Rapport från Terminal 3 och Arlanda C.

Nu sitter jag här och väntar på att få boarda planet, det lyfter 1350 GMT. Peter körde mig till Heathrow, han skulle ändå inspektera ett stormskadat hus i Hayes som är åt det här hållet. Nu hoppas jag att planet inte blir försenat, för jag har redan köpt tågbiljett till Söderhamn, där Elvy kommer att hämta mig. Fungerar allt så är jag framme i Söderhamn halv nio.

När alla formaliteter beträffande försäljningen av min lägenhet var klara, så kände jag att det var lika bra att lämna London. Vi träffades på en bank igår förmiddag och allt var avklarat på en timma. HMR (eller HMRC som det rätteligen heter, C står för customs), hade faktiskt meddelat hur mycket försäljningsskatt jag skulle betala, det blir en lägre procentsats på 40% av vinsten och en högre på resterande 60%. Nu lär det ta några dagar – trots att pengar bara är ettor och nollor i ett digitalt system - innan de kommer in på mitt konto.

Det känns faktiskt tryggt att ha en ”slant på banken” Jag är freelance och får sörja för min egen pension, när den dagen kommer. Jag har tänkt så att jag har fast egendom både på Geilo och i Ascona så det löser sig alltid. Och nu har jag plötsligt råd att byta ut min gamla bil, en Hyundai Santa Fe. Den är tio år och som de flesta fyrhjulsdrivna bilar så har den varit med om ett och annat och lite till. Men det är inte bara att byta bil. Det blir en lång och plågsam process innan jag har bestämt mig för vilket bilmärke jag skall gynna. En sak är i alla fall säker, det blir en ny fyrhjulsdriven suv, något annat fungerar inte för mig.

I tisdags var jag ute på shopping. Köpte jag något? Jo, ett par röda gummistövlar och en jacka. Jackan var nödvändig och de röda stövlarna skall jag ha att liva upp stadsbilden med när det är gråväder. Jag är ingen bra shoppare.

Nu börjar de bemanna boardingdesken. Bäst att trycka på ”publicera” och ta hand om handbagaget. 

----------

Nu sitter jag på Arlanda C och väntar på tåget. Enligt displayen här beräknas det ankomma 1851 i stället för 1841. Hoppas att det kommer då. Jag har läst Aftonbladet och funderar på att köpa en tidning att läsa på tåget. Kan inte bestämma mig bara, Femina, Damernas eller Amelia?

Flygresan gick bra, med undantag för följande: Bredvid mig satt en man med typiskt svenskt utseende som stank vitlök. Snett över gången satt en man som var så full att man kunde tro att han var med på ett charterflyg. Han föll över armstödet ut i gången upprepade gånger och blev irriterad när kabinpersonalen sa till honom att räta upp sig. Annars var det lugnt och planet landade femton minuter före utsatt tid. Och – idag hände det! Min väska kom först på rullbandet. Det ni!!!

Jag tror att det får bli Femina OCH Amelia. Och Dumlekola.

Stormy weather

Nu är jag i London och märkligt nog, så kom jag fram som planerat trots stormen. Jag var ganska säker på att det skulle bli förseningar, men mitt plan från Zürich avgick punktligt 1205 och landade 1250 på LCY. Mer exakt kan det inte bli. Hade jag valt ett plan till Heathrow hade det nog blivit krångligare. Jag undrade förstås hur jag skulle ta mig tvärs genom London hem till Peter, men det kom ett sms om att han hade skickat en firmabil för att hämta mig. Så jag åkte ståndsmässigt i en liten pickup, körd av en ung kille som såg till att på ett rätt äventyrligt sätt ta sig fram, även där det låg nedblåsta grenar och bråte på gatorna.

