Annandagens kväll.

I morgon är det vardag igen. Halv tio skall jag infinna mig i butiken.  Jag skulle inte vilja jobba där varje dag, men att rycka in så här tillfälligt, det är bara roligt. Fötterna har hämtat sig rätt skapligt också.

Fredag kväll var vi alltså i kyrkan i Lugano och sjöng julsånger. Det var faktiskt fullt i kyrkan och jag tror att man uppskattade vårt program. Pierre sjöng som avslutning av vårt program Stilla Natt på shona, språket som talas i Zimbabwe, till ett svagt, dovt ackompanjemang på trumma och det skapade en helt magisk stämning. Efteråt kom det fram en dam som särskilt tackade Leo för hans sång på surmiran, det var den dialekt som talades där hennes morföräldrar bodde.

Julafton tillbringade vi här hos mig med ett modifierat svenskt julbord. Jansson är alltid festens höjdpunkt men köttbullarna och rödbetssalladen försvann snabbt också. Ostsmörgås på Falu Rågrut är en annan favorit, även om osten var av schweiziskt fabrikat. Sedan såg vi på midnattsmässan från Rom och spanade efter Marlenes mamma. Hon dök upp i bild tre gånger. 

Igår var det engelsk julmiddag uppe i Orselina och David och Pierre serverade ALLA tänkbara rätter som hör till en sådan, inklusive konjaksflamberad christmas pudding med ett sixpencemynt i och så var det smällkarameller förstås. Idag har vi haft buffé på rester hos Regula, sedan har vi ätit färdigt för i jul och får väl försöka återhämta oss under veckan.

Det har hänt lite väl mycket konstigheter uppe i Hälsingland de senaste dagarna, ett mord i Bollnäs och två i Hudiksvall, rån och inbrott. Elvy är inte rädd, hon har gjort allt som är rimligt för att skydda sig och huset, men när jag nu finns på 250 mils avstånd så tar jag till mig allt jag läser på ett annat sätt än om jag hade varit hos henne. Sen... hon har faktiskt en viss utrustning från Kanada men det skall vi nog tala tyst om. Jag borde nog inte oroa mig, men det gör jag i alla fall.

Det finns  nog större anledning att oroa sig för  vad som händer i världen. Jen och Nigel har hört av sig och säjer att människorna i USA är mycket oroliga för vad som kommer att hända efter 20 januari. Yvette reser till Jordanien efter nyår för att arbeta tre månader i ett flyktingläger. Det var planerat att det medicinska teamet skulle till ett av  de nya flyktinglägren dit man skulle ta överlevande från Aleppo,  men de blir av politiska skäl inte insläppta i Turkiet och kan därför inte ta sig vidare till lägret som tydligen skulle ligga vid gränsen mellan Syrien och Turkiet.  

Sen står väl republikanska partiet för en av de värsta jul-grodorna. Läs själv!

Social media went bonkers Sunday after the Republican Party issued a holiday greeting that some interpreted as a comparison of Donald Trump to Jesus Christ.

“Over two millennia ago, a new hope was born into the world, a Savior who would offer the promise of salvation to all mankind,” read the Christmas message from Reince Priebus and Sharon Day, chair and co-chair of the Republican National Committee. “Just as the three wise men did on that night, this Christmas heralds a time to celebrate the good news of a good King” Priebus will be the president-elect’s chief of staff.

Amid fears of creeping totalitarianism around the globe, Twitter users may have forgotten that “new King” is a common way to refer to baby Jesus, and Christmas is indeed the time that Christians celebrate the “good news” of his arrival.

An aghast Iraq war vet responded on Twitter: “A new king? Are you insane?” 

Ömma fötter.

Nu har jag just kommit hem och sitter med fötterna i ljummet vatten med en rejäl dos fotsalt i. Tre dagar i butiken går hårt åt fötterna, trots att jag har lågklackade skor. Hur Sophia, Ianella och Regula klarar av att gå i moderiktiga högklackade skor hela dagarna det överstiger mitt förstånd! Trots ömma fötter så är det roligt att jobba i butiken och dagarna går fort.

Även om det varit många kunder och goda dagskassor i butiken har stämningen varit dämpad, terrordådet i Berlin gör människor oroliga och det påverkar kommersen på julmarknaderna här också. Här finns det vakter och en och annan polis som går omkring för att förhindra fickstölder och inbrott i bilar. De håller till i shoppingområdena och på julmarknaderna, men vad hjälper det mot vansinnesdåd?

Vi går ändå mot ljusare tider, Klockan 1044 igår passerades vintersolståndet. Solen gick upp 0804 och den gick ner 1641. I dag blev dagen en hel minut längre. Vi får riktigt fint väder året ut. Nattetid +5 och på dagarna upp mot +15. Det kan vara dags att ta en promenad och se om några krokusar eller snödroppar visar sig. Forsythia i skyddade lägen kan också slå ut. Men ”än så är det långt till vår” – minst 6–7 veckor. Vi kommer säkert att vakna flera gånger och se blötsnön ligga tung, för den kommer oftast nattetid. Men det är sällan som den blir liggande mer än en, kanske två dagar.

Jag skall hjälpa till i butiken denna vecka och i mellandagarna. Då kan Ianella, som har fyra barn, vara hemma några dagar. Det brukar vara en hel del att göra då också. Här köper man julklappar till familjen och små nyårspresenter till vänner och kolleger.

Julaftons kväll serverar jag ett nästan svenskt julbord och sen ser vi på midnattsmässan i Peterskyrkan. Marlenes mamma sitter alltid på VIP-plats där och brukar synas i tv upprepade gånger. På juldagen blir det engelsk julmiddag uppe i Orselina. Annandagen tillbringar vi hos Regula och gör buffé på julbords- och julmiddagsrester. Regula är den av oss som bor närmast Monte Verita så jag räknar också med att det blir en långpromenad där.  Om mina fötter orkar...

Medan golven torkar...

Nu tar jag en liten paus under ”julstöket”. Nej, det julstökas inte så mycket här, plastgranen är uppe, jag har letat reda på några dukar med julmotiv och kartongen med julpynt är framtagen. Jag har just tvättat golvet i matrum, vardagsrum och mitt arbetsrum och sitter nu med laptopen i köket och väntar på att golvet skall torka. Sen skall jag hänga kulor och lite annat pynt i julgranen. Dukarna med julmotiv skall strykas och ett par ljusstakar skall förses med ljus och ställas fram. Ljusstakarna är viktiga, en som har tre armar har morfar svarvat av björk och den andra i smide kommer från Westermarks, där mormor växte upp. Den har fem armar och piggar där man skall sätta äpplen och bottenplattan blir en skål för nötter – det finns t o m en matchande nötknäppare. Sen är det pyntat och klart och jag kan ägna mig åt den allra sista kontrollen innan jag lämnar ifrån mig mitt uppdrag. Jo, det blir nog kvällsarbete för mig, men jag hade sådan lust att göra julfint nu  på morgonen att jag prioriterade det framför kontrollen.

I morgon klockan tio återfinns jag i butiken hos Sophia, redo att konversera på italienska. Jag tycker att min relation till det italienska språket har blivit avsevärt mycket bättre de sista två åren. Det är som om ordförrådet växer utan ansträngning och grammatiken den verkar fungera helt okej. Nästan. Jag har aldrig lagt ner något arbete på att lära mig italienska, ”alla” förstår engelska. Till slut så har väl språket bara halkat in i min hjärna och det är jag förstås tacksam för.

I går var vi i Bellinzona hos Leo, Stephan och Julia. Först var vi med dem till mässan och sedan övade vi programmet med fredagens julsånger. Vi har utökat med en sång på surmiran som är en av de rätoromanska dialekter som talas i Graubünden. Leo skall sjunga den, det är en sång som handlar om herdarna som vaktar sin hjord.

I lördags var vi på födelsedagskalas hos Luca. Det var inte han som fyllde år utan vi firade Francis 80-årsdag. The Guardian hade en rubrik ”For God´s sake Pope Francis, don´t retire. The world needs you.”   Anledningen till detta var väl att när kardinalerna fyller 80 så får de inte längre vara med och välja ny påve. Vi får hoppas att Francis orkar några år till.

Världen behöver ekumenik nu, mer än någonsin. Jag kan inte påstå att jag känner mig hemma i den katolska kyrkan med alla dess sakrament, ceremonier och påbud men det är heller inget som stöter bort mig. Fortfarande står jag stadigt med ena foten i Frälsningsarmén och den andra i den pingstkyrka som mormor tillhörde. Och jag gläds åt vår ”brokiga” husförsamling där inget är ”fel”.

Och så var det fredag kväll.

Lucia firades traditionsenligt -  det är håller nog på att bli en tradition här. Lussekatterna och pepparkaksbockarna gick åt och Annemarie tyckte att vi kunde ”klä ut oss” nästa år. (Får förklara för henne vid något lämpligt tillfälle att det inte är maskerad utan att alla medverkande har sina mycket bestämda roller i ett luciatåg.)

