Tredjedag jul. God fortsättning!

Vi var elva personer här på julafton, först var det vårt traditionella ”nästan svenska” julbord som tydligen blev en glad överraskning för Glenn, Nigels svenskättade svåger. Han tog bilder på maten och skickade över till sina syskon. Hans farfar emigrerade från Värmland i början av 1900-talet. Efter maten spelade vi julklappsspelet. När jag var på förlaget tog jag reda på exakt hur spelreglerna var och vi lyckades genomföra det under någorlunda ordnade former den här gången... Det blev en uppsluppen stämning när alla jagade sina favoritsaker. Vi skulle ha med en julklapp som kostade ca 10 CHF, jag bidrog med en halmkorg med tre sorters sylt och när spelet var slut så hade jag fått ett USB-minne som såg ut som en tomte! Sen såg vi på midnattsmässan i tv. Marlenes mamma var förstås i Peterskyrkan och satt på en vip-plats långt fram och kom med i bild flera gånger. Hon har ju släktingar högt upp i hierarkin som kan fixa sådant. Förra julen var Jen och Nigel där, de hade också en släkting som fixade plats ganska långt fram åt dem. De tyckte att det var ett minne för livet att ha varit där, men det blev lite väl utdraget, inte minst eftersom de inte förstod ett dugg av vad som sades och dessutom är ju ingen av dem katolik. Men att sitta hemma i soffan och se på midnattsmässan det är okej.

Juldagens eftermiddag var alla (utom Diana och Yves, som var hos hennes föräldrar i Lugano) och åt amerikansk julmiddag hemma hos Jen och Nigel. Det var kalkon med massor av goda tillbehör, tre olika pajer till dessert och sen blev det den amerikanska varianten av paltkoma.

Annandagens förmiddag åkte jag och Marlene upp till Orselina för att hjälpa David att förbereda minglet. Vi gjorde pinnmat och minisandwiches, dukade upp grissini och de här oströrorna som är så populära här just nu. Nu var det mingel mellan fyra och sju enligt inbjudan, men de sista gästerna gick inte förrän vid niotiden. David försökte hålla koll på hur många som varit där, han gissade på femtio stycken. Marlene och jag tror att det var fler.

Idag har vi varit på långpromenad uppe vid Verzascadammen. Förutom den 220 m höga dammen, så finns det några riktigt fina promenadvägar vid sjön. Glenn och hans fru Sandra är stora James Bondfans och ville naturligtvis se dammen som finns med i inledningen av Golden Eye. Det är synd att inte Pierre är hemma, han kan brodera ut texten om hur det förhåller sig med den seismiska aktivitet som av och till visar sig vid dammen.

Något julväder har det inte varit. Torsdag och fredag gråväder och +10, lördag och söndag solsken och ännu lite varmare. Och i morgon jobbar jag och förmodligen även tisdag, onsdag och torsdag. Sophia hade tänkt förbereda inventeringen och så får vi sköta ruljangsen i butiken. Vi, det är Ianella som har jobbat i butiken rätt många år och så Regula och jag.

Idag har många butiker i Ticino haft öppet, men det har mest varit de stora kedjorna och butiker i shoppingcenter. Man har velat ha det så för att undvika gränshandeln i Italien. Sophia hade fått påtryckningar att ha öppet, men hon hade sagt ett bestämt nej. Idag har man dukat upp ”det långa bordet” 150 meter långt nere på piazzan. Det var en del av den kommersiella aktiviteten, vi kunde slå oss ner där i det fina vädret, äta raclette och ta ett glas vin. Det var trevligt och folkligt och solen sken.

GOD JUL!

När man har roligt på jobbet så känner man inte efter om fötterna värker. Det blev värre när jag kom hem och tog av mig skorna. Iskallt fotbad hjälpte lite.

I dag har jag sålt två turkos king size badlakan, så tjocka att det var nästan omöjligt att göra ett snyggt paket av dem. Vi fick hjälpas åt två stycken för att få ihop det. Kunden var nöjd i alla fall. Jag har naturligtvis sålt mer men badlakanen glömmer jag inte i första taget. Regula ertappade en kund som var på väg ut ur affären med en inte helt billig kashmirkofta under kappan. Hon bad så hemskt mycket om ursäkt och förklarade att hon hade naturligtvis upptäckt koftan så snart hon kommit hem. Ta den om Rödluvan samtidigt! Sophia vet vem hon är och har haft ögonen på henne tidigare. Hon lär väl inte komma tillbaka till butiken på ett tag. Hoppas Sophia.

Nu har jag städat av - lite och sen blir det tidigt i säng, I morgon blir det en hektisk men säkert också rolig dag. Först några timmars jobb och sen hem för att förbereda julbordet här. Juldagen kan jag ta igen mig, då bjuder Jen och Nigel på amerikansk julmiddag och på annandagen blir det stort mingel uppe i Orselina. Jag har lovat att hjälpa till i butiken ”vid behov” nästa vecka också.

Då önskar jag er alla en riktigt GOD JUL. Vi hörs!

Måndag morgon i Ascona

Förra måndagen kom det två män från ett byggföretag och hackade bort kaklet och betongen som höll fast badkaret i mitt gästbadrum. Sen satte de in en avfuktare som stått på och surrat sedan dess. Nu på morgonen kom de för att ta hand om allt skräpet som legat kvar där och göra en närmare undersökning av var läckan finns. David tyckte det var korkat att lämna kvar kakel och betong därinne, det fanns ju en hel del fukt i det materialet. Han har också lokaliserat var läckan bör finnas, litar inte på lokala hantverkare!

Nu har jag fått besked från hantverkarna om det som David redan konstaterat, att det läcker lite från den inkommande vattenledning som finns mellan gästtoaletten vid entrén och badrummet. Det är så ordnat att jag har två inlopp och avlopp, ett på den här sidan av huset och ett på andra sidan där jag har kök och tvättstuga i övervåningen och mitt badrum i suterrängplanet. På den sidan byttes alla ledningar ut när jag renoverade badrummet för en hel del år sedan, men på den här sidan har inget blivit gjort. Nu är det inte så dramatiskt, på gästtoaletten är alla vattenledningar utanpåliggande och de blir inmurade först i övergången mellan våningsplanen. Det har förmodligen läckt högst obetydligt under lång tid och successivt blivit mer läckage. Nu när skräpet är borta, skall de stänga av vattnet som kommer från övervåningen och avfuktningen får vara kvar över helgerna. Sen får de se hur mycket som behöver tas bort, men det verkar som om det bara är ytterväggen och delen in mot berget som behöver åtgärdas. Det svider lite, men sen kan jag ju glädja mig åt att vatten och avlopp i båda delarna av huset är i gott skick.

Nu åker jag iväg och jobbar så snart hantverkarna är klara. Det är så roligt att vara i butiken, kommersen pågår hela tiden. Sophia har tre delar i butiken, en för kläder (inkluderar skor och väskor) en för hemtextil och en för ett brett urval av diverse andra prylar vilket inkluderar lite exklusivare hygienartiklar och dofter. Handdukar i lila toner och skotskrutiga påslakan hamnar i många paket i år. Rent generellt så köper man mer ”opraktiska” julklappar men blir det ett mjukt paket så skall det vara riktigt exklusiva saker. Sophia har väskor från en slovensk firma, de liknar Valentinos exklusiva väskor, utan att vara kopior. Såna lär vi få se en hel del av på stan framöver. Sophia hade tagit in femtio väskor i olika modeller, jag tror att det är fem eller sex kvar nu. Hon tar inte in mer än vad som går åt och det ger väl en viss exklusivitet åt butiken, då står kunderna på kö så de inte missar något.

Det kräver lite när man vara i den här miljön. Jag har t o m målat naglarna i en gråsvartlila färg. Jag ger dock inte avkall på en sak, jag går inte i högklackat! Jag begriper inte hur de andra klarar av att stolpa omkring på skyhöga klackar hela dagen.