Man hade kommit igång med uppröjningen, men det tar flera dagar att slutföra den. Jag hör motorsågar, det är nog i Holland Park som de röjer upp. Peter har meddelat att han inte kommer hem förrän tidigast vid niotiden i kväll, han var på väg till ett bygge uppe i Mill Hill där stormen hade ställt till det. Så jag har hela huset, inklusive en stooor Steinwayflygel för mig själv. Peters mamma, Robbies äldsta syster var konsertpianist, därför finns detta fina instrument hemma hos Peter. Själv kan han inte spela (påstår han) men säjer att det är jättepraktiskt att ha en flygel när man har fester. Folk samlas runt den och det finns alltid någon som kan spela. Så nu vet ni vad jag skall roa mig med i min ensamhet.

Och så var det vår övningshelg. Som vanligt blev den jättelyckad. Vi plöjde igenom vår ”gamla” repertoar och började öva in några sånger från Spirit. Dwight har en idé om att vi skall göra en kortversion av musicalen, d v s mixa bibeltexterna och sångerna. Han har ett par kontakter nu som vill få besök av oss. Vi får se hur det blir. Jag tror att det kan bli något bra av det. ”To be like Jesus” kan vi sen tidigare, och det är den sång som berör oss mest. Vi sjöng den många gånger tillsammans. Våra övningshelger är inte enbart trevlig gemenskap. För oss om lever i vår lilla isolerade grupp, är det tillfällen när vi kan hämta kraft.

To be like Jesus! This hope possesses me,

In every thought and deed, this is my aim, my creed;

To be like Jesus! This hope possesses me,

His Spirit helping me, like him I'll be.

Sång på gång

Jag hade räknat med några dagars ledighet den här veckan, men därav blev intet. I fredags fick jag över tre artiklar som skulle översättas med expressfart och det är jag klar med nu. I morgon tar vi tåget till Biel och övningshelgen och på måndag fortsätter jag till London.

Vi hade ett riktigt trevligt födelsedagskalas i lördags. Som extra överraskning kom Davids bror och syster med sina respektive. Det hade han definitivt inte väntat sig – dessutom stannade de tills igår. Den 4 november reser David till Sydafrika, men innan dess skall forskningsteamet träffas i Köln. Efter Sydafrika blir det Egypten, om det inte är alltför oroligt där. Pierre har satt upp en världskarta och markerar vilka länder David varit i. När Davids bror såg kartan så såg han paralleller med att vara FA:s general, man håller på två-tre år och sen har man sett världen. Då bestämde sig Pierre för att göra en karta till...

Jag stannar i London några dagar, bankärendena skall klaras av på onsdag klockan elva. Jag vet fortfarande inte hur mycket HMR vil ha i skatt på försäljningssumman, men det skulle mäklaren försöka få klart innan dess. Det här är så typiskt engelskt! Man har en gigantisk organisation för att driva in skatter och tullavgifter, men ingen kan (eller vågar) ge något besked.

 Men nu laddar jag för övningshelgen. Förutom att vi sjunger tillsammans så har vi en sån fantastisk gemenskap på det andliga planet, något att verkligen vara tacksam för. Och så får vi väl hoppas att det bli någon dag med så klart väder att vi kan se topparna i Berner Oberland från vår upphöjda utsiktspunkt.

Elvy har meddelat att hon reser till Sverige (eller mer precis: Hälsingland) i övermorgon. Hon vill vara där över Allhelgonahelgen. Hon frågade om jag kunde komma dit också. Det är klart, har hon rest ända från Toronto så vore det väl inte för mycket om jag tog mig en tur dit. (Alltså, jag är rätt nyfiken på hur det blivit i huset.)

En sommardag till...

