Bara några rader...

Håkan har synpunkter på att jag nämner två damers ålder här. Damerna bryr sig inte. En heldag på rea i Milano, med tågresa dit i arla morgonstund och hemkomst vid halv elvatiden på kvällen, det är en prestation, t o m en idrottsprestation. Jag är ett tillförlitligt vittne, jag har varit med ett par gånger.

Ålder, vad är det mer än ett par siffror? Jag fyllde 45 för ett par månader sedan, några av mina allra bästa vänner är i sjuttioårsåldern och jag tror inte att någon av oss reflekterar över åldersskillnaden – om nu inte någon känner sig manad att förklara något som hände innan jag ens var påtänkt. Å andra sidan intar jag ibland rollen som ”kloka gumman” i samtal med någon av mina yngsta vänner när något behöver förklaras eller belysas.

Vad är det för skillnad mellan 2017 och 2018? Ingen, enligt min mening. Ja, sjuan blir en åtta förstås. Nyårslöfte? Nej.

Mormor hade ett stående nyårslöfte, att inte avge något sådant.

Det har varit full rulle i affären fredag-lördag. Jag är ganska mör/tung/öm i fötterna. Idag har det regnat, men nu har vi tre dagar med sol framför oss. Jag hoppas att det blir stjärnklart i morgon kväll, det bränns av fyrverkerier överallt och vi sitter högt uppe i Orselina på första parkett och beskådar härligheten alldeles gratis.

Tre dagar kvar av 2017.

Vi, d v s Elvy och jag, känner oss rätt tacksamma över att vi inte befinner oss i Hälsingland just nu. Det verkar vara kaos, först massor av snö, sedan smältvatten på vägarna och minusgrader med blixthalka i kväll. Maj hade lyckats ta sig hem från Hudiksvall igår, men det tog dubbelt så lång tid som normalt. Benny skall stanna i Sundsvall tills de kör ut honom. Det är visserligen nollgradigt här, men ingen snö och även om det blir en och annan minusgrad i natt, så blir det inte halt.

Jag jobbade i onsdags och nu har jag lovat att komma i morgon och på lördag, Ianella vill ha lite ledigt. Nyårsafton firar vi med knytkalas uppe i Orselina. Där har man den allra bästa utsikten över alla fyrverkerier som skjuts upp, både på den här sidan och på andra sidan sjön.

Idag tog vi en lång långpromenad, nödvändigt efter julhelgens kulinariska utsvävningar. Regula och Annemarie kommer hem på onsdag och Elvy tänker stanna här så länge att hon och Regula kan ta en dagstur med tåg ner till  Milano och ägna sig åt shopping. Deras reor börjar 5 januari och håller på minst en månad. Jag avstår gärna från en sådan utflykt, har inte samma energi och uthållighet som Regula (69) och Elvy (73). Dessutom har jag allt jag behöver. Och en hel del till.

Mycket mat den här julen.

Några rader hinner jag väl med att skriva, vi har haft ett fullspäckat program de senaste dagarna.

Lördag kväll var det fullt hus här med gäster som åt svenskt minismörgåsbord och mycket Jansson. Julaftonen var vi först i Bellinzona hos Julia, Leo och Stephan och fick äta ”fastebrödet”. Deras farmor som bodde uppe i Graubünden bakade sådant, i det hemmet fastade man på julaftonen. Sen kom en grupp barn från deras kyrka och sjöng julsånger för oss. Jättesöta ungar som sjöng mycket bättre än man skulle kunna tro med tanke på deras ålder, 4 – 8 år.

Kvällen tillbringade Elvy, Marlene, Luca, Rickard och jag hemma hos David och Pierre. Pierre hade utlovat en kulinarisk överraskning. Han hade gjort en helt vegetarisk julmåltid. Fråga mig inte om hela menyn, det jag minns just nu, det var sprouts uppträdda på pinne som grillades och en gryta med kålrot - som ju ibland kallas rutabaga och ibland swede på engelska. Och så var det nässelbröd, bakat i gjutjärnsgryta. Kvällen avslutades med att vi som vanligt såg på midnattsmässan från Peterskyrkan och spanade efter Marlenes mamma och den här julaftonen även efter Lucas föräldrar. De satt på vip-plats och återkom i bild flera gånger.