Jag blev klar med mitt uppdrag idag, nu skall jag bara läsa igenom det noga på måndag, innan jag sänder iväg det och tar julledigt. Julledigt, det är väl inte helt korrekt, jag vill nog göra lite julfint här och så är det den obligatoriska Jansson som skall lagas till. Får jag en stund över sedan så hjälper jag Sophia i butiken. Det är  ett sant nöje - även om fötterna tar stryk. 

Fredag kväll blir det julsångsandakt i Lugano och vi har fått ihop ett i mitt tycke rätt bra program. Det blir sång på engelska, svenska, norska, gaeliska, shona och tamil plus unison sång på italienska förstås. Vi skall öva på söndag. 

Jen och Nigel reste till USA i går. De skall först hälsa på släktingar i Wisconsin, där det är riktigt busväder just nu och några dagar framöver, riktigt kallt och snöstorm. Här är det ett 4–5 plusgrader nattetid och 8–10 på dagarna.

I morgon tar Regula med sin symaskin till Rickard, vi skall försöka att få fixat till gardinerna lite. Son tur är, hade han betydligt högre takhöjd i lägenheten i Biel, så de går ju att korta av och använda tills vidare.

Och nu är det sängdags, God natt!

Några rader innan lunchpausen är slut.

Dagens väderrapport: +10, solsken och vindstilla men dimma över sjön. Jag är tacksam över att jag inte befinner mig i Hälsingland nu, såphala vägar och många incidenter i trafiken. Jag talade med Elvy för en stund sedan och under tiden kom det en snöby. Hon har inte använt bilen sedan i söndags, men nu behövde hon proviantera. Med fyrhjulsdrift och dubbdäck bör det väl gå bra – för den som kör försiktigt. Det är 11 kilometer till affären.

Rickards flyttlass kom igår och jag var där och inspekterade på kvällen. Hans möbler passar oväntat bra i den nya lägenheten. Han var orolig för att soffan och fåtöljerna skulle ta alltför stor plats i vardagsrummet, men det var ok. Vi hängde upp gardinerna provisoriskt, måtten stämde inte alls, men det får vara så tills vidare. Det behövs skydd både för solen och insyn. Det får nog bli persienner eller något annat slags solskydd.  

Jag fick ett mail igår. Bryr jag mig mer om Trump och USA än Aleppo? Nej, så är det inte men jag har svårt att förstå det som händer – inte den mänskliga tragedin, men det politiska spelet bakom. Jag lider med alla krigets offer, jag sörjer över det som sker i Syrien och Irak och jag oroas över att kriget och terrorn skall sprida sig till en större del av Mellanöstern. Och jag tror inte att mr Trump eller någon av hans miljardärsvänner som kommer att ingå i den kommande regeringen har några som helst utsikter att bidra till fred där och inte heller att de kommer att styrka FN i arbetet att åstadkomma fred. 

Kommunikation

Nu har ”Schweiz kommit nära” – även för oss som bor i utkanten Ticino. Tågen börjar gå genom den nya Gotthardbastunneln - som det tagit sjutton år att  bygga - och i Lugano har man en ny station och en restaurerad bergbana som invigdes och firades i går. Det är inte helt klart med trafiken genom tunneln, en del tåg kommer fortfarande att gå genom den gamla tunneln, men visst kommer det att bli bättre kommunikationer norrut. De tåg som går genom den nya tunneln får en halvtimma kortare resväg än de som går via den gamla tunneln – men då får man se de vackra omgivningarna.

Vi var med på gudstjänsten i Lugano igår och sedan fick vi tillfälle att se den nya stationen. Att provåka bergbanan skjuter vi på framtiden, köerna igår var gigantiska.

Nu planerar man för förbättrade järnvägskommunikationer både söder- och norrut. Men det kommer nog att ta många år innan de blir verklighet.  Affärsresenärer från Ticino och ut i stora världen har ofta valt att ta flyget från Milano-Linate. Trots att flygplatsen har dåligt rykte så vinner man mycket tid till vissa destinationer. Dåligt rykte, inte enbart säkerhetsmässigt (olyckan med ett SAS-plan 2001) utan där är det även dålig organisation och mycket incheckat bagage som kommer på avvägar eller försvinner helt. (Det senare är i alla fall vad man säjer, jag har inte sett någon statistik på just detta.) Jag känner mig tryggare när jag startar eller landar i Zürich, trots den längre resvägen.

Jen och Nigel har efter moget övervägande bestämt sig för att fira jul i USA och stanna där till efter ”the inaguration”. De är faktiskt nyfikna på hur stämningen är och faktiskt också om det verkligen blir någon installation. Det lär det nog bli, men hur är det med ryssarnas inblandning i valet? Kan man ha en president som påstår sig vara så smart att han inte behöver bli briefad om säkerhetsläget och som dessutom ljuger värre än Nixon? (Det här var bara en antydan om allt man kan läsa även i seriösa tidningar som t ex Washington Post, NY Times och på CNN:s hemsida.)

Och nu ställer jag kaffemuggen på diskbänken, blåser bort smulorna på tangentbordet och fortsätter  att jobba ett par timmar till.

Sommarväder? Nej inte riktigt.

Vi har riktigt fint väder, solsken och nästan vindstilla, lite varierande eftermiddagstemperatur men det håller sig mellan + 10 och 15. Den vädertypen ser ut att hålla i sig åtminstone en vecka framöver minst., Lite svårt med arbetsdisciplinen faktiskt, men jag skall nog klara mina deadlines. Sophia har frågat om jag kan jobba i butiken innan jul, men det hinner jag inte, däremot kan jag ställa upp i mellandagarna. Regula däremot, hon började i torsdags och det var mycket att göra både torsdag och fredag.

Nu, tidigt på morgonen har jag gjort en pepparkaksdeg. Nej, det är inget som jag ägnar mig åt med stor entusiasm, men vill jag ha ”svenska pepparkakor” i form av hälsingebockar, så får jag göra dem själv. På tisdag kväll blir det luciakaffe här hos mig. Saffransbröd bakade jag till första advent. Då gjorde jag en ”prästens hår” till fikat, de riktiga lussekatterna vilar tryggt i min frys tills på tisdag. Jag har en DVD med traditionellt luciafirande, den avnjuter vi till kaffet.

Nu har biskopen sagt sitt, vi får ha ett ”sångprogram” och en kort andakt klockan sex de söndagar som det inte är gudstjänst. Andakten skall någon av församlingens medlemmar ansvara för. Nyårsdagen är det ordinarie gudstjänst så vi börjar den 8 januari. Det skall bli riktigt spännande. Nu måste vi jobba ordentligt med sånger på italienska, det finns rätt mycket som är översatt. Biskopen har inte lämnat några instruktioner om ”sångprogrammet” så då är det väl fritt för oss att säja något mellan sångerna. Men han kanske är lite tveksam till om vi är tillräckligt renläriga när det gäller innehållet i andakten.

Framöver lär vi ha fullt upp på söndagarna. Var tredje söndag är vi med på gudstjänsten och sedan blir det gemensam middag, de andra två söndagarna har vi först vår  egen samling, sedan middag och fika och förberedelser för kvällens ”sångprogram” och sedan kör vi ner till Lugano och är väl hemma vid 8-9-tiden på kvällen. David hävdar att det är så det skall vara, som officersbarn i England var det inget ”ledigt” på söndagarna.

Rickard är i Biel just nu och tömmer sin lägenhet, flyttlasset kommer hit på tisdag. Lotta och Dwight har kommit hem till Mörigen från Uppsala. På vägen ner till färjan i Göteborg var de och såg på två hus i Västergötland, ett av dem var tydligen riktigt intressant. Troligen blir de ”sommartorpare” i Sverige, tills vidare i alla fall.

Nu skall jag ta en rask promenad, solen skiner och termometern på husets bak- och nordsida står på +17. Det är lite förrädiskt, huset ligger långt ner på sydsluttningen och när solen värmer så reflekteras naturligtvis värmen även mot husets baksida, där  solen inte kommer åt. Men +17 är trevligt i alla fall.

Stjärnor i kronan...

Den gångna veckan har jag varit riktigt flitig – en nödvändighet eftersom mitt uppdrag visade sig vara mer tidskrävande än vanligt. Jag har varit tvungen att göra betydligt mer omfattande faktakontroller än normalt för att anpassa texten till svenska förhållanden. Men nu tar jag en paus och kombinerar uppdatering av bloggen och min smörgåslunch.

Jag ställde fram mina adventsstakar förra lördagen men nu i lördags kom jag plötsligt ihåg att jag också hade en krans att hänga upp i ett fönster. Det är en rätt banal sak, en mässingsring med sju stjärnor av plast med en lysdiod i varje stjärna. Men stjärnorna lyser vackert. När jag köpte kransen så kom jag plötsligt ihåg en gammal sång. Jag kommer ofta ihåg gamla sånger, sådant som jag hörde när jag var med mormor i kapellet.

”Skall det bli några stjärnor i kronan jag får, när jag avlagt min jordiska skrud? Skall jag möta med fröjd på den himmelska höjd, några själar jag vunnit för Gud?”

Just då tänkte jag mest på mitt minne av framförandet – en man, jag tror att han hette Eskil sjöng verserna och Gitarrsystrarna sjöng kören flerstämmigt. Det gjorde intryck på den då gissningsvis tioåriga Maria.

