Fredag kväll tillbringar jag i soffan med tv och ett par knäckemackor med ost.

Fredag kväll och nu är det bara en vecka kvar på förlaget. Det är skönt att inte behöva gå upp så tidigt och slippa stressen med pendlingsresorna men trist att behöva lämna gemenskapen.  Jag har redan fått det numera obligatoriska erbjudandet ”vill du börja jobba fast här så hör av dig...” Men jag vill inte. Jag är miljöskadad av mitt fria liv. Okej, det är frihet under stort ansvar, inte lika välbetalt och ibland är det stressigt och ensamt men jag är van.

Det är en upplevelse att höra hur alla här tar vara på vartenda litet vårtecken, snödroppar och krokus eller en blygsam höjning av dagstemperaturen. Just nu är det kyligt och regnar men nästa vecka kommer det fina vädret tillbaka.

Jag har lämnat bevakningen av vad som händer runt Donald Trump för ögonblicket och koncentrerar mig på Brexit. Jag kan mer om och förstår bättre det som händer i UK, men hittills är det mesta ändå spekulationer och EU kommer naturligtvis att ha mycket att säja till om när det väl kommer till förhandlingar. Är inte May & Co förhandlingsvilliga så har EU en rad tumskruvar att använda. CNN hade en lista på femtio saker som man måste förhandla om eller ta ställning till i utträdesförhandlingarna. Bananens kurvatur var en av dem.

Skottland gör troligen ett försök till att bryta sig loss och jag önskar dem lycka till. Det är värre med Nordirland, här kan det bli oroligheter och det känns oundvikligt att starka krafter kommer att ta upp frågan om en återförening med republiken igen.

Jag undrar hur drottning Elizabeth ser på det som händer. Oavsett vilken uppfattning hon har, så är Brexit en prövning för den gamla damen. Inte blir hon gladare om hon får läsa vad Guardian skriver om hennes oundvikliga död. När den har inträffat är kodordet ”London Bridge is down” – det blir så man informerar regering och andra viktiga funktioner om hennes bortgång. Sedan får media del av nyheten.

Skulle någon vara intresserad av att läsa den l-å-n-g-a och intressanta artikeln så finns länken här.

https://www.theguardian.com/uk-news/2017/mar/16/what-happens-when-queen-elizabeth-dies-london-bridge

Nördig? Jag? Det kan jag väl få vara? Jag bodde i England från det jag var två tills jag var tjugofem. Vi hade en bild av drottningen i klassrummet ända upp i secondary school. Exakt samma bild överallt. Hon åldrades inte en minut under min skoltid.

Sol och vår och en kossa på slutet.

Jag fick en riktigt rejäl dos frisk luft och sol under helgen. Vi körde ner till Irenes lantställe på Södertörn efter jobbet på fredag. Tät trafik ner till Rönninge, sedan lättade det betydligt. Huset ligger några kilometer från Sorunda. Hennes morfars mor växte upp där, men det hade hon ingen aning om förrän långt efter att hon köpt huset och börjat forska i dess förflutna. Hon visste bara att hon hade förfäder som flyttat från den trakten in till Södertälje när industrialiseringen lockade med ett något mer ”bekvämt” liv. Ja, om man jämförde med att ha ett småbruk och dessutom göra full tid med dagsverken på en stor gård. Huset ligger vackert, omgivet av stora träd, dels ekar men också en björkdunge. Hon har satsat på att det skall vara lättskött och därför får en stor del av tomten vara naturtomt, men just nu så blir det mycket jobb med att kratta löv och torrt gräs. Vi jobbade flitigt och fyllde rätt många säckar med löv och gräs. Det var inte läge just nu att elda upp det.

Det var trevligt att lära känna Irene lite bättre. Vi har känt varandra lite ytligt i rätt många år nu. Vi hade några saker gemensamt, hon hade varit au pair i Manchester på 80-talet, brukar åka skidor i Hemsedal och köper kläder från Gudrun Sjödén.