Och nu till något helt annat. Rickard har varit uppe på Geilo och då har han sett till att skriva julkort till våra norska bekanta. Jag fick listan över dem han skickat till och blev förfärad. Vi har massor av bekanta, men jag har inte haft kontakt med många av dem på flera år. Det är samma sak med dem i Sverige som jag skrev julkort till förra veckan, trettiosex stycken. Några av dem har jag inte sett på fem år eller mer. Naturligtvis är det så att saker och ting förändras över tid, men när människor som jag har haft god kontakt med och som jag uppskattar bara försvinner ut från min horisont så undrar jag om det är en naturlig utveckling eller om jag är försumlig. Men mitt fokus har förändrats mycket sedan vår lilla husförsamling ”utposten” blev till och när Elvy dök upp på arenan och köpte huset i Hälsingland så fick jag en helt ny bekantskapskrets i Sverige. Så det är kanske tidens gång.
Rickard har en princip som verkar vettig, har han skickat julkort till någon i två år, utan att få julkort eller julmail tillbaka, så stryker han dem från julkortslistan. Jag tror att jag skall göra likadant.

En av våra vänner dök upp helt utan förvarning i lördags, Valentina. Hon flyttade till Denver för en hel del år sedan, har sedan dess arbetat i Dubai, på Hawaii och Nya Zeeland innan hon nu är tillbaka i USA, denna gång i Aspen. Är man en välkvalificerad och välmeriterad fysioterapeut så kan man ha hela världen som sitt arbetsfält. Nu skall Valentina fira jul med sin familj i Chur innan hon reser tillbaka. Det var trevligt att hon tog sig tid att komma och hälsa på oss.

Nu har hantverkarna tydligen burit upp allt ”skrot” och jag får väl ta och konferera lite med dem om hur de tänker sig fortsättningen av arbetet.

Solen skiner, det är +11 ute. Samma väder som i Sverige tydligen. Green Christmas.

Nu blir det butik - eller rättare sagt boutique

Nu har jag jobbat så intensivt att jag kommer att ”ta ledigt” över jul. Ta ledigt innebär att jag för att få lite omväxling kommer att hjälpa Sophia i butiken i morgon och nästa vecka, men på torsdag går jag hem klockan ett och förbereder julbordet. Det skall bli kul att jobba i butiken. Det är alltid lika spännande att se om jag klarar ut situationen på italienska. Ibland går det bra. Regula har varit igång hela veckan, hon jobbar mest med kläderna och har sålt riktigt mycket. Men det är klart, får man hjälp av en stylist, så står man där i provhytten med kläder som passar riktigt bra och då köper man...

Nu skall jag göra upp en lista på vad som skall finnas på julbordet och i vilken ordning jag skall förbereda maten. Det blir ett relativt klassiskt svenskt julbord, skinka, köttbullar, prinskorv, (tysk) leverpastej, rödkålssallad, tre sorters sill, ägg med röd och svart kaviar, Jansson (föreställnngens clou!), räkomelett, bröd, kex, ost och smör. Klockan fem på julafton är det samling här och då börjar vi med glögg och pepparkakor. Vi blir faktiskt elva stycken, Jen och Nigel får besök av hans syster med make. De bor i Minneapolis, heter Lundstroem i efternamn och mannen har alltså svenska anor. Jag hoppas att det svenska julbordet blir lite extra för honom. Han hade nog inte räknat med att få ett sådant när han firar jul i Schweiz.

Sen rullar festligheterna på med julmiddag hos Jen och Nigel och stort annandagsmingel uppe i Orselina. Pierre är inte hemma, han reser till sin mamma i Southampton i morgon.

Elvy kom med en försiktig förfrågan om hon fick ”komma den här vägen” när hon reser från Kanada. Går allt enligt planerna så skall Alice resa till släktingar i Florida i början av januari och stanna där över vintern, hon vill inte halka omkring i Toronto med sin nya höftled. Det går direktflyg med Air Canada från Toronto till Zürich, så Elvy vill passa på att utnyttja den möjligheten.

I bageriet

Jag gjorde min alldeles egna pepparkaksdeg fredag kväll och det gick bra – om man nu undantar att degen blev alldeles för stor. Som den lydiga receptläsare jag är, så började jag med att noggrant mäta och väga och när jag hade blandat alltsammans så stod det längst ner på sidan ”satsen ger ca 250 pepparkakor.” Återstoden av degen ligger i frysen. I lördags bakade jag saffranslussekatter och Sorundatårta och avslutade med pepparkaksbaket. Jag nöjde mig med 106 godkända pepparkakor. Sen var jag trött, klockan hade då blivit kvart över åtta på kvällen.

Igår var vi och sjöng i kyrkan i Lugano. David hade haft lite huvudbry med valet av sånger, det kändes inte som det var läge för christmas carols ännu. Det blev This little light of mine, Let the lower lights be burning och See amid the winter´s snow (det var strålande sol och +12 i Lugano i söndags) och så sjöng Pierre Come thou long expected Jesus på en gammal melodi. Det var sååå vackert. De andra hade övat i lördags medan jag bakade.

Efteråt var det sopplunch hos Diana och Yves, promenad i det fina vädret uppe på Monte Trinita och sen såg vi på en dvd med luciafirande som jag köpte för många år sedan. Därefter blev det luciakaffe. Man får inte enbart fästa sig vid om man får höra att det som bjuds är gott, åtgången är en mycket bättre mätare. Allt tog slut. Jag kanske skall satsa på en ny karriär som bagare?

Higher ground

Dwight hade funderat på om barbershopparna skulle öva in den sången när vi hade vår senaste övningshelg. Men så blev han tveksam, kanske skulle den sättningen uppfattas som alltför käck, kanske lite publikfriande. Vi skulle ha vår egen gudstjänst söndag förmiddag hemma i vardagsrummet hos Lisa och Robbie. Dwight hade tryckt upp texten och nu bestämde han sig för att vi skulle inleda med just den sången. Dwight är en ordningsam man och han hade gjort upp ett program för vår samling – som Pierre alltid kallar ”holiness meeting”. Efter att vi hade sjungit sången så lade han sitt program åt sidan.

Lord, lift me up and let me stand,
By faith, on Heaven’s tableland,
A higher plane than I have found;
Lord, plant my feet on higher ground.

Den timman som vi var samlade där, det blev en timma som ingen av oss kommer att glömma. Det är svårt att uttrycka med ord, men allt som skedde där, det var Guds verk och Anden talade till oss. Jag har knappast ”landat” ännu. Det väckte till liv något som vi har talat om av och till. Vi fyra, D&P, Regula och jag som har rötterna i armén, vi har ibland talat om att man inte har helgelsemöten längre, att söndagens gudstjänst har blivit en mycket neutral, oförarglig mötesplats. Jag är väl medveten om att kårerna måste ta vara på de tillfällen när det finns en chans att inte bara medlemmar utan också andra kan delta i en gudstjänst på en tid som de tycker är rimlig,. Nu har söndagsförmiddagen blivit det tillfälle när man får ha en gudstjänst med ett program som passar alla.

Men vart tog helgelsemötet och helgelseförkunnelsen vägen? Den som borde vara central för soldaterna, den som borde rusta dem för ett segrande kristet liv. Soldatmöte? Nja, det avskaffades för länge sedan.

Frälsningsarmén finns till för soup, soap and salvation, men soppan och tvålen är bara ett medel, en väg fram till frälsningen. Man möter också många som har ett välfyllt kylskåp och kanske t o m ett spa hemma – i mötet med dem blir frälsningen det primära.

Men hur skall salvationisterna bli rustade för att leda människor fram till en avgörelse för Kristus? Det finns de som har en särskild gåva att evangelisera och leda andra fram till tro, men alla salvationister bör ju ändå känna sig kallade att utföra denna för Frälsningsarmén och Guds rike så viktiga uppgift. En svensk vän till Lisa hade i något sammanhang sagt att det känns mer och mer som om Frälsningsarmén är på väg att bli en välgörenhetsorganisation och hade fått svaret att det är väl inte så illa att vara det, den utvecklingen kan man nog inte stoppa. Viftar Frälsningsarmén med parlamentärflagg nu? Är inte Frälsningsarmén en helgelserörelse längre?

Jag bygger mitt hus på klippan

 - och fruktar ej stormars hot. Den sången sjöng gitarrsystrarna i kapellet och mormor berättade för mig att den sången kom från Frälsningsarmén. Orden i sången var fascinerande och jag tror att jag kommer ihåg den första versen.