När jag tog fram kransen nu, så talade den till mig igen – men nu med orden, innebörden i den gamla sången. Jag minns inte hela texten men första versen och kören finns där och fragment från de andra verserna.

O min tanke flyr hän till det härliga land, upp till Jesus min broder och vän. Till min krona jag trår, men jag frågar ibland, skall det bli några stjärnor i den?

Skall det bli några stjärnor i kronan jag får, när jag avlagt min jordiska skrud? Skall jag möta med fröjd, på den himmelska höjd, några själar jag vunnit för Gud?

I vår lilla grupp, husförsamlingen har vi talat en hel del om att det nog är dags för oss att inte bara sitta och ha det gott tillsammans, utan att vi behöver försöka nå ut. Yves är den som mest brinner för detta och han har verkligen gjort oss andra medvetna om att det är dags att ta ett steg till.

Sången skrevs under väckelsetider med möten i missionshus, kapell och på kårer. Väckelsemöten med ”eftermöten” då syndare skulle bli frälsta och börja ett nytt liv utan brännvin och snus. Det fungerar inte på samma sätt längre, det tror jag vi kan vara eniga om. Jag tror att den som får växa in tron och som kan få vägledning, den personen gör ett noga övervägt och förhoppningsvis livslångt val.  Igår när vi var samlade hos Jen och Nigel så talade vi om hur man kan vinna människor för Gud. Vi är helt eniga om att man först och främst måste visa i vardagslivet att man är en kristen. En god dos frimodighet skadar inte, men det viktigaste är att vara ledd av Anden.

Vi vet inte hur fortsättningen för vår grupp kommer att se ut – kan vi få använda kyrkan i Lugano och ha samlingar som då inte får vara en traditionell gudstjänst utan kanske samtalskvällar, lovsång eller bibelstudier. Vi vet att det finns intresse för vår medverkan från församlingsmedlemmarna. Kyrkan är liten, byggnaden oansenlig och ligger inklämd mellan kommersiella fastigheter. Det finns sittplats för 50, kanske 60 personer. Församlingen är liten och medelåldern ganska hög. Prästen, en ung man placerad i Bolzano är en god ekumen, men hans biskop – som har ett väldigt stort område att styra över - är mer av den gamla sorten. Församlingen är luthersk-reformert vilket i grunden är en märklig kombination, men att den överhuvudtaget finns, tycker jag borde vara en grund för mer ekumenik. I vår grupp har vi fem katoliker. Vi är inte ute och ”fiskar i andras sumpar” utan de är våra vänner och det har bara blivit så att de upplever att det finns en annan vinkling på den kristna tron än det regelverk som de växt upp med. Jag hoppas att vi kan få lov att använda kyrkan för samlingar, vi har ju märkt att det alltid kommer några ”nya” när vi är där och sjunger och i längden blir det nog ohållbart att kyrkan bara skall användas ett par timmar var tredje söndag.

Men vi får ta det försiktigt – vi minns hur det gick med den ekumeniska engelskspråkiga församlingen i Lugano. När den engelske pensionerade metodistpastorn flyttade så spårade det ur rejält, en liten grupp, intresserad av att hålla extrema karismatiska gudstjänster tog över och gruppen blev mindre och mindre och så vitt vi vet existerar den inte längre.

Och nu till något helt annat: Jag gläder mig åt att Van der Bellen segrade i valet till president i Österrike och att Norbert Hofer hade den goda smaken att redan på ett tidigt stadium inse och förklara att han var besegrad.  Är det möjligtvis och förhoppningsvis så att det finns en ”Trumpeffekt” – man förstår att man inte kan släppa loss extremisterna utan att det blir konsekvenser? Visar sig Trump vara den nyckfulle despoten som han redan nu, långt innan han är president, har gett så många prov på, så kanske det i bästa fall har effekt även på de val som kommer att ske i Europa framöver. Man kan alltid hoppas.

Effekten av folkomröstningen i Italien däremot, den är svår att förutse. De nyhetssajter på nätet som jag läste nu på morgonen har alla olika uppfattningar. Det behövs mer fakta och de får vi nog  inte förrän det börjar bli dags för nyval i  Italien.

Och nu är det slut på min ”lunchrast”. In i grottekvarnen igen.

Jo, visst känns det att det snart är jul!

Igår var det folkomröstningsdags igen. Det resultat som har störst nationell betydelse är att man inte skall skynda på avvecklingen av kärnkraftverken. Men samtidigt är man inte helt enig om vad resultatet egentligen betyder. Sen har det varit många olika omröstningar och även personval i olika kantoner. Allt från arvsskatt till placeringen av en parkeringsplats.

Vi var hemma hos mig igår till ”holiness meeting” och gemensam middag. Hela gruppen var samlad, vi var alltså sexton stycken. Rickard och David stod för den andliga spisen och det var förstås advent som var temat. Be glad in the Lord and rejoice!

Sen hamnade fokus på hur vi skall ha det i fortsättningen, nu när vi blivit så många. Alla är eniga om att det känns mycket bra att vi fortsätter samvaron kring middagsbordet, men det blir alltså middag till sexton om alla kommer. Jag hade beställt mat från en cateringfirma, ostpajer, sallad, bröd och kallskuret, men det var en nödåtgärd, jag hann inte laga mat. Vi har en överenskommelse om att det skall vara enkel vardagsmat. Det respekterar inte Pierre, han älskar att laga mat och har han tid så blir det riktigt avancerade trerätters.  Vi kom fram till att fortsätta som förut, d v s att vi roterar med ansvaret för samlingen och middagen.

Vi har ju ett nästan fast åtagande, att vara med och sjunga när församlingen i Lugano har gudstjänst. Det skall enligt programmet vara var tredje söndag, men prästen, som bor och arbetar i Bolzano är ju ensam i sin uppgift, så det kan bli förändringar av det. Nu har de lekmän som ansvarar för kyrkan och den lilla församlingen fått tillåtelse att ha ”andakt” om det blir för glest mellan gudstjänsterna, men inte på ordinarie gudstjänsttid som infaller klockan halv elva på söndagen.  Nästa gudstjänst är den 11 december, sedan blir det inget förrän efter nyår men då ville de ha en julandakt på kvällen den 23, vilket säkert går bra. David föreslog att vi skulle sjunga julsånger på några olika språk och ha några unisona sånger på italienska. Svensk sång, sjungen av mig, det fick inte bli något avancerat – Ett litet barn av Davids hus, den tror jag passar bra. Jag tyckte att Rickard skall sjunga Alf Pröysens Julekveldsvise. Han menade att det är för många verser och melodin är lite entonig – men jag har en idé, skall testa den med Diana...

Nu skall jag jobba ett par timmar till  jag har halkat efter lite i planeringen.

Fredag kväll.

Ytterligare en dag med mycket regn. Men igår tittade solen fram under ett par timmar och då blev det en rask promenad uppe på Monte Verita. Det finns fortfarande träd och buskar som inte har fällt sina blad och i den lågt stående solen lyser de i rött och guld – vackert! 

Igår avslutade Elvy och Torsten svenskkursen för de asylsökande kvinnorna. Det var fyra som kunde vara med hela tiden och med tanke på att alla hade en bristfällig skolunderbyggnad så var nog resultatet ok. De hade tränat mycket på det latinska alfabetet och försökt lära sig att förstå skyltar och tränat på att tala svenska, enkla och vardagliga fraser.

Nu håller väl Europa andan när Erdogan hotar att öppna gränserna. Det är ingen bra tillvaro för flyktingarna att vara i läger i Turkiet, men vad händer om de försöker ta sig över havet till de grekiska öarna mitt i vintern eller, som det stod i en tidning här, Erdogan ger dem möjligheter att ta sig via Istanbul till Bulgarien och Greklands fastland? Visst kan länderna i Europa ta emot fler flyktingar men kommer man att kunna ta emot dem på ett humant och värdigt sätt? Fred i Syrien finns inte på dagordningen just nu, även om många flyktingar säkert vill återvända hem.

Ett annat skäl till att hålla andan är turerna kring bildandet av en ny regering i USA. Trump samlar en brokig skara kring sig, det kommer att bli den mest oerfarna amerikanska regeringen i modern tid. Om det skulle bli omräkning av rösterna i några ”swing states”  eller i ”rust belt”– kommer en sådan omräkning att förändra slutresultatet? Blir det en ännu värre politisk villervalla än nu – även om Hillary Clinton naturligtvis är en betydligt skickligare och mer erfaren regeringsbildare än virrhjärnan Trump. Sista dagen för att begära omräkning i Wisconsin är idag och jag  har ännu inte sett  något om att demokraterna har ställt krav på detta.

Idag är det Black Friday.  Nej, jag har inte köpt något, inte ens varit ute idag. Måste vi ta efter allt amerikanskt? Jag hörde en intervju på radion; veckan innan Black Friday är det dött i affärerna, veckan efter är det också glest mellan kunderna och det är först omkring den 10 december som den verkliga julrushen sätter in. Men då blir det desto stressigare och för många mindre butiker innebär hela konceptet totalt sett minskade intäkter.