Vi gjorde ett besök på kyrkogården i Sorunda också och jag kunde konstatera att stenen på familjegraven behöver göras ren. Elvy och jag var här för ett år sedan och då såg den rätt okej ut men nu hade det växt på med alger och mossor eller vad det nu kunde vara. Men det finns väl företag som tar hand om sådant, hoppas jag.

 Jag skypade med Pierre igår kväll. De hade haft sångandakt i Lugano söndag kväll och det var nästan fullsatt i den lilla kyrkan. Nu var det ”vår” kör som ansvarade, men nästa söndag blir det premiär för kyrkans egen nybildade kör, den här gången helt utan förstärkning av oss. Det är kul att de står på egna ben nu, men vi kommer naturligtvis att finnas med i bilden framöver också.

Det har varit full fart med bygget av undantagsstugan. Stommen och takstolarna restes på två dagar och nu är tak- och väggelement på plats och byggtorkarna är igång. De räknar med att kunna sätta upp innerväggarna nästa vecka och sedan skall panelen på ytterväggarna, fönster och ytterdörr komma på plats. Panelen på ytterväggarna är specialbeställd, den skall vara av en viss typ som användes förr i tiden och fönstren skall vara relativt små, tidstypiskt alltså. För att kompensera detta, så blir det två extra fönster på husets baksida, där det inte syns att man fuskar. När sedan utsidan är klar, så gör de färdigt inomhus.

Idag är det tisdag och jag har ätit semla. Jag blev bjuden på den. Annars har jag försökt att hålla mig till en lite mer spartansk diet och det har fungerat ganska bra. Jag har väl inte avstått så mycket att det räcker till en hel ko. Avsikten med svenska kyrkans fastekampanj är att ge familjer i Tanzania möjlighet till att ha en egen ko, med alla fördelar det ger.

Mycket sent torsdag kväll.

Terrorn har nått England – återigen.  Det bör ha varit hösten 1996 när en misstänkt terroristattack inträffade på  nästan exakt samma plats, vid Westminster Bridge. Jag har kollat på olika ”listor” över terrorattacker, utförda av IRA men just denna finns inte med så det kanske ändå bedömdes vara en olycka. En bil som var på väg in mot centrum, körde vid övergångsstället vid brofästet in i en grupp turister som väntade på att komma över gatan. Det var ganska många skadade, en dog senare på sjukhus, bilföraren avvek. Bilen visade sig vara stulen(?) från en person med hemvist i Belfast som råkade vistas i London. En av mina kamrater på LSE råkade bevittna händelsen på mycket nära håll och blev ett av polisens viktigaste vittnen. Hon drömde mardrömmar om händelsen under en lång tid efteråt.

Jag råkade befinna mig i centrala Manchester den 15 juni 1996 när den verkligt stora bomben briserade. Det var bara några dagar efter att man hade påbörjat fredssamtal – något som fanatikerna i IRA inte accepterade. Jag satt i min bil ett gott stycke från detonationen, men bilen hoppade faktiskt ett stycke på grund av tryckvågen. Så snabbt har jag aldrig kört från centrum och hem till Sale, cirka 15 km. Jag bröt nog mot alla tillämpliga trafikregler under den färden.

Men nu befinner jag mig i Sverige och iakttar med intresse den svenska inrikespolitiken. Att Anna Kinberg Batra leder sitt parti ner i avgrunden, det stör mig inte. Hon fram står alltmer som en robot, mediatränad så att allt hon säjer bara blir pinsamt. Samma gäller partisekreteraren Tobias Tobé. Svara inte på frågor, ta i stället tillfället att presentera ett väl inövat litet tal – ”vi moderater o s v”

Det är bekymmersamt att SD ständigt blir större.  När SvT presenterade den senaste väljarbarometern nu på morgonen hade SD:s stapel fått en brunmurrig nyans. Alltid något att glädjas åt. Vad då, det finns ju så många partier nu att kulörerna börjar ta slut...

