Ascona - London - Geilo

Nu är jag i Geilo efter en bra vecka i London. När planet lyfte från Heathrow vid tiotiden i söndags så regnade det, det var faktiskt lite snö i luften också. När jag kom fram hit på kvällen, så låg det gnistrande vit snö överallt och det var inte så väldigt kallt. Men när jag vaknade måndag morgon, då var det minus 20 och det var det nu på morgonen också. Sen jag kom har jag haft fullt upp med att skotta snö och att montera bort lämmarna som skyddar de mest utsatta fönstren och att få ordning på värmen, inte så enkelt, huset var nästan utkylt när jag kom och utetemperaturen skiftar mellan någon plusgrad och minus 20. Första natten sov jag med mysdress, värmedyna och två filtar. Men ingen mössa.

Jag reste alltså från Ascona till London förra söndagen och det skall ärligt säjas att jag var rätt nervös under resan. Jag skulle ju träffa Elvy, min mamma som jag inte sett sedan 1978, jag var sex år då. Vi har haft en del mailkontakt de senaste månaderna och det har fungerat väl, men nu skulle vi ju mötas ansikte mot ansikte.

Jag hade inte behövt oroa mig. Visst var vi artiga och formella till att börja med när vi åt middag, det fanns ju högst neutrala samtalsämnen att ta till. ”Hur är det att bo i Toronto, hur är det att bo i Schweiz...” Och när den utsökta maten kom på bordet kunde vi prata mat. ”Ni äter förstås italienskinspirerad mat där du bor” och ”Toronto ligger ju så nära USA, är det samma matkultur där?” Och kläder, jag kände att min blå klänning från Gudrun Sjödén inte var tillräckligt fin för restaurangen på The Berkeley (som hotellet hette) men det tyckte Elvy att jag kunde strunta i. Själv var hon riktigt elegant i en mörklila klänning och sjal med silverbroderier och skor med riktigt höga klackar. Och så pratade vi om skor och att när man är så lång som jag är, så är det nog mer praktiskt med lågklackat. Elvy är också lång, men hon hävdade att hon växt neråt några centimeter de sista åren. Och då sa jag något om att längden har jag ju från din sida, mormor var ju också lång. Men så tillade jag att annars lär jag ju vara väldigt lik min farmor till utseendet, vilket hon höll med om.

Det kändes, trots att det först var en hel del kallprat och artighetsfraser, att vi ändå nådde fram till varandra och sen var det inte så svårt att komma in på väsentligheter under de kommande dagarna. Mormor blev nog det som mest påtagligt knöt oss samman. Jag fick berätta för Elvy om hur jag varit hos henne på skolloven, hur banden mellan oss blev allt starkare när jag växte upp och hur hennes starka och levande tro verkligen har berikat mitt liv. Vardagen där i Hälsingland, kapellet, mormors vänner som Elvy mindes några av, sånt gjorde att vi förstod att vi faktiskt hade en del andra gemensamma referensramar.

The Berkeley ligger inom bekvämt gångavstånd från både Harvey Nichols och Harrods. Jag var ju lite generad över min klänning (förlåt Gudrun!) och när vi var ute på shopping så berättade Elvy att hon en gång varit på shoppingrond tillsammans med en väninna som skulle handla åt sin dotter. Då insåg Elvy att dottern och jag borde vara jämngamla och då sved det till, hon kunde ju också haft någon att köpa kläder till. Elvy sa att nu tänkte hon faktiskt kompensera både sig och mig och så shoppade hon loss till mig på Harvey Nichols! Nu har jag bland annat en riktigt fin aprikosfärgad klänning, värdig restaurangen på ett femstjärnigt hotell. Det kan verka banalt, men sånt förde oss också närmare varandra.

