Minareter och snökaos.

Sent i torsdags eftermiddag ringde min mobil, fanns det möjlighet att jag kunde ta ett expressjobb? Okej då, sex sidor blir ju ett litet bidrag till köksrenoveringen. När jag kom hem igen så låg uppdraget i min mail och det var bara att sätta igång. Jag jobbade hela fredagen med undantag för att jag var och handlade för Marlene. Lördag höll jag på mellan nio och två och sen var det i princip klart, gjorde en sista koll igår och mailade iväg översättningen. I lördags kväll var David och Pierre här på mutmiddag, de har lovat att se till huset när jag är borta och igår var vi i Lugano på gudstjänst. Nu är man hemlös på riktigt, hade hoppats på en tom skolbarack men kommunen ändrade sig i sista stund. Igår samlades vi i en källarlokal som en restaurang använder för tillställningar med slutna sällskap och det gick väl det också. Men annars känns det som om svårigheterna att hitta en lämplig lokal gör att luften håller på att gå ur den lilla ”församlingen”. Vi får väl se hur det blir.

Och så hade man folkomröstning igår om minareternas vara eller inte vara. Men egentligen handlar det ju om så mycket mer. Nu får jag väl ändå säja att muslimerna får ta på sig en del av skulden för att det blev så här. För några år sedan köpte man en tom fabrikslokal i Wangen bei Olten och gjorde om den till moské. Sen ville man förstås också ha en minaret och när byggnadsnämnden tvekade, så började muslimerna att sätta upp en del militanta symboler utanför moskén, bland annat en flagga med symboler för ett högernationalistiskt turkiskt parti, och stämningen blev allt mer hätsk och det var de lokala muslimerna som trappade upp striden. En stor andel av dem sympatiserar med den turkiska organisationen Bozkurtlar (grå vargarna), som bland annat står bakom grov misshandel av kurder, mest i Österrike men också i andra länder i Europa. Så det var väl inte så konstigt att nationalistiska och främlingsfientliga intressen i Schweiz tackade och tog emot. Här i Ticino röstade 68% för ett förbud mot minareter.

Jag har en bekant i London som har bott i närheten av en moské. Där hade den mänskliga böneutroparen ersatts av en inspelning och stora högtalare och böenutropen skrällde ut över trakten fem gånger om dagen. Det var ingen njutbar upplevelse.

Och så har det snöat. Vägen över San Bernardino är stängd från Mesocco till Andeer, man kan alltså inte ta sig fram till tunneln under den högsta delen av passet. Sen har övre Leventina varit stängd i riktning mot Gotthard, men där har de öppnat vägen alldeles nyss men det skall komma mer snö där uppe .. Jag skall följa väderrapporterna och tar eventuellt tåget till Zürich redan i eftermiddag eller i kväll, det skulle ju vara pinsamt om jag missade planet i morgon.

Nästa gång jag bloggar blir väl från London. Nu har jag mycket att ordna med. Bye.

Nästan oväntat besök

Kvart över åtta ringde telefonen. En röst sade på skånska "Jag väckte dig väl inte?" - "Nej då, vem är det jag talar med?" - "Det är Susanne. Vi har sovit över på ett ställe som heter Lavorgno och då tänkte vi komma och hälsa på dig, vi är ju på väg söderöver." (Jag känner en Susanne i Sverige och hon talar inte skånska.) "Du sa Susanne, nu hänger jag faktiskt inte riktigt med." - "Susanne Fransson, vi jobbade ju på Continental i Halmstad..." - "Sorry, men jag har aldrig jobbat där." - "Marie Lundberg... visst i helvete är det du? Vi hade ett jävla jobb med att få tag i ditt telefonnummer." - "Jag heter Maria Lindberg." (Jag ville inte röra till det mer gonom att hävda att jag heter Hultin.) - "Va... är det inte du som jobbar på det där italienska kasinot i Lugano?" - "Nej, det är inte jag." - "Vem faen är du då?" - "Jag bor i Ascona och heter alltså inte Lundberg utan Lindberg. Ascona ligger fem mil från Lugano och ännu längre från Campione d´Italia." - "Kan du fixa fram hennes telefonnummer åt mig?" - "Tyvärr, det har jag inte möjlighet att göra nu. Ni får väl köra till Campione och försöka leta reda på henne." - "Skit i det du." - och så avbröts samtalet. Hade hon låtit lite trevligare och haft ett lite mer vårdat språk, så hade jag kanske hjälpt henne. Jag har aldrig hört talas om någon "nästan namne" som jobbar i Campione, så det kan väl vara någon som är ny där och det är väl tveksamt om hon finns i telefonregistret. Men jag kom i alla fall på att jag måste påminna telefonbolaget igen att ändra mitt efternamn. Och sen undrar jag ju om dom körde till Campione och började leta efter Maria Lundberg.

