Lite funderingar (och skvaller) om KK

Nu får jag ta mig samman och skriva lite här. Uppdraget som jag håller på med, det visade sig vara lite mer komplicerat än vad jag räknat med, så jag har fått jobba disciplinerat om jag skall ha en chans att vara klar till påsk, som jag hoppades. Vädret har varit gynnsamt för jobb med många regndagar och mellan dem har inte temperaturen nått några rekordnivåer.

I söndags var vi på mässan i Santi Pietro e Stefano i Bellinzona, det är Leos kyrka. Regula och jag satte oss långt ner i kyrkan, de andra följde med Leo, Stephan och Julia längre fram. Om jag nu skall vara helt ärlig, så begriper jag inte ett dugg av mässan. Leo har förklarat tidigare vad man gör och varför man gör det, men ändå så förstår jag inte. Kyrkan är i alla fall så stor att jag klarade mig från hostattacker, vilket kändes bra. Det hade ju varit oartigt att behöva gå ut. Efteråt så hade vi lunch i det gröna på Castelgrande, borgen där man har en fantastisk utsikt över dalen.

Det finns tre borgar i Bellinzona, Castelgrande ligger mitt i stan med den medeltida stadskärnarn vid foten av borgen och de andra, Montebello och Sasso Corbaro ligger i den östra utkanten av Bellinzona, alla tre ingår i Unescos Världsarv. Vi hade tänkt att köra upp till Montebello också, men det började regna och då körde vi hem till Leo och beundrade hans nya... ja vad var det för något? Leo har en reklamfirma tillsammans med Stephan och Julia och nu hade de införskaffat en maskin som kunde göra praktiskt taget allting, från en sån simpel syssla som att kopiera till att göra riktigt avancerade tryckalster. Nästa objekt på önskelistan var en 3D-skrivare, men först skulle Stephan åka på en kurs i hur man använder denna märkliga innovation. Det är Leo som har huvudansvaret för utformningen av tryckalstren och Stephan sköter tekniken. Julia gör både och, vilket bekräftar att tjejer kan allt. Hon har hållit reda på finanserna också, men nu när företaget växer så har de fått skaffa hjälp med det, och det är en avhoppad nunna som skött det administrativa i ett kloster i Abruzzo, där hon varit i drygt tjugo år. Det verkar intressant – varför hoppade hon av?

Leos, Julias och Stephans familj är en riktigt ärkekatolsk familj. Leo är en förhållandevis konservativ katolik, noga med att följa regelverket medan Julia och Stephan inte tar så allvarligt på det. De har flera släktingar som är präster och ett par av dem ingår i administrationen i Vatikanen och Leo får reda på en hel del intressanta saker via dem. Han läcker lite till oss ibland. Man skickar folk lite hit och dit, ibland för att man har skött sig och ibland för motsatsen. Inom sina ordnar så går prästerna “på order” - men jag vet inte om deras ursprungliga klosterlöften om kyskhet, fattigdom och lydnad har så stor relevans idag. Vatikanen har sin egen “bögmaffia” det är ju ingen hemlighet och nu har tydligen Francis gjort en del försök att flytta på några av medlemmarna i den. Om jag har förstått det rätt, så spelar det en viss roll vilken orden man tillhör, för hur man kan flyttas (eller deporteras). Pierre hävdar att det inte är så stor skillnad på Vatikanen och IHQ...

I Marlenes familj finns det både präster, munkar och nunnor. En av dem är abbedissa i ett kloster i Italien. Dessutom har de haft en numera avliden biskop i släkten. Pierre undrar ibland hur de här katolska familjerna kan vara så stora när det är så många medlemmar som har avlagt kyskhetslöfte.

Marlenes mamma är inte så glad över att Marlene finner sig så väl till rätta tillsammans med oss. Esercito della Salvezza är ju en villolära, men så visade Marlene henne en bild på Linda Bond i audiens hos Ratzinger och då blev hon lite fundersam. Sen har hon fått en CD från en av våra övningshelger och den var ok, hon har ett förflutet som körledare.