Mitt hus är bokstavligen byggt på klippan, inte så oväntat förstås när man bor på en bergssida. Det har både fördelar och nackdelar. Jag fruktar inte stormars hot, huset är väl förankrat i berget men däremot fruktar jag när regnet öser ner. David har en avancerad fuktmätare och när det varit extrem nederbörd så kommer han och har med sig den och kollar så att allt står rätt till. Nu har jag varit borta hemifrån ett bra tag under hösten och har inte ägnat mig åt att kolla tillståndet i det andra badrummet, det som mina gäster använder. Men jag gick in där i går och kände att det både luktade lite mystiskt och kändes fuktigt där inne. Ringde förstås David som kom hit med sin mätare. Det var oroväckande fuktigt där. Han gick in och mätte i förrådet som ligger intill, där var allt okej. Noggrannare mätningar visade att det var vid ytterväggen, där badkaret finns, som mätaren gav kraftigast utslag.

Jag har alltså två badrum. Det som jag använder dagligen, det renoverades strax efter att jag flyttade hit därför att det fina kaklet på väggarna hade spruckit och inredningen var sliten. Det andra, gästbadrummet, det har varit i bättre skick och mina gäster har varit fascinerade av det rikligt dekorerade turkos kaklet. Ligger man i badkaret så ser man Poseidon stiga upp ur havet, omgiven av högbröstade sjöjungfrur och sitter man på toan så har man Afrodite rakt framför. Dessutom finns det snäckskal av olika slag, delfiner och fiskar lite här och var på väggarna.

Nu är inte kaklet i gästbadrummet i ”mint condition” längre, det finns en del sprickor men inte värre än att de dekorativa elementen kompenserat detta. David och jag stod där en stund och funderade och kom sen fram till att här får jag nog renovera. Det kanske går att spara kaklet på innerväggen, där Poseidon finns. Men fukten måste vi göra något åt. Badkaret är inmurat och inkaklat så det går inte att utan vidare ta reda på var läckaget finns. Nu skall det ärligt sägas att badkaret har sett sina bästa dagar, det har blivit renoverat invändigt men en sån skönhetsbehandling håller inte för evigt.

Vi ringde firman som renoverade det andra badrummet och nu på morgonen har jag haft besök av en av deras montörer som föreslog att de skulle ta bort badkaret för att se om läckaget fanns därunder, eftersom den övre delen av väggen fortfarande såg ok ut. Måndag morgon kommer de och hackar (?) loss badkaret. Sen får vi se. Han sade en sak som gjorde mig glad, det går att renovera sprickorna i kaklet.

När David var här, så fikade vi och talade om en sak som faktiskt blivit en hjärtesak för både D&P, Regula och mig. Vart har helgelseförkunnelsen inom Frälsningsarmén tagit vägen? Det är många som funderar över det, vi talade lite om det när vi hade vår övningshelg. Håller kyrkor och samfund i ekumenikens namn på att hamna i en gemensam mainstreamteologi? Är inte helgelsen som en arena för personlig andlig tillväxt något att hålla fast vid? Känner unga salvationister till att det fanns en man som hette Samuel Logan Brengle? Det här kräver mer samtal och kanske en blogg.

Så vad är ett fuktigt badrum att bekymra sig om egentligen? Mitt hus är ju byggt på klippan.

Jag bygger mitt hus på klippan och fruktar ej stormars hot,

ej böljornas vreda muller därnere vi klippans fot.

Här bor jag så trygg och säker, hit kan ingen ofärd nå,

ty klippan är Jesus Kristus och håller att bygga på.

Underbart höstväder!

Solsken, nästan vindstilla och eftermiddagstemperatur på minst +12. Så har det varit flera dagar nu och kommer att förbli så under kommande vecka. Inget regn i sikte alltså. Jag satte igång att jobba redan klockan sju och vid tolvtiden tog jag paus, åt lite och tog en långpromenad. Sen var det åter in i grottekvarnen.

Igår hade vi vår samling hos Jennifer och Nigel. Nu är de klara med inredningen av huset och även arbetena på utsidan. Det har blivit ett fantastiskt hem och som grädde på moset har de en vidunderlig utsikt över sjön. ”Vi ser ända till Italien” säjer Jennifer. Det är roligt att hon uppskattar det, men det är nog inte mer än 8 km till ”Italien”

Yvette var med oss igår. Hon jobbar på sjukhuset i Bellinzona fram till nyår och tar alla extrapass som hon kan få, hon skall ju börja läsa katastrofmedicin i Lausanne i januari. Vi hade en riktigt fin stund tillsammans, Jen och Nigel hade bestämt sig för att nu ville de själva ta ansvar för vår samling. Jag blev så glad av att höra hur de berättade för oss om den andliga ”resa” de gjort under året som gått. Nigel sade att som goda amerikaner hade de då och då besökt sin kyrka, men såg det mest som ett socialt event, man gick dit, satt i sin bänk och tänkte stundtals på helt andra saker, ut, tackade pastorn för predikan som man inte hade lyssnat till och minglade lite utanför kyrkan. Nu längtar han efter söndagarna, de läser Bibeln och ber vid frukostbordet och de präglas mer och mer av detta. Eller som Jen sade, ”man kan inte undgå att påverkas, för er ar sådant helt naturligt” Efteråt var det USA-inspirerad buffé och så fint väder att vi kunde sitta ute på altanen och äta.

Jag skypade med Elvy för en stund sedan. Hon hade varit med Alice på återbesök på sjukhuset på förmiddagen, de hade röntgat höften och allt såg ut att vara riktigt bra. Elvy hjälper Alice att träna och efter det att doktorn hade sett på röntgenbilderna, så träffade de fysioterapeuten som introducerade nya, lite mer krävande övningar.

Nu jobbar jag på med mitt uppdrag, har som mål att komma så långt att jag kan ta ledigt veckan innan jul och hjälpa till i Sophias butik några dagar. Jag vet inte om jag gör så mycket nytta, men det är roligt. Det blir ett kvällspass vid pc:n nu när jag har publicerat dagens blogg.

Ikea finns överallt.

Vi har varit på Ikea i Grancia (Lugano) idag. ”Vi” det var Jennifer, Marlene, Regula och jag. Jennifer är en van Ikea-kund, de brukade köra till Ikea i New Haven. Idag köpte hon en del köksutrustning, Regula köpte frottéhanddukar och två lampor, Marlene köpte en matta och jag höll mig till maten. Jo, alla köpte förstås servetter och doftljus också. Fattas bara annat!

Jag hade tur, allt jag hade tänkt köpa fanns. Nu skall det nog bli ett riktigt julbord även här. Jag vågade inte chansa på ansjovisen, läste i någon svensk tidning att det kunde bli brist på sådan till jul så jag inhandlade åtta burkar och tog med hit. Det var tur, för de hade ingen på Ikea. Ingen jul i Ascona utan Jansson!

Igår letade jag i lådorna med sådant som jag tog hand om efter mormor, jag visste att det skulle finnas ett par handskrivna receptböcker där. Där låg också ett litet fotoalbum som jag hade tänkt att ta med till Elvy tidigare, men det hade som så mycket annat, blivit bortglömt. Det innehåller svartvita bilder i ganska små format. Jag bläddrade igenom det och bland bilderna så finns det bland annat bilder på två små pojkar som sitter i sandlådan och stolt visar upp var sin ”kaka”, de båda sitter på morfars cykel och tillsammans med mormor på bänken framför huset. Jag är övertygad om att de här bilderna föreställer Alf-Bertil och Stig, han som kom på oväntat besök till oss för ett par veckor sedan. Jag skall ta med albumet till Leo och be honom fotografera av bilderna och se till att Stig får dem, Elvy har hans adress.

Jag hittade receptböckerna, hade hoppats på att det kunde finnas något matnyttigt till julbordet i dem, men tyvärr. Om jag nu inte vill skaffa en kvarts gris och göra mat från grunden. Lugn... det tänker jag inte göra.

Mycket om bakning.

Nu känns det att hösten har kommit. Och med den en oväntad arbetslust. Det var roligt att sätta igång med ett nytt, stort uppdrag. Men sen fick jag göra ett break, i fredags fick jag veta att D&P hade bestämt att vi skulle samlas här hos mig söndag eftermiddag och ha ”svenskt stugmöte” och adventskaffe efteråt. Det var verkligen en rolig idé men det innebar också att det skulle vara ”svenskt fika” så jag fick baka kanelbullar, plocka fram mormors ”Sju sorters kakor” och ”Kakglädje med Milda” och leta fram recept på mjuk pepparkaka och några småkaksfavoriter. Det blev schackrutor och kanelhjärtan och som kronan på verket så gjorde jag en omgång havreformar som jag sen till serveringen fyllde med vispgrädde och jordgubbssylt. Det ni!

