Snabba ryck och lite panik i Ascona.

I lördags talade jag med Inger och Göran, de var inte oroliga för att coronaviruset hade nått Lombardiet, alltså det område i Italien som gränsar till Ticino. Söndag ringde deras son Magnus, som är läkare och sade att nu måste de komma hem. Det hade de inga planer på. Några timmar senare, när det hade kommit rapporter om en stor smittspridning, så hotade han ned att komma ner och hämta dem.

Men då var det så att Lotta och Dwight hade planerat att resa till Sverige för att vara med på ett släktkalas den 14 mars, och nu hade de bestämt att tidigarelägga sin resa. Nu skulle de resa till sitt hus utanför Ulricehamn och det betydde att då fick de köra till Sverige, för där på bonnlandet behöver man verkligen ha bil.

Så resultatet blev, ja ni har säkert räknat ut det själva, att tisdag morgon satte de sig i bilen tillsammans med Inger och Göran och körde till Sverige, en liten nätt tur på 175 mil. De övernattade utanför Hamburg och kom sedan fram onsdag kväll. Inger och Göran skall resa norrut i morgon. Och nu får vi bara hoppas att ingen av dem har med sig viruset till Sverige.

Det är lite komiskt, det har varit rekordvarmt i södra Sverige men nu kom de till snö och många minusgrader.

Här har vädret stabiliserats lite, men fortfarande är det mycket snö som driver omkring och ställer till det i trafiken. Det är riktigt kallt, den gångna natten var det -18 häruppe på Kikut och den kommande natten blir nog lika kall. Och det skall komma mer snö.

Rickard lyckades i alla fall ta sig hit från Bergen, men han kom först måndag kväll. Det är inte alls lika mycket folk här som det brukar vara, man ser det så tydligt när man kommer ner till Geilo för att handla. Inga problem med p-platser, inga köer i butikerna.

Jag reser härifrån på måndag. Vill inte råka ut för några reserestriktioner. Nej, så dramatiskt blir det nog inte. Elvy säjer att Inger och Göran får hålla sig undan en vecka eller så, det planeras visst för inköp i morgon av mat till dem. Jag vet inte om hon tänker sätta mig i husarrest i undantagsstugan när jag kommer fram. Hon skall hämta mig vid tåget och jag ser mig själv sitta hopkrupen i bagageutrymmet, längst bak i bilen, iförd ansiktsmask.

Försiktighet är bra men det kan bli lite för mycket av den varan också.

Stopp på vägar och järnväg.

Jag kunde aldrig ana att jag skulle få vara med om ett sådant busväder, så som det har varit nästan oavbrutet sedan jag kom hit. Det har blivit ett par besök i skidbacken, men egentligen tog blåsten bort nöjet. Positivt förstås att det har blivit desto mer gjort med skrivandet och nu känner jag att jag kan koppla av lite. Koppla av betyder läsa, se på tv och bara ta det lugnt. Och kolla vädret.

Rickard avslutar sitt vikariat på Haukeland i kväll, få se om han kan ta sig hit i morgon. Bergensbanan är inte att lita på, det har varit snöras, rasskyddet på en utsatt del av banan har rasat och blåsten gör att det bildas enorma snödrivor just i det väglösa området kring Finse och Myrdal. Ett tåg som skulle till Bergen igår blev stående en bit väster om Myrdal, man fick backa tåget in i Gravhalstunneln och där fick det stå över natten, med passagerare... Nu har i alla fall tåget kommit fram till Bergen. Skulle det inträffa nya besvärligheter, så har man helt enkelt inte bussar nog att sätta in som reserv.

Det är inte bättre på vägarna. Snöras lite här och var på Vestlandet, ett stort ras uppe i Våtedalen och ett stor borta vid Eidfjord. Plus alla småras alltså. Och ett antal stängda fjällövergångar.

Coronaviruset kommit till Italien. Lombardiet är området kring Milano, mellan alperna och Po-slätten och gränsar alltså till Ticino och Veneto ligger öster därom. Jag ringde till Inger och Göran och hörde hur de kände för det, men de var inte oroliga. Problemet är väl att nu drar karnevalssäsongen igång, massor av människor är ute och festar. 

Det verkar som om man har avlyst karnevalerna på några platser i Italien  och skolor är stängda. Dessutom diskuterar man hur man skall göra vid gränsövergångarna. Obligatorisk feberkontroll? Nej det räcker nog inte.

Rickard hade hört på radion att det var flera passagerare på en av de mindre flygplatserna här i Norge som vägrade gå ombord på planet eftersom en kvinna med asiatiskt ursprung fanns vid gaten. Hon förklarade att hon ursprungligen kom från Vietnam och hade bott i Norge i tjugofem år och det var fjorton  år sedan som hon senast hade besökt sitt hemland. Trots detta var det ändå ett par passagerare som vägrade gå ombord.