I morgon åker jag med en kollega till hennes lantställe på Södertörn. Vi skall hälsa våren och sommartiden där. Vädret ser ut att bli riktigt vårlikt. Men på måndag blir det trögt  att komma upp ur sängen.

Bara en liten uppdatering.

Elvy ringde just och berättade att byggarna kommer redan i morgon och börjar sätta upp huset. De ville utnyttja de dagar med fint väder som kommer och om det inte störde att de arbetade på lördag så skulle stommen och ”skalet” vara uppsatta i början av nästa vecka.

För övrigt finns det väl inget dramatiskt att berätta, tåget kommer (nästan) i tid varje dag och jag har fått en intressant arbetsuppgift. Jag ser lite på tv och läser böcker som jag köpt på bokrean. Just nu läser jag Ljuset du inte ser av Anthony Doerr och sedan står Astrid Lindgrens krigsdagböcker på tur.

Det är tomt här när Lotta och Dwight rest. Besiktningsmannen gick igenom huset från torpargrund till skorsten och hittade inga allvarliga fel. De har fått besked om vilken tomtkarta som gäller och på fredag görs köpet upp. Sen reser de hem till Mörigen för att återkomma till Sverige efter påsk.

Det hade varit bra att ha Dwight här nu, för att förklara de senaste turerna i Vita huset och kring Trump. Det är mycket nu och ganska svårt att hänga med i alla turer. Men intressant och skrämmande. Kommer den här cirkusen att pågå i fyra år eller slutar det med kaos och krasch?

Var är hemma?

I torsdags längtade jag hem – en liten stund. Vi satte på tv:n och då var det inslag i Go´kväll från Bellinzona, Lugano och en liten glimt från jazzfestivalen i Ascona. Men det gick över.

Sen talade vi om var man känner sig hemma och hur man kan känna en viss rotlöshet när man har flera platser som ändå kan kännas ”hemma”. Jag känner av det. Jag bor i Ascona och det är där jag har min fasta punkt och mina vänner. Men nu har Sverige blivit allt mer ”hemma”. Elvy finns i Hälsingland, jag förväntas vara på förlaget två månader om året, vår och höst och så finns min hytte på Geilo. Som tur är, så tillbringar Rickard mycket tid där. Jag vill inte göra mig av med min hytte, det var pappas projekt, han skulle åka skidor där på vintern och vandra i fjällen på sommaren. Men så blev det inte. När jag sålde min lägenhet i London, som jag hade haft uthyrd i flera år, så kändes det som en befrielse, jag behövde inte känna några band med England längre.

Jag frågade hur Lotta och Dwight kände det – de har ju bott på många olika platser. Lotta känner av en viss rotlöshet även om de numera bor en halvmil från Bellmund där hon växte upp. Dwight är mer anpassningsbar, men kan definitivt inte tänka sig att återvända till USA och i all synnerhet inte till Tulsa i Oklahoma, där han kommer ifrån. Nu trivs han i Schweiz men tycker att det kan vara spännande att vistas mer i Sverige. De har lagt ett bud på huset i Västergötland och räknar med att köpet kan bli klart nästa vecka. På måndag kommer det en besiktningsman och så skall de ha besked från lantmäteriet om eventuella servitut och pantbrev. Dessutom råder det en viss förvirring om var tomtgränsen går, eventuellt får lantmäteriet göra en utryckning så att allt blir rätt från första början. Det är ingen stor skillnad, men kan vara av en viss betydelse om de vill ändra infartsvägen till huset.

I morgon kör de söderut igen, räknar med att få tillträde till huset efter påsk, arvingarna som nu är ägare skall först tömma bostadshuset och uthuset.