Det är så mycket som baseras på okunskap. Jag gjorde ett inlägg på Blod och Eld och fick ett svar av en som ansåg att hon var mer välinformerad om katolska kyrkan. Inte ett uns av försök till att försöka förstå. När jag drog paralleller med FA, så förklarade hon att hon inte var salvationist. Jag antar att det var en äldre dam, inskolad i läran att allt okänt är farligt.

Och Elvy håller på att packa. Jag avundas henne inte, men hon tycks ha en god förmåga att bestämma sig för vad som skall sparas och vad som skall slängas, skänkas eller säljas. Jag kan nog inte avhålla mig från att resa till Uppsala när flyttlasset kommer.  

Att spara är inte alltid en dygd

Det har varit glest med livstecken från Elvy den sista tiden, men jag vet varför. Hon håller på med sin flytt – och det är säkert ett både psykiskt och fysiskt påfrestande jobb. Jag tänkte mig in i om jag skulle flytta härifrån, kanske så långt bort att jag inte kan ta med mig så mycket. Vad skulle jag välja och vad skulle jag slänga, skänka bort eller försöka sälja? Jag blir riktigt stressad bara av att fundera på det. Mitt hus är inte så stort, jag hade inte med mig så mycket när jag flyttade hit från Sverige, men plötsligt så finns det hur mycket grejor som helst. Det skulle nog vara nyttigt att göra en upp- och utrensning.

Men Elvy är en organiserad och realistisk person, så flytten går nog bra. Speditionsfirman kommer den tionde april och transporten till Sverige och Uppsala kommer att ta 20 till 24 dagar. Hon har ett visst antal kubikmeter, en inkapslad del i en ISO-container som hon kan fylla. Men samtidigt så måste det vara skönt att kunna börja på nytt, utan alltför mycket ballast. Men nog kommer det att bli tillfällen när hon undrar varför hon tog med det och varför hon inte tog med det...

I mitt förråd står det en säck och två kartonger som jag borde göra mig av med, men det blir inte av. Säcken innehåller mest kläder och det händer att jag häller ut innehållet på golvet för att se om det möjligtvis finns något som hamnat där av misstag. Och så tänker jag ”den där tröjan kan jag ha när jag städar” och så tvättar jag den och den får ligga i garderoben ett tag, tills jag tänker ”den använder jag aldrig” och så hamnar den i säcken igen.

Feng Shui har sina rötter i orientaliska föreställningar. Jag tror inte på det där med att ”chi” skall kunna flyta genom bostaden. Men att man skall ha ordning och reda för att få sinnesfrid, att allt för mycket i skåp och lådor stressar, det ställer jag upp på. Nu har jag ingen vind, men visst förstår jag att man kan förstå att en överfull vind kan kännas som om den tynger ner dem som bor under den.

Håkan berättade att han var med och städade ur sina farföräldrars stora hus. Allt hade sparats, det fanns decenniers prydligt hopbuntade räkningar, försedda med postens gula postgirokvittens, det fanns ransoneringskort från 40-talet och skokartonger med brev och vykort. Hans farfar hade de sista åren som han bodde där fått färdiglagad mat från hemtjänsten och alla de där vita plasttallrikarna hade sparats, väl diskade och buntade tolv och tolv. Håkan menade att av hänsyn till de efterlevande så borde man slänga allt som man inte behöver. Nu lämnar man över den själsliga våndan om vad som skall, kan och får slängas till nästa generation.

Men samtidigt så tänker jag mig att så mycket går förlorat numera. Jag får mail och sparar dem kanske några dagar, är det något viktigt hamnar de i en mapp som rensas med jämna mellanrum. Vem skulle kunna göra djupdykningar i Strindbergs och Selma Lagerlöfs inre liv om de hade haft tillgång till mail? ”Jaha, ” tänkte Sophie Elkan och deletade ett kärleksfullt mail från Selma...

Jag gör ett undantag, jag skriver ut och sparar Elvys mail. Det är väl så att efter så många års tystnad, så är också ett mail betydelsefullt. Samtalen via Skype däremot, de kan man (väl?) inte spara.

Vi är nog lite galna...

I kväll har vi haft ”kanalmöte”!!!