Juldagens eftermiddag var det stor amerikansk julmiddag hemma hos Jen och Nigel och deras främmande från USA, vi var fjorton till bordet. En stund senare var det tårta och kaffe och lite senare på kvällen ett rent barbariskt bord med hur mycket julgodis som helst. Jag har knappast hämtat mig ännu.

Jen och Nigel har kontakt med mamman och barnen som bodde i mitt hus en tid i somras. De har fått lite olika besked om vad som hänt hennes man och hans bror som stridit med IS, det senaste är att mannen är död, men inget besked om brodern, även om han troligtvis också är död. Så länge de inte har fått detta bekräftat, så känner hon sig inte helt säker. Brodern hade ju talat om att han hade fått i uppdrag att döda den otrogna hyndan och hennes barn.

Idag har vi varit hos Rickard och vad har vi gjort där - jo ätit. Han hade utlovat en mager fiskmiddag, det blev fiskgryta med skaldjur och grönsaker och alldeles nybakat bröd. Rickard är en man med  många talanger, förutom att han är brännskadespecialist så är han snickare, murare, målare och rätt duktig bilmekaniker. Och kock.

Dwight och Lotta firar jul hos Lisa och Robbie i London där de nu slagit sig ner efter en snabb kovändning; försäljning av huset som de köpte och knappt hann flytta in i. De kom på för sent att de skulle känna sig isolerade(?) ute på landet, några mil från London. De bodde hemma hos Peter i Kensington ett tag medan de letade ny bostad i London. Nu har de flyttat in i en tillbyggd och nybyggd penthousevåning i utkanten av Hampstead. De skall ha en fantastisk utsikt över London därifrån.

Elvy har haft kontakt med några av sina vänner, i Hälsingland är det ishalka och snöstorm. Maj är hos sin syster i Hudiksvall och hade tänkt köra hemåt nu på kvällen, de planerna har hon fått skrinlägga och Benny som är hos sin son i Sundsvall, han ringde och var bekymrad för att han inte vågade köra hemåt, han hade ju lovat Elvy att sköta snöröjningen. ” Blir det alltför eländigt, så har ju Sven-Erik en snöplog” sade Elvy. Då påminde Benny henne om att Sven-Erik och Marita faktiskt var på Gran Canaria. Jag tror inte att han behöver vara bekymrad, det är uppfartsvägen som kan vålla lite problem, men han får väl pulsa i snön och ta fram snöslungan ur garaget. Jag tror att det är betydligt värre i Norge, där är flera fjällövergångar stängda och över andra är det kolonnekjöring.

Jag förstår att Elvy tycker det har varit intressant med julfirande här, men igår beklagade hon sig över att hon inte kunde se Fanny och Alexander, som gick på svensk tv. Hon har förstås hört talas om filmen, men aldrig haft tillfälle att se den. Det var hela historien, fem timmar. Jag såg den någon gång när jag bodde i Sverige, men SÅ lång var den inte då. Den kanske finns på dvd? En helkväll med Bergman i Uppsalamiljö, popcorn och cola...

Jag skall jobba i butiken i morgon, men sedan vet jag inte hur det blir resten av veckan. Julhandeln är en sak, då handlar man till familjen, till nyår köper man små presenter till kolleger, grannar o s v. Det brukar vara rätt bra tryck i butiken då också. Sophia har ett stort urval av små presenter som kommer fram i butiken morgon. Vi får se hur det blir.

Dat har regnat av och till de senaste dagarna, i morgon skall det komma riktigt mycket regn. Sen ser det ut att bli rätt skapligt, för årstiden skapligt väder med eftermiddagstemperatur på 6-8 plusgrader och mest uppehåll.