Den här veckan har Regula och jag ägnat oss åt trädgårdsarbete på hennes tomt. Hon har haft problem med att jorden rasar när det regnar mycket. De sista veckorna har hon haft hjälp med att bygga upp terrasser på lite olika höjd, tre av dem är stensatta och fyra skall förhoppningsvis hysa lummiga växter. Vi har släpat jordsäckar av olika sammansättning och planterat och vi har blivit riktigt lortiga och haft jättekul. Nu väntar vi bara på växterna till surjordsterrassen, förhoppningsvis kommer de i eftermiddag och sen kan vi plantera och städa upp i morgon. Nästa vecka skall bli riktigt blöt, det är säkert bra för de nyplanterade växterna. Men det slutgiltiga resultatet lär vänta på sig, vi kanske står med facit vid den här tiden nästa år.

Jag kan bara konstatera att det är mycket mer praktiskt med en brant tomt med minimalt med jord, så som jag har. Valnötsträdet och några buskar med vårblommor under, det räcker. Och snart är det tid för årets valnötsskörd.

David fyllde 60 i måndags. Vi firade honom så där lite lagom i söndags, Pierre skulle iväg på jobb måndag - torsdag. Han kommer hem i kväll, för på lördag blir det fest uppe i Orselina, Pierre räknar med att vi blir 25-30 personer. Han behöver alltså fredagen för att förbereda maten – det blir förstås buffé med plockmat. Det skall bli kul!

Nästa helg är det övningshelg i Magglingen och jag tror att han kommer att bli firad då också. Sen reser jag direkt till London på måndagen för att avsluta försäljningen av lägenheten. Nu känner jag att jag har lust att stanna i London några dagar, inte minst för att shoppa lite... (Skriver jag så lär det inte bli så mycket shoppat.)

Nu skall jag

a: plocka ur tvättmaskinen och b: se till att få något att äta.

Böcker, läsplattor och regn.

”I dag är det stort att vara svensk i Kanada” skriver Elvy i ett mail. Det är naturligtvis Alice Munro och nobelpriset som har gett henne och andra svenskar där lite extra uppmärksamhet. Alice Munro är född i sydvästra Ontario och hennes noveller utspelas där. Toronto tillhör inte den regionen, men får väl som provinshuvudstad ta åt sig lite av äran.

Jag tror inte att jag har läst något av Alice Munro. Eller också är det så att noveller faller bort ur minnet, en roman kan hänga kvar längre. Jag läser förstås en hel del skönlitteratur, men när jag är som mest upptagen med mina uppdrag, i all synnerhet översättningarna, så får litteraturen vila. Då får jag tillräckligt av bokstäver, ord och meningar i mitt jobb. Undantaget är när jag är ensam i hytta på Geilo. Då disponerar jag min tid på ett helt annat sätt, men läser jag då, så blir det norska författare – på norska förstås.

När jag är i Sverige, så köper jag böcker av svenska författare. De flesta lämnar jag sedan vidare till Rickard och Lisa. Mina bokhyllor i arbetsrummet är redan överfulla och jag tänkte faktiskt rensa ut en kasse engelskspråkiga böcker f v b  Brocki när vi reser till Magglingen. Det där med läsplattor förstår jag inte vitsen med. Jag har testat och texten får inte liv. Det kan naturligtvis vara en vanesak, men en läsplatta har inget liv, det har däremot en bok. Den som ”uppfann” läsplattan kommer aldrig att få samma berömmelse som gamle Gutenberg. Och förresten gillar jag inte ljudböcker heller, även om jag inser nyttan av dem. Det kan ju vara enda sättet för en dyslektiker att komma i kontakt med litteraturen, för att nu inte tala om synskadade.

Nu ser jag att det blir revor i molnen och solen tittar fram. Igår vräkte regnet ner och det kom kraftiga vindbyar. Det skulle bli regn, men att det skulle komma sådana mängder hade man nog inte räknat med. Det skall bli mer regn i eftermiddag, så nu får jag väl gå ut och se om jag behöver städa upp ute. Troligtvis behöver jag det.

Sömnlös natt

Nej, jag har inte legat vaken och genomlevt en kvalfull natt, men det här var natten när mycket hände.