Annars har jag inget särskilt att rapportera. Annat än att jag håller på att tömma köksskåpen på allt utom det mest nödvändiga. Det gäller att vara väl förberedd inför kökstrenoveringen, jag vet ju inte exakt när jag kommer hit från Geilo igen.

Sol och höst

Det har varit varmt idag, närmare 20 grader men solen har vi inte sett så mycket av. I morgon skall det bli sol, men lite kallare. Visst är det höst, men ändå inte.

Nu har jag köpt flygbiljett till London nästa tisdag, 1 december. Marlene är lite piggare och hennes syster, som bor i Obergoms, alltså den översta delen av Gomsdalen, där uppe som Rhone har sin källa, hon har lovat att komma hit och se till Marlene om det behövs. Doktorn har sagt att det  kan bli en lång konvalescens efter den här magparasiten (för det var en sådan) och då börjar jag ju hoppas på att Marlene är så kry att hon kan följa med David och Pierre upp till Geilo över jul och nyår. Men inte så kry att hon behöver jobba alltså...

Annars? Jag har städat i trädgårdsboden idag, sopat mera löv, varit hos Migros och handlat lite mat. Men bara lite, jag vill att kylskåpet är i det närmaste tomt när jag åker. Jag brukar ha ett gäng konservburkar i kylen och så ställa den på lägsta nivån när jag reser bort. Det lär vara bättre för kompressorn än att stänga av och sen dra igång den när jag kommer hem. Fast det kanske inte spelar så stor roll nu. David och Pierre har blivit av med sina förkylningar men jag avvaktar ett par dagar till innan jag träffar dem. Det är så himla jobbigt att flyga och vara snuvig. Nässpray och tuggummi räcker inte. Nu skall jag ta på mig min Florence Nightingale-min och gå bort till Marlene och se hur hon har det.

Vallfärd

Nu har jag varit på vallfart – och tinat upp efteråt. Vi startade från utkanten av byn San Bernardino halv tio, vi var faktiskt trettiotvå personer i alla åldrar, gissningsvis mellan tio och sjuttiofem. Vi följde en gammal väg norrut och uppåt, gick en bit på den gamla passvägen, alltså den man fick använda sig av innan tunneln fanns och sen återigen på en gammal stig, som lär ha varit den ursprungliga stigen över passet. När vägen inte var alltför brant så sjöng de tappraste några traditionella vallfartssånger. Det blåste rätt ordentligt. Ja, det gör det ju för det mesta uppe på passhöjderna. Det var mulet men sikten var god och det var ett fantastiskt sceneri omkring oss. När klockan var ganska exakt tolv hade vi kommit fram till ruinen av kapellet. Det restes ungefär 30 år efter den här mirakulösa räddningen och rasade samman under en snöstorm efter några få år. Mannen som räddade vandrarna hette Giodi, och kallas lokalt (mycket lokalt) förstås för San Giodi.

Ja, jag skulle inte vilja hamna här uppe i snöstorm, då är man nog chanslös. En pater från Bellinzona förrättade mässan (kortaste varianten) och sen åt vi vår medhavda matsäck. Jag hade kaffe i termos och smörgåsar till mig och Leo, men de flesta styrkte sig med vin och bröd. Kaffedrickarna var definitivt i minoritet. Sen började vi nedstigningen och nu sjöng de nästan hela vägen ner till San Bernardino. Det var gamla vallfartssånger, en del på rätoromanska och andra på latin, de flesta från 15- och 1600-talet berättade Leo. Stuntals lät det nästan magiskt. Vägen ner gick en halvtimma snabbare och vi var tillbaka i byn (och bilen) vid tretiden. Riktigt rejält frusna och
jag hade rätt ont i fötterna och benen. Sen körde vi hem till Leo i Bellinzona och badade bastu för att få upp värmen. Då först anslöt Stephan sig till sällskapet, han skyllde på att han hade gjort sig illa i knät när han spelade basket, så han kunde förstås inte vandra. Leo påpekade att förra året hade Stephan haft ont i ryggen och året dessförinnan hade han ”glömt bort” vallfarten.

Blandad kompott igen

Idag vaknade jag av åska. Rättare sagt, jag har ett svagt minne av att jag drömde att jag sprang in i ett hus därför att jag hörde skottlossning och sen vaknade jag av åskan. Det är ovanligt, men inte exceptionellt att det åskar vid den här tiden på året. Ett år, men då var jag på Geilo, då var det ett praktfullt åskväder på julnatten och blixten slog ner i en kampanil i någon av byarna på andra sidan sjön.