Julstök.

Pepparkaksdoften är intensiv, Elvy passar de sista plåtarna medan jag skriver här. Vi har ett hundratal hälsingebockar i tre storlekar. Ja, det är förenklade, stiliserade hälsingebockar men det är ändå ett väldigt  pyssel. Det är nog mest för vår egen skull som vi håller på och kämpar med att göra dem.  

Det är full rulle i butiken, jag hjälper till med lite av varje, Regula sköter avdelningen för kläder och hon är helt makalöst bra på att välja ut passande outfits till kunderna och dom köper... Där ser man vad personlig service betyder. Jag kan inte fatta att man kan köpa kläder på internet utan att ha provat!

I måndags var det lite trögt med inslagning för Elvy, men tisdag lossade det rejält. Hon gör sådana fina paket, kunderna får betala vad de anser att det är värt och nu finns det faktiskt en riktigt rejäl slant till julfesten för de handikappade barnen. Det är nog smart att lämna priset öppet, folk vill ju inte framstå som snåla i juletid. Det har kommit många 10-francssedlar i hennes burk.

Vi får ta kvällarna till hjälp, igår städade vi och gjorde julfint och i morgon måste vi förbereda för lördagens ”svenska” fest. Jansson är huvudnumret, denna enkla rätt med potatis, lök, ansjovis och grädde. Alla gillar den. Dessutom blir det riktiga köttbullar, rödbetssallad, frankfurter-bläckfiskar, ost och bröd. Till det serveras öl. För den som inte vet vad Jansson är, så heter den egentligen Janssons frestelse och det finns lite olika historier om dess ursprung, men receptet skall  vara minst hundra år gammalt. Frankfurterbläckfiskarna får ersätta svensk prinskorv, man delar en frankfurter i tre delar och snittar ett kryss i ena ändan på korvbitarna. När man sedan steker dem så sprätter bitarna isär och har man livlig fantasi så kan man kanske tycka att de ser ut som små bläckfiskar.

Vi jobbar till klockan fyra på lördag, gästerna  kommer klockan sju, men vi  skall  nog hinna med att få iordning vårt svenska  miniatyr-julbord. Och nu återgår jag till köket.

I morgon börjar juljobbet!

Idag har vi varit i Lugano och det blev en riktigt trevlig och stämningsfull sångandakt. Det var fullsatt  (knôkfullt) i den lilla kyrksalen, några nya enligt Dianas pappa, som håller reda på sådant. Vi hade nästan samma program som förra året med sånger på italienska, tyska, franska, svenska, norska, surmiran, gaeliska och shona. När det var sånger på språk som våra åhörare inte förstod, så gav Marlene en kort sammanfattning av innehållet och sen kunde vi, som t ex i Pröysens julekveldsvise hoppa över ett par verser. Det var Rickard som sjöng den till Pierres gitarrackompanjemang. Vi fick bjuda på tre extranummer, det blev När juldagsmorgon glimmar, en sång om julstjärnan på gaeliska och Glory in the highest. För att sedan kunna sätta punkt, så avslutade vi med att alla i kyrkan sjöng Stilla natt tillsammans, men på var sitt språk. Det var mäktigt men lite lurigt att spela till, det blir lite varierande frasering.

Nu blir det ingen gudstjänst där förrän på nyårsdagen. Församlingens präst bor i Bolzano och där skall de ha gudstjänst på juldagen. Det lär vara 350 km Lugano-Bolzano och lägg därtill all jultrafik Det är nog klokast att han håller sig hemma.

Vi har diskuterat hur vi skall göra med pepparkaksbaket, vi har två paket färdig deg. Det blir nog mest bockar av degen, men tröttnar vi på att kavla så kanske det blir ett litet pepparkakshus också.

