Nu blir det äntligen vår. Hoppas jag.

Jag har inte skrivit något på över en vecka nu. Varför? Jag tyckte inte att jag hade något att skriva om, jag kunde nästan kopierat föregående inlägg. Och inga nyheter är förstås goda nyheter. Jag läser, funderar, skriver och tar en och annan promenad när vädret tillåter. Det har blivit lite mer utejobb och den här veckan ser det ut att bli tillfälle till ännu mer. 

I eftermiddag blir det bibelstudium i uterummet, just nu håller de på med Nehemja och jag kommer att vara där och lyssna, har inte haft tid att fördjupa mig i texten. Torsdag blir det terminens sista studiecirkel i astronomi och på söndagarna samlas vi till en informell gudstjänst i uterummet. Förra söndagen var det Villy som ansvarade, han och Alice hade temat Den barmhärtige samariern, med den naturliga följdfrågan ”vem är min nästa”. Det mynnade ut i att vi just nu är så upptagna av det som händer runt oss att vi glömmer nöden ute i världen, som är så oerhört mycket större.

 I söndags var det Marita och Johnny som ansvarade och det blev förstås deras favoritämne ekologisk odling som fick en helt ny betydelse, sund andlig odling. Det var tänkvärt.

Igår hände det något som gjorde att jag tog mig samman idag och skriver lite. En för mig helt okänd person ringde och naturligtvis blir man lite avvaktande. Men hon berättade att hon fått mitt telefonnummer av Reinhold, som hon är granne med (i Stockholm) när hon nämnde för honom att hon var besviken över att inte kunna resa till Lettland, hon hade planer på att resa dit på semestern. Hon hade börjat skriva ner sin släkthistoria. Då blev förstås Reinhold mycket intresserad.

Inese hade en mycket intressant historia att berätta. Hon kom till Sverige 1979 på ett ovanligt sätt. Hon var gymnast i Lettland och hade förstått att om hon dels var framstående inom sin sport, dels var en mycket entusiastisk medlem i en kommunistisk ungdomsorganisation, så skulle hon kunna ha en möjlighet att få följa med på någon tävling utomlands, i bästa fall i något västland. Chansen kom när hon fick följa med till Finland. Deltagarna i gruppen övervakades noga men genom att på natten slingra sig ut genom ett litet fönster på en toalett och upp på ett tak lyckades hon rymma och fick lift till en större stad. Där gick hon in på polisstationen och sade att hon ville till Sverige för att begära politisk asyl. Då var det  en handlingskraftig polis som satte henne i sin bil, tog färjan till Umeå och gick med in på polisstationen. Det var helt säkert inte enligt regelboken, men hon fick stanna i Sverige där hon hade en farbror som flytt hit under andra världskriget.

Enbart den här historien är värd att dokumenteras, men hon ville också veta lite mer på djupet hur hennes släktingar i Lettland hade det fram till självständigheten, hon kände ett behov av att dokumentera detta. 

Är det en trend att börja skriva släkthistoria? För några veckor sedan träffade jag Jenny som skulle skriva ner det hon kunde få reda på om sin mammas förfäder. Jag har funderat lite över varför det är så. Slump eller finns det något underliggande i vår tid som gör att vi söker oss bakåt?