Jag släckte lite senare än vanligt, hade köpt en bok i London,, en riktigt bladvändare som jag hade svårt att lägga från mig, så jag passerade nog den där tiden när jag somnar snabbt med ungefär en timma. Släckte, och hade väl just somnat  när det hördes en kraftig knall utifrån. Tio minuter senare ytterligare en kraftig knall. Steg upp för att se om det var något som hänt i grannskapet men såg inget, bara att det lyste i ett par hus, de hade väl vaknat av oljudet. Det verkade inte vara något som jag behövde bekymra mig om, så jag lade mig igen. Då ringde telefonen, den fasta telefonen som jag har i entréplanet. Gick upp och svarade, det var en upprörd dam som talade italienska snabbt – mycket snabbt - och jag försökte hänga med. Förstod snart att det inte hade något att göra med oljudet, det handlade om hennes man som tydligen hade varit ute och haft lite roligt på egen hand.

Försökte säja att hon ringt fel, men jag insåg att hon trodde att hon ringt till den som mannen hade roat sig med. Försökte ett par gånger till men hon lyssnade inte. Då lade jag på och väntade lite tills hon ringt av och lade luren på bordet. Jag har en gammaldags telefon där. Nu hade klockan hunnit bli tjugo över två och jag var klarvaken. Tog då till det gamla knepet med varm mjölk med lite honung i. (Smakar inget vidare...) Gick och lade mig igen, tre nya knallar med några minuters mellanrum. Upp för att kolla vad det var för något. Kunde det vara åskknallar – nej, det här lät mycket mer distinkt. Annars händer det vid vissa atmosfäriska förhållanden att det verkligen brakar loss i luften, oftast på natten. Nu bestämde jag mig för att gå upp och sätta mig på balkongen för att försöka se vad det var som hände. Märkte då att det var tänt i flera hus i närheten. Det gick tre kvart och inget hände och jag började bli sömnig, så jag gick ner och lade mig och utan att tänka mig för, så hade jag lagt på luren igen när jag passerade telefonen. Hann just somna till när telefonen ringde igen, men nu struntade jag i det. Kom sen på att det ju faktiskt kunde vara någon som varnade för de här knallarna så jag gick upp igen men det var samma dam, nu ännu mer upprörd och jag möttes av ett blixtsnabbt ordsvall som skulle kunna få vilken sportkommentator som helst grön av avund. Då lade jag luren på bordet och gick ner igen men sen var det omöjligt att somna. Då läste jag färdigt boken – och steg upp när klockan var tjugo i sex. Boken heter The ingredients of love och utspelas i Paris och handlar om - nej, det blir för komplicerat att berätta här. Det är en sån där bok som har en bok i boken och den var riktigt bra. Författaren heter Nicolas Barreau om någon undrar.

Jag ringde Regula på förmiddagen och frågade om hon hört oväsendet. Det hade hon – men hade satt in öronproppar och sovit gott för hon trodde att det var åskknallar.

Det skall bli intressant att se om damen hör av sig igen. Nu har jag förberett mig väl för att med hög och klar röst kunna tala om för henne på italienska att hon ringer till fel nummer.

Nu finns det i alla fall en teori om vad som förorsakat de här kraftiga knallarna. Det skall ha varit ett gäng som varit ute på sjön och roat sig med att skjuta mot land med något slags salutkanon. Det var inte enbart Ascona som drabbats, utan de hade tydligen åkt runt på sjön, både Cannobio och Maccagno som ligger rätt långt bort, på den italienska sidan, hade fått ”besök”.

Men nu känner jag att jag är trött... Vågar jag lägga mig en liten stund??

There is no place like home...

Det är så skönt att vara hemma igen. Nu skall jag ta lite ledigt tills nästa uppdrag kommer. Det är fortfarande upp mot +20 på dagarna, men nästa vecka skall det bli betydligt kallare.