Nu laddar vi för morgondagen. Jag skall infinna mig i butiken klockan tio, Elvy kommer vid ettiden. Som vanligt så går jag i mina platta bekväma skor, resten av ”personalen” går i pumps med skyhöga klackar hela dagen – och överlever. Det skulle jag aldrig göra. Finns det något som betyder mycket för mitt välbefinnande, så är det att ha bekväma skor.

En bekväm säng är inte så dumt det heller. Det är sängdags nu.

Vädret börjar rätta till sig här, men inte norr om alperna.

Det blev ett riktigt mysigt lussekaffe i onsdags och Elvy hade med sig en DVD med filmer om lusse/luciafirande från 1800-talet och fram till vår tid. Nu tycker samtliga (utom jag) att det skall vara obligatoriskt för alla med lucialinne och annan traditionell utstyrsel till nästa år. Hoppas att dom glömmer bort det tills dess. Lussekatterna och pepparkakorna tog slut. Nu skall vi baka hälsingebockar till jul, jag köpte med mig färdig pepparkaksdeg och det gjorde Elvy också. Det lär bli en hel del hälsingebockar.

Sophia hörde av sig och frågade om jag kunde jobba i butiken nästa vecka. Regula är redan i full gång och Elvy har erbjudit sig att stå där och göra snygga paket på eftermiddagarna. Hon har gått kurs i paketinslagning i Toronto. Det var tydligen vanligt att damer med de färdigheterna stod i lite elegantare butiker och mot en avgift gjorde fina julklappspaket. Pengarna gick sedan till olika välgörande ändamål. Sophia tände på idén och hon kände till någon grupp med frivilliga som ordnar med julfest för handikappade barn på trettondagen så inkomsterna kommer att gå dit.

Jag har bara ett bekymmer, vi måste få tid att laga mat till lördagens julfest här hos mig. Huvudattraktionen blir som vanligt Janssons frestelse, men vi vill ha lite annan  svensk julmat också.

Julaftonen tillbringar vi traditionsenligt hos David och Pierre. Det blir nog Marlene, Luca, Rickard, Elvy och jag. Då sitter vi där, mätta och dästa och ser på midnattsmässan från Rom och kollar in när  vi ser Marlenes mamma som alltid sitter på vip-plats och i år är även Lucas föräldrar med där. Marlene och Luca är kusiner och de har släktingar som har viktiga positioner i Vatikanen. Därav placeringen.

Jen och Nigel får släktbesök från USA, de skall landa ungefär vid den här tiden och Jen och Nigel har rest upp för att ta emot dem. Det råder en viss osäkerhet trots allt om den annars så punktliga järnvägstrafiken fungerar, så de har väl en plan B om något oförutsett skulle inträffa. På juldagen blir det stor amerikansk julmiddag hos dem, för oss som inte har rest bort eller har andra förpliktelser. Men det är några dagar till dess och det är väl bäst att vi äter en hälsosam lågkalorikost den kommande veckan.

På söndag är det vår tur att ha sångandakten i Lugano. Vi skall öva här i morgon, repertoaren finns men den har vilat ett år och behöver nog fräschas upp.

Nu skall vi göra iordning lite lunch och sedan skall vi gå ner till centrum och kolla julhandeln. GÅ alltså, att hitta en parkeringsplats det är omöjligt. Folk ställer sina bilar på de mest omöjliga ställen och alla respekterar inte att det finns en bilfri del av den gamla stadskärnan.  Så vi går.

Inte mer busväder nu, tack!

Elvy kom hit igår, ordentligt försenad och trött. Först var det en mindre försening från Arlanda och sedan var flera tåg från Zürich inställda på grund av snökaoset. Men hon var uppe halv nio idag och efter ett par muggar kaffe så var vi igång med lussekattsbaket. Vi har ”riktiga” lussekatter till kaffet ikväll och en annan dag skall vi göra saffranssnäckor med rött och grönt zitronat i fyllningen, dem skall vi ha till jul. När jag ändå var i Lugano i lördags gjorde jag en avstickare till Ikea i Grancia och köpte pepparkakor och några flaskor glögg, som passande nog heter Vintersaga, så det blir nog ett bra lussefirande ikväll. Jag har luciasånger på CD som får står för stämningen.

