa med till Finland. Deltagarna i gruppen övervakades noga men genom att på natten slingra sig ut genom ett litet fönster på en toalett och upp på ett tak lyckades hon rymma och fick lift till en större stad. Där gick hon in på polisstationen och sade att hon ville till Sverige för att begära politisk asyl. Då var det  en handlingskraftig polis som satte henne i sin bil, tog färjan till Umeå och gick med in på polisstationen. Det var helt säkert inte enligt regelboken, men hon fick stanna i Sverige där hon hade en farbror som flytt hit under andra världskriget.

Enbart den här historien är värd att dokumenteras, men hon ville också veta lite mer på djupet hur hennes släktingar i Lettland hade det fram till självständigheten, hon kände ett behov av att dokumentera detta. 

Är det en trend att börja skriva släkthistoria? För några veckor sedan träffade jag Jenny som skulle skriva ner det hon kunde få reda på om sin mammas förfäder. Jag har funderat lite över varför det är så. Slump eller finns det något underliggande i vår tid som gör att vi söker oss bakåt?

Pandemiska funderingar.

När man som jag gör, sitter och jobbar själv, så borde ju inte vardagen påverkas. Jag läser, funderar, skriver och redigerar... tar en promenad om vädret tillåter och servas av Elvy med regelbundna och vällagade måltider. Torsdag och fredag bjuder på lite omväxling, då är det inköp av mat till dem som inte vill riskera att bli smittade i butiken. På söndag får jag inte jobba, det ser Elvy till.   

Elvy umgås med sina vänner, de sitter i uterummet på rekommenderat avstånd och hittills har alla hållit sig friska. Tisdag eftermiddag är det bibelstudium och fika, torsdag kväll har Janne haft studiecirkeln i astronomi, men under flera veckor har det enbart blivit teori. Det har varit mulet och nu börjar det bli alltför ljust. Men de tänker kämpa på månaden ut, två gånger till. I kväll är det otvungen samvaro, dragspel och knytkalas.

Det har varit lite fram och tillbaka med gudstjänst på söndagarna, några går till Svenska kyrkan där det är gott om plats och i morgon samlas några här. Det är Villy som tar ansvar för detta och man kan väl säja att vi blir en liten husförsamling då. När det blir ordinarie gudstjänster i deras församling vet de inte. Ovissheten gör att de liksom inte bryr sig, de tycker att det är bra som det är. Och vi får det säkert gott tillsammans. Det blir som vi har det hemma i Ascona, hoppas jag.

Jag kom just att tänka på en gammal sång; ”Inga vackra kyrkor, inga tempel, men i stugorna det trängsel var. Inga ritualer, allt var enkelt, men Guds kraft var mäktigt uppenbar.” Det där med trängsel får vi förstås hoppa över.

Jag känner att den här ovissheten, inte bara om hur länge pandemin skall skapa inskränkningar i kyrkornas verksamhet, utan också den känslan som jag märkt av i vår grupp, kommer kyrkan att repa sig efter en lång tids inaktivitet? Man borde kunna göra något. Hur det är med Frälsningsarmén i Sverige vet jag inte, men i Norge verkar det vara full fart, kreativitet både IRL och digitalt.

Aftonbladet har en rubrik: Hoppas kunna sniffa sig till smittade. Hur skall det gå till? Kan Fille kanske göra en insats? Men då behöver han förstås träffa någon som är smittad först. Det står så mycket märkligt i tidningarna. Man spekulerar vilt. Men Fille kan sniffa sig fram till kantareller, så han kanske har potential för att bli en rubrik i kvällspressen?

Vår på vänt.

Nu har våren bytts till ett riktigt busväder. Det har regnat sedan på förmiddagen men den snö som de varnade för, har vi inte sett till ännu.

Mina känslor inför de restriktioner som åläggs oss, pendlar mellan att det är intressant att få uppleva det här till att det känns rätt trist. Men jag har mina inköpsrundor, har gjort tre intervjuer under veckan och jobbar på med materialet till boken.