Det var med ett visst vemod vi skiljdes åt, men jag har lovat att komma till Toronto och Elvy har planer på att resa till Sverige i sommar. Då vill hon att vi två tillsammans ”gör” Hälsingland. Elvy vill se byn där hon växte upp och sitt barndomshem och så vill hon tillbringa några dagar i Uppsala, där hon en gång i tiden läste in sin fil mag. Jag ser fram emot det, både att få komma till Kanada och till Hälsingland. Men nu tänker jag tillbringa 3-4 veckor på Geilo, Håkan och Cilla kommer hit på torsdag och då blir det förhoppningsvis väder för skidåkning.

Och när jag känner efter, så har en viktig pusselbit fallit på plats.

Ett mycket kort meddelande

I morgon reser jag till London, framme vid femtiden. Sen kommer jag att vara där tills på söndag, fortsätter till Geilo och där stannar jag 3-4 veckor.

Habemus papam!

Här talar man bara om en enda sak idag, den nye påven. Och de allra flesta är positiva. Vi satt uppe i Orselina igår kväll, D&P hade inbjudit till ”påvevaka”. Hade valet inte blivit klart då eller nu under ”kontorstid” så hade vi bänkat oss hemma hos Stephan ikväll. Det är en sak som jag gillar med katolikerna, man tar faktiskt alla tillfällen att ”fira” och vara tillsammans.

På Petersplatsen stod det människor av alla nationaliteter, troget väntande i ösregnet. Ni som tillhör Frälsningsarmén, skulle ni kunna tänka er att stå i timmar i ösregnet utanför Sunbury Court i väntan på besked om en ny general?

Julia råkade befinna sig i Rom när den förre påven valdes och hon berättade om allt roligt som hände när de stod där och väntade. Det var den 19 april 2005, en dag med vårväder men det blåste en del. Hon och ett gäng likasinnade var utrustade med bröd och vin och en fällstol som de turades om att sitta på. Sen dök det upp ett gäng amerikanska studenter, också försedda med bröd och vin och där stod de tillsammans och lekte det som jag tror kallas för viskleken på svenska. När Benedictus hade gjort sin entré, så fortsatt de firandet på en restaurang i närheten som snabbt blev överfull. Då ställde krögaren ut stolar och bord mitt på den lilla gatan och blockerade trafiken. ”Det var väl ingen som jublade över valet av Ratzinger men vi hade roligt i alla fall.” Man har oftast omnämnt honom med hans civila efternamn, kanske ett medvetet avståndstagande.

Men nu hoppas mina katolska vänner att det skall bli storstädning i Vatikanen. Trogna och lojala katoliker som Julia, Leo och Stephan och ”avhopparen” Marlene som genom sin familj har förgreningar i olika maktcentra inom KK är bedrövade över hur korrupt organisationen är, hur man oblygt har anknytningar till olika företagsgrupper och finansinstitutioner som styrs av maffian och hur man på olika sätt gör sig av med kritikerna. Vad som hände med Johannes Paulus I, som bara hann vara påve i 33 dagar och som påstods ha dött av en hjärtattack i sömnen, har en engelsk journalist, David Yallop skrivit en bok om. Det är verkligen ingen fantasifull historia á la Dan Brown, utan en verklighetsförankrad thriller om vad som hände när en påve hade modet att tänka själv.

Vi får väl se vad som händer, än så länge är de flesta positiva till Franciskus I. Men – Berner Zeitung ställde nyss frågan i sin webbupplaga hur hans kontakter med militärjuntan såg ut. ”Jesuiterna anklagas för samarbete med den argentinska militärjuntan i deras "smutsiga krig" 1976 till 1983,” står det där. Han har själv arbetat bland de fattiga, men anklagades redan på 70-talet för att vara ansvarig för försvinnandet av två ”befrielseteologer” Orlando Yorio och Francisco Jalics. Fortsättning följer.

Färdigsjunget för den här gången.

Så var jag hemma igen efter en innehållsrik och fantastiskt rolig övningshelg i Magglingen.

Vi (D&P, Regula, Yvette, Marlene och jag) reste till Biel med tåg i fredags eftermiddag och kom hem igår kväll vid tiotiden.