På söndag samlas vi här hos mig – i morgon skall jag baka lussekatter och ”mor Monsen”, en norsk julkaka. Middagen blir catering, varken Rickard eller jag har tid att laga mat till sexton personer. Yves och Rickard skall hjälpas åt med tapetseringen i morgon. När vi träffas på söndagarna så är det en god kombination av lekamlig och andlig spis. Den sistnämnda får David och Rickard stå för den här gången. Jag ser fram emot söndag.

Nej, regnet upphör inte.

Ytterligare en dag med kraftigt regn. Prognoserna talade om lite regn, men det stämmer inte. MEN – jag har börjat jobba på mitt uppdrag och då passar det bra med busväder utomhus. Sen undrar jag hur det står till med vädret och årstiderna, vid ett hus här på gatan blommar forsythia och faktiskt också en kamelia som visar upp några stora rosa blommor.  Det blev ingen stor valnötsskörd i år. Trädet behöver väl vila sig ibland. Nu sedan jag läst boken om Trädens hemliga liv så undrar jag förstås vilka träd-relationer mitt valnötsträd har. Det står inklämt på den branta sluttningen, har bara ett par vårblommande buskar som sällskap på tomten. Det måste ha enorma rötter för att kunna kommunicera t o m med ett par småvuxna prydnadsträd på granntomterna. Där finns det palmer också, men så vitt jag vet, är palmer örter, inte träd. Men valnötsträdet lever och frodas och för det mesta får jag mer än nog av fina valnötter av det.

Rickard jobbar för fullt med sin lägenhet. Spacklar, målar och tar bort fläckar på golven. Antingen får han låta slipa golven eller lägga på heltäckningsmatta. Det blir nog det senare. Entréhallen och köket har som väl är klinkergolv. Han har valt tapeter – diskreta sådana i naturtoner. I vardagsrummet finns det två väggar, de där det inte är fönster eller dörrar, som har en tapet med stora illröda vallmoblommor med tillhörande gröna blad på svart botten. Mannen i färgaffären hade rekommenderat att Rickard målar över väggarna innan han tapetserar, annars kan det våldsamma mönstret faktiskt lysa igenom.

Nu har jag haft min lunchpaus – en del av den har jag ägnat åt att läsa om Donald Trumps bravader. Nu vill jag veta vad amerikanerna i gemen anser och kanske också fruktar inför framtiden. Men pressen har förstås nog med att skriva om vad  DT gör och säjer. 

Ännu mer regn på tisdag

Återigen en dag med regn, kraftigt regn och praktiskt taget ingen sikt. Nu väntar jag på mitt uppdrag – det borde komma idag.

Igår var jag med Rickard och såg på hans nya lägenhet. Det är en välplanerad trea, hyfsat stort badrum och kök, balkong i västerläge och som jag tror att jag skrev här tidigare – nära till golfbanan. Det är ganska mycket småskavanker, men inget som inte går att rätta till av en händig person som Rickard. Han började idag med att slipa och spackla, han hoppades att detta plus tapetsering skulle bli klart denna veckan och sedan får han åka hem till Biel och avveckla sitt boende där. Köksrenoveringen får anstå tills efter helgerna.

Regnet har förorsakat en hel del jordras som hindrar trafiken. De flesta är sådana som kan röjas undan på ett par timmar men på några platser har stödmurar eller vägbanor rasat. När jag läser de norska nyheterna på nätet så är det samma sak där. Där är det vinterföre på fjällvägarna, det slipper vi i alla fall. Just nu.

Jag hade tänkt skriva lite om att de är rätt eländigt i Norge just nu, schack, skiddopning och strandade budgetförhandlingar. Men så plingade det till och nu får jag ladda ner mitt uppdrag. Och börja jobba.

Regnig måndag.

Ösregn, och så skall det förbli hela veckan. Nu kommer det snart rapporter om mark som ger vika för all väta och vägar som blockeras. Å andra sidan brann det i en lägenhet på Via Varenna i Locarno igår kväll och en åldring dog, kvävd av röken.

Jag vet inte hur många gånger som jag läst och hört uppmaningar här om att man måste skaffa brandvarnare, men det verkar inte ha någon genomslagskraft. Nu vet jag inte hur det var i just detta fallet, men vid många andra tillfällen med dödsoffer har man konstaterat att det inte fanns brandvarnare. Jag har två på varje våningsplan, en mycket billig livförsäkring. Dessutom följer jag den svenska principen att byta ut batterierna till första advent – så blir det även den här veckan.

Rickard har just kört iväg för att hämta nycklarna till sin lägenhet och hämta tapetprover. De som har bott där hade två små barn så både tapeter och målning bär spår av deras framfart. Men det spelar ingen roll för Rickard tycker att tapeterna som finns där är förskräckliga och att måla dörrposter och lite annat det tycker han bara är roligt. Sen är det köket – där vill han att jag skall tycka till. Först ansåg han att det dög åt honom, men vid närmare eftertanke så är skåpdörrar av beige laminat inte så roligt. Jag får besiktiga lägenheten i eftermiddag.

Vi var i kyrkan i Lugano i går och vår lilla kör framförde tre sånger, alla på italienska. Det är tur att det är tre veckor tills nästa framträdande så jag hinner lära mig dem. Sedan var det adventskaffe, en vecka för tidigt förstås, det är ju bara gudstjänst var tredje vecka men man ville väl passa på att njuta av den traditionella sötsliskiga adventskransen. Jo, jag klämde i mig en bit jag också.

Alice och Villy kommer hem till Sverige på onsdag och stannar över jul. Nu är den stora frågan – är dom gifta? När Elvy skypade med Alice så skrattade hon bara när Elvy frågade. Efter jul reser de till Florida. Elvys brorson, som numera driver gården där hon växte upp, har enbart växtodling på gården numera och tillbringar alltid vintern långt borta från den kanadensiska vintern. Det verkar som om de får räkna noga, under varje 180-dagarsperiod får Alice tillbringa 90 dagar i Sverige, fram tills att det blir klart med uppehållstillstånd för henne. Elvy sade att man kan kolla på Migrationsverkets hemsida hur långa väntetiderna är, just nu 13-15 månader. Så om ett år ungefär bör det vara klart. Det är fullkomligt idiotiskt, en person som är 70+, ekonomiskt oberoende och skall flytta till  Sverige av personliga skäl, det skall inte behöva  ta så lång tid. Villy har fått ett sex månaders uppehållstillstånd i Kanada, det tog bara ett par veckor så var det klart och om de kommer tillbaka dit efter att ha varit ute ur landet, så kan det förlängas. Så de får väl föra en nomadiserande tillvaro tills vidare.

Och på tal om Florida. Jag följer nyheterna om Trumps ministerkandidater och det känns som om han kommer att visa upp ett kabinett som är ett mycket tragiskt skämt. Internera muslimer, massdeporteringar, skendränkning och nära relationer med KKK... Hans vägran att lägga sina affärsverksamheter och tillgångar i en s k blind trust under sin ämbetsperiod. Och om han kritiserade Hillary Clinton för att ha alltför nära relationer med Wall Street – vad har han själv? Och var slutar den här cirkusen? Även de mer sansade amerikanska dagstidningar som jag läser på nätet börjar backa.

Jag kan också meddela att Göran inte enbart har ryggskott utan också ett rejält diskbråck, men det var nog något som låg latent till dess att han lyfte den tunga boklådan. Han har haft besvär med ryggen av och till i flera år. Vila, värme och sjukgymnastik står nu på programmet och allt tungt arbete, inklusive  snöskottning får han hjälp med av Johnny och B-G.

Nu väntar jag på mitt uppdrag. Blir det busväder hela veckan så är det utmärkt arbetsväder.

Och just som jag skulle  publicera detta, så hör  jag på radion att en väg borta i Medeglia har spärrats av ett jordras.

Hemma igen..

Jag reste från Arlanda 0950 och kom till Locarno kvart över fem igår. Precis som jag brukar göra. Inga överraskningar, inga incidenter. Rickard kom och mötte mig och han hade lagat middag och hela huset var nystädat. TACK! Det kändes skönt att vara hemma, nu skall jag tillbaka i gamla invanda hjulspår igen. Jag får ett nytt, ganska stort uppdrag i början av nästa vecka. Men till dess skall jag ta det lugnt och umgås med mina vänner. Vädret är inget att njuta av, idag regnar det. Hösten är kommen även här men vintern är långt borta.

Rickard får komma in i sin lägenhet på måndag. Då skall han göra i ordning där, det behövs nya tapeter och en del målning. Han har kvar sin lägenhet i Biel fram till nyår, så han kan ta det lugnt. Fram till dess att han är klar, så bor han här hos mig. Just nu är han hos mäklaren för att skriva på de sista dokumenten.