Andrew har kontaktat David och frågat om vi var intresserade av att låna båten i september. De skulle vara med på ”något” 21-25 augusti och det var inte inne i Bristol, utan på någon mindre plats mellan Bristol och Bath. Om vi inte kommer förrän en vecka senare, så tar de båten ner till Bristol, de har ett bra och säkert ställe att lägga den där tills vi kommer. Så det låter ju bra. David och Rickard har redan bestämt sig för att vara med hela vägen Bristol-Braunston, och så kan vi andra följa med på delar av resan. Marlene kan vara med från 31 augusti och två veckor framåt och när hon reser hem kan Regula komma med. Pierre får avstå i år, han tackar ja till jobbet i Norge som kommer att pågå maj-september, kanske t o m lite längre. Yves och Diana vill gärna följa med, men de är så nya på sina respektive jobb så där får vi se hur det blir. Jag kan förmodligen hänga med när som helst, men jag ser ju helst att jag får vara med på Kennet & Avon, delar av Themsen och hela South Oxford har jag ju varit med på. Nu försöker vi pussla ihop dagar och sovplatser, vi kan ju inte vara fler än sex samtidigt på båten.

Stephan, Leo, Claudio, Julia och Elina har redan hyrt båt i juni. De skall färdas på de nordliga kanalerna, d v s Liverpool, Manchester, Leeds under två veckor. Det är kul att de också har upptäckt det här annorlunda sättet att ha semester.

Här är karnevalsfirandet över men det verkar som om det inte varit så mycket tryck i festligheterna som vi är vana vid. I Bellinzona, där karnevalen kallas för Rabadan och brukar dra massor av människor, där talar man om kris för arrangörerna. Firandet har känts ganska avslaget, kan det vara så att folk blir mindre och mindre entusiastiska inför ett koncept som knappt förnyas ens marginellt från år till år. Nu när de lokala karnevalerna är över så börjar de kyrkliga processionerna som sen fortsätter fram till påsk.

Lotta och Dwight är fortfarande på Nya Zeeland och väntas inte hem förrän i slutet av mars. Jag hoppas att det blir en övningshelg snart, nu när David är hemma igen och Diana och Yves vill vara med. Vi sjunger tillsamman nu också, men det blir inte samma sak som när Dwight är med och styr det hela.

Yvette står nu inför valet om hon skall förlänga sitt kontrakt på kryssningsfartyget ytterligare ett år när det går ut i maj, det är ett välbetalt jobb. Men hon säjer också att hon ibland känner sig som en iakttagare från en annan planet, passagerarna beter sig minst sagt märkligt. En del av dem lämnar inte båten ens när de kommer till de riktigt attraktiva platserna. De sitter i de olika restaurangerna även om det är fint väder och går sällan ut på däck. Sen kommer de med de mest befängda klagomål i förhoppning om att få hela eller del av biljettpriset i kompensation. Det finns en advokatbyrå i Miami som driver sådana här udda mål mot kryssningsrederierna som i sin tur naturligtvis har en skara slipade jurister som för deras talan. De är duktiga på att spåra upp sånt som hänt de klagande tidigare, och det lönar sig knappast längre att samma personer försöker samma trick mot ett annat rederi.

Yvette har varit i kontakt med ett rederi som alternerar mellan nordliga och sydliga farvatten. Det blir ett annat slags kryssningar och passagerare som förhoppningsvis har lite andra preferenser. Problemet är bara att hon måste jobba kvar t o m 15 maj och blir sen ”arbetslös” t o m 1 september innan det är dags att byta rederi. Men det behövs väl alltid sommarvikarier inom sjukvården.

Jo, det var en intressant sak som jag glömt att skriva om. Regula har varit och träffat några f d – jag höll på att skriva kolleger, men f d konkurrenter är mer korrekt. Hon hade fått reda på något intressant, de nätbutiker som säljer hudvård och kosmetika kan hålla låga priser och ändå göra goda vinster då de köper upp gamla lager från producenterna. Några av dem som har skönhetssalonger och parfymerier har för att testa, beställt varor på nätet och sen jämfört dem med det som de har i sitt normala sortiment. Det batchnummer som finns stämplat på förpackningen, ofta knappast synligt för andra än de invigda avslöjar att det är varor av äldre datum. Ibland behövde de inte ens kolla batchnumret, utan kunde se att det var äldre grejor bara på utseendet på förpackningen. Så var det med den saken! Glöm mascara 30% billigare än i butiken!