Ovädret var ingen vintersaga. Det smetiga snöslasket vägrar ge med sig och i natt var det flera minusgrader och sedan blev det ett par plusgrader men nu har det fryst på igen. Min bil står i en carport men på förmiddagen såg den ut som om den var glaserad.  Det gick inte att få upp dörren till förarplatsen, jag fick hämta en hårtork för att tina upp dörren och sedan satte jag in en gammal kupévärmare som fick stå ett par timmar innan jag lyckades fösa bort isen på bilen så jag kunde köra iväg och handla. Jo, jag vet att ni som bor i Sverige fixar ni sådant här utan problem, men här är vi inte förberedda och inte utrustade. Elvy ville hjälpa till, men jag sade att jag fixar det här själv. Vilket jag gjorde, men det tog tid.

Prognoserna för vädret fram till jul talar om ett mer normalt ”vinterväder”, någon minusgrad nattetid om det är klart väder och 5-8 plusgrader på eftermiddagen. Tack för det!

Nu är det vinter här, blötvinter.

Trevlig och tydligen också lönsam julmarknad i ”vår” kyrka i Lugano i lördags. Det var mycket folk och enligt Diana så kom det människor som hon aldrig sett i kyrkan tidigare. De hade gjort handaffischer med info om kommande aktiviteter och nu får vi se om det kommer några nya nästa söndag, då är det vår tur att ha sångandakten.  Pengarna som kom in skall användas till belysning i kyrksalen. Det är tämligen månljust där nu.

Igår var vi hos Jen och Nigel, först hade vi vårt ”holiness meeting” och sedan gemensam middag. Det var riktigt busväder ute, så vi satt kvar och pratade länge och hade det riktigt trevligt tillsammans.  Busvädret bestod i kraftigt snöblandat regn. Längre upp i bergen så snöade det. När David och Pierre skulle hem, så hade de problem att ta sig upp i de branta backarna mot Orselina. Nu på morgonen var det vitt överallt, men det var ingen vacker vintersnö utan en vit kladdig massa. Nu regnar det, är +5 och det är bara att hoppas att kladdet försvinner.

Vi var ovanligt många igår, nitton stycken. Våra nya vänner, Fiona och John är verkligen ett fint tillskott till vår grupp. De kommer från Irland, men har bott i Bern sedan 2013. Fionas morföräldrar kommer från Rom, men de flyttade till Irland när morfadern fick något uppdrag inom KK. De levde i storfamilj när Fiona växte upp och det betyder att hon talar italienska. John kommer från en anglikansk familj som bodde på Nordirland. Han började arbeta inom transportbranschen och hamnade i Dublin. Han har haft ett jobb med internationella transporter i Bern och nu skall han jobba här, med trafiken till och från Italien vid Chiasso. Fiona är sjuksköterska och börjar jobba på ett privat sjukhus efter nyår.

Det värsta snöfallet igår kom nog längre upp i norr, flygplatsen i Zürich var tidvis stängd och de klarade inte att hålla vägen förbi Liechtenstein öppen. Dagens prognos talade om kraftigt snöfall i Ticino, men här nere vid sjön regnar det rejält just nu. Tisdag skall det komma ännu mera snö. Då får vi se hur det går när Elvy skall ta sig hit i morgon. Det har utfärdats varning om snökanon över Uppland, jag hoppas att den håller sig ute vid kusten. Tar Elvy sig bara till Zürich så brukar SBB klara av att hålla järnvägsspåren snöfria.  

Vi blir faktiskt fler och fler, fullt hus snart!

Fortfarande riktigt fint väder, minst +10 på eftermiddagen och solen skiner. Nästa vecka skall det bli kallare, varning för att kvicksilvret kryper ner under nollan på natten. Men vem har en termometer med kvicksilverpelare nu för tiden?

