Alla själars dag

Det regnar och det förtar förstås en del av stämningen när det skall tändas ljus på gravarna. Igår ”firades” helgonen och idag – nej vi firar inte, utan vi minns dem som inte finns bland oss längre. David, Pierre och jag har just varit uppe i ett litet ödekapell högt ovanför Locarno med våra ljus. Det var många ljus som stod därinne på stengolvet, det har blivit en tradition att de som inte har några gravar i närområdet att tända ljus på, åker till det här eller ett annat ödekapell som ligger ovanför Moscia, med våra ljus. Jag är inte så sentimentalt lagd, men det blir ju så påtagligt att jag faktiskt har haft en pappa och en mamma när man tänder ljuset. Nu lever ju min mamma, men jag har inte haft någon kontakt med henne sedan 1978 så på sätt och vis, även om hon lever så är hon i alla fall inte existerande för mig. Davids föräldrar är borta sedan många år och Pierre tände ett ljus för sin pappa.

Det är ett väldigt firande av alla tänkbara helgon den första november, plus att helgonen firas på sina speciella dagar. Ärligt talat så bryr jag mig inte om att hålla reda på sådant och det har hänt att jag helt ovetande klivit rakt in i någon festlig helgonprocession inne i Ascona. Ett av helgonen har ett standar som ser ut som Dannebrogen och i en annan helgonprocession så bär de som är mest engagerade ljusblåa band med medaljer på, starkt påminnande om Serafimerorden. Fråga mig bara inte vilka helgon det är!

Det var kallt, regnigt och blåsigt uppe vid kapellet och regnet var stundtals på gränsen till blötsnö. Efteråt värmde vi oss hemma hos David och Pierre med te och varma smörgåsar.