Igår röjde jag i bokhyllorna. När jag bodde i Sverige så läste jag och samlade på mig massor av böcker av varierande kvalitet för att verkligen bli förtrogen med språket. Jag insåg efter ett par veckor på universitetet att jag hade mycket att lära. Grammatiken som en del av mina kurskamrater från andra länder fick kämpa så hårt med, den utgjorde inget problem. Däremot märkte jag snabbt att jag hade ett begränsat ordförråd och att den svenska som vi hade talat hemma och språket i de svenska böcker som jag läst (ganska många) inte var helt up to date. Nu hamnade en stor kasse mindre intressanta böcker i soporna och jag har fått plats för nyinköp!

Det som är riktigt kul, det är att jag klarar av att läsa norska rätt obehindrat. Däremot förstår jag inte ett dugg när man talar en del udda dialekter. Dialekterna i Hallingdal och Uvdal går rätt skapligt, men jag var t ex nere i Setesdal för ett par år sedan och där fattade jag ingenting.

På tal om obegripliga ”dialekter” så såg jag ett debattprogram från svensk TV via Internet igår. Jonas Gardell var upprörd över att man dragit in ett tillstånd att filma och kommentera inne i Peterskyrkan. Så mycket begrep jag tack vare att det var andra som var med och diskuterade. Jag fattade mycket lite av det Jonas Gardell själv sade. Och hela diskussionen verkade rätt meningslös, det är ju faktiskt Vatikanstaten som bestämmer vad man får och inte får göra i Peterskyrkan och det är väl lite pretentiöst av hr Gardell att tro att det är hans person som står i centrum för regelverket och tolkningen av detta.

Det är några år sedan jag var i Peterskyrkan, och så vitt jag minns så fanns det stora skyltar om att man skulle stänga av mobiltelefonen när man gick in där. Min kompis Anneli från Stockholm var med. Hon har sina rötter i Finland. Plötsligt ekar Säkkijärven polka under de mäktiga valven - som har en riktigt bra akustik. ”Musiken” upphör inte och ett antal svartklädda funktionärer irrar omkring och letar efter mobiltelefonen. All övrig verksamhet verkar avstanna och folk lyssnar och det uppstår ett hotfullt mummel. Utom från Anneli. Hon försöker låta bli att skratta men det går inte. Till slut tystnar Säkkijärven polka. Och Anneli. Jag läste en tid senare att man hade planer på att sätta in något slags störningssändare i Peterskyrkan, så det är väl troligt att det hade spelats en hel del mobilsignaler därinne.

Jag har varit och sett till Marlene idag. Hon är fortfarande riktigt darrig och vill inte äta, men dricker i alla fall den läskiga näringsdrycken och lite juice. Julia hade frågat sin granne, som är doktor, och han hade tagit reda på att just den antibiotika som Marlene får inte brukar ge effekt förrän efter 6-7 dagar. Pierre och David är fortfarande förkylda och jag tänker inte umgås med dem förrän de är friska igen. Tidigt i morgon kör jag upp till Bellinzona, skall följa med Leo på en ”pilgrimstur” uppåt San Bernadino. Det var ett lokalt helgon (d v s ett sådant som inte ens är i närheten av att bli kanoniserat i Rom) som fick övernaturliga krafter och skall ha räddat en grupp vandrare under en tidig snöstorm i slutet av november. Det här skedde i mitten av 1700-talet, så vi skall alltså gå på den riktigt gamla stigen upp på passet. En söndag i slutet av november varje år, så går en grupp entusiaster den här vägen, upp till ruinen av det kapell som en gång uppfördes till minne av händelsen. Det skall bli intressant.

Nyheter från Ticino

Idag har jag varit med Marlene på återbesök och mer provtagning på sjukhuset. Hon är väl lite bättre, men väldigt darrig och trött. Hennes chef, som skickade iväg henne på "mutresan" är så bekymrad och har ringt flera gånger och har skickat blommor. Det är inte bara Marlene utan fyra till i gruppen som har blivit sjuka. Nu skall hon ta färdigt antibiotikakuren och sen blir det ny provtagning och eventuellt mera antibiotika. Det känns lite fel att sticka iväg till London nästa vecka om hon fortfarande är dålig, men David och Pierre har lovat att vikariera för mig. Men jag har inte köpt biljett än.

Här är det jättefint väder, +18 och solsken, vi har fått löfte om fint väder fredag-lördag också. Jag är klar med mitt uppdrag, skall kolla igenom det om en stund och skicka iväg det.

När jag läser dagstidningarna här i Ticino (Corriere del Ticino och La Regione Ticino) så tycker jag att det är så otroligt händelsefattigt här. Men nu har vi fått en snaskig historia att gotta oss åt. Visserligen i Como, på andra sidan gränsen, men i alla fall. En psykolog vid namn Waldo Bernasconi som har en privat klinik utanför Como har haft sexterapi med unga tjejer för att bota anorexia och bulimi och även andra sjukdomstillstånd. Sen har kliniken fått statliga pengar som den inte har rätt till därför att man fifflat med journalerna och påstått sig behandla även andra psykiska sjukdomar som man får ersättning från staten för. Nu går verksamheten i konkurs, Bernasconi lär ha stuckit iväg med tillgångarna.