Mera hus – husfirman har meddelat Elvy att de räknar med att sätta upp stommar och ”skalet” till undantagsstugan med start 27 mars. Sedan skall de sätta in byggtorkar så att bottenplattan blir riktigt torr innan de fortsätter med innerväggar och inredning. De räknar med att bli klara med bygget under april. Spännande!

På tal om Elvy, vi såg på Let´s dance igår. När de visade domarna i bild, så utbrast både Lotta och Dwight spontant ”så lik Elvy hon till vänster är”. Det hävdade jag förra året, med undantaget att Cecilia Lazar har lite snipigare näsa. Elvy kunde inte begripa hur jag kunde tycka så. Men nu är det bekräftat – damerna är väldigt lika. Vi tog t o m fram bilder på CL på Google och konstaterade att vare sig det var bild från höger, vänster eller framifrån så var likheten slående.

Idag har vi varit på promenad i Uppsalas äldsta delar. Lotta hade köpt en guidebok på antikvariat och det fanns ett och annat som jag inte hade en aning om. Sedan tänkte vi gå och äta lunch men kom förstås på att den lyxen skulle vi inte kosta på oss. Vi gick hem och kollade fasterecepten och bestämde oss för bulgur med grönsaksröra. Det var riktigt gott – och billigt.

Nu skall vi spela Monopol. Svenskt Monopol. Men först skall vi dricka kaffe. Med skorpa.

Så går beslutsamhetens friska hy - och så vidare....

Igår kväll hade Dwight och jag en rejäl genomgång av situationen i USA. Dwight är ju från början jurist och statsvetare, så han kan verkligen förklara alla snåriga juridiska och administrativa finesser. Jag räknar med att jag kan förstå lite mer av det som hänt och det som kommer att hända.

Lotta orkar inte höra på, hon är mest glad över att inte bo i USA längre. Hon såg på tv istället och håller med mig om att svensk tv (SvT, Tv4 och 7) är ganska bra. Sen finns det ju ett otal andra kanaler att välja på här och då är det bra att CNN finns bland dem.

 Var skall man göra av micron nu då? Bygga ett extremt välisolerat utrymme för den så att micron varken kan se eller höra vad som händer i huset? Skall man använda den så bör man väl kräva absolut tystnad och helst gömma sig i ett tygsjok medan man öppnar och stänger dörren till det välisolerade utrymmet. Hur är det med kyl och frys? Diskmaskin och dammsugare? Vi lever farligt och på förlaget hade någon satt upp en skylt vid kaffemaskinen om att vi skall vakta vår tunga när vi hämtar kaffe.

Det är väl tur att vi ändå kan skämta om eländet.

Det är bra att ha goda föresatser men man glömmer så lätt. Ambitionen att avstå från all lyx hade helt fallit Dwight ur minnet när han passerade ett konditori idag. När jag kom hem så blev det kaffe och semla, t o m en variant som kallades för lyxsemla. Men det är ju tisdag och vi bestämde oss för en straffavgift till fasteinsamlingen.

När man äter lunch ute så är det inte så enkelt att leva spartanskt. Man skall ju orka jobba också. Det serveras en vegetarisk tallrik, det har blivit en sådan i två dagar nu – den är tio kronor billigare än ”dagens”. Men jag vet inte om jag klarar av att äta den varje dag. Men vem har sagt att det skulle vara lätt att vara god och göra rätt?

Fastelunch och mellofinal.

Lotta och Dwight kom hit fredag kväll, har kollat på hus och lagt bud på ett. Det ligger i ”rätt” område, sju km från där Lottas farfar hade sin gård. De har bestämt sig för att ha det som fritidshus tills vidare, tycker det är orimligt lång väntetid på uppehållstillstånd för Dwight om de skulle välja att bo här permanent.

I dag har vi varit på högmässan i Uppsala domkyrka. Dels är Dwight helt fascinerad av domkyrkan, han har varit där tidigare, men vi skulle också träffa den man som skall medverka med en uppsats i den bok om etik och moral i kyrkornas hantering av sin ekonomi som Dwight är ”medansvarig” till. Dwight och han skall sätta sig ner i morgon och gå igenom texten.