Ibland får man något att tänka på.

Igår var vi väldigt ekumeniska igen. Men det var av en speciell anledning, Stephan fyllde år och ville bjuda på lunch. Fyra katoliker, calvinisten, lutheranen och vi fyra ex-salvo hade det riktigt gott tillsammans, Stephan hade nämligen bestämt sig för att vi skulle tala om det som förenade oss. Och lunchen efteråt smakade ovanligt bra. Föga anade jag vad jag skulle få läsa på nätet på kvällen.

Det har varit intressant att läsa reaktionerna om att Ulf Ekman lämnar Livets Ord och blir katolik. Jag har, sedan jag under ett par år i slutet av 90-talet hade kontakt med en församling inom trosrörelsen, varit mycket kritisk till LO och hur det man undervisat om där också har styrt de andra församlingarna. Jag såg hur människor i församlingen mådde dåligt, hur man ändå visade upp en glad min för annars kunde man ju bli anklagad för att inte tro tillräckligt på det som förkunnades. Pastorerna hade stor, otäckt stor makt över församlingsmedlemmarna och märkligt nog, försökte få det även över mig som bara följde med en god vän till gudstjänster och diverse andra arrangemang ibland. Det kom predikanter och annat folk som var direkt knutna till LO i Uppsala och de var snäppet värre när det gällde religiöst tvång och fördömanden än församlingens egna pastorer. Nu verkar det som om Ulf Ekman har glömt det mesta av vad LO har ställt till med, även om han lite i förbifarten ber om ursäkt för det.

Jag har också läst vad Ulf Ekman nu säjer om KK. Jag kan hålla med om en del av det han säjer, bland annat att det finns ett intellektuellt förhållningssätt till kyrkans lära hos människor. Jag har vänner som kan katekesen, som vet vad kyrkan kräver av medlemmarna, men som ändå kan hoppa över ett och annat därför att det inte stämmer med vad de anser sig kunna omfatta av kyrkans lära. Och det förorsakar ingen själslig vånda hos dem, de känner sig inte som sämre katoliker för den sakens skull. Om jag vore katolik, så skulle jag välja bort några av sakramenten, helgonkulten och skärselden. Bland annat. (Nej, jag har verkligen inga planer på att konvertera. Dessutom har jag ju problem med rökelsen!)

Jag har också blivit mer och mer kritisk till hur vissa saker utvecklat sig inom Frälsningsarmén, inte minst hur ett inkompetent ledarskap styrt och ställt med ”management by fear” och hur alla försök till demokratisering av denna hierarkiska koloss manipuleras undan. Det hjälper inte att man marknadsför sitt sociala arbete under diverse klämkäcka deviser, t ex ”doing the most good” när människorna inom organisationen far illa. Jag har fått ett exempel från Lisa på hur det kan gå till, man fryser ut och förtalar en mycket duktig medarbetare som inte varit tillräckligt ”lydig”. Nu har jag bott här i tolv år och jag och mina tre ex-salvo vänner har fortfarande en kärlek till Frälsningsarmén och vi har ett arv med oss som vi förvaltar på vårt sätt. Men vi vet ändå hur det fungerar...

Jag är överraskad av hur saker och ting förändrat sig till det bättre inom den pingstförsamling som mormor tillhörde. Nu har församlingen i och för sig slagits samman med en annan församling, vilket förmodligen drivit på förändringen. Mormor var lite av en rebell. Hon var den första av ”tanterna” som klippte av knuten och permanentade håret, hon förklarade att hon tänkte inte ta på sig hatt bara för att gå till kapellet när hon inte hade det annars heller under den varma årstiden. Som jag förstått det, så behövdes det bara att någon började så hängde andra på. Ett par av äldstebröderna var riktigt förskrämda för allt nytt. TV var synd långt in på 80-talet och jag vet att det fanns de i församlingen som gömde sin TV i skåp, men avslöjades förstås av tv-antennen på taket... Elvy har berättat hur oerhört syndigt det var med dans. När hon gick på realskolan så ingick det i läroplanen för gymnastikundervisningen att man skulle lära sig vals, schottis och ett par danser till. Några av klasskamraterna kom med brev från föräldrarna att flickorna inte fick dansa, medan Elvy inte hade något sådant förbud. Då kom pastorn hem till mormor och morfar för att tala dem till rätta, men fick gå med oförrättat ärende. Mormor (det var hon som var familjens ordförande) förklarade att det var nyttigt att röra på sig och att göra det till musik utvecklade taktkänslan.