Vi sjöng upp oss och övade tillsammans fredag kväll, lördag förmiddag hade killarna/gubbarna huset för sig själva medan vi tjejer/damer tog bergbanan ner till stan och fördrev tiden på Nidaugasse med omgivningar. D v s shopping. Ett studiebesök på konditori ingick också. Sen var det vår tur att öva och nu börjar det låta riktigt bra. Vi har nog inte haft tillräckligt självförtroende tidigare, har jämfört oss med barbershopparna som är otroligt säkra på sina stämmor och som vågar ta sig friheter och skoja till det ibland.

På eftermiddagen hade vi sen huset och elpianot för oss själva ett par timmar medan barbershopparna var och tittade på några gamla sportbilar uppe i Tavannes. Dwight har tänkt till sedan vi träffades sist och nu har han fixat till ett par arrangemang med blandning av barbershop och ”damkör”. Vi testade på kvällen och det gick rätt skapligt, men det kommer att krävas mycket övning för att det skall bli helt rätt. Men det är alltid kul att pröva på något nytt.

Söndag var det först gudstjänst och sen tillbaka till Magglingen för att fortsätta öva. Men då blev det strömavbrott och vad gör man utan ström, även om det finns ett elpiano? Dwight som fått rollen som ledare för våra aktiviteter bestämde att vi skulle ta oss an våra favoritsånger från sommarens kanalfärd och så blev det och det var jättekul, vi sjöng á capella och berättade minnen och skrattade mycket och ofta. Strömmen kom tillbaka vid tretiden och då först fick vi lunch. Vi hade hållit oss vid liv fram tills dess med hjälp av det fikabröd som var tänkt för eftermiddagen, men lunchen var mycket välkommen. Dessutom är Lisa en alldeles förträfflig kock. Vi tog tåget hem kvart i sex och var i Locarno vid tiotiden.

Nästa vecka kommer generalen till Schweiz. Men då är jag i London och reser sedan därifrån direkt till Geilo. Det hade varit intressant att lyssna till generalen, men jag har faktiskt viktigare saker på agendan, jag skall ju träffa Elvy. Nu börjar jag snart räkna timmarna, men jag skall ju inte resa förrän på söndag.

Idag regnar det, vi har +5 just nu och våren känns avlägsen. Under de 11 år som jag bott här, har jag inte upplevt att vädret har svajat hit och dit så som det gjort de sista 5-6 veckorna. Visserligen sticker det upp lite vårblommor här och där och i skyddade lägen finns det magnolior och forsythior och en del annat som jag inte kan namnen på som blommar, men vår är det inte! Och inte lär det bli så mycket bättre när jag kommer till Geilo heller...  

Vårväder med visst förhinder.

Jag hade deadline på mitt uppdrag idag, var klar med det redan igår eftermiddag och tänkte ha en lugn och behaglig fredag i solskenet. För en stund sedan plingade det till och jag fick mail om ett expressjobb som skall vara klart på onsdag. Det var bara att acceptera. Och jag som hade tänkt njuta av att våren äntligen kommit... Vår, det betyder att det just nu är strålande sol och +12. Något regn är inte i sikte förrän på onsdag eller torsdag, men då är det vårregnet som kommer.

Nästa vecka har vi övningshelg i Magglingen. Vi lyckades få till en weekend när skaran var fulltalig, vilket inte är det enklaste... Det skall bli jättekul! Nästa stora tilldragelse blir att jag reser till London söndagen den 17 mars, skall träffa Elvy då. Sen reser jag vidare till Geilo i slutet av veckan och räknar inte med att komma tillbaka hit förrän efter påsk.

Det blir ingen kanalfärd nu i maj, däremot planerar vi för en tur i september.

Det var allt för idag, nu skall jag börja jobba. Jo, jag skall kosta på mig lyxen att printa ut texten och sätta mig ute i solskenet och läsa igenom den. Det finns laptops med skärmar som fungerar även ute i solskenet, då hade jag kunnat sitta ute och jobba. Men tyvärr har jag inte en sådan.