Efter högmässan var det kyrkkaffe och sedan var vi inbjudna till ”fastelunch” hemma hos honom och hans fru. Deras tolkning av begreppet fastelunch är att de räknar ut vad en ordinär måltid skall kosta och sedan tar man bort allt som kan kallas för ”lyx”. Mellanskillnaden hamnar i fastebössan. Vi fick vegetarisk böngryta med bröd och till dessert ugnsbakade äpplen. Det var gott och vällagat, vi blev mätta och bad om receptet på böngrytan. Vi fick det och flera andra liknande recept. 

Nu har vi bestämt oss för att avstå från det där lilla ”extra” i fortsättningen och ge en slant till fasteinsamlingen istället.  I morgon skall vi äta pressad potatis med stekt lök och grönkål. Det finns ingen potatispress här i huset och det skulle förstås strida mot principen om ”fastemiddag” om vi inhandlar en sådan så det får bli grovt mosat potatismos istället.

Dwight var riktigt entusiastisk och Lotta instämde, men med reservationen att hon inte tänkte dra ner på kaffedrickandet. Nu skippar vi fikabröd och köper skorpor istället.

Igår var det alltså Mellofinal. Jag har vant mig lite vid den hysteri som omger melodifestivalens deltävlingar, men tycker att det är mycket väsen för ingenting. Vi såg pliktskyldigast på den och åt tacos - detta var alltså dagen innan fastelunchen – och funderade på om vi hade någon favorit. Dwight gillade Wiktoria (varför W?), Lotta tyckte Ace Wilder var bäst och jag höll på Nano. Vinnarlåten gick oss spårlöst förbi. Sorry Robin!

I morgon är allt som vanligt. Upp kvart i sex för att förhoppningsvis kliva in på förlaget tio i åtta. Lotta och Dwight stannar här några dagar till.

En pussyhat, det är en rosa stickad mössa.

I går var det alltså internationella kvinnodagen. Jag har aldrig deltagit i någon manifestation tidigare, bara lite trött konstaterat att nu var det alltså den åttonde mars. I tisdags nämnde en av kollegerna att hon skulle se till att få sin pussyhat klar, så hon kunde använda den på onsdagen. Jag hade med min, som jag fick av Jen, och tänkte att då tar jag väl på mig  den. Det väckte en viss uppmärksamhet på  tåget, jag blev fotograferad ett par  gånger. Sedan fick vi höra att det skulle bli en flashmob på centralen på eftermiddagen och då var jag och några andra från förlaget med där, iförda våra rosa mössor. Hela den stora hallen var fylld av tjejer, kvinnor, damer, en stor del av dem iförda rosa mössor. Två damer, modell äldre hade vita stickade mössor med rosa påskrisfjädrar i. Kreativt!

Efteråt så blev det AW. Jag har konstaterat att uttrycket After Work, som inte finns som begrepp i engelskan, har blivit AW. Jag kom hem vid halv elvatiden, vi hade inte enbart gjort en sväng i baren utan passade på att äta tillsammans och diskutera kvinnofrågor. Här har jag ett problem. Jag har nästan aldrig känt mig undanskuffad därför att jag råkar vara av kvinnokön. Undantaget var när jag läste på LSE och det fanns en hel del killar från mellanöstern som också läste där. De trodde att de kunde behandla tjejer hur som helst, i kraft av sitt kön och pappas pengar. När vi avvisade dem (vilket inte var så enkelt) så skapade de en myt om att alla tjejer som inte var villiga var lesbiska. De modigaste tjejerna svarade med att sprida rykten som att ”han ville men kunde inte”.