En bank i Bellinzona har blivit skådeplatsen för att investerare har blivit blåsta på 1,5 mille i kontanter och 3 mille i värdepapper, vilka skulle investeras i förnyelsebar energi. Bedragaren lär vara spanjor och summorna bör multipliceras med sju för att komma i närheten av beloppet i svenska kronor.

Så lite händer det här också. Nu skall jag ut och sopa löv. Bye

Snö, halka och exotiska sjukdomar

Idag har vi haft riktigt fint väder, solsken och 13-14 grader. Det ser ut som om vi får behålla det fina vädret rätt många dagar framöver. Men annat är det i Uvdal och på Geilo. Där snöar, slaskar och regnar det om vartannat och är det plusgrader på dagen så blir det minusgrader om natten. Rickard har installerat sig i min hytte, han skall jobba i Oslo torsdag-söndag och väljer att ta tåget dit. Det går att köra över Dagalifjell, men det är inte helt riskfritt. Hardangervidda kan stängas helt med mycket kort varsel berättade han. Så idag längtar jag inte till Geilo. Inte alls.

Marlene har fått en dunderkur av något slags antibiotika inklusive mycket detaljerade föreskrifter om vad hon får och inte får äta och dricka. Det är någon slags ovanlig existens som slagit sig ner i hennes tarmkanal. När doktorn hörde att hon varit på Kap Verde så blev han dessutom helt förfärad, för där härjar denguefeber. Marlene försökte lugna honom genom att tala om att det är den södra delen av ögruppen med huvudön Kap Verde som är drabbad. De hade bara landat där för att byta till mindre plan för att komma till öarna i den norra delen av ögruppen och hade sen rest runt bland öarna där eftersom det är dit man vill locka turister. Doktorn hade inte verkat helt övertygad och hade skickat Marlene till labbet för ny provtagning, tre stora rör med blod.

Det är bara tisdag idag och jag räknar med att bli klar med jobbet som jag håller på med i morgon. Sen börjar jag planera för London och Geilo. Och nu är det dags för en mugg eftermiddagskaffe. Bye

Gråväder

Maurice har sett till att kommentarfunktionen blivit avstängd. Det är tydligen ett fel som kan uppstå på Blogger att den öppnas av sig själv. Det gick ju bra när vi enbart höll kontakten via e-post ända tills att det här felet uppstod, så jag räknar med att ni mailar mig istället. Dessutom kan ju inte den här sjuka personen lägga in några obscena kommentarer mer.

Det artade sig till att bli en trist lördag, ingen hade behov av mitt sällskap. Men då, då gick jag ner till förrådet! Förra hösten så började jag gå igenom lådorna med morbror Bertils efterlämnade saker, det fanns tre lådor som jag kollade upp, men längre in i förrådet fanns det ytterligare ett par, större lådor. Nu tog jag fram dem och gick igenom innehållet och det mesta är sånt som jag utan vidare kan slänga. Men jag gjorde i alla fall några fynd, bland annat en rimligt stor, väl använd men fortfarande fullt fungerande resbag, en dokumentportfölj och en plånbok med löstagbar korthållare, alltsammans från Mulberry. Jag måste ha varit väldigt stressad när jag stuvade undan det! Dessutom några prylar från Georg Jensen och Rosendahl. Jag kanske kan använda något av det nu? Sen kollade jag norsk TV via bredbandet. NRK fungerar mycket bättre än SVT.

Idag är det fortfarande gråväder och molnen ligger precis ovanför vattenytan, jag ser det här ifrån mitt fönster. Annars brukar det vara dis och dimma, men det här är molnformationer. Jag tänkte börja med jobbet som ligger och väntar, ju förr det är klart ju bättre.
.................................................
20.30 - Jag har just varit inne och läst lite på B&E. Nu får faktiskt Frälsningsarméns ledning göra något åt eländet. Om en person lyckas ockupera hela forumet och dessutom lyckas framföra idéer som några personer som har något otalt med Frälsningsarmén glatt och villigt underblåser, om de som har åsikter och en inställning som stämmer med Frälsningsarméns hånas, då måste man väl göra något. Jag tänker inte skriva där mera, men jag behåller möjligheten till inloggning tills vidare. Jag har faktiskt översatt en del inlägg eller rättare sagt de mer kontroversiella delarna av några inlägg och mailade över detta till en av mina officersvänner på IHQ i fredags.

Trist och regnig lördag eftermiddag.