Utländska lastbilsförare har visst klassats som potentiella smittspridare om viruset kommer till Europa.

Så är det här, jag trodde att gränsen för dumheterna var nådd när man ville bygga staket mot Sverige för att förhindra att vildsvin tar sig in i Norge.

Ett riktigt eländigt väder - återigen.

Sportlovet brukat innebära att det är full aktivitet här på Geilo, men i år har det hittills varit ganska stilla. Det är förstås vädret som ställt till det. Många har avstått från att ge sig iväg hemifrån i busvädret. Vi får väl se om det blir bättre idag. Över helgen och igår kväll var ovanligt många hytter mörklagda.

Måndag eftermiddag gick ett stort snöskred och ras över Bergensbanan uppe vid Hallingskeid, dit det vintertid inte finns väg. Passagerarna transporteras med bussar mellan Geilo och Voss, både de som skall till Bergen eller Oslo. Det är väl ingen lätt uppgift det heller, stark vind och snö. Just nu vet ingen när järnvägen skall kunna öppnas igen, geologer måste bedöma situationen först.

Dessutom har förstås ett antal vägar varit stängda och några har varit öppna för kolonnekjöring, men sånt är vi vana vid. Idag ser det ut att bli bättre väder, men ändå såpass stark vind att snöröken kan bli ett problem. Nu tittar faktiskt solen fram lite försiktigt också.

Där inte snön har ställt till det, så har det varit översvämningar, mest på Östlandet. På kusten har många färjelinjer varit inställda.

Det har förstås krävts en del ”insatser” av mig för att kolla väder- och trafiksituationen, men jag har suttit här och haft det varmt och ljust. Men idag måste jag ta ut snöslungan så att jag kan ta mig ner till Geilo och handla. Men det får vänta ett par timmar så att snöröjningen får göra sitt jobb.

Det positiva med vädereländet är förstås att jag ändå har fått tid att jobba. Mycket av det material som jag fått via Martin har fått en första genomgång och nu skall jag försöka plugga in de släkttavlor som Elvy fick via släktforskaren. Jag fattar inte varför det kan vara så svårt att hålla reda på generationerna. Det är både på mormors och morfars sida inte alltför vidlyftiga familjer.

I Ascona är det fint väder, våren har kommit och Inger och Göran reser dit i morgon och stannar månaden ut. Hittills har inga sjukdomsfall av coronaviruset registrerats i Schweiz. Många butiker har pumpflaskor med handsprit i entrén, vad det nu skall tjäna till. Men det ger förstås kunderna en känsla av omtanke. Falsk trygghet.... Febertermometrar har blivit en bristvara men det verkar inte som om folk går omkring med munskydd. Allt enligt Marlene.

Kall och blåsig onsdag kväll.

Idag har jag varit i Gol. Det är sex mil dit, enkel väg. Egentligen skulle jag bara ner till Geilo för att köpa vax att behandla vårt stora matbord med, men de hade inte ofärgat vax, bara brunt så jag ilsknade till och körde till Gol i förhoppning om att de hade vax.

Det fanns där, och dessutom fick jag höra en intressant diskussion mellan en säljare och ett par som var helt inställda på att måla sina köksskåp blankt svarta. Säljaren sade lite försiktigt att den helsvarta trenden var på väg ut, nu är det toner i grönt, beige och blått som gäller och att det gott kan vara mustiga och relativt mörka nyanser. Han ställde vänligt frågor om de hade furu eller släta väggar, det var det senare och han visade fram några förslag på hur man kunde tänka sig färgsättningen och på ett enkelt sätt få ett helt ”nytt” kök.

Han talade för döva öron och de skulle ha ett stort antal liter högblank svart färg. Nåja, de får väl det kök de önskar. Den svartvita trenden med några upplivande inslag av grått verkar inte vilja ge med sig. Kanske är det därför att det är så enkelt. Svarta skåp och vita väggar. Det verkar ta tid att vänja sig vid något nytt.

Alla väggar i vår hytta är i furu. Den har passerat den tiden som furu är gul och håller nu på att mogna och få en betydligt varmare men också mörkare ton. Ytterväggarna, som är timrade, de har mognat först. Brädväggarna inne (som försöker imitera timrade väggar) ligger lite efter i utvecklingen. Någon gång har jag varit frestad att köpa färg och måla väggarna i mitt sovrum – det finns en rad traditionella nyanser, godkända av byggnadsantikvarier, som använts sedan lång tid tillbaka. Men så har jag backat, målar man så är det en oåterkallelig förändring. Man får fixa till det med textilier istället.

I helgen fick jag mail från min syssling Mats, som lovat att hjälpa till med att leta information om min morfars släkt och förfäder. Nu hade han snavat över en riktigt ryslig historia som slutade med att en piga och hennes ofödda barn drunknade, med benägen ”hjälp” av husbondens son. Först hade pigan blivit inlåst i en jordkällare och när hon inte strök med av hunger och törst där så blev det älven.