Det måste vara extremt pinsamt för Svenska Akademien med avslöjandet om ”kulturprofilen” så här strax innan Nobeldagen. Jo, det skrivs en del om det i tidningarna här också. Jag läste nyss ett inlägg i AB där man föreslog att man skulle avskaffa kungahuset och samtidigt även akademien i dess nuvarande form. Akademien har valspråket Snille och smak, det verkar vara överspelat för länge sedan.

Kungahuset skall vi bara inte tala om, jag såg att Madeleine bevistade barndopet förra veckan iförd blekrosa persianpäls och matchande klänning under. Priset för utstyrseln lär ha varit astronomiskt. Stackars Sofia fick kritik för att hon hade folkdräkt, hemsydd av släktingar i Älvdalen på 50-talet. Enligt en surkärring i någon av kvällstidningarna så var passformen inte perfekt och dessutom bröt hon mot kungahusets traditioner. Jag har den uppfattningen att folkdräkt alltid är rätt, men att det finns lokala traditioner som gör att man får justera detaljer för särskilda tillfällen, t ex byta ut sjalen och förklädet mot svarta d:o till begravning. Jag skulle faktiskt vilja ha en folkdräkt. Det finns fina folkdräkter i Hälsingland, men jag har fastnat för sorundadräkten. Den är baserad på en bevarad dräktkultur från 1700-talet och är en raffinerad mix av röda toner.

Skall jag kommentera Trumps senaste utspel, erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad? Det lär inte ha bidragit till freden i området. Fundamentalisterna applåderar förstås, ett okritiskt förhållandesätt till staten Israel är väl närmast obligatoriskt i de kretsarna. Dessutom börjar man tala om att det är inledningen till uppfyllandet av någon profetia. Men såvitt jag kan förstå, så har man tagit fram det argumentet vid alla stora politiska händelser som berört staten Israel. Nej, jag föraktar inte Bibelns profetior Men dem som använder dem i politisk argumentation har jag inte så mycket till övers för!

Skall vi ta något positivt till slut? Under tiden som jag varit i Sverige har husförsamlingen fått två nya medlemmar. Det är ett ungt irländskt par, grannar till Luca. Hon kommer från en katolsk familj, han från en anglikansk. De har nyss flyttat hit från Bern och brukade gå till en internationell engelsktalande kyrka i Bern, men den upphörde med verksamheten i våras. Sedan har de varit i en vineyardförsamling, men kände sig inte hemma där. Jag träffade dem en stund i går kväll och jag tror att de kommer att bli ett värdefullt tillskott  till  vår gemenskap.

På lördag har de julmässa i kyrkan i Lugano, Jen håller på och bakar amerikanska julkakor och Regula och Annemarie gör julgodis. Jag orkar inte bidra med något, får väl åka dit och köpa istället. Söndagen har vi helt för oss själva, vi skall samlas hos Jen och Nigel. Det skall bli skönt att få sitta ner och dela gemenskapen med mina vänner, gamla och nya.

Nu är jag hemma igen!

Solen skiner och det är +12 på nordsidan av huset. Om en liten stund skall jag sätta mig med en mugg kaffe ute på balkongen och bara njuta. Även här märks det att det är den mörka årstiden, solen står inte så särskilt högt över bergen på andra sidan sjön. Men den värmer, åtminstone här på sydsluttningen.

Och om någon undrar, så gick resan hit helt enligt planerna. Rickard mötte mig på stationen i Locarno och körde mig hem, Regula hade handlat lite mat åt mig och Nigel hade tvättat min bil och laddat batteriet. Jag har snälla vänner!

I eftermiddag skall jag först ta hand om alla valnötter som ligger och torkar och sedan får jag nog städa. Eller också städar jag i morgon förmiddag. Det ser ut att bli lika fint väder i morgon. Man får ta vara på de fina dagarna, tids nog kommer vår så kallade vinter här också. 

Jag skall nog vara nöjd!