Lördag eftermiddag. Städade faktiskt igår - händer alltför sällan men å andra sidan tycker jag inte att jag skräpar ner särskilt mycket. Sen kom jag på att jag kunde be några vänner komma hit i kväll. Ringde D&P, som sitter hemma och är riktigt ordentligt förkylda båda två. Marlene ligger och ser på TV och orkar inget mer, magen är inte ett dugg samarbetsvillig och Julia är på släktkalas i Blenio (ligger långt uppe i bergen bortåt Graubünden), hennes mormor fyller 80 år. Stephan och Leo är i Italien, Yvette jobbar, det är hennes jourhelg. Vet ni vad jag gör då? Det vet inte jag heller. Men det löser sig nog.

Nu har jag i alla fall fått besked om IP-numret till den PC där det sista obscena inlägget skickades från. Så nu har jag tagit bort det också.

Blandad kompott

Ja, så var de sista artiklarna klara och jag kan ta paus ett par dagar och sen blir det 8-10 timmars jobb nästa vecka. Och därefter tänker jag vara ledig - om det inte dyker upp något lukrativt expressjobb förstås! Jag planerar nu för en vecka i England och sen tror jag att jag åker direkt upp till Geilo, eventuellt med en snabbvisit i Stockholm först.

Jg körde Marlene till sjukhuset idag, de tog prover och gav henne en rad förhållningsorder - om det eventuellt skulle vara salmonella som hon drabbats av. Innan proverna är klara, vilket blir på måndag, så får hon inga mediciner, bara något slags näringspulver som skall lösas upp i mycket vatten och som smakar vidrigt. Te, vitt rostat bröd, riskakor och kokt ris är allt hon får äta tills proverna är klara. Kul... Men Marlene är så slut att hon troligen kommer att sova bort de närmaste dagarna.

Nu börjar julstöket, nej julplaneringen menar jag förstås. Julstök innebär städning, kakbak, korvstoppning och tillverkning av diverse julpyssel vilket jag definitivt inte ägnar mig åt. Julplaneringen som bara är på planeringsstadiet ännu, den innebär att David och Pierre funderar på att komma till Geilo över helgsäsongen. Det kan bli riktigt kul.

Rickard har meddelat att temperaturen varit neråt -15 nattetid, snön har blivit liggande och "tåka" har glaserat träd och hustak. Det är ovanligt tidigt. Men jag vet att vädret kan ändra sig snabbt, ibland så vill man så intensivt ha första advent som den första skidhelgen och snökanonerna går för fullt både på Geilotoppen och Vestlia och ett par dagar senare är hela den dyrbara härligheten försvunnen. Snösäkert är det sällan förrän en eller två veckor in i januari.

När jag skriver detta så börjar jag längta till Geilo. Men först blir det ett grådisigt London med all hysterisk julhandel (som jag undviker) och ett besök hos Pierres mamma i Southampton och kanske ett besök i mina gamla hemtrakter i Manchester.

Det var någon som undrade varför jag inte skrivit något mer på B&E. Nej, jag har inte lust att gå i debatt med de här liberala reformatorerna. Jag skulle kunna skriva en hel del om vad jag anser om nivån på vissa akademiska uppsatser - hur i fridens dar kan man få sån rappakalja godkänd - men då skulle väl vederbörande hota med tingsrätten igen!

Dagsrapport

Nu är jag klar med översättningen av artiklarna, skall bara låta de två sista "vila" tills i morgon eftermiddag och göra en sista översyn av dem. Sen har jag ett litet jobb till som skall vara klart senast nästa fredag. Funderar på att ta julledigt sen....

Offerten på köket kom igår och ja, jag accepterade. Den 23 januari skall mitt gamla kök vara borta (det fixar D &P!) och köksfirman garanterar att jobbet är klart senast den tredje februari. Jag har hört mig för lite och det verkar som om de kan hålla vad de lovar.

Marlene klarade sig från magbesvär under resan, men nu när hon kom hem, så har hon fått något slags riktigt aggressivt magvirus - eller vad det kan vara. Jag har i alla fall, mycket kortfattat fått höra att resan var lyckad, att Kap Verde är bättre än sitt rykte och att ett par nya egyptiska resorter säkert är bra för de som är lata eller ovana att resa, det var så välordnat att det stod sällskapet upp i halsen. Men det är klart, det var resebyråfolk som är vana att ta vara på sig själva. Tunisien var dyrt och Marocko var riktigt festligt men det blåste kylig sandstorm i Marrakesh.

Weekend tur (i dubbel bemärkelse)

Vi överraskades av mycket bättre väder än vad Meteo hade utlovat när vi kom till Magglingen, blå himmel, solsken och några plusgrader. Det var inte helt perfekt sikt bort mot Berner Oberland, men med kikare kunde man se Jungfrau, Mönch och Eiger och de andra lite mindre berömda topparna. Niesen var insvept i tät dimma hela tiden. Jag vet inte riktigt hur, men Niesen anses vara den mest pålitliga väderspåmannen för området. Vi gick en långpromenad på eftermiddagen och klockan sju kom de övriga gästerna. Det blev en riktigt trevlig kväll och en av gästerna hade gjort ett roligt bildspel om Lisa. Tyvärr kom inte Pierres släktingar, två av dem, d v s halva sällskapet hade drabbats av någon magåkomma som härjar därnere. Och det var ju hänsynsfullt.