Vid lunchen idag diskuterade vi hur sverigebilden förändrats den senaste tiden. Två mördade i Kista i går kväll, två i Hallonbergen för ett par dagar sedan. Någon undrade om det kan vara så att vi gör samma misstag när vi bedömer utvecklingen i USA just nu. Då protesterade H, vars bror är USA-korrespondent. Han menade att det som vi får höra och läsa bara är toppen på isberget. Trump och regeringen tar all plats i nyhetsmedia, det stora folkliga missnöjet kommer inte fram. Människor börjar bli desperata, inte därför att man just för ögonblicket har fått det sämre, men därför att man fruktar för utvecklingen under de kommande fyra åren.

Och nu är det sängdags,

Snöväder

Då var den första arbetsdagen avklarad. Jag kom fram i tid och var hemma igen helt enligt tidtabellen trots att det snöade.. Däremellan har jag bekantat mig med ett par nya kolleger, druckit kaffe, installerat mig på ett riktigt stiligt kontorsrum som jag får disponera i tre veckor, ätit lunch, börjat läsa igenom ett manus som skall faktakollas och redigeras, druckit mera kaffe och varit med på ett möte. Sedan var det dags att börja hemresan. Det var trögt att komma igång på morgonen, men nu blir det ljusare för var dag. Jag undrar bara hur mycket snö jag måste pulsa i när jag går till tåget i morgon.

I kväll skall jag ”läsa in mig” på vad som egentligen händer i USA. Jag måste försöka bilda mig en ordentlig uppfattning – om det nu går.  Situationen blir allt mer bisarr. Vad säjer ni om det här:

”Rep. Jason Chaffetz (R-Utah) is proposing a quick fix for low-income Americans unable to afford coverage under President Donald Trump’s newly proposed health care law: Don’t buy an iPhone.”

 Men först skall jag värma tre tunnpankankor, som jag hittade i frysen och lägga på generöst med hallonsylt. Jag är faktiskt riktigt hungrig!

Ännu mera dragspel.

Nu är jag i Uppsala, kom hit klockan ett. Jag har ordnat med pendlarbiljett och handlat mat och ätit middag och sitter här ensam och börjar som vanligt oroa mig för att det kan bli strul med tågen till Stockholm i morgon. Det skall komma snö under tisdagen, men man får väl hoppas att det inte blir samma snökaos som i södra Sverige. Det kanske inte gör så mycket om jag kommer sent till förlaget, jag är ju verkligen ”extra” där, men visst vill jag passa tider och göra ett gott intryck...

Cilla och Håkan körde hemåt från Geilo i lördags och de hade det först riktigt besvärligt på vägarna men när de närmade sig gränsen till Sverige blev det ett mer normalt väglag. Rickard har varit ute i flera omgångar och skottat, först kom det mycket snö som skulle skottas undan och när det var gjort började det blåsa ordentligt och då bildades det förstås drivor och som vanligt en präktig driva vid garageporten! Den gångna natten var temperaturen nere på minus tjugotvå.

I går justerade de gudstjänsttiden i Elvys kyrka med anledning av Vasaloppet . Det blev gudstjänst med fika klockan fyra på eftermiddagen. Vi såg hela loppet på tv, samtidigt som Elvy efter frukosten fortsatte öva dragspel med mig. Jag slipper inte undan. Hon menar att kan man spela piano och har ett skapligt gehör, så kan man lära sig spela dragspel också. Hon har köpt ett lite större/bättre knappdragspel och då tycker hon att det lilla som hon köpte först kan vara ett lämpligt instrument för mig. Jag klarar knappsidan rätt hyggligt, det känns ”organiskt” på något sätt hur knapparna är placerade, men skall jag kombinera det med basen, så går det inget vidare. Jag klarade i alla fall av ”O hur saligt att få vandra”. Vilket elitregemente som helst skulle ha marscherat snyggt till den extrema marschtakt som jag lyckades få till. Två knappar i basen, det fungerade. Ett – två, ett - två. Elvy ger sig inte, jag skall lära mig spela... Här i Uppsala är det i alla fall garanterat dragspelsfritt.