Jag är inte särskilt huslig (inte alls huslig) men när jag var hos mormor så bakade vi jämt. Jag var inte mer än sex-sju år när mormor gjorde en sats med mördeg åt mig och så fick jag dela den i tre delar och göra tre olika sorters småkakor. Till att börja med så fick jag hjälp av mormor med att välja vad som gick att göra av degen, men efterhand så gjorde jag kakor efter eget huvud, oftast med ätbart resultat. Vi bakade matbröd, bullar, mjuka kakor och småkakor.

Elvy och jag har bakat en hel del, det hör till att man skall bjuda på hembakat när man bor på landet. Jag känner att takterna sitter i, kommer man bara igång så är det roligt. Så kände jag det i lördags när jag isolerade mig från omvärlden och bakade. Jag tog vara på mormors bakutrustning och hennes receptböcker, det kunde jag bara inte göra mig av med.

Jag tyckte inte att jag hade tid att få till en pepparkaksdeg men nu känner jag att det får nog bli en sats med pepparkakor till den 13 december, Lucia infaller ju så lägligt på en söndag i år. Mormor hade fina kakmått, en uppsättning med ”hälsingebockar” i tre olika storlekar förutom de vanliga kakmåtten; gris, gumma, gubbe och hjärtan i olika storlekar. De är riktigt gamla och mycket trevligare än nutida stiliserade figurer.

Vi blev hela tio stycken på stugmötet. David hade valt ut sånger som han tyckte passade in i begreppet läsarsånger och hade gjort sångblad. Vi startade med Be glad in the Lord and rejoice - med förklaringen att den är frikyrklighetens främsta adventssång i Sverige. Var glad!!! Vi sjöng Tell me the story of Jesus, Blessed assurance, Pearly gates, Shall we gather at the river och ett par till. Dessutom hade han klämt in några käcka gammaldags körer där det fanns plats på arken. Det var inte utan att jag saknade ett dragspel men vi gjorde vårt bästa med elpiano och gitarr.

Full styrka här är ju annars nio, men nu hade Marlene tagit med sig sin mamma. Hon är ärkekonservativ katolik och har ett förflutet som ledare för några riktigt bra kyrkokörer. Det var väl lite nervöst, hur skulle hon uppfatta vår samling? Jag hade inte behövt oroa mig, hon tyckte det var intressant och gillade våra sånger. Ett par av dem hade hon hört förr. Det var David som var mötesledare, men han ville också att jag skulle berätta om stugmötestraditionen i Sverige, vilket jag gärna gjorde. Jag gjorde en liten avstickare och berättade om konventikelplakatet och att det blev en anledning för somliga att emigrera till USA när det blev förbjudet att hålla gudstjänster i hemmen.

Efter ett rejält stugmöte som tog nästan två timmar, så var det dags att dricka kaffe. Fika sade de andra men jag känner att kaffe efter ett stugmöte är inte FIKA.

Nu fortsätter jag med mitt uppdrag, jag har deadline först sista januari, men behöver nog speeda på lite om jag skall kunna ta det lugnt över helgperioden. Och få tid att baka pepparkakor och lussekatter.

När jag var på förlaget, så förundrades jag över att man redan började planera för julen. Många av de som jobbar där lever i moderna familjebildningar, d v s med ”mina, dina och våra barn” och jag förstod att det krävde en viss logistik för att få det hela att gå ihop. Sen kom jag hem och upptäckte att julplaneringen i vår lilla krets var i full gång. Vi har ju också olika saker att ta hänsyn till, Men vi skall nog få ihop det. En sak är definitiv – det skall vara svenskt julbord med jansson hos mig på julafton. Jag har just varit inne och kollat hemsidan för Ikea i Grancia och jag får nog göra ett besök där, det ser ut som om de har en hel del av det som behövs.

När helgperioden är över skall jag återgå till mitt vanliga icke-husliga jag. Men först nu så måste jag successivt ta vara på alla valnötter som ligger överallt och torkar. Det blev en ovanligt stor och bra skörd i år och jag har gett bort massor.

Nu har det blivit höst!

Väderomslaget kom plötsligt, men vi var förvarnade. I natt har det till och med varit minusgrader uppe på mätstationen på Monte Trinita. I norra delen av Schweiz har det kommit en hel del snö, men det verkar som om alperna skapade en naturlig barriär för nederbörden. Nu på morgonen har det varit många trafikolyckor då snön, som blivit till en blöt sörja under söndagen har frusit till is. Men här skiner solen just nu. Alltid något att glädjas åt även om termometern visar blygsamma +3.

Marlene har kommit hem från Genève och som förväntat klarade hon sina tentor utan problem. Nu läser hon för den sista tentan, som skall äga rum den 9 december. Hon skall göra ett uppehåll i studierna under våren, en av hennes kolleger på resebyrån skall vara barnledig och Marlene vikarierar då för henne. Sen tänker hon fortsätta läsa till hösten.

Jag har mycket att göra, Sophia frågade om jag kunde tänka mig att jobba i butiken vid jul, men jag tror knappast att jag hinner. Men det är verkligen roligt att vara med om julrushen. Man kommer trots ömma fötter verkligen i julstämning. Några dagar borde jag väl ändå hinna med?

Alice har fått sin nya höftled, allt har gått bra och hon kom hem från sjukhuset i lördags. Nu skall Elvy ta hand om henne och se till att hon gör sina övningar. Den gångna veckan, när Alice var på sjukhuset har Elvy bakat till första advent och även passat på att göra lussekatter.

Här har man ett par riktigt fet-söt-kladdiga traditionella adventsbakverk, man kan bara ta en liten bit av dem. Jag skall nog inhandla lite saffran och göra lussekatter till 13 december. Jag borde förstås göra pepparkakshjärtan också, men det kräver en tur till Ikea i Grancia, där brukar de ha färdig pepparkaksdeg. Eller vågar jag mig på att leta fram ett pepparkaksrecept på nätet? Blir det pannkaka av pepparkakorna så får de åka i soptunnan.

Och nu – åter till arbetet.

Jobb på gång!

Nu har jag jobb så det räcker och blir över. Jag har tre småjobb att klara av denna vecka och ett stort redigeringsjobb kommer nästa vecka. Det är inte så att jag har varit orolig för att det inte skall komma något nytt jobb (nya pengar) men jag gillar när det är ett jämnt inflöde så att jag kan planera min tid någorlunda.

Vi har riktigt fint sensommarväder fortfarande men nästa vecka kommer det att bli betydligt kyligare. Efter vår samling uppe i Orselina i söndags var vi ute med båten. ”Vi” var D&P, Regula, Jen, Nigel och jag. Marlene är i Genève, Diana och Yves var i Verona. Det var exceptionella bilköer vid Chiasso när de skulle hem i söndags. Allt och alla kollades noga, även baksätet och bagageutrymmet i bilarna.

Är det verkligen någon idé att ha dessa tidsödande kontroller vid gränserna? De terroristgrupper som förbereder ”något” i Europa tar väl inte risken att åka fast i en gränskontroll?

Stämningen här var riktigt uppjagad i lördags, folk samlades på piazzan och hade synpunkter på händelserna i Paris. Tyvärr också synpunkter på alla muslimer. Regula lurade med mig dit på eftermiddagen och man försökte få med oss i diverse hetsiga diskussioner. Det förekom en del plakat där man propagerade mot invandring. Sympatiyttringar för döda och skadade i Paris såg vi inte till. Det var ganska otäck stämning där och jag tror inte att det hade varit någon idé att försöka komma med sakliga motargument.

Elvy har ringt ett par gånger och hoppas på lite mer info än vad man kan få via nätet och nyhetskanaler i Kanada. Men vi vet ju inte mer än vad medierna berättar. Hon hade också ringt Anita och frågat var hennes barn befann sig. Fick lugnande besked, dottern bor i närheten av Grasse och sonen i Le Muy som också ligger neråt Rivieran.

Kan man skydda sig mot galningar? Nej, varken mentalt eller ideologiskt störda våldsverkare. Det skulle kunna komma en galning med kalasjnikov som fyrade av en salva mot folket på piazzan i lördags. Man kan vara försiktig, men kan ju inte låta extremisterna vinna genom att vi inte vågar gå ut eller delta i olika publika arrangemang. Jag skulle ändå känna mig mer säker i Hälsingland än vad jag gör här i Ticino just nu.