Jag fick ett SMS från Cilla idag. ”Nu har du fått ett anfall av förändringsbacillen igen.”

Förändringsbacillen är något som drabbar oss alla ibland. Det kan handla om stora saker, byta yrke, bostadsort eller små saker som att byta hårfärg. När jag drabbas av den, så vill jag märkligt nog göra något annat än det trevliga och fria jobb jag har, men man kan bli trött på att allting går som på räls också. Det blir inga utmaningar på det viset. Jo, det händer att jag vill flytta också, Jag råkar ha flera ställen att bo på, huset i Ascona, hytta på Geilo, lägenheten här i Uppsala och min nya lilla undantagsstuga där uppe i Hälsingland. Nåja, lägenheten här den tillhör ju Elvy och jag ockuperar bara det rum som en gång varit jungfrukammare, men eftersom jag inte är husjungfru så kan jag röra mig fritt i hela den rymliga våningen. Så varför är jag missnöjd?

Drömmer jag om något helt annat? Ett jobb med fasta tider mellan åtta och halv fem? Nej knappast. Men att ha trevliga kolleger, det är en bonus. Hemma i Ascona, där jag sitter ensam och jobbar, har jag en grupp mycket goda vänner, men jag bollar ju inte knepigheter i mitt jobb med dem. Jag hör ibland någon av dem säja ”om jag fått leva om mitt liv...” men så brukar jag inte tänka.

De alternativ som funnits har antingen varit sådant som jag inte själv  har kunnat styra över eller också helt medvetna val. Men ibland så funderar jag över mitt val av ekonomistudier. Företagsekonomin födde ett intresse för nationalekonomi som i sin tur gjorde mig nyfiken på det större perspektivet i internationell ekonomi, statskunskap och politisk historia. Sedan kom jag på att det var roligt att uttrycka mig i skrift och så hamnade jag där jag är idag, som översättare, redigerare och med den ”fina” titeln förlagsredaktör. Söker jag på förlagsredaktör, så stämmer inte mina arbetsuppgifter helt med vad en sådan gör. Men något skall dom väl kalla mig för.

Nu är min månad på förlaget över för den här gången. Nästa gång blir det antingen före eller efter påsk, alltså mars eller april. I morgon skall jag ta det lugnt, ta en tur till bokhandeln och mataffären på förmiddagen och städa lite på eftermiddagen. Söndag kommer Anki och Peter hit, vi skall gå till kyrkan och så skall vi laga mat tillsammans i det nya köket. De funderar på att byta ut sitt kök, det är från 70-talet och ganska opraktiskt. Då kan det nog  vara bra att se hur det blivit här.

Måndag morgon blir det buss till Arlanda, sedan flyg till Zürich och tåg till  Locarno, Rickard har lovat att hämta mig  på stationen. Sedan är jag hemma! 

There is no place like home.

Jag gnällde över vädret igår. Det har inte varit så jobbigt tidigare år, när jag varit på förlaget på hösten. Men då har jag varit här i oktober, det är faktiskt stor skillnad. Jag umgås ständigt med vaga funderingar på om jag skall flytta tillbaka till Sverige, men just nu så känns det definitivt inte aktuellt. Jag släpper det nu - åtminstone för en tid.

Det finns annat i Sverige som kan ge mig argument för en flytt, tryggt, välordnat och LAGOM. Det är ganska tryggt och välordnat i Ascona, men där ställer vädret till det när det regnar och det verkar som om det regnar mer och mer och blir allt våldsammare skurar. Det rasar från bergssidorna, allt från stora berg- och stenras till vägar som rasar eller blockeras och förtretliga små jordras som saboterar mödosamt anlagda trädgårdar på sluttningar.

Klimatförändringarna märks söder om alperna. Det går inte att resonera bort. Men vintrarna är milda och våren kommer tidigt. Snön finns uppe i bergen, det räcker så.