Söndag förmiddag var vi på gudstjänsten och sen hade Lisa ordnat utflykt med "kyrkkaffe" uppe på Jäissberg. David och Pierre hade uttryckt önskemål om att få se Chnebelburg och Petinesca. På eftermiddagen var vi i La Neuveville och St Petersinsel, där vi besåg Kluniazenserklostret med Rosseaus rum och hans minnesbyst i parken.  David har en speciell anteckningsbok där han skriver upp alla sevärdheter han besöker, små som stora. Han hade gärna velat åka turen på Zihlkanalen, som förbinder Bieler- och Neuchatelsjöarna också, men den går bara på sommaren.

Pierre och jag lämnade av David på stationen i Biel, han skulle delta i någon vattenkonferens i Zurich måndag-tisdag. Det är något som bekymrar forskarna, ett slags encelliga djur som finns i de högst belägna bergssjöarna breder ut sig på bekostnad av andra encelliga djur och de som försvinner äv viktigast för vattenkvalitén. Nu börjar det bli algtillväxt på ställen där det aldrig funnits livsbetingelser för alger tidigare. (Ja, det här var kanske inte helt vetenskapligt korrekt, men något åt det hållet är det i alla fall.) Vi var sedan hemma vid tiotiden och då kom regnet. Mycket regn.

Och sen konstaterar jag att den här sjuka personen har varit inne och skrivit en kommentar till mitt senaste inlägg. Nu vet jag ju att det är någon som har kopierat adressen till bloggen från B&E, eftersom jag har tagit bort länken där. Jag vet inte hur jag skall agera, jag skall försöka få tag i Maurice som hjälpte mig att hitta server och IP-nummer till de båda föregående inläggen. Maurice menade att man borde ta reda på vad svensk lag har för regler om att lämna ut IP-adresser men troligen är det som i andra europeiska länder, det måste vara något som kan resultera i ett straff, för att man skall lämna ut identiteten. Och det här verkar ju vara mer någon som drabbats av något tvångsbeteende av verbal-sexuell natur.

Och nu skall jag vara flitig hela dagen, vädret inbjuder till det.
......................................

Jag var flitig tills för en stund sedan när jag kollade e-posten och upptäckte att Agneta skickat en länk till en i och för sig långt ifrån tekniskt fulländad inspelning av ett inslag från en gospelkonsert med en kille i gammaldags uniformsöverdel och säckiga jeans ( jag tyckte att han mest påminde om Karlsson på taket) som sjunger soul-gospel så man häpnar.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=192394

Ett steg närmare sanningen!

Nu har jag fått reda på vilken server de obscena kommentarerna sändes ifrån och de två IP-nummer som stod för bravaden. Längre kan man inte komma enligt schweizisk lag. Men det känns bra att jag har fått viss klarhet. Jag har tagit bort kommentarerna men naturligtvis gjort utskrifter av dem.

Så nu öppnar jag bloggen igen, men vill förstås inte meddela detta på BoE. Det var förstås ett misstag av mig att länka den där, men jag kunde ju inte veta att det fanns sådana galningar som deltog i forumet.

I morgon sticker Pierre, David och jag iväg till Magglingen. Lisa fyllde år för ett par dagar sedan och ville bjuda på fest. Ett par av Pierres kusiner (?) från Geneve kommer också. Pierre har visst någon släkting som bor i Orvin, som dom skulle våldgästa också. På tal om Magglingen, så fick mitt val av kök godkänt av Robbie. Tur att man har en arkitekt i bekantskapskretsen. Jag har ännu inte fått offerten, väntar med spänning på den. Måndag kanske???

Marlene kommer hem från sin mutresa i morgon förmiddag. Jag fick ett tm där hon talade om att "alla utom jag fick problem med magen efter att vi ätit berberbuffé i Marrakesh". Det visste vi väl redan att den flickan har plåtmage.

Vädret? solsken, +10, men det skall bli sämre väder igen. Det har snöat rätt mycket på Geilo, men det är ganska tung och blöt snö enligt Rickard. Han hade passat på att inspektera min hytte när han ändå var och handlade igår. Det var problem för honom att köra den sista stigningen, trots 4W. Det har snö-slaskat på dagarna och frusit till på nätterna och det var inte sandat i backen. Jag gissar att ingen varit däruppe under veckan, men det är ju faktiskt ändå sådant vi betalar för.

