Nu tar jag
en liten paus under ”julstöket”. Nej, det julstökas inte så mycket här, plastgranen
är uppe, jag har letat reda på några dukar med julmotiv och kartongen med julpynt
är framtagen. Jag har just tvättat golvet i matrum, vardagsrum och mitt arbetsrum
och sitter nu med laptopen i köket och väntar på att golvet skall torka. Sen skall
jag hänga kulor och lite annat pynt i julgranen. Dukarna med
julmotiv skall strykas och ett par ljusstakar skall förses med ljus och ställas
fram. Ljusstakarna är viktiga, en som har tre armar har morfar svarvat av björk
och den andra i smide kommer från Westermarks, där mormor växte upp. Den har
fem armar och piggar där man skall sätta äpplen och bottenplattan blir en skål för
nötter – det finns t o m en matchande nötknäppare. Sen är det pyntat och klart och
jag kan ägna mig åt den allra sista kontrollen innan jag lämnar ifrån mig mitt
uppdrag. Jo, det blir nog kvällsarbete för mig, men jag hade sådan lust att
göra julfint nu på morgonen att jag
prioriterade det framför kontrollen.
I morgon
klockan tio återfinns jag i butiken hos Sophia, redo att konversera på italienska.
Jag tycker att min relation till det italienska språket har blivit avsevärt
mycket bättre de sista två åren. Det är som om ordförrådet växer utan
ansträngning och grammatiken den verkar fungera helt okej. Nästan. Jag har
aldrig lagt ner något arbete på att lära mig italienska, ”alla” förstår
engelska. Till slut så har väl språket bara halkat in i min hjärna och det är
jag förstås tacksam för.
I går var vi
i Bellinzona hos Leo, Stephan och Julia. Först var vi med dem till mässan och
sedan övade vi programmet med fredagens julsånger. Vi har utökat med en sång på
surmiran som är en av de rätoromanska dialekter som talas i Graubünden. Leo
skall sjunga den, det är en sång som handlar om herdarna som vaktar sin hjord.
I lördags
var vi på födelsedagskalas hos Luca. Det var inte han som fyllde år utan vi
firade Francis 80-årsdag. The Guardian hade en rubrik ”For God´s sake Pope Francis,
don´t retire. The world needs you.” Anledningen till detta var väl att när
kardinalerna fyller 80 så får de inte längre vara med och välja ny påve. Vi får
hoppas att Francis orkar några år till.
Världen
behöver ekumenik nu, mer än någonsin. Jag kan inte påstå att jag känner mig
hemma i den katolska kyrkan med alla dess sakrament, ceremonier och påbud men
det är heller inget som stöter bort mig. Fortfarande står jag stadigt med ena
foten i Frälsningsarmén och den andra i den pingstkyrka som mormor tillhörde.
Och jag gläds åt vår ”brokiga” husförsamling där inget är ”fel”.