Lotta och Dwight tänker stanna i Uppsala ett par veckor till. Dwight har fått ett par kontakter inom Svenska kyrkan och även inom Evangeliska frikyrkan (tror jag det heter). Han jobbar på boken tillsammans med de två andra herrarna, en i Australien och en i England och så har de överläggningar via internet och mail. Modernt och effektivt. Han har fått en bra kontakt inom FA Norge som gärna lämnar synpunkter, däremot verkar det vara svårt att överhuvud få tag i någon inom FA i Sverige att tala med och förklara vad boken kommer att behandla. Allt verkar så avslaget och undanglidande och Dwight undrar vart Frälsningsarmén i Sverige är på väg.

De har ännu inte bestämt sig för om det blir flytt till Sverige eller fritidshus här. Huset som de såg på för ett par veckor sedan är redan sålt och det kanske låg lite väl avsides om de skulle välja att slå sig ner för gott i Sverige.

Annars är det sig likt här, det mest spännande är väl att nu skjuter staten till pengar för att bevara centret uppe på Monte Verita och även ge museet där en nystart.

Nu på söndag sjunger vi i kyrkan i Lugano. Två nya sånger på italienska. Jag får väl stå över den här gången.

Onsdag i Uppsala

Då var jag tillbaka i Uppsala och i morgon reser jag vidare, hem till Ascona.

Idag har det varit trist väder och förutom ett besök i en bokhandel och inköp av tio 

burkar ansjovis, absolut nödvändiga även för en jul i Ticino, så har det varit innesittande. Just nu är Dwight och pratar med en ekonom som kan bidra med information om Svenska kyrkans syn på vissa ekonomiska frågor.

Idag har vi pratat mycket om situationen i USA. För varje dag som går så kommer det fram fler och fler bisarra och otrevliga saker. Dwight (han är ju från början statsvetare och jurist)  har god koll på vad som händer i USA. De flesta av de personer som nämns som troliga kandidater till olika viktiga poster tillhör det hårdföra republikanska gardet och det är bara utpräglade hökar som är med på listan över tänkbara blivande utrikesministrar. Dwight hoppas att det bara är ett skrämskott att Sarah Palin (drill baby, drill) skall bli Interior Secretary (kan kanske jämföras med inrikesminister) och bl a få makt över markanvändningen i USA.  Då lär vi får se en kraftig utökad utvinning av både olja och gas, även i naturskyddade områden. Men å andra sidan är även andra namn som nämns som tänkbara Interior Secretary män med båda fötterna stadigt förankrade i oljeindustrin... Kolindustrin skall komma igång igen... Det som alla civiliserade länder inser är nödvändigt att göra för att rädda planeten, det är helt ointressant. Trump lever i det avseendet för femtio år sedan.

Begriper Trump sig på nationalekonomins fundamentala principer? Förstår han att även USA behöver vara en kugge i den internationella ekonomin? Jag betvivlar det. 

Vädret ställer till det!

Det skulle komma två flyttlass hit förra veckan, ett från Örebro onsdag kväll och ett från Täby på torsdag. Det från Örebro kom torsdag eftermiddag och det från Täby kom först lördag  morgon. Varför kom det två flyttlass?

 Jag har tidigare berättat om ”Z” som är nysingel och som hade bestämt sig för att flytta hit från Örebro. Hennes morföräldrar bodde här i närheten och hon har släktingar bortåt Järvsö och Ljusdal. ”Z” är nu informerad om att hon kommer att finnas med i bloggen och kan nu kallas vid sitt rätta namn, Anne. ”X och Y” heter som jag nämnt tidigare Inger och Göran och som nyblivna pensionärer valde de att flytta tillbaka från Täby till barndomslandet.

Alla tre kunde ta det med jämnmod att flyttlassen blev försenade, vädret rår vi inte över. Anne som hade valt att bara ta med det hon verkligen ville behålla, fick hjälp av Maj att komma i ordning. Jag har skrivit om det tidigare här -  Anne var här i somras för att rekognoscera och då får Maj syn på henne, de arbetade under rätt många år på samma skola i Halmstad. Sen var valet lätt för Anne att bestämma sig för att flytta hit.

Inger och Göran fick alltså sitt bohag levererat tidigt lördag morgon. Allt var frid och fröjd, flyttkarlarna utfordrades med lunch innan de körde tillbaka mot Stockholm. Sen lyfte Göran upp en flyttkartong och drabbades av ett riktigt rejält ryggskott. Inger ringde till Elvy – deras hus ligger bara ett par kilometer härifrån – och frågade om hon hade några kraftfulla värktabletter. Elvy hade inget starkare än Alvedon, men hon satte igång en telefonkedja och en stund senare hade Göran fått något dundermedel och en värmedyna. Han var totalt utslagen och nu blev det Bengt-Göran och Johnny som dök upp som räddande änglar. Elvy körde mig dit, jag skulle också hjälpa till och Elvy skulle handla mat och laga middag till oss. Vid sjutiden på kvällen var huset beboeligt. Möblerna var på plats, lampor och gardiner var uppsatta och det mesta av köksutrustningen var uppackad och för säkerhets skull hade vi ställt in böckerna i bokhyllorna Det var en flyttkartong med böcker som förorsakade Görans ryggskott. Han har fortfarande riktigt ont och någon snöskottning lär det inte bli den närmaste tiden – Johnny rycker vid behov ut med sin snöslunga.

Och nu till något helt annat. Jag är ingen vän av Facebook, ser faktiskt större risker än fördelar med FB. Okontrollerad ryktesspridning, medveten desinformation och grova lögner. Allt finns där. Å andra sidan så finns det de som har FB som sitt enda sociala liv – människor som skulle vara mycket isolerade utan möjligheten till kontakt via FB. Däremellan finns alla dem som håller kontakt med vänner och släktingar via FB, talar om när man bytt gardiner eller när babyn fått sin första tand.

Men det är inte enbart FB som blivit en risk, det finns flera sociala forum på internet. Har hela det praktiska och tidsbesparande internet blivit en enorm risk? Varför kan ingen gallra ut föråldrad information eller ta itu med de värsta avarterna? Elvy skulle kolla ett kanadensiskt företag där hon fortfarande har några aktier. Hemsidan hade blivit hackad och innehöll nu grovt rasistisk text som faktiskt kunde misstas för att det var företagets policy. Elvy mailade dem och fick svar att det företag som hade webhotellet hade blivit sålt i två omgångar och nu kunde de inte ens få reda på vem som skulle kontaktas för att släcka ner sidan. Hon fick också veta att det var ett par dussin företag som de kände till som också hade råkat ut för samma sak.  Jag känner faktiskt viss sympati för de diktatorer som stänger ner delar av internet.

Jag reser till Uppsala i morgon och hem till Ascona på torsdag. Jag känner att jag först behöver bli lite uppdaterad om Donald Trump av Dwight. Jag pratade med Lotta på förmiddagen och hon påstod att nu behövde Dwight blodtrycksmedicin, han höll på att läsa om vilka personer som utsetts till olika uppdrag. De namnen avslöjar att Trump är en rasist av värsta slag – oavsett vad han själv påstår.

Han har gjort ett stort nummer av att han som president skulle krossa makteliten i Washington, men de personer som han tillsätter har alla förutsättningar att skapa en ny maktelit,  ett verkligt betongfundament av högerextrema gubbar.

Dessutom vill han både äta kakan och ha den kvar – de övriga medlemmarna i hans familj kommer att driva hans företag vidare, vilket skapar en magnifik jävsituation. Hans rådgivare Rudy Giuliani (tidigare borgmästare i New York) anser att det är orätt att göra dem ”arbetslösa” genom att placera tillgångar och affärsverksamhet i en ”blind trust” som tidigare presidenter gjort vid sitt tillträde..

Först tänkte jag att som vald president så borde Trump främst satsa på att bli återvald efter fyra år, det anses ju vara en skam att ”få sparken” istället för förnyat förtroende. Då kommer han att få dämpa ner sig och backa från de mest bisarra utspelen, det kommer att finnas män i Vita huset som värnar om att republikanerna har majoritet i både senaten och kongressen och det vill de naturligtvis inte mista i nästa val. Men det ser inte ut så, när man ser vilka medarbetare han valt. Nu gäller det att ta fram ångvälten och se till att genomdriva alla Trumps utfästelser. Usch!

Vart är världen på väg?

En märklig dag.

Vid halv ett orkade vi inte längre och var tämligen övertygade om att Hillary skulle bli nästa president. Elvy, som normalt inte är så morgonpigg hade ställt sin väckarklocka på kvart i sex. Vi blev klarvakna ovanligt snabbt och blev sedan sittande framför tv:n några timmar. Vårt tv-tittande kompletterades av nyheter på laptop och iPhone... Plus en ansenlig mängd kaffe.

Jag ringde Lotta och Dwight för att få deras kommentarer. Dwight är mycket tacksam att han har utvandrat och skulle gärna byta ut sitt amerikanska medborgarskap. Sen ringde jag till Jen och Nigel och de sade ungefär samma som Dwight plus att det kändes inte bra att få en nakenmodell med tvivelaktigt rykte som first lady. 

Jag känner att det är svårt att formulera några vettiga kommentarer och mr Trump har ju inte satt några djupare spår ännu - mer än att någon skrivit ett prydligt tal åt honom som han tydligen klarade av att framföra utan konstiga spontana infall.

