Den gångna
veckan har jag varit riktigt flitig – en nödvändighet eftersom mitt uppdrag
visade sig vara mer tidskrävande än vanligt. Jag har varit tvungen att göra
betydligt mer omfattande faktakontroller än normalt för att anpassa texten till svenska
förhållanden. Men nu tar jag en paus och kombinerar uppdatering av bloggen och
min smörgåslunch.
Jag ställde
fram mina adventsstakar förra lördagen men nu i lördags kom jag plötsligt
ihåg att jag också hade en krans att hänga upp i ett fönster. Det är en rätt
banal sak, en mässingsring med sju stjärnor av plast med en lysdiod i varje
stjärna. Men stjärnorna lyser vackert. När jag köpte kransen så kom jag
plötsligt ihåg en gammal sång. Jag kommer ofta ihåg gamla sånger, sådant
som jag hörde när jag var med mormor i kapellet.
”Skall det
bli några stjärnor i kronan jag får, när jag avlagt min jordiska skrud? Skall
jag möta med fröjd på den himmelska höjd, några själar jag vunnit för Gud?”
Just då
tänkte jag mest på mitt minne av framförandet – en man, jag tror att han hette
Eskil sjöng verserna och Gitarrsystrarna sjöng kören flerstämmigt. Det gjorde
intryck på den då gissningsvis tioåriga Maria.
När jag tog
fram kransen nu, så talade den till mig igen – men nu med orden, innebörden i den
gamla sången. Jag minns inte hela texten men första versen och kören finns där
och fragment från de andra verserna.
O min tanke flyr hän till det härliga
land, upp till Jesus min broder och vän. Till min krona jag trår, men jag
frågar ibland, skall det bli några stjärnor i den?
Skall det bli några stjärnor i kronan
jag får, när jag avlagt min jordiska skrud? Skall jag möta med fröjd, på den
himmelska höjd, några själar jag vunnit för Gud?
I vår lilla
grupp, husförsamlingen har vi talat en hel del om att det nog är dags för oss
att inte bara sitta och ha det gott tillsammans, utan att vi behöver försöka nå
ut. Yves är den som mest brinner för detta och han har verkligen gjort oss
andra medvetna om att det är dags att ta ett steg till.
Sången
skrevs under väckelsetider med möten i missionshus, kapell och på kårer.
Väckelsemöten med ”eftermöten” då syndare skulle bli frälsta och börja ett nytt
liv utan brännvin och snus. Det fungerar inte på samma sätt längre, det tror
jag vi kan vara eniga om. Jag tror att den som får växa in tron och som kan få
vägledning, den personen gör ett noga övervägt och förhoppningsvis livslångt val.
Igår när vi var samlade hos Jen och
Nigel så talade vi om hur man kan vinna människor för Gud. Vi är helt eniga om
att man först och främst måste visa i vardagslivet att man är en kristen. En
god dos frimodighet skadar inte, men det viktigaste är att vara ledd av Anden.
Vi vet inte
hur fortsättningen för vår grupp kommer att se ut – kan vi få använda kyrkan i
Lugano och ha samlingar som då inte får vara en traditionell gudstjänst utan
kanske samtalskvällar, lovsång eller bibelstudier. Vi vet att det finns
intresse för vår medverkan från församlingsmedlemmarna. Kyrkan är liten, byggnaden oansenlig och ligger
inklämd mellan kommersiella fastigheter. Det finns sittplats för 50, kanske 60 personer.
Församlingen är liten och medelåldern ganska hög. Prästen, en ung man placerad
i Bolzano är en god ekumen, men hans biskop – som har ett väldigt stort område
att styra över - är mer av den gamla sorten. Församlingen är luthersk-reformert
vilket i grunden är en märklig kombination, men att den överhuvudtaget finns,
tycker jag borde vara en grund för mer ekumenik. I vår grupp har vi fem katoliker.
Vi är inte ute och ”fiskar i andras sumpar” utan de är våra vänner och det har
bara blivit så att de upplever att det finns en annan vinkling på den kristna
tron än det regelverk som de växt upp med. Jag hoppas att vi kan få lov att
använda kyrkan för samlingar, vi har ju märkt att det alltid kommer några ”nya”
när vi är där och sjunger och i längden blir det nog ohållbart att kyrkan bara
skall användas ett par timmar var tredje söndag.
Men vi får
ta det försiktigt – vi minns hur det gick med den ekumeniska engelskspråkiga
församlingen i Lugano. När den engelske pensionerade metodistpastorn flyttade
så spårade det ur rejält, en liten grupp, intresserad av att hålla extrema karismatiska
gudstjänster tog över och gruppen blev mindre och mindre och så vitt vi vet
existerar den inte längre.
Och nu till
något helt annat: Jag gläder mig åt att Van der Bellen segrade i valet till
president i Österrike och att Norbert Hofer hade den goda smaken att redan på
ett tidigt stadium inse och förklara att han var besegrad. Är det möjligtvis och förhoppningsvis så att
det finns en ”Trumpeffekt” – man förstår att man inte kan släppa loss
extremisterna utan att det blir konsekvenser? Visar sig Trump vara den
nyckfulle despoten som han redan nu, långt innan han är president, har gett så
många prov på, så kanske det i bästa fall har effekt även på de val som kommer
att ske i Europa framöver. Man kan alltid hoppas.
Effekten av folkomröstningen
i Italien däremot, den är svår att förutse. De nyhetssajter på nätet som jag
läste nu på morgonen har alla olika uppfattningar. Det behövs mer fakta och de
får vi nog inte förrän det börjar bli
dags för nyval i Italien.
Och nu är
det slut på min ”lunchrast”. In i grottekvarnen igen.