Jag kom hem vid åttatiden i lördags kväll, Regula var snäll och hämtade mig i Locarno. Jag sov som en stock, vaknade vid åttatiden och välsignade Regula som hade sett till att jag hade mat till frukost.

Sen var det samling uppe i Orselina. David hade kommit hem i torsdags, nu stannar han här månaden ut. Nu senast hade han gjort en kort visit i Taiwan, dessförinnan hade han varit i Mongoliet, ett land som tydligen fascinerade honom mycket. Han hade hört att armén hade någon verksamhet i Ulanbataar men hade inte lyckats hitta var de fanns.

Det kändes så skönt att kunna sitta ner tillsammans, det var ett tag sedan sist. Pierre ansvarade och han hade, precis som jag haft avslutningssången i söndags ringande i öronen. Marlene hade aldrig hört den, så vi fick sjunga den tillsammans. ”I´ll stand for Christ, for Christ alone, Amid the tempest and the storm.Where Jesus leads I´ll follow on, I´ll stand, I´ll stand for Christ alone.” Och det är väl så vi försöker leva. Den av oss som reflekterar mest, det är Marlene. Hon har sin uppväxt i katolska kyrkan med delvis andra värderingar, så hon tänker mycket mer på vad vi sjunger och säjer. För oss går mycket på rutin, inte minst när vi sjunger. Men ”I´ll stand for Christ” den bet sig fast med en särskild innebörd. Men sen är det som David påpekade, vi har ju inte så svårt att stå för vår övertygelse, vi befinner oss inte i en fientlig omgivning, ingen hotar oss om vi talar om vår tro. Möjligen skakar man medlidsamt på huvudet, men det tål vi. Det som kan vara lite svårare, det är ”Where Jesus leads I´ll follow on” - då kan det göra intrång i vår comfort zone.

Och på tal om sång, så blir det övningshelg 27-28 oktober uppe i Magglingen. Vi kommer att bli fulltaliga, tio stycken och Dwight tänkte komma med ett par nya sånger då. Jag vet att han har jobbat lite med ”Beyond the blue horizons”. Jag tror att den kommer att passa oss riktigt bra. 

Uppbrott.

Nu är lägenheten tom, igår hämtade de möblerna och jag sitter här hos Peter och väntar på att speditionsfirman skall komma och hämta mina flyttlådor, fyra till antalet. Jo, det fanns mer än jag trodde... Men nu är det klart så jag kan resa hem i morgon. Avresa från Heathrow 1150 och jag räknar med att vara i Locarno klockan åtta.

Jag måste resa hit igen nästa månadsskifte, då skall alla papper undertecknas och köpesumman "överlämnas". Ja, det sistnämnda är förstås bara symboliskt. Och då hoppas jag att HMR har hört av sig innan dess, så jag vet ungefär i alla fall hur många % som skall betalas i skatt.

Samtidigt som det är skönt att det är klart med försäljningen, så känns det lite tomt. Peter har förklarat att jag är SÅ välkommen att bo hos honom när jag kommer till London och det tackar jag för. Peter bor ensam i ett stort hus vid Essex Villas, tio minuters promenad från Vicarage Gate, så jag känner mig som hemma även i de kvarteren.

Jag hoppas att bilen kommer som de lovat ”before noon” - klockan är strax elva nu. Sen skall jag in till centrum och tokshoppa. Jag säjer så, det är riskfritt, för de gånger jag bestämmer mig för det, så blir det nästan inget köpt. Ett par boots från Clarks, som jag sett i en annons och en riktigt snygg ganska stor, mjuk skinnväska som finns hos M&S, för det facila priset av £69. Det skall jag köpa.

Det är mulet idag, men milt och det känns inte särskilt höstlikt, även om en del träd, mest lönnar börjar skifta i rött och gult. Det är faktiskt kyligare i Ascona, åtminstone just nu. Vi brukar ju ha sommartemperaturer långt in i oktober, ibland längre.