Elvy ringde till Alice och hon berättade att förutom kommentarerna till valet, så hade både tv och radio upprepade gånger redogjort för amerikanska medborgares möjligheter att bosätta sig i Kanada. Sajten där man kan ansöka om visum (?) hade kraschat under kvällen. Hon trodde inte att det skulle bli någon ström av utvandrare till Kanada, det var nog mest en demonstration eller panikåtgärd.

Nu blir det strax mera tv om presidentvalet. Det är mycket att ta in och att försöka förstå. 

Grattis Billy!

Det snöar lite lätt, -5 och kanske lite väl mycket vind för att vara behagligt. Men inne är det varmt och skönt.

När vi kom hem i går kväll så hade Elvy glömt sin väska i bilen och gick ut för att hämta den. Jag stod i dörröppningen och plötsligt kom det ett skärande, mekaniskt ljud som upprepades flera gånger.  ”Man slipar knivar på Branehög i kväll” sade Elvy när hon kom in. ”Branehög” sade jag. ”Var är det och hur vet du att de slipar knivar?”

Elvy skrattade och skakade på huvudet. ”Branehög, Solberga prästgård, herr Arnes penningar.” Jag måste ha sett ut som det välkända levande frågetecknet så hon förtydligade. ”Selma Lagerlöf.”

Jo, henne kände jag till. Pappa hade tvingat mig att läsa Nils Holgersons underbara resa, en bok som jag tyckte var urtråkig, till och med när Nils och gässen kom till Hälsingland. Elvy räknade snabbt upp ett antal av nobelpristagarinnans andra verk men egentligen sade det mig inget. Jag läser förstås många böcker på svenska, men klassikerna har jag inte tid med och jag har större nytta av ett modernt språk. De klassiker som jag läst med behållning är Hemsöborna och Markurells i Wadköping och Det går an. Den var riktigt bra. Hur var det Sara Widebeck sade till Albert? ”Mycket blir nog övrigt ändå som vi två kunna tacka varandra för och som inga penningar kunna gälda.” Jag förstod precis vad hon menade.

Nu är det ju så att Elvy en gång i tiden läste in en fil mag i Uppsala, ämnena var svenska och engelska och naturligtvis ingick en icke föraktlig dos av de stora svenska författarna när man läser svenska på akademisk nivå.

Visst missar man mycket när man har luckor i det som skapat ett lands kultur. Jag känner mig faktiskt lite handikappad ibland. Jag vet mycket lite om klassisk italiensk litteratur – och då menar jag inte den antika klassiska litteraturen utan den som har max 200 år på nacken. Jag anar att man ibland refererar till något känt uttryck ur en bok, men jag har inget att ”hänga upp” uttrycket på.

Jag vill inte påstå att jag ”kan” alla Shakespeares verk, men vi plöjde mödosamt igenom ett par av dem i skolan och de viktigaste passagerna i många av de  andra. Richard III, Romeo  and Juliet och Macbeth var det som vi läste och förväntades vara intresserade av att diskutera... Hamlets ”to be or  not  to be” den skulle  vi lära oss utantill. Jag måste bekänna att jag vid några tillfällen stuckit ut hakan och briljerat (?) genom att deklamera lite ur Hamlets dystra monolog.

På den tiden var det ett  citat  som var mest användbart för tonårstjejer – alldeles oavsett om man var trådsmal eller lite mer rund;  ”O, that this too solid flesh would melt, thaw and resolve itself into a dew!” (O, kunde detta alltför fasta kött, upplösas uti dagg och tina bort!) Vi stod och nöp oss i höfterna och magen och citerade Hamlet.

När onsdagmorgonen gryr så vet vi – förmodligen. Jag blir inte alls upprörd över att man har kritiska åsikter om Trump, han inbjuder faktiskt medvetet till det och hoppas att okunniga amerikaner skall tycka synd om honom, han som ändå har de enkla och effektiva  patentlösningarna på alla problem. Elvy säjer att när det gäller politik så har minst 75% av den svenska befolkningen faktiskt hyfsade kunskaper i politikens olika ämnesområden. Genomsnittsamerikanen har inte någon överblick som gör att man tar ställning utifrån fakta, man läser rubrikerna och lyssnar till korta  nyhetsinslag – om det nu inte handlar om någon skandal som det kan vara roligt att fördjupa sig i. En anledning  till detta är att det faktiskt inte är så enkelt att förstå den amerikanska politikens snåriga labyrinter. Det blir för jobbigt och så tar man till sig  rubrikerna. Inte mer. I Sverige har man en mer direkt demokrati. Den är långt ifrån perfekt, men är konstruerad på ett sådant sätt att man kan känna sig delaktig.  I Schweiz har vi faktiskt lite av det amerikanska systemet med uppdelningen i stat och till viss del självbestämmande kantoner. ”Det är ingen idé att bry sig, i Bern gör de som de vill i alla fall och ledningen för vår kanton är korrupt.” Jag har hört det många gånger.

Om jag nu inte blir upprörd över att Trump får hårdhänt kritik, så har jag blivit alltmer irriterad över att Hillary Clinton beskrivs som en samvetslös och korrupt häxa. Det är inte svårt att identifiera den kritik som hon får enbart för att hon är kvinna. Dessutom får hon skit för Bills solkiga kvinnoaffärer. Man kommer naturligtvis inte så långt som hon gjort genom att alltid vara en snäll flicka. Det tror väl ingen.

Jag läser amerikanska tidningar, Elvy läser Toronto Star. Där står det att Billy Graham fyller 98 idag. 

Lite lagom snö är vackert.

Det har varit några fullmatade dagar sedan jag skrev här sist. I söndags var vi (Lotta, Dwight och jag) i Stockholm och hälsade på Peter och Anki, måndag var påvens dag – kom hem i tid för att se reprisen av eftermiddagens begivenhet, tisdag kväll var jag ute med några kolleger och åt indiskt, onsdag kväll pustade jag ut efter att ha gjort min sista dag på förlaget och dessutom missat tåget hem till Uppsala. I går åkte jag tåg upp till Söderhamn och trots att jag förklarat att jag mycket väl kunde ta mig vidare med buss, så kom Elvy och mötte mig där. Väglaget var inte det bästa, men hon hade minsann dubbdäck och i Toronto hade man minsann mycket sämre väglag och där hade hon minsann inga dubbdäck. Jo, jag måste väl tillstå att Elvy är en riktigt bra bilförare. Snabb och lite småfräck och samtidigt ganska försiktig.

Idag har vi varit och köpt kransar som vi åkt runt med till kyrkogårdarna. På mormors och morfars grav placerade vi två batteridrivna led-lyktor. De har skymningsrelä och skall enligt butiken klara minst 120 timmars drift. Glasen på lyktorna är svagt tonade i gulorange så det ser faktiskt rätt fint ut. Måndag hämtar vi in dem och så sätts de ut till jul igen. Det råder tydligen delade meningar om när man skall lägga ut kransar och tända ljus. En del hävdar att det skall göras på lördag eftermiddag. Var och en får bli salig på sin fason – eller hur?

Antalet gravar som får besök och krans har utvidgats år för år. Första året Elvy var här så var vi även och letade på kyrkogårdarna i Los och Färila - där gravrätten högst sannolikt hade gått ut för länge sedan. Sen har Elvy lokaliserat fler gravar, bl a hennes farföräldrars grav och ”tant Ellen och farbror Sigurds grav” – det var dem som mormor växte upp hos. Elvys morföräldrars gravar finns inte kvar längre.

Och så var det påvebesöket. Vad trodde svensk media skulle ske under besöket? Var det inte stort nog att man kunde enas om att högtidlighålla reformationen och att faktiskt respektera det som Luther gjorde? Trodde man att påven skulle komma med ett sensationellt uttalande att nu så får kvinnor bli präster i katolska kyrkan? Då har man inte en susning om hur mycket motstånd det som han hittills har lyckats åstadkomma har mött!

Det som oroar mig är att det kanske inte blir så mycket mer av närmandet mellan den lutherska och katolska kyrkan, det finns ett starkt motstånd mot detta från båda håll, om det på något vis kommer att krävas förändringar och därmed också förändringsvilja. Tänk om svenska kyrkan på en plats där det också finns en katolsk församling, kunde säja att nu går vi med er till mässan och så följer ni med oss till vårt församlingshem och dricker kaffe och bekantar oss med varandra efteråt. En annan söndag gör man tvärs emot. En del av det som skiljer kyrkorna åt handlar inte om teologi utan om rädsla för det som är okänt.

I morgon är det gudstjänst och på söndag är det musik i allhelgonatid i Elvys kyrka. Det låter lite högtidligt med musik i allhelgonatid. Jag hoppas att det blir några glada sånger om himlen också.

Jag stannar här nästa vecka, ser faktiskt fram emot att det kommer att snöa en hel del. Men sen måste jag resa hem, jag har jobb som väntar på mig. Nästa vecka blir spännande. Jag misstänker att cirkusen inte tar slut i och med att det finns ett valresultat. Får Trump se sig besegrad lär han inte finna sig i resultatet och skulle han mot alla odds bli vald, så... ja då vet ingen vad som väntar.