Är det bra eller dåligt att Luthers och Calvins m fl efterföljare har splittrats upp i alla dessa kyrkor? Valfrihet kan ju vara bra, alla är inte lika. Jag trivs bättre i frikyrkliga sammanhang än i Svenska kyrkan. Julia, Leo och Stephan var med oss till en metodistkyrka i Llangollen och kände sig hemma där. Jag har varit med Leo på en vallfärd till ett kapell uppe i bergen. Det var också en positiv upplevelse. ”Att de alla må vara ett...”

För att nu återgå till mer världsliga ting, så gjorde jag klart mitt uppdrag med deadline idag redan i onsdags och i morgon skall jag sätta igång med nästa uppdrag. Där har jag tid på mig hela april, men det kommer att bli klart långt tidigare, kanske till påsk om nu inte vårvädret blir alltför bra den närmaste tiden.   

David, Rickard, Pierre och Ukraina

Vi hade räknat med att David skulle komma hem torsdag kväll, men det hade förstås varit strul med någon flygförbindelse så han kom först fredag eftermiddag. Sen sov han nästan oavbrutet fram till lördag eftermiddag. Det var tur att han vaknade då för vi hade planerat en liten fest lördag kväll. Den gick av stapeln som planerat, men festföremålet var fortfarande trött, så det blev ingen sen kväll, jag var hemma igen vid elvatiden. Söndag förmiddag var han fit for fight igen. Nästan i alla fall och vi samlades hos Regula och hade en fin stund tillsammans. David hade varit till gudstjänst i Brisbane City Temple och han tyckte att det var ganska bra där, men han saknade den röda tråden i gudstjänsten. Men det mest intressanta var att en dam kom fram och hälsade på honom. David visste först inte vem hon var, men hon kom ihåg honom från England och frågade om han fortfarande spelade trombone. Världen är liten!

Rickard hade tröttnat på snöyran och modden på Geilo så han reste hem förra fredagen och kunde alltså vara med om välkomstfesten. Dessutom tänkte Rickard lämna in snöslungan för reparation och då sa de att de visst kunde reparera den, men det skulle kosta lika mycket som en ny. Jag antar att det där var en starkt medverkande orsak till att han inte ville vara kvar längre. Nu är Pierre rätt sugen på att ta det där projektjobbet i Norge, så då kommer han att ha hytta som sin bas från början av maj och över sommaren. Han hade talat med sina kolleger och chef och de tyckte att han skulle hoppa på den möjligheten, med tanke på den avancerade teknologi de använder för att övervaka riskområdena.

Nu har vädret slagit om här, även om termometern håller sig runt tio plusgrader på eftermiddagen, så är det en helt annan luft nu. Våren är alltså på gång. Betydligt kyligare är det ju i Ukraina. Jag hörde på radion att EU:s svenska flyktingkommissionär sagt att Europa måste ta till sig att det i värsta fall kan komma flyktingströmmar från Ukraina. Nyhetsuppläsaren citerade då två schweiziska politiker som enstämmigt sagt att Schweiz inte kommer att ta emot en enda av dessa, det får EU sköta om och Sverige kan säkert ta emot den största delen av dem. Nu är det väl så att Polen är det land som de eventuella flyktingströmmarna först kommer till, om nu det värsta scenariot blir verklighet. Först lät det lite mer hoppfullt i förmiddags, men nu ser det ju ut som om ryssarna börjar bli mer aggressiva. Jag undrar hur detta påverkar paralympics i Sodji, det är ju inte så långt från Krim. Var det inte så att ryssarna hade velat ingripa mot Ukraina tidigare men höll sig lugna under OS?