Mera dragspel!

Tisdag kväll blev det liv i luckan här. Jag trodde att det var Elvy, B-G och Johnny som skulle öva inför ett framträdande, men det kom ytterligare två dragspelare och även om de övade med stängda dörrar i uthuset så fick nog närboende som råkade vara utomhus del av musiken.

Jag blev ombedd att ordna med kaffe till dem och när jag kom med det så blev det paus i övandet och en animerad diskussion om vad gruppen skulle heta. Någon föreslog ”Dragspelsbröderna och lillasyster” – Elvy är den enda damen i gruppen, men hon protesterade, det är faktiskt så att de andra är ett eller ett par år yngre än henne. Dessutom har hon inga planer på vare sig en lokal, nationell eller internationell karriär som dragspelare. Jag tycker att det är fantastiskt att Elvy, trots att det gått många år, så snabbt kunde komma igång med spelandet. Morfar hade ett knappdragspel och det var när Elvy var tonåring som hon lärde sig spela. När hon sedan som tjugoåring flyttade till Uppsala, så var det slut med spelandet.

”Dragspelsbröderna” det är ett namn som förpliktar. Mormor lämnade efter sig en välskriven berättelse om sitt liv och där berättar hon om hur Dragspelsbröderna från Söderhamn spelade en viss roll.

Mormor och morfar träffades första gången då hon skulle hämta ett paket på stationen. Paketet visade sig vara betydligt tyngre än hon räknat med och morfar, som var där i samma ärende erbjöd sig att sätta paketet på sin cykel och så gjorde de sällskap till fots. Sedan träffades de i byn en gång, tilltalade varandra med fröken Stark och herr Hultin – mycket sedesamt och korrekt. Mormor lär ha varit sjutton år då och morfar tre år äldre.

Ett par veckor senare kom morfar och frågade om fröken Stark ville följa med och se en filmförevisning, en man från Hälsingland hade varit i Amerika och filmat utvandrare från Hälsingland. Dessutom skulle han hålla ett föredrag om vad han sett och hört därborta i det stora landet i väster. Mormor som var pingstvän, visste att film ansågs syndigt, men å andra sidan visste hon att någon annan kyrka hade visat film från Kongo. Men vad skulle man säja om hon gick och såg film? Westermarks, som hon bodde hos var ganska liberala men vad skulle de andra i församlingen säja?

Mormor hade en plan. Hon tackade ja, med förutsättningen att morfar följde med till kapellet nästa lördag. Då skulle Dragspelsbröderna från Söderhamn komma och hon hade hört dem tidigare, visste att de hade ett ganska lättsamt program. Mormor följde alltså med till filmförevisningen och morfar till lördagskvällens möte i kapellet. Det var så det började, en försiktig flirt som så småningom resulterade i ett fyrtiotre år långt och lyckligt äktenskap. Mormor tog lite längre tid på sig att fatta tycke för morfar, men han blev tydligen blixtförälskad och lär ha sagt att om hon hade bett mig följa med på bönemöte så hade jag tackat ja.

Morfar var den som fick offra något för kärleken. Han kom från en välbärgad och högkyrklig familj som inte såg med blida ögon när han så småningom blev frälst, döpt och medlem i församlingen. Han blev mobbad hemma och lämnade familjen och den framtid som hans far hade tänkt för honom, att ta över driften av den stora gården och sågen.

Jag tycker att Dragspelsbröderna och lillasyster skulle vara ett passande namn för de fem – om det nu blir fler framträdanden, vilket jag hoppas. Synd bara att jag inte är här och får se och höra dem nästa vecka.

Och nu skall ”lillasyster” och jag fika och sedan skall vi hämta tapetprover till undantagsstugan. Elvy tror på en tidig vår och ett snabbt bygge.