Lördag eftermiddag.

Idag har Lotta och Dwight åkt upp till Gävle för att träffa Stig och hans dotter. Stig tillbringade ett halvår hos mormor när han var barn, det var i början av 40-talet. Vi fick oväntat kontakt med honom för en tid sedan och nu senast i somras så kom Stig och dottern på besök och då fick Dwight veta att Stig hade en morbror som bott i Tulsa Oklahoma, där Dwight kommer ifrån. Det blev ytterligare en anknytning då morbrodern skall ha varit gift med en kvinna av tysk härkomst. Dwights morföräldrar var invandrare från Tyskland. Morbrodern skall ha stupat under andra världskriget och det var inte så svårt för en bekant till Dwight som har koll på de här olika registren att hitta en Erik Nelson som stupade på Guam.

Den Erik Nelson som han hittade är högst sannolikt rätt Erik Nilsson. Han var gift med en kvinna som hette Hannelore Laesser och de hade två barn, Gerhard och Mariette, födda 1937 och 1941.

I ett immigrantregister har han hittat en Erik Nilsson där födelseort stämmer och hans födelsedatum verkar rimligt, likaså när han gav sig iväg från Sverige. Ytterligare koll i de svenska  kyrkböckerna, bekräftar att det måste vara rätt Erik Nilsson.

Nästa steg är att försöka hitta hans barn eller efterkommande till dem vilket inte är helt enkelt. Enligt registren över stupade, skulle han alltså ha haft två barn. Dwights bekant gillar utmaningar och han forskar vidare.

Tv-pastorn i Norge fortsätter att skapa rubriker. NRK har verkligen fått till det ”Tv-pastor avslørt: Samlet in 1 milliard til Gud som ikke finnes.” Vad kan man göra åt de värsta avarterna? Får man över huvud taget ifrågasätta och kritisera de här charlatanerna? Man måste nog göra det – annars dras all hederlig kristen verksamhet med i sörjan. Men Gud finns och pengarna har väl hamnat på tv-pastorns bankkonto.

Medan vi är inne på skumrasktemat så får vi väl se vad som händer i USA framöver. Det här blir värre och värre...

Jag stannade alltså i Uppsala, på torsdag reser upp till Hälsingland. Det blir förstås sedvanlig rundtur till kyrkogårdarna på allhelgonahelgen och sedan stannar jag väl några dagar hos Elvy.

Jag har väl inte så mycket att skriva om.

Vi fick tips om att det fanns ett sevärt program från NRK att se på nätet. Det hette Pengepredikanten och handlade om en av dessa herrar som anser sig ha ett gudomligt uppdrag och som använder denna verksamhet för att berika sig själva. Pengepredikanten driver en tv-kanal som heter Vision Norge. Den har ett typiskt framgångsteologiskt och förment karismatiskt budskap. Svammel om att om man ger till Vision Norge så blir man rik eller frisk. Det vore bättre att man förbjöd den sortens tiggeri istället för att ge sig på tiggarna som sitter utanför butikerna . Dwight var ärligt förvånad över att han nått sådan framgång, han trodde att norrmännen var ett folk med sunt förnuft. Att amerikaner går på sådant det tyckte han däremot inte var så konstigt.

Lotts har läst ”Påven som kom ner på jorden” och hon tyckte också att den var bra - men korrekturläsningen lämnade faktiskt en hel del att önska. När jag läste Untying the knots (som också handlar om Francis), så tänkte jag att det finns vissa likheter mellan Vatikanen och 101:an. Lotta har samma åsikt efter att ha läst den här boken. Samma åsikt, med sin kännedom om människor och förhållanden så kunde hon faktiskt dra en hel del paralleller mellan Vatikanen (och kurian) samt 101:an.

Elvy har skypat med Alice och Villy. Nej, de har tydligen inte gift sig ännu. Men – de går på ishockey tillsammans med några av Alices vänner. Villy konstaterade att det var en viss skillnad mellan att gå på bandy hemma och ishockey i Toronto.

Det var väl allt för i kväll.

Mycket tv i helgen.

Då var det måndag igen, efter en innehållsrik weekend.  Vädret i lördags var inte det mest idealiska för uteaktiviteter men vi tog ändå en promenad i Uppsalas äldsta delar för att Lotta och Dwight skulle få lite koll på var sevärdheterna finns. Vi var också inne i domkyrkan, vilket resulterade i att Dwight tyckte att vi skulle gå till högmässan där. Han var så imponerad av kyrkorummet, inte minst av de höga valven. Det låter så gammaldags med högmässa, jag trodde att gudstjänst var mer vanligt. Men är man domkyrka och säte för ärkebiskopen så...

Lördag kväll hade Elvy tänkt att vi skulle ut och äta helsvenskt, men hon var för sent ute för att få bord. Hon försökte på ett par andra ställen som hon tycker är bra, men det var tji. Det hela slutade med att vi hämtade sushi och såg Moraeus på tv. Svenskt så det förslår!

Söndag förmiddag var vi alltså i domkyrkan och det är en fantastisk byggnad. Gudstjänsten, förlåt högmässan var helt okej, även om man verkligen känner sig som åhörare, inte som deltagare när man sitter i den stora katedralen. Nästa söndag skall vi nog gå till kåren, sade Dwight.

Sen såg vi på gudstjänsten från armén i Linköping i tv, den här gången fick den godkänt. Elvy blev förstås extra välsignad av att höra den afghanske killens vittnesbörd och hon blev än mer styrkt i sin uppfattning att man faktiskt kan "missionera" bland de flyktingar som kommit hit, även om det måste ske på ett måttfullt sätt. Hon har mött så mycket av nyfikenhet på kristendomen, allt från att man vill försöka förstå hur den format svenskarna och det svenska samhället, till hur man som muslim kan bli en kristen. Men för att ta det steget – så länge man bor på en förläggning – krävs det mod. Islam har sina ”ordningsmän” där.

På kvällen såg vi på Allt för Sverige. Det är en rolig programidé, jag har också sett den norska versionen vid ett par tillfällen. Men man undrar hur deltagarna tas ut – det måste väl vara så att man gör en hel del research och sedan väljer ut dem som har intressanta förfäder och där det går att visa hus och bilder.

Programmet ”Från Clinton till  Clinton” som gick senare på kvällen, där man hade följt upp amerikanska familjer inför presidentvalen ända sedan 1992, det ansåg  Dwight hade mycket hög kvalitet och gav en god bild av hur amerikaner tänker och hur politiken fungerar för ”vanligt folk”.

Och så blev det i alla fall, trots hot om böter, efteråt mycket tal om det kommande presidentvalet. 

Fredagsmys

Det var så mysigt att komma hem idag. Lotta och Elvy  hade provianterat för helgen, förberett för fredagsmys (nu gäller det för dem att ta till sig alla svenska vanor) och köpt höstblommor.  Jag ser fram emot en riktigt trevlig weekend.

Lotta och Dwight blev uppringda igår av en mäklare som absolut ville att de skulle se på ett hus ute på landet. Det ligger en dryg mil  från hennes pappas barndomshem, kan fungera både som fritidshus och permanentbostad. Ägarna (skilsmässa) ville helst inte att det skulle  läggas ut  på Hemnet. Dwight är den som tycker att de skall flytta till  Sverige för gott, Lotta är lite  mer tveksam. Huset var rymligt, väl underhållet och försett med bergvärme. Det var bara två saker om inte var så bra, stormönstrade tapeter överallt och köksluckorna  var blanka, svarta. Men sådant går att åtgärda. Tomten var stor, det fanns både garage och ett uthus och den var inte så arbetskrävande, det var gräsmatta med några fruktträd. Så nu har de fått något  att tänka på.

Dwight har med sig lite mer information om Stigs släktingar. Nu vill Dwight träffa Stig och hans dotter och berätta. Det är nog högst troligt att det är rätt Erik Nelson/Nilsson.

Nu vankas det fredagsmys och Dobidoo. Undrar vad Dwight säjer om denna smått  bisarra musikunderhållning? Fredagsmyset består av tacos – vad kan vara mer genuint svenskt? Och sedan blir det Skavlan. Hans engelska är verkligen festlig.

Jo, en sak till. Dwight säjer att det blir tio kronor  i böter varje gång någon säjer ”the T-word” – d v s Trump. Så det gäller att passa sig. Elvy retar honom och frågar på svenska ”varför  är du så trumpen”.

Och så har det blivit torsdag.

Nu sitter jag och väntar på att Lotta och Dwight skall komma. De ringde nyss, passerade just Västerås, då är de här om ungefär en timma.

De fick ändra sina planer lite, en mäklare ville absolut visa ett hus nu på eftermiddagen. Sen tänker de stanna här ett par veckor. Dwight vill  träffa företrädare för  både Svenska kyrkan och Livets ord för  att höra  om deras syn på det kapital som en kyrka har att förbruka och förvalta. De skall inte skriva om just  detta  i boken, men han vill  gärna  bredda sina kunskaper om hur man ser på ”pengar”.