Frågan är bara hur mycket skall jag utvidga berättelsen? Sonen som verkställde mordet var släkt till morfars farfars far. Visserligen var de grannar, hade var sin gård intill varandra. Men har händelsen relevans för berättelsen? Jo, om det skulle dyka upp fler liknande händelser förstås. Då är det ett tydligt tecken på att det var något galet i släkten – eller dåtidens samhälle. En gravid flicka som blivit med barn med husbondens son, hon hade inget värde alls. Sonen, han friades i rätten, pigan hade förmodligen varit så försvagad att hon ramlat i vattnet Men var det inte åtalbart att låsa in henne utan varken vatten eller  mat?

Inger och Göran kommer att åka ner till Ascona nästa vecka -  om det inte kommer några alarmrapporter om coronaviruset. Det hoppas jag att det inte gör, det känns bra att huset inte står tomt. För min del så inser jag att jag behöver resa till Hälsingland för att samla mer fakta. Men jag stannar nog här månaden ut. Och hoppas på några dagar i skidbacken.

Nu handlar det mest om vädret.

Jag kom in i ett verkligt flow för några dagar sedan och har skrivit och skrivit. Nu har jag satt ord på många av de små berättelser som jag har fått med mig. Det jag skrivit nu, måste sedan naturligtvis redigeras eller skrivas om när det skall infogas i sitt större sammanhang.

Sen var det vädret... Lavinfara, fara för jordskred, tätt snöfall med snörök men också med inslag av regn och kraftiga vindkast i utsatta områden – som t ex på Hardangervidda. Just nu står termometern på +1 och den värsta stormen härjar betydligt längre söderut. Färjetrafiken till Danmark är inställd, så även Bastöfärjorna mellan Moss och Horten, alltså över yttersta Oslofjorden och ett otal av de mindre färjorna längs kusten.

Jag har alltså inga som helst planer på att gå ut. I går var jag ute med snöslungan och gjorde rent längs infartsvägen och framför garaget och nu hoppas jag bara att snöslasket inte fryser fast i natt, då blir det besvärligt.

Jag tror att jag nämnt det tidigare att Rickard jobbar på Haukeland  i Bergen vecka 6-8 och  han ringde för en stund sedan och  berättade att regnet bara vräker ner. Det är extremt. Däremot blåser det inte så kraftigt som man hade förutspått. I morgon skall det bli extremt högt vattenstånd längs hela kusten, från Agder ända upp till Kristiansund.

Sen diskuterar man om det är en höst-, vinter- eller vårstorm. Spelar det så stor roll egentligen? 

I stora delar av södra Sverige, längs kusterna och vid de två stora sjöarna Vättern och Vänern kan det kanske bli så att det inte blir någon vinter i meteorologisk mening, man kommer kanske att gå från höst till vår. Tillfällighet eller ett resultat av den globala uppvärmningen?

Bara elände...

Här är det vinter, ganska gott om snö och kalla nätter. Jag har jobbat flitigt, läst mycket om spanska sjukan. Mormors mor insjuknade och dog efter bara tre dagars sjukdom. Det kan ha varit sonen Nils som smittade ner henne, men han blev inte så sjuk utan var på benen igen efter cirka tio dagar. De två var de enda i familjen som insjuknade.

Det är lite märkligt att läsa om denna hemska pandemi och hur illa rustad världen var vid den tiden och sedan jämföra med den detaljerade och snabba information som vi får om coronaviruset. Det förvånar mig att man fortfarande kallar det för bara coronaviruset, andra pandemier har snabbt fått något geografiskt namn. Men det har förmodligen inte alltid varit en korrekt lokalisering. Elvy har berättat om ”asiaten” som härjade 1957. Hon var jättesjuk och morfar var också rätt illa däran. Mormor blev inte sjuk och det kan ha varit så att hon kan ha blivit immun när hennes mamma och bror var sjuka. Det var samma virustyp som orsakade både spanska sjukan och asiaten.

Ett annat elände är det kaotiska primärvalet i Iowa. I skrivande stund finns inget resultat men det spelar väl inte så stor roll, den store segraren är tyvärr Donald Trump. I natt skall han hålla sitt stora tal ”State of the Union” och det skall bli intressant att höra vilka elakheter, felaktigheter och rena lögner som han kommer att presentera där.

Trump sätter vid en del väl valda tillfällen upp en from min, blundar och knäpper händerna. Beklagligtvis har han inte tagit till sig det som står i de tio budorden, i all synnerhet inte det åttonde budet; Du skall inte vittna falskt mot din nästa. Det tolkas; Visa dig pålitlig i tanke, ord och gärning.

No more comments.