För ett par veckor sedan fick jag låna en gammal avhandling om bondelivet i Hälsingland, nu har jag lånat en fyllig inventering av fest och högtider i Hälsingland på 1800-talet. Det sprider sig att jag har börjat skriva och nu får jag lite prestationsångest. Folk som tycker att de har kunskaper att tillföra är så vänliga och hjälpsamma. Jag kan ju inte göra dem besvikna. Det måste bli ett resultat och helst ett bra resultat.

I Ticino börjar saker och ting sakta, sakta att återgå till mer normala förhållanden. Butikerna skall vara öppna 0800-1000 enbart för dem som är över 65, och det gäller tydligen alla butiker. Sophia, som har en klädesaffär som i vanliga fall öppnar klockan tio, hon har nu öppet från åtta och det har kommit en del 65+kunder som vill ha vår- och sommarkläder.  Mellan de relativt fåtaliga kunderna så har hon förstås jobb som hon kan göra. Förr jobbade hon klart innan hon gick hem för dagen, nu gör hon jobbet på morgonen och hon funderar på om det inte kan vara idé att fortsätta så, även när butiken återgår till normala öppettider. Just nu jobbar hon ensam, annars brukar Regula hjälpa till men på grund av att hennes svägerska Annemarie tillhör riskgrupp, både ålder och sjukdom, så stannar Regula hemma nu.

Regula är en känd stylist och hennes närvaro i butiken drar naturligtvis kunder. En kund som absolut ville höra hennes åsikt om ett inköp fick visa upp sig via sin smartphone för att få råd av Regula. Det är intressant med den digitala utvecklingen. Skriver jag som tycker att IRL är långt överlägset kontakter via telefon eller internet. Jag är nog lite gammaldags.

Nu börjar de bli oroliga för att pandemin skall ta ny fart i Italien, främst då i Lombardiet när man släpper på en del restriktioner. Dödstalen har visserligen gått ner, men det är ju ”gamla” fall. Och jag undrar förstås när jag kan resa hem igen, Med tanke på bokskrivandet är det ändå en stor fördel att vara ”på plats”, det måste jag medge.

Nu i veckan har jag varit och handlat kläder, bestämde mig för att handla för 2000 kronor, Det blev ganska mycket kläder eftersom det var rea på en del och 20 eller 30 procents rabatt på annat. Nu är jag ekiperad för en rätt långvarig vistelse här.

I det kombinerade uterummet/växthuset frodas primörerna och de frösådda blommorna har kommit långt i sin utveckling. Ett intressant experiment är blomsterbönorna, de kom upp efter drygt en vecka och nu växer de minst en dm per dygn. Elvy mätte igår, då var den högsta 70 cm. Våren är på väg inomhus i alla fall!

Bara så ni vet att jag lever.

Nej, jag har inte drabbats av covid-19 och vi har inte heller blivit av med vår internetuppkoppling. Jag har bara inte haft tid att skriva.

Vad har jag gjort då? Det är det som jag inte riktigt vet. Men det är det jag säjer, ingenting är som vanligt längre, När jag tänker efter har jag gjort tre intervjuer, jag har läst på om det gamla bondesamhället i Hälsingland, fick låna en avhandling från 1938 som var jätteintressant och så har jag gjort de numera schemalagda inköpsrundorna. Plus lite utejobb när vädret så tillåter.

Alla här är friska, mina vänner i Ticino har också klarat sig från att drabbas av denna eländiga pandemi och jag blir mer och mer övertygad om att Sverige har valt en bra, men ändå kontroversiell väg ut ur eländet. I Ticino börjar man redan tala om ”den andra vågen” nu när man har släppt på en del restriktioner.

I morgon släpper också Italien på en hel del restriktioner men kan snabbt återinföra dem om antalet sjuka och döda stiger. Det är som att balansera på en skarp knivsegg, hålla samhället igång och inte sätta fart på smittspridningen.

Nu är klockan halv elva och det är sängdags för mig. God natt!