Kollade just om det stått något nytt av intresse i ämnet på svenska tidningar. Men där får domen mot Lisa Holms mördare just nu större rubriker.

Terror

Igår kväll jobbade jag intensivt med ett expressjobb som jag fick i torsdags. Jag har en newsticker på min dator och plötsligt byttes den gröna bakgrundsfärgen mot ilsket rödorange. Sen blev det inte så mycket gjort och jag följde sändningarna på TV fram till halv ett, när situationen klarnat lite. Och det första jag gjorde nu på morgonen var förstås att försöka få en bättre bild av attentaten. Det är 800 km landvägen från Ascona till Paris och här känns det naturligtvis ganska tryggt, men om jag skulle resa någonstans, så skulle jag nog tänka mig noga för.

Nu har IS meddelat att de låg bakom terrordåden i Paris, men samtidigt börjar man nu antyda att det finns ett etablerat nätverk av andra terrorister som enbart opererar i Europa. Då får terrorn plötsligt ett annat ansikte, då är man inte trygg någonstans där många människor samlas.

Nu skall jag göra klart mitt uppdrag, hoppas på att få höra mer exakta uppgifter om några timmar, när jag jobbat färdigt. Just nu är det mycket spekulationer och antaganden.

Här växlar det från välsignad till förbannad.

Det är tre månader sedan jag var hemma senast. Vi kom till Locarno med tåg kvart över tio söndag kväll efter en fantastisk övningshelg.

Jag landade torsdag i Zürich enligt tidtabellen. Tåget till Biel gick som på räls (katastrofalt dåligt skämt) och Rickard hämtade mig på stationen. Resten av gänget kom inte förrän vid femtiden dagen därpå så jag tog bergbanan upp till Magglingen och hjälpte Lisa med alla matförberedelserna – vi skulle bli sjutton! Det är fantastiskt hur det som började som spontan sång på en kanalbåt i England har växt.

Fredagen började med en liten buffé (smorgasbord enligt Nigel) och sen drog vi igång med övningen. Dwight har arrangerat en ”ny” sång, There is sunshine in my soul today, en riktig gammal goding med kören ”O there´s sunshine, blessed sunshine, while the peaceful happy moments roll. When Jesus shows his smiling face, there is sunshine in my soul”. Den är perfekt även för vår mindre kör när vi sjunger i kyrkan i Lugano. Vi övade på den och ett par av våra gamla sånger innan det var tid att dela på oss för natten. Vi började öva klockan tio lördag förmiddag, gjorde avbrott för lunch och promenad. Sen fortsatte vi fram till kvällens grillning och sen var det ”praise and prayer” fram till elvatiden – vi hade så mycket att dela med varandra.

Dwight tyckte att vi kunde ha vår egen gudstjänst på söndag, det är ju lite väl mycket begärt att Jen och Nigel skulle kunna förstå vad som sägs på ”schweizertyska” och ärligt talat så har David och jag stora problem med det också. Det blev ett oförglömligt tillfälle för oss alla. Sången Higher ground slog an tonen. Sen var det lunch, mera övning och nu kom Dwight med ytterligare en ”ny” sång, Fanny Crosbys ”To God be the glory” som verkligen passade oss, både text och melodi – även om den blir i en lite modernare tappning. Dwight tror att den också finns på italienska, det får vi kolla upp.

Marlene följde inte med tillbaka hit, hon reste till Genève, har föreläsningar IRL denna vecka och sedan två tentor nästa vecka. Det blir en tenta till innan jul och sen är hon klar med grundutbildningen, men hon nöjer sig inte med att få sitt diplom utan tänker fortsätta, men har inte bestämt med vad ännu. Med hennes sinne för siffror, detaljer och ordning och reda borde hon sikta in sig på revision inom bankvärlden.

Igår var jag fullt sysselsatt hela dagen men tyckte ändå inte att jag fick gjort någonting. Förutom att packa upp så irrade jag omkring med dammsugaren, handlade och plockade upp de valnötter som trillat ner. Det finns massor kvar i trädet och om den här värmeböljan består så kommer det att bli en riktigt god skörd så småningom. Men först måste löven falla och skalen kring nötterna börja spricka.

Värmebölja – klockan är nio och termometern på nordsidan av huset visar redan på +18. Prognoserna talar om eftermiddagstemperaturer på +20 de närmaste tio dagarna. Det är mer normalt med +15 en solig eftermiddag vid den här tiden på året. Global uppvärmning eller vädersystem på vift? Det har ju varit ovanligt varmt även i Sverige.

Elvy reser till Toronto på torsdag. Alice skall läggas in på sjukhuset på måndag och får sin nya höftled dagen efter och sen stannar Elvy i Toronto så länge det behövs, men minst över jul- och nyårshelgen.

Nu väntar jag på att få höra från Erik. Han har två mindre uppdrag åt mig, de skall komma i veckan. Han vet fortfarande inte något om det stora jobbet som varit på gång hela hösten. Mindre uppdrag har sina fördelar, då jobbar jag intensivt och pustar ut och tar ett par dagar ledigt när det är klart. Ett stort uppdrag är roligare, då får man ofta sätta sig in i nya tankegångar och det blir en alldeles speciell känsla när jag vet att det jag jobbat med är på väg till tryckeriet så småningom. Tidningsartiklar och text till utbildningskompendier och liknande är inte alls samma utmaning.

Och så har vi Sverigedemokraterna. Igår lade jag nog mer energi på att vara förbannad på dem, än att göra det som behövde göras här. Jag är lika förbannad på moderaterna och Elisabeth Svantesson. Såg en intervju med henne på nätet igår kväll. Hur länge skall denna märkvärdiga person få lov att stå i en intervju och inte svara på direkta frågor utan som svar på dessa sprida partiets propagandafloskler? Hon och partiledaren har inte ens läst in sig på dublinkonventionen innan de kommer med ett politiskt utspel! Och vart skall de som hon och Kinberg Batra vill stoppa vid gränsen ta vägen? ”Tänkte inte på det...” Skall man ha överfulla färjor som glider omkring på Östersjön mellan Tyskland och Sverige, fulla av flyktingkatastrofens flygande holländare? Räknar man med att Danmark tar emot dem som stoppas vid brons östra ända? Då kanske man får sätta upp tälten som egentligen skulle stå på Revinge Hed på Öresundsbron. Jag tror att lösningen är att Sverige tar emot dem som kommer och sedan i Bryssel tvingar fram en lösning när de andra länderna inte kan blunda för situationen längre. Kraftiga ekonomiska sanktioner för dem som inte tar emot, det borde vara en framkomlig väg för EU.

Det var allt för nu. Nu skall jag läsa vad som står hos Expo och ETC idag.

Happening på Arlanda.

Nu sitter jag på Arlanda och väntar på att gå ombord på planet. Planet skall lyfta 1615. Elvy körde till Söderhamn i god tid, man hade varnat för fläckvis halka i hela södra Hälsingland, vi hade -4 klockan sju. Tåget gick från Söderhamn enligt tidtabellen och kom fram hit 1330,      d v s nästan i tid, Jag tror att det diffade på 13 minuter och i Tågsverige är det väl inte att betrakta som en försening?

Jag har fikat, läst DN, Aftonbladet och Amelia och sparar Damernas tills på planet. (Elvy köper M och Femina så novembernumret av dem har jag redan avverkat.) Just nu ropar de på två passagerare med helsvenska namn som skall med ett Norwegian till Dubai, de har tydligen checkat in och passerat säkerhetskontrollen men inte kommit till boardingen. Planet skall avgå om några minuter. Var är de? Hur kan man missa en sån långflygning när man finns på flygplatsen?

Nu ser jag på displayen att planet till Zürich som skulle gå 1550 är försenat till 1610. Hoppas att inte mitt plan också blir försenat. Utgången är egentligen stängd för planet till Dubai, men en flygvärdinna står och spanar efter passagerarna som inte kommit. Nu börjar jag bli riktigt nyfiken!
........................................

Nu har klockan blivit 1525 och två högljudda herrar står vid boardingdisken och skäller på en av flygplatsens anställda som förmodligen bara råkade komma förbi. Tyvärr är jag lite väl långt ifrån för att höra vad som sägs, men det talas svenska. Det skulle vara riktigt intressant att höra varför de missat planet. Nu har de tydligen fått veta att deras plan startat och nu börjar några som varit lite närmare än vad jag är, att resa på sig för att tjuvlyssna, men nu kommer någon i chefsposition och tar med dem. Och jag undrar fortfarande vad de båda herrarna haft för sig, Vilket jag aldrig får veta.

