I går var
det alltså internationella kvinnodagen. Jag har aldrig deltagit i någon
manifestation tidigare, bara lite trött konstaterat att nu var det alltså den
åttonde mars. I tisdags nämnde en av kollegerna att hon skulle se till att få
sin pussyhat klar, så hon kunde använda den på onsdagen. Jag hade med min, som
jag fick av Jen, och tänkte att då tar jag väl på mig den. Det väckte en viss uppmärksamhet på tåget, jag blev fotograferad ett par gånger. Sedan fick vi höra att det skulle bli
en flashmob på centralen på eftermiddagen och då var jag och några andra från
förlaget med där, iförda våra rosa mössor. Hela den stora hallen var fylld av
tjejer, kvinnor, damer, en stor del av dem iförda rosa mössor. Två damer,
modell äldre hade vita stickade mössor med rosa påskrisfjädrar i. Kreativt!
Efteråt så
blev det AW. Jag har konstaterat att uttrycket After Work, som inte finns som
begrepp i engelskan, har blivit AW. Jag kom hem vid halv elvatiden, vi hade
inte enbart gjort en sväng i baren utan passade på att äta tillsammans och
diskutera kvinnofrågor. Här har jag ett problem. Jag har nästan aldrig känt mig
undanskuffad därför att jag råkar vara av kvinnokön. Undantaget var när jag
läste på LSE och det fanns en hel del killar från mellanöstern som också läste där.
De trodde att de kunde behandla tjejer hur som helst, i kraft av sitt kön och
pappas pengar. När vi avvisade dem (vilket inte var så enkelt) så skapade de en
myt om att alla tjejer som inte var villiga var lesbiska. De modigaste tjejerna
svarade med att sprida rykten som att ”han ville men kunde inte”.
Vid lunchen
idag diskuterade vi hur sverigebilden förändrats den senaste tiden. Två mördade
i Kista i går kväll, två i Hallonbergen för ett par dagar sedan. Någon undrade
om det kan vara så att vi gör samma misstag när vi bedömer utvecklingen i USA
just nu. Då protesterade H, vars bror är USA-korrespondent. Han menade att det
som vi får höra och läsa bara är toppen på isberget. Trump och regeringen tar
all plats i nyhetsmedia, det stora folkliga missnöjet kommer inte fram.
Människor börjar bli desperata, inte därför att man just för ögonblicket har
fått det sämre, men därför att man fruktar för utvecklingen under de kommande
fyra åren.
Och nu är det sängdags,