....................
Tack för alla mail som jag fått! Ja, jag förstår att irritationen växer. Är man inte politiskt korrekt i liberalernas mening, så är man tydligen ett legitimt byte. Det är trist att det är så lågt i tak så att ett par av er öppet säjer att ni inte orkar och vågar gå in i debatten.  Mest komiskt är att jag anses vara homofob därför att jag påpekade det oetiska när det gällde de tio FA-profilerna. Jag berättade det för Pierres mamma, och vi enades om att Pierre och David bör förskonas från den informationen. Hon fick sig ett gott skratt också. Det är tur att varken P eller D förstår svenska.

Man tror inte sina ögon!

Nu har jag kommit riktigt i blåsväder! Nu har det alltså gått så långt att man inte kan få framföra traditionella kristna och salvationistiska ståndpunkter och kritisera dem som tror sig vara "reformatorer" och sitta inne med den enda sanningen, d v s jag skall svälja ett totalt accepterande av just det som den personen gjort till sitt evangelium. Nej, jag skall inte skriva på BoE så länge det här illustra paret härjar där. Och sen finns det  de som tycker att BoE skall läggas ner, fick mail från Gunilla med inkopierad text från FA:s interna sajt. Det som förbluffar mig är att en i ledningsgruppen försvarar eländet. På de andra armésajterna som jag skrivit eller skriver, så har man varit snabb med att plocka bort de värsta dumheterna eller stänga av vissa IP-nummer. Då har man lyckats hålla hyfsat rent där. Ett forum i Canada stängdes t o m ner under en tid.

Och så har jag alltså släckt ner bloggen för allmän tillgång, dels för att man kopierar lösryckta delar av dem men också för att någon har skrivit märkliga, obscena inlägg. Stephan har en kompis som jobbar med IT som skulle försöka att hjälpa mig att ta reda på var inläggen kommer ifrån, så jag kan inte ta bort dem ännu. Man kan åtminstone få fram förhållandevis exakt geografiskt läge för en IP-adress.
Trist, men det är inget annat att göra. Nu skall jag i alla fall köra bort till Julia och hjälpa (?) henne att välja tapeter.

Dagsrapport

Jag har ingen arbetslust idag, har skjutit på det nödvändiga översättningsjobbet genom att stryka, dammsuga och skriva på min engelska blogg, som blivit sorgligt försummad den senaste månaden. Men nu är den uppdaterad och jag har ambitionen att skriva i den minst två gånger varje vecka.

Jag berättade för Pierres mamma om det som skrivits på B&E och gav henne en snabböversättning av några delar. Hon blev rätt upprörd över att man kan skriva så, och menade att i England skulle sådant definitivt medföra disciplinära åtgärder - om nu den här märkliga existensen verkligen är salvationist. Och att han omgående borde utestängas från forumet. Sen fick jag mail från Gunilla som funderar på om inte detta är en planerad aktion av honom och hans trogna vapendragare, besserwissern för att misskreditera Frälsningsarmén. Jag skulle kanske inte engagera mig efter som jag ju egentligen inte har haft så mycket kontakter med just FA i Sverige, men en gång salvo, alltid salvo. Rickard hade också varit inne och läst och han skulle forska lite mer kring de här två figurerna. Och jag kan fortfarande inte förstå att inte någon moderator agerar.

För övrigt är det gråväder men faktiskt +7. Om jag nu gör i ordning en mugg kaffe och äter något sött till, tror ni då att arbetslusten infinner sig? Jag har faktiskt avverkat fem av tio artiklar, skall bara göra en sista koll på nummer fem. Jag bör bli klar nästa vecka och sen är det ett mindre jobb som väntar, avsätter veckan därpå för det och sen tar jag inte på mig mer jobb i år. Undantag: expressjobb till förhöjd taxa!

Höstrusk och vinter

I natt har det varit ett par minusgrader, även här nere, nära sjön (Lago Maggiore). Varken Pierre eller David är hemma just nu, men uppe hos dem bör det i så fall ha varit betydligt kallare. Pierre stack iväg till Glarus när han hade varit hos mig igår, och David är på vattenkonferens någonstans i Kärnten. Det är bråda tider för dem båda nu, innan snön och kylan kommer på allvar så är det mycket som de vill hinna med inom sina respektive områden. Men TACK snälla Pierre för att du tog dig tid att hjälpa mig igår! (Ja, jag vet att han inte förstår svenska, men jag kan väl få skriva det här också!)

Just nu står termometern på blygsamma +4 och en blek sol försöker hitta fram genom ett relativt tunt molntäcke. I natt lär det återigen bli minusgrader. Jag ringde Rickard för en stund sedan och det är kolonnekjöring för tung trafik över Hardangervidda, p-bilar göre sig inte besvär. Rv 50 har kolonnekjöring och Rv 40 över Dagalifjell är knappast framkomlig. Det snöar och blåser kraftigt och snön driver. Det var -8 på Hök, och det kommer att fortsätta snöa mer eller mindre till och med söndag. Samtidigt som jag är tacksam för att jag inte behöver tampas med snön, så saknar jag det där speciella "myset" som man kan känna när man sitter inne och ser den första snön falla.