Hoppas att mitt plan avgår i tid och ankommer Zürich enligt tidtabellen. Det har en viss betydelse för min fortsatta resa – med tåg – till Biel. Nu verkar det vara dags, disken blir bemannad.

Ett högst oväntat besök.

Nu på förmiddagen hände något intressant. Elvy såg att en bil stannade vid landsvägen, två personer klev ur och såg hitåt. Sen gick de sakta på vår infart och den äldre mannen, som hade en dam i sällskap pekade i olika riktningar och verkade berätta något för henne. När de kom till grinden stannade de och Elvy gick ut till dem.

De bad om ursäkt om de gjorde intrång, Elvy sa att det var helt ok, och att hon förstod att mannen kände till omgivningarna. Då berättade han att han som femåring bodde här under ett halvår när hans mamma var sjuk. Mannen såg ut att vara 75-80 år och Elvy räknade snabbt bakåt, det borde ha varit någon gång kring 1940. Nu blev det ju riktigt intressant och hon bad dem stiga in. Mannen bodde i Gävle men var på besök hos sin dotter som bor i Söderhamn och då hade de bestämt sig för att göra en tur hitåt i det fina vädret som vi hade igår. Här var det +13 men i Delsbo hade man rekordvarmt, +15,3. Nåja, vädret idag är inget att klaga på heller även om det inte är rekordvarmt.

De hade kört förbi här en gång tidigare, troligen sommaren 2012, alltså innan Elvy kom hit, men då stod det flera bilar utanför så de ville inte gå fram. Det han berättade, var att hans mamma som bodde i Gävle var ensamstående, eller som han uttryckte det ”jag var oäkting”. När hon blev sjuk skulle han egentligen komma till släktingar här i trakten, men de kunde inte ta emot honom, så av någon okänd anledning så fick han komma till morfar och mormor. Det var 1942. Han kom ihåg dem men mindes bara mormors namn, ”tant Agnes var så snäll och rolig” och så hade han haft den två år yngre Alf-Bertil som lekkamrat och han kom ihåg att Alf-Bertil kallade sig själv för Faffe. Han fick se sig om i huset och rynkade pannan när han öppnade dörren till badrummet och sa att här fanns barnkammaren – och det stämde. Vi gick runt på tomten och han kände igen sig, även om ett par av uthusen är borta nu. ”Vi hade en sandlåda här och på den grenen hängde en gunga. Och så fanns det utedass.”

Han var förstås fascinerad av att Elvy var Alf-Bertils syster och att hon nu hade köpt sitt föräldrahem och att jag bodde i huset i Ascona där han bott . ”Tänk, det känns nästan som om jag är fem år igen, köket ser ju likadant ut.” Vi satt i köket och drack kaffe och han hade en hel del att berätta.  ”Att komma hit från en mörk och trång lägenhet i Gävle med en bakgård att leka på, det var som att komma till paradiset.”

Det här besöket blev verkligen något att minnas och de är naturligtvis välkomna tillbaka. Elvy hade inget minne av att hon hade hört att de haft en liten pojke boende här, men det var ju å andra sidan ett par år innan hon föddes.

Jag har köpt flygbiljett till torsdag. Elvy kör mig till Söderhamn och sen tar jag tåget ner till Arlanda och avslutar förhoppningsvis dagen med att anlända till Biel vid åttatiden. Då har jag gott om tid att ladda för övningshelgen, de andra kommer med tåg vid fyratiden på fredag.

Vart har hösten tagit vägen?

Det har varit en fridfull helg. Lördag var det mulet, milt och nästan vindstilla, i går sken solen men det var mera vind. Lördag var vi på gudstjänst med fokus på dagens namn, Alla Helgons dag. På eftermiddagen körde vi till Hamnebo med ljus och krans och där hände något oväntat. En äldre herre kommer fram till oss och frågar om vi är släktingar till Nils. Elvy säjer att han var hennes morbror och då frågar han varför inga släktingar kom till begravningen! Mannen hade varit granne med Nils och berättade att det hade varit han och hans fru, ett par f d arbetskamrater och en dam som kom på besök till Nils ibland som var med. Elvy förklarade att hon inte visste något om detta, det hade hänt 1984 när hon bodde i Kanada. Men när vi bad honom beskriva damen, förstod vi att damen måste ha varit mormor. Är kyrkogårdar utsedda till platser där det händer märkliga sammanträffanden? Elvy och jag tror faktiskt det. Nej, vi vet faktiskt att det är så!

Sedan körde vi till graven i Ovanåker (inga märkligheter inträffade där) och därefter avslutade vi vår rundtur med att tända ljus och lägga en krans på familjegraven. Då hade det mörknat och det var många ljus tända på kyrkogården. Och en del batteridrivna små lyktor. Tekniken gör sitt intåg även här. När vi kom hem tog Elvy fram de dokument som hon fått av släktforskaren och kunde konstatera att de båda äldre bröderna hade dött före Nils, som var yngst av dem men åtta år äldre än mormor, som alltså var sladdbarn. Elvy hade inget minne av att mormor och Nils – eller de två äldre bröderna - hade särskilt mycket kontakt med varandra när hon växte upp. En bodde i Gävle, den andre i Stockholm och Nils i Kilafors. Hon hade en svag aning om att Nils hade problem av något slag och mormor och morfar åkte dit ibland för att hjälpa honom, men det var inget som de talade med henne om.

Söndag eftermiddag blev det först skogspromenad och sedan dragspelsmöte och fika. Det var elva grader varmt när klockan var sju på kvällen och det var alltså den första november. 

Rickard har rest hem till Biel, han har ”vinterbonat” hytta och satt på fönsterluckorna. Familjen har varit samlad nu i helgen, Lisette fyllde 60 i lördags. Idag är det alla själars dag i Schweiz och det är idag man skall tända ljus på gravarna, men det var många som ”fuskade” och tände ljus igår, de gjorde det också när hela familjen var på plats. Men då var det egentligen alla helgons dag och då handlar det om de ”riktiga” helgonen.

Det finns ett öde kapell uppe i bergen dit D&P och jag har åkt och tänt ljus på alla själars dag. Kommer man vid åttatiden på kvällen så är hela golvet fullt med ljus och sen får man sätta ljusen utanför kapellet. Det sägs att de första ljusen ställdes dit i november 2001, det var två män med rötterna i Locarnotrakten som omkom 11 september och sen har det alltså blivit fler och fler som tar sig dit för att minnas döda som är begravda på någon annan plats.

Nu är det +13 ute, nästan klar himmel och nästan vindstilla. Inga vintertemperaturer i sikte den närmaste veckan, det är verkligen ett märkligt väder. Dags för elvafika och sedan en promenad.

Tillbaka i Hälsingland, långt borta från tågstrulet!

Det blev en rätt turbulent tåg-avslutning av mina veckor på förlaget. Det var värst måndag eftermiddag och tisdag morgon, men det gick inte friktionsfritt sedan heller. Jag var tacksam när jag kom till Uppsala ”bara” en dryg timma försenad tisdag kväll. Det har varit tre trevliga och givande veckor och jag har fått mycket information om vad som är på gång. Uppdraget som först skulle komma i mitten av september, det har inte kommit från England ännu så nu vet jag inte när det kommer eller om det kommer, författaren till boken som först skulle revidera innehållet i den nuvarande upplagan har blivit sjuk. Men det är mycket annat intressant på gång så jag kommer nog att vara sysselsatt de närmaste månaderna. Mina veckor på förlaget avslutades med en trevlig middag på Pelikan på Söder.

Anita och Elvy var på lägenhetsvisning i torsdags, det måste jag berätta om! De hade stora förväntningar, läget var utmärkt, lagom stor lägenhet, stor balkong. Problemet var bara att den som bodde där var en ”hoarder”. Det gick knappast att komma in i lägenheten, de fick vandra i en liten smal gång för att se sig om. Det fanns ett badrum och en gästtoalett. Den senare var omvandlad till ett sprängfyllt förråd. Källarförrådet var det ingen idé att visa sade mäklaren, man kunde inte öppna dörren dit utan att mycket ramlade ut. Så de tackade för sig och hade något att prata om under resten av dagen.