Det skall bli roligt att  ha någon att komma hem till  på kvällen. Jag kommer att vara på förlaget till och med den andra november, reser upp till Hälsingland den tredje och stannar  där över allhelgonahelgen – och kanske lite  till.

Nu när jag hört Trumps uttalanden i den sista valdebatten, så finns det två alternativ. Han är riktigt farlig, även om han högst sannolikt  förlorar mot Hillary – eller också är han en levande definition av uttrycket ”tomma tunnor  skramlar mest”. Har  han sådan makt över sina  besvikna väljare att de kan hitta på en massa sattyg? Situationen börjar bli allt mer olustig.

Nu vet vi i  alla fall att försöken att  befria  Mosul är tajmade av irakiska  armén, peshmarga och ett stort antal andra grupper enkom för  att stödja Hillary. Och samtidigt  är hon den som skapade förutsättningarna för IS. Nej, jag får det inte att  gå ihop och jag undrar hur det står  till i hjärnkontoret på  Trump. Det kommer att bli föremål för analyser av all världens  hjärnskrynklare för  lång tid  framåt.

Men Sverige skall inte förhäva sig, det känns som demokrati och anständighet inte existerar  nu när en del av de  boenden som migrationsverket upphandlat skall läggas ner. Jag har fått höra saker som jag faktiskt inte vill återge här, men de asylsökande behandlas  illa.  De som driver boendena är  förstås besvikna för  att avtal upphör, men att låta det gå ut över de boende och behandla dem som rättslösa, det är oförlåtligt. 

Elvy ringde just och  talade om att hon kommer hit i morgon förmiddag och stannar över helgen. Bra, då får hon ta hand om Lotta och Dwight när jag är på förlaget. På tal om det, så har tåget fungerat alla dagar, morgon och kväll – hittills.

Blandad konfekt.

Ny arbetsvecka och nya utmaningar. Nu är jag klar med speakertexterna, jag tror faktiskt att det blev godkänt.

Godkänt kan jag tyvärr inte ge till  söndagens tv-gudstjänst från Frälsningsarmén. Jag hoppas att det blir bättre nästa gång. Jag googlade  på kåren i Uppsala, tänkte gå dit i söndags men deras program på hemsidan tog slut i och med september.  De hänvisade till  FB men man skall  väl  inte behöva  vara med där för att få reda på vad som händer  på en kår? (Nej jag hade inte lust att ta omvägen över kårlokalen för att se om det fanns någon annonsering på utsidan.)

Några som är trötta på att vara amerikaner, det är Jen och Nigel. Det gick så långt att när de var på en restaurang i Locarno i lördags och av en vänlig servitör  fick frågan om de var från USA, så svarade Jen snabbt ”nej  vi är från Kanada”. Det visade sig att han ville bara tala om att en av rätterna på menyn hade fått inspiration från cajun food. De är  så trötta på att diskutera Trump och känner att han  och den vändning  som valkampen tagit ger ett  löjets skimmer över USA kollektivt. Jag förstår dem. Men hur har det blivit så? En del i det hela har väl deras valsystem med elektorer. Det är inte folkets vilja som avgör. Nu är det inte ens säkert att den av de två kombattanterna som får flest röster procentuellt sett, kommer  att bli president. Nåja, det väger över till Hillary  Clintons fördel, så dokusåpan kommer väl att  ta slut – förhoppningsvis – den dag hon blir president.

USA har sedan tidigare (Bush Sr och Jr t ex) haft ett skamfilat rykte. Insatserna som världspolis har ifrågasatts, även om man inte kan förneka att USA också alltsedan första världskriget gjort stora insatser i krig. Vad hade hänt om inte de amerikanska  trupperna varit med om att bekämpa  Nazityskland och Japan? Men å andra sidan, om inte USA hade gett sig sjutton på att förgöra Saddam Hussein, hade situationen i mellanöstern varit en annan då? Förmodligen.

Världen har blivit en alltmer konstig och osäker  plats. Här i Sverige  bränner man flyktingförläggningar, pizzerior, invandrarbutiker och bilar. Sverigedemokraterna gör de märkligaste saker och lyckas krångla  bort kritiken. Kommer man att kunna driva ut IS ur Mosul och vad blir resultatet av det? Ökad terror i Europa? Och har vi sett slutet på flyktingströmmarna? Troligen inte. God, have mercy!

Men så finns  det också saker och ting att glädjas åt. En av grannarna här i huset  har skaffat hund, en bedårande liten golden retriever. Grannen kom för  att tala  om det och i förväg be om ursäkt om det var så valpen skällde. Vad då, be om ursäkt? Valpar får skälla, kissa på mattan och tugga på skor. Allt  blir dem förlåtet.

Elvys nya projekt är att lära sig  många ord på arabiska. Det är ju lysande, hon drillar eleverna i svenska och så får de ge henne något tillbaka.  Nu i veckan hade de haft med sig sjalar och testat olika sätt att arrangera dem på Elvy. Hon var tacksam för  att hon inte behövde använda sjal, ”jag såg tjugo år äldre ut på fem minuter”.

Jag har fått en del kommentarer i mail om det jag skrev om pelargoner. Panteism? Jag vet inte,  men jag tror att vår kunskap om hur allt levande förhåller sig till  varandra, den är i sin linda. Varför skulle inte växter som upplever våld mot  en artfrände reagera? Jag har fortsatt att läsa boken om trädens hemliga  liv. Den är bitvis filosofisk och ibland lite flummig men författaren vet faktiskt vad han talar om.

På torsdag kommer Lotta och Dwight. Det ser jag fram emot, inte minst därför att jag innan dess måste göra mig av med det som mest upptar  mitt dåliga samvete. Städa. Det skall jag göra i morgon kväll.

Igår kväll kom jag hem väldigt sent.

Igår var det after work och sedan bio. Biljetterna betalades av friskvårdsanslaget... Vi såg Bridget Jones’ s baby och det var nog inte helt fel att använda pengar ur friskvårdsanslaget, den var avkopplande och rolig. Elvy kommer inte hit den här helgen heller, en av hennes vänner firar sin 70-årsdag med en fest ikväll. Men jag skall nog klara  mig själv.

Det är riktigt kallt när jag går till tåget på morgonen. Även om det känns  ruggigt, så vaknar jag till ordentligt. Hösten är definitivt här.  Det är mörkt när jag går till tåget och skymning när jag kommer tillbaka till Uppsala. På inrådan av en kollega så har jag köpt en burk D-vitaminer. Enligt de senaste rönen så är det bara D-vitamin vintertid man behöver, om man i övrigt äter en varierad kost. ”Enligt de senaste rönen” – det gäller att passa på, nästa år kanske  det är farligt att äta D-vitamin. Det ligger förstås  något i att man inte alls  får tillräckligt  med D-vitamin via solen vintertid. Därför tänker jag ta en långpromenad i morgon eftermiddag, solen skall titta fram mellan molnen då.

Jag är nästan klar med  undervisningsfilmen (20 minuter) som jag jobbat med den gångna veckan. När jag väl kom på diverse knep för att ta mig förbi de mest besvärliga ställena, speakerrösten kan göra en extra paus eller upprepa ett  kort ord två gånger, man kan utnyttja minspelet för att ändra i texten utan att för den skull förändra innehållet – då var det en riktigt rolig uppgift. Tyvärr är det inget som jag kan jobba med på distans, det krävs speciell  utrustning om det inte skall ta alltför lång tid.

Rickard har hittat en lägenhet i Ascona som passar honom. Den är på 3 rum, har stor balkong i västerläge och  - nu kommer det viktigaste – den ligger nära golfbanan! Det var nog det, inte balkongen i västerläge, som avgjorde. Han får tillträde till  den i mitten av november och sedan är det en del jobb  med att  fräscha upp. Men det är sådant som Rickard gillar att hålla på med.

Det är roligt att ta del av åsikterna om litteraturpriset. Nu plötsligt höjs  han till  skyarna av  en del kulturjournalister, man talar om den uråldriga  traditionen att framföra  stor poesi till musik och jag vet inte allt. Eller var det för  att akademin inte ville framstå som en samling mossiga stofiler som Bob Dylan fick priset? Om man hade bett dem som skriver positivt  om honom att uttala sig för ett par  månader sedan, hur hade de då uttryckt sig? Och så är  den stora frågan: Kommer han?

Bob  Dylan har för övrigt fått stå tillbaka för Therese Johaug, Donald  Trump och clowner i de tidningar som jag kollat  nu på  morgonen.

Nu skall jag iväg och proviantera för helgen. Kanske ta en sväng förbi  bokhandeln också. Inte köpa bara titta. (Fingers crossed.)

------------------------

1615
Elvy har påpekat att jag har skrivit Bill Trump här, nu är det ändrat. Men varför gjorde jag så? Är det för att gubbarna är av samma skrot och korn? Och i så fall, är det väl därför som Michelle Obama har fått stå för kritiken mot snuskhummern Trump? Må vara att Bill Clinton hade en omåttlig  aptit på kvinnor, men nog betedde han sig lite mer civiliserat. Antar jag.

PS: Jag köpte inte någon bok. Jag är ibland en karaktärsfast person men den egenskapen visar sig sällan när jag kliver in i en bokhandel.