Dags för en kopp kaffe och sen fortsätter jag att jobba. Det flyter på riktigt bra.
................

Nu är klockan snart sex och jag har gjort det som jag måste göra, jag har skrivit ett inlägg på Blod och Eld. Det är märkligt att man tillåter rent förolämpande, svepande formuleringar mot en viss grupp salvationister. Jag kan inte begripa varför man inte går in och tar bort så stötande inlägg, det sker ju i andra forum där jag är eller varit medlem.

Kök, irritation och nåd

”Designern” infann sig punktligt klockan elva, utrustad med digitalkamera, laptop, katalog och materialprover. Pierre hade slutit upp vid min sida och ”designern” visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig. För att inte göra honom alltför förvirrad, så infogade Pierre en liten nödlögn och kallade mig för ”my sister in law” och då såg ”designern” lättad ut.

Jag får nu ett pris på ett kök i poppel som kallas Arianna, spisen blir separat häll och ugn i svart plus en enkel vitlackerad huv till köksfläkten. Bänkskivorna blir i nästan vit, lite melerad corian. Diskbänken blir i benvit polyester/sten, diskmaskinen förses med skåpslucka och kyl-frys kamoufleras också med skåpslucka. Det blir ett 40 cm brett och ett 60 cm högskåp på den väggen. Det var allt. Jo, jag skall sätta upp nytt kakel över underskåpen också. Det blir nog vanliga fyrkantiga kakel med någon diskret dekor. Leveransen kommer i januari, om jag skall ha en totalentreprenad, vilket jag förstås vill. Och kommer att få betala för, men då har man garanti för att allting finns på plats innan de börjar montera. Så nu var detta problem ur världen... förutsatt att priset inte blir astronomiskt.

Så nu planerar jag för att åka till Geilo om några veckor och stanna där över jul och nyår. Jag kanske hinner med en tur till London också. Men först måste jag bli klar med jobbet som jag har åtagit mig. Plus ett litet jobb till som Erik mailade om igår. (Kan inte tacka nej till jobb nu när jag har ett kök som måste betalas...)

Och så går jag och värker på om jag skall skriva ett inlägg på Blod och Eld. Det är en person med nödtorftigt kamouflerade synkretistiska preferenser som, om jag uppfattat det rätt är både präst och salvationist och som skriver ändlöst långa, märkliga inlägg. Han seconderas av en kvinna, utan anknytning till Frälsningsarmén, som inte riktigt klarar av att framföra egna åsikter utan måste citera diverse teologer och tänkare. Nu anser hon att Frälsningsarmén måste förändra sin teologi! Vet människan överhuvudtaget vad hon talar om?

Skall jag gå in i debatten eller skall jag skriva ett eget blogginlägg? Jag kanske skall basera det på sången som mormor brukade sjunga ”Det enda jag vet det är att nåden räcker...”

(Ja, varför bilderna hamnar så här när bloggen publiceras, det vet jag inte!)

Alla själars dag

Det regnar och det förtar förstås en del av stämningen när det skall tändas ljus på gravarna. Igår ”firades” helgonen och idag – nej vi firar inte, utan vi minns dem som inte finns bland oss längre. David, Pierre och jag har just varit uppe i ett litet ödekapell högt ovanför Locarno med våra ljus. Det var många ljus som stod därinne på stengolvet, det har blivit en tradition att de som inte har några gravar i närområdet att tända ljus på, åker till det här eller ett annat ödekapell som ligger ovanför Moscia, med våra ljus. Jag är inte så sentimentalt lagd, men det blir ju så påtagligt att jag faktiskt har haft en pappa och en mamma när man tänder ljuset. Nu lever ju min mamma, men jag har inte haft någon kontakt med henne sedan 1978 så på sätt och vis, även om hon lever så är hon i alla fall inte existerande för mig. Davids föräldrar är borta sedan många år och Pierre tände ett ljus för sin pappa.

Det är ett väldigt firande av alla tänkbara helgon den första november, plus att helgonen firas på sina speciella dagar. Ärligt talat så bryr jag mig inte om att hålla reda på sådant och det har hänt att jag helt ovetande klivit rakt in i någon festlig helgonprocession inne i Ascona. Ett av helgonen har ett standar som ser ut som Dannebrogen och i en annan helgonprocession så bär de som är mest engagerade ljusblåa band med medaljer på, starkt påminnande om Serafimerorden. Fråga mig bara inte vilka helgon det är!

Det var kallt, regnigt och blåsigt uppe vid kapellet och regnet var stundtals på gränsen till blötsnö. Efteråt värmde vi oss hemma hos David och Pierre med te och varma smörgåsar.