Vi kom hit igår eftermiddag, Marita stannade i Uppsala efter att bouppteckningen var klar i tisdags och åkte med oss hit. (Bil är mer tillförlitligt än tåg, det är bara så.) Det var inte så enkelt att få ihop debet och kredit till att bli en bouppteckning som Skatteverket kan godkänna. Bilen var välfylld när vi gav oss iväg norrut, Marita hade passat på att handla på Ikea och så hade hon och Elvy varit på outleten i Örsundsbro. Plus lite centrumshopping i Uppsala. Det är alltid bra att förena nytta med nöje.

När vi vaknade idag så var det fem minusgrader, björkarna är helt avlövade. Det finns väl ett och annat träd som fortfarande har gula löv men det märks att nu är vintern på gång. Idag har vi varit och köpt kransar och ljus till gravarna. Det var svårt att få tag i kransar, det mesta är granrisdekorationer instuckna i någon grå massa, blir förstås billigare än att binda en krans. Förutom till familjegraven så har vi köpt krans till mormors brors grav i Hanebo. Elvys farföräldrars grav finns i Ovanåker och hon har aldrig reflekterat över att den finns där, men nu efter att ha fått kontakt med kusinbarnen så blev det mer aktuellt. Morfar hade mycket lite kontakt med sin familj efter att han blivit ”läsare” - deras sympatier fanns i den mest högkyrkliga delen av det som då kallades för statskyrkan. Men nu tycker vi det kan vara ok att lägga en krans och tända ett ljus där. Elvys morföräldrars grav är borta, den fanns också på kyrkogården i Ovanåker. Hennes mormor dog i spanska sjukan 1918 och hennes morfar i en olyckshändelse i skogen 1925. Det skall finnas en minneslund där och där tänker vi sätta ett ljus. Jag tycker det är en fin sed att sätta ljus på gravarna, det jagar bort mörkret för en stund.

Nu har det blivit mörkt ute men vägen in till oss blir upplyst av fyra ”gatlyktor” som blivit installerade nu i sommar. Elvy har inte besvärats av att det är mörkt härute, men jag har tyckt att det har varit lite, ja kanske inte kusligt men ogästvänligt med infarten som helt legat i mörker. Det är led-belysning, men belysningsstolparna har en gammaldags design.

Nu har dragspelet kommit fram. Elvys gehör är det verkligen inget fel på och jag måste ha fått gehöret i arv från henne. Morfar lär ju ha varit en duktig dragspelare. Elvy plöjer igenom hela den frikyrkliga repertoaren från 1960-talet och tidigare. Helt underbart faktiskt. Min pappa var en duktig pianist, men spelade enbart efter noter och helst klassisk musik. Jag fick naturligtvis ta pianolektioner men efter några år slingrade jag mig från dessa genom att påstå att det tog alldeles för mycket tid från läxläsningen. Men sett i ett längre perspektiv hade jag förstås nytta av det, även om jag mest spelar på gehör.

I tisdags såg man en vargflock i området mellan Alfta och Runemo. Nu har vi inte fått någon förklaring till vad ”vargflock” är, det kan kanske vara ett vargpar med årsungarna? Någon hade sett tre vargvalpar leka i närheten av Galvsjön för ett tag sedan. När jag säjer att jag inte alls har något emot att få se en vargflock ute i det vilda, så blir folk upprörda. Men så är det. Vi har inte sett några vargar när vi varit ute och plockat svamp eller gått långpromenader. Elvy hade hört om en man i Färila som tillverkade ”vargskramlor” som man kan ha med när man är ute i naturen. Får jag se en björn, då vet jag att det gäller att komma sig undan, men vargarna är skygga för människor.

En jägare som i lördags var ute på älgjakt i skogarna kring Maråker (söder om Söderhamn) fick uppleva hur hans hund jagade upp en björn i ett träd. Jägaren hade sinnesnärvaro nog (eller var dumdristig nog) att stanna och filma evenemanget. Det är intressant med de vilda djuren vi har omkring oss.

I morgon skall vi baka bullar och rulltårta och laga kålpudding till middag. Det är så vanvettigt gott. Kålpudding med kokt mjölig potatis, brun sås och lingon. Jag har trakterat mina vänner med denna helsvenska rätt och dom gillade den. Men jag har också lärt dem tycka om Jansson. Har köpt ett antal ansjovisburkar att ta med hem. Plus lite annan ”svenskmat”. Jag har insett att mina sommarkläder får stanna här så att jag får med mig inköpen och mina nya kläder utan att behöva betala för övervikt. Bagageövervikt alltså.

Och nu är det strax dags för ett annat överviktsprogram , Hela Sverige bakar. Men vi kanske får några tips!

Söndag kväll .

Tiden flyr och nu har jag bara tre dagar kvar av min sejour på förlaget. Det är kul att träffa nya människor, som annars bara är namn på intranätet, kul att få nya impulser och faktiskt också nya

vänner. Men det skall bli skönt att inte behöva stiga upp 0530.

Jag har alltid sett Sverige som en relativt fredlig oas i världen, men nu – flyktingkris, man bränner ner tilltänkta asylboenden och så händelserna i Trollhättan. Dessutom de otäcka fakta som vi fått läsa om när förundersökningen av mordet på Lisa Holm blev offentlig. En rolig grej om man nu får uttrycka det så, var rubriken som fanns i Corriere del Ticino - som jag naturligtvis kollar ibland för att veta lite vad som händer hemma. ”Våldsman i svensk skola sköts med 20 skott av polisen.”

I torsdags kväll kom Marita hit. Hon och hennes man Johnny tillhör Elvys ”inre krets”. En faster till Marita som bodde i Enköping avled för en tid sedan och i fredags förberedde hon och ett annat syskonbarn bouppteckningen, försökte få ordning och reda i diverse papper och bankaffärer.. Den gamla damen hade bott för sig själv, i en egen fastighet och hade skött sin ekonomi själv, men på slutet hade det blivit riktigt rörigt. På tisdag skall bouppteckningen förhoppningsvis kunna äga rum.

Jag har inte tänkt så mycket på sådant här och förmodligen är det enklare att ta reda på fakta nu när det mesta finns i något datasystem, men det är ju inte så många år sedan som det allra mesta fanns i pappersform. Men samtidigt så blir det här en signal även till en person i min späda ålder att se till att ha ordning och reda i bokföring och inventarieförteckning. Jag har aldrig trott att jag är odödlig – inte på det viset i alla fall.

Idag har vi, efter Maritas önskan, varit på gudstjänst i Pingstkyrkan. No more comments. Och i kväll har vi bl a sett på Bron. Jag måste uttrycka min beundran för Hans Rosenfeldt, vilken makalös fantasi den mannen har!

Och nu sängdags!

Ja, då var det tisdag kväll!

I lördags kom Aili till Uppsala. Hon är en av Elvys ungdomsvänner, kom till Sverige som krigsbarn tillsammans med en äldre bror när hon var två år. Sen blev de kvar i Sverige, pappan stupade och mamman ansåg sig inte klara av att ta hand om dem och de blev kvar hos in svenska familj. Hennes mamma dog för många år sedan, men för några år sedan hittade hon några kusiner och en moster som fortfarande är i livet, och sen dess brukar hon besöka dem ett par gånger varje år. Aili känner starkt för dem som kommer hit som flyktingar nu. Även om hon inte minns sin mamma eller något från Finland, så har det alltid känts som ett svart hål i henne att inte ha någon kontakt med sitt ursprung. Hon och hennes bror adopterades av en familj och fick en bra uppväxttid och har haft ett gott liv sen dess, men ändå alltid haft en känsla av att något fattas.

Lördag kväll var vi på konsert med The King´s Singers, en helt fantastisk vokal grupp, allt mellan rent spex och stort allvar. Vi körde Aili till färjan söndag kväll, lyckligtvis reste hon med Silja Line som avgår från Värtahamnen, hade det varit Viking som ligger vid Stadsgårdskajen så vete sjutton om jag hade hittat dit! Ur trafiksynpunkt är Stockholm en bedrövlig stad. När jag bodde där, så körde jag omkring rätt obehindrat, men inte nu längre. Men jag kan ta mig fram med tunnelbana och buss i innerstan, det är vackert så!

I morgon skall Anita och Elvy gå på en lägenhetsvisning. Anita har ständig kontakt med ett par mäklare och nu har en av dem fått in en lägenhet där ägaren inte vill att den skall läggas ut till allmänt beskådande på Hemnet. Priset är satt, nu är det tydligen så att den som ägaren gillar, får den till det priset. Då får köparen ta hand om flyttstädningen, röjning av icke önskade grejor i källarförrådet och så skall det finnas bokhyllor från golv till tak i ett rum och dem tänker man inte ta med sig. Den ligger bra till, lite närmare centrum än Elvys lägenhet. Det där är ju faktiskt ett smart sätt att inte behöva jobba så mycket med en flyttning, jag tar det jag vill ha och resten/skräpet får köparen ta hand om. Och det där med städning kanske inte blir så betungande om man ändå skall renovera lägenheten. Ett ovanligt sätt att sälja en lägenhet, det skall bli intressant att se hur det går.

Det har varit val i Schweiz – jag trycker på ”Ogilla-knappen” och val i Kanada – Elvy trycker på ”Gilla-knappen”. Det räcker som våra kommentarer till detta.

Mer bekymmersamt är det förstås med läget för alla som flyr från krig i Mellanöstern. Vart skall de ta vägen? Nu har vi sett att flera hus som avsetts för flyktingboende har bränts ner och senast i natt hände något i Munkedal. Hur blir det med solidariteten när bilden av den lilla drunknade flyktingpojken bleknat bort? Vad tycker Reinfeldt om hur hans efterträdare hanterar situationen – öppna era hjärtan verkar vara långt, långt borta. Och tiggarna bör inte få störa oss längre. Vi skall kunna gå in i shoppingcenter och ut igen med våra välfyllda kassar utan att få dåligt samvete. Och ”Ebba Grön” står där som en tvärsäker politisk barbiedocka och fattar ingenting. Jag har förstått att många i Uppsala skäms för henne. SD light. Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?

En av mina kolleger fick se att en man, iförd någon organisations väst, som fanns på centralstationen i Stockholm för att hjälpa flyktingarna, blev både fysiskt och verbalt antastad av en mycket välklädd herre i yngre medelålder. En polis som stod intill ingrep inte.

Stiftelsen Expo behövde tio sekunder för att hitta den första uppmaningen till att bränna ner asylboenden på ett högerextremt diskussionsforum på internet, Det tog inte många sekunder till att hitta flera uppmaningar på andra sajter.

Och så har det blivit torsdag...

Det har varit fint höstväder, men kyligt. Kallt att stå och vänta på tåget men sen har det gått nästan enligt tidtabellen. Elvys väninna Anita har kommit hem från Frankrike och nu är de ute på långpromenader varje eftermiddag. Anitas två barn bor i Frankrike och hon har varit där över sommaren och klagar nu på den goda franska maten och allt vin hon konsumerat. Därav långpromenaderna.

Yvette kom hem från ”nordpolsexpeditionerna” i måndags. Hon skulle egentligen ha börjat läsa i Lausanne, men eftersom hon inte kunde komma till terminsstarten så får hon vänta tills i januari. Nu ser jag fram emot att höra om de här resorna. Hon har varit både på Grönland, Svalbard, Jan Mayen och så nära Nordpolen som man kunde komma med båt. Och en massa andra intressanta platser. Avundsjuk? Jo, lite... Nu jobbar hon på sjukhuset i Bellinzona fram till nyår så vi kan räkna med henne i vår lilla kör ett tag till.

En glädjande nyhet nådde mig häromdagen. Två män som lever i ett parförhållande har återinvigts som salvationister vid en kår i England. Modigt av kårens ledare och det är nu bara att hoppas att fler följer efter. Jag önskar verkligen att detta skulle kunna bli möjligt för D&P också, de är ju ”army” ända in i märgen. Regula sade en gång att om de får bli salvationister igen, så kommer hon också att vilja bli med igen och jag tror att jag också vill det - om det blir möjligt och alla räknas som lika värda.

Igår var vi ute på ”after work” igen. En anställd på förlaget hade lyckats sälja sin bostadsrätt med en riktigt rejäl vinst och hon tyckte det var dags att fira. Jag har en del invändningar mot de extremt upphaussade bostadspriserna, både i Uppsala och Stockholm men som ”tillfällig gäst*” på förlaget tyckte jag inte att jag skulle starta någon diskussion om detta. 4 280 000 för en tvårumslägenhet, det är mycket pengar. Alltför mycket, även om den ligger inom tullarna.

Anita skall se sig om efter något större, hon tog första bästa lägenhet när hon flyttade tillbaka till Sverige. Den hon har är trevlig men trång. Anita bor i Fålhagen, men vill helst bo i Luthagen. Tyvärr är det många fler som också vill bo här.

I kväll måste jag se på ”Hela Sverige bakar”. En kusin till en av mina kolleger är med och tävlar där. Det är väldigt mycket matlagning i svensk tv.

Söndag kväll i Uppsala

Vi var många som sade ”äntligen” på torsdagen. Svetlana Aleksijevitj, en intressant författare som varit ”på gång” flera år nu, belönades med litteraturpriset och då blev det tårta! Nej, det är förstås ett annat förlag som ger ut henne men när en så modig röst som hennes premieras, så finns det all anledning att fira. Jag har läst Voices from Chernobyl, Tiden second hand och Kriget har inget kvinnligt ansikte. Det är jag stolt över, tre böcker av en pristagare. Elvy skyndade sig till bokhandeln och fick tag i De sista vittnena, hon hade läst i den under eftermiddagen och var skakad. När jag läste Kriget har inget kvinnligt ansikte så fick jag ta det i små stycken, så otäckt var det att läsa om vad som hänt kvinnor och vad kvinnor kunde göra sig skyldiga till under kriget.

Efter jobbet så gick några av oss ut och ägnade oss åt ”after work” - detta begrepp som inte finns i engelsktalande länder, utan är en helt svensk konstruktion. Vi tyckte att det fanns anledning att fira lite extra. Det blev inte sent, flera av oss hade tåg och bussar att passa.

I fredags kväll var Elvy och jag på fiskrestaurang och åt middag. Först kallrökt lax med pepparrotsgrädde och sedan bouillabaisse med aioli. Bouillabaissen är förstås lite mer ”civiliserad” än den man kan få i Frankrike, jag uppskattar verkligen att inte få fiskhuvuden, fenor och ben på min tallrik. Det är intressant att gå på restaurang tillsammans med Elvy. Hon är så världsvan och talar om exakt hur hon vill ha maten och vinet och sen dirigerar hon servisen med små gester och de gör som hon vill. Jag skall försöka lära mig av henne. Hon kan också, på ett skenbart vänligt sätt, tala om när hon inte är nöjd och sen kryper servisen för henne. Är hon nöjd så blir det generöst med dricks.

Lördag blev hemmakväll med tv och pizza. Det finns en pizzeria i Uppsala som gör tunna pizzor med riktigt fräsch fyllning och till det en sallad med flera olika slags kål och generöst med tunt strimlad röd paprika. Till och med för mig, som har ett antal trevliga pizzerior att välja på i Ascona och Locarno, är det här en riktig fempoängare. Elvy har ett par filmkanaler i sitt tv-paket och vi såg Tempelriddaren, efter Jan Guillous roman. Filmen kanske inte är något mästerverk men Elvy blev helt fascinerad av storyn och skall skaffa böckerna om Arn. Jo, en rolig sak inträffade, när filmen hade hållit på en bra stund, så säjer Elvy plötsligt ”men det är ju Saga Norén!” Och visst var det så.

Idag hade vi tänkt att gå till armén på gudstjänst men det var annonserat familjegudstjänst och inget fel i det, men kanske inte det bästa tillfället att besöka kåren om man vill bilda sig en uppfattning om den. Susanne Chevalley kunde inte känna sig hemma där, de åkte till Templet i Stockholm. Det var mycket mera armé för dem. MEN – sen upptäckte vi att det skulle bli kungligt dop på tv, så då stannade vi hemma och såg på det. Man behöver inte vara rojalist för att kolla kändisfolk och kläder. I några fall var väl ”utstyrsel” ett mer lämpligt uttryck för klädseln. Dopbarnets farmor borde skaffa sig en stylist. Eller byta stylist. Kan det vara ett lämpligt uppdrag för Regula?

Det har varit en fin dag, eftermiddagen var som gjord för en långpromenad. I kväll ser vi nästa avsnitt av Bron. Med Sofia Helin. Och godispåse.