En av mina kolleger hade läst om Ascona på Wikipedia och visade mig. Jag läste den kortfattade ortsbeskrivningen och kände knappt igen mig. Den var väl inte felaktig, men gav en väldigt konstig bild av staden. Det kan inte vara enkelt att beskriva en plats på några rader. Kanske bättre att låta bli och bara leverera fakta? Det är vackert i Ascona, men tyvärr finns det ett par nya komplex på bergssluttningen som inte direkt pryder sin plats. Ett av dem har haft stora problem med att få köpare till lägenheterna och några av dem hyrs ut för kortare perioder. Invid ”slätten”, sedimentområdet vid Maggias utlopp har man byggt riktiga bunkrar. Man kan skratta åt engelsmännens förkärlek för att skydda stadsmiljöer och att många hus blir ”listed” – alltså K-märkta och synnerligen opraktiska att bo i, men nog  skulle jag vilja ha lite mer av den bevarandefilosofin i Ascona. Men nu är det redan förstört i delar av stan. Den bilfria gamla stadskärnan vågar man sig nog inte på att fördärva mera i alla fall.

Varför skriver jag detta? Kan det vara för att jag faktiskt längtar hem? Jo, så är det nog. På måndag, vid femtiden är jag hemma, om allt fungerar som tänkt. 

Mycket att tänka på just nu.

Alltid något att vara tacksam för, idag fungerade det nästan ok med tåget. Igår och i förrgår var det inte godkänt. Men nu är det bara två dagar kvar. Måndag förmiddag reser jag hemåt, söderut och bort från det trista vädret som gör att allt känns extra jobbigt. Elvy menade att jag borde köpa en burk vitaminpiller, men jag tror inte att det är sådant som fattas mig. Det är ljus, sol och +10 som behövs. Jag menar att det är bättre för humöret med -10 och blå himmel  en stund mitt på dagen än temperatur runt  nollan, gråväder och snål vind.

Benny har åtagit sig att sköta snöröjningen för Elvy och nu får han tillfälle att lära sig rutinerna och att sköta snöslungan. Där uppe har det snöat rejält idag men inte blåst nämnvärt, så hittills har det inte blivit snödrivor, vilket kan ställa till det rejält på infartsvägen. Men det kommer nog.

Elvy kommer till Ascona först den 12 december, det finns saker som hon lovat att hjälpa till med i kyrkan nästa vecka. Jag har inbjudit till luciakaffe onsdag kväll.

Elvy, vi skall baka lussekatter på onsdag, förbered dig på det! Dessutom tänker jag köpa med mig färdig pepparkaksdeg som vi skall baka ut i form av hälsingebockar! Lucianattlinne är inte nödvändigt, men jag har en fusk-luciakrona som får bli bordsdekoration. Så var det med det! 

Det är ingen hemlighet att jag älskar gamla läsarsånger. Cilla skickade mig en länk från Regal Zonophone, ett fantastiskt ljudarkiv över frälsningsarmémusik. De äldsta inspelningarna är från 1920-talet. Den som hon skickade länken på  till mig är betydligt nyare, från 1977. Jag känner inte till dem som sjunger, men urvalet av sånger är riktigt bra, med sångerna Med fribiljett jag reser, Du har hört om lille Mose och Uti himmelen en gång som mina favoriter. Sen sjunger de en sång som jag inte hört på många, många år, Hur underlig är du i allt vad du gör, men den sjungs inte alls i samma tempo som jag minns att Gitarrsystrarna i kapellet framförde den i. Hela skivan är värd att lyssna till.

http://www.regalzonophone.com/Player%20European%20-%20FALK7712%20-%20All%20min%20frojd%20Jag%20har%20i%20Jesus.htm

Rickard har just ringt, en av hans f d kolleger i Bergen har frågat honom om hytta på Kikut är till salu. De har en alldeles för liten lägenhet i Highland Lodge och har bestämt sig för att skaffa hytte. Är det den spark i baken som jag behöver för att våga göra mig av med hytta? Det var ju pappas projekt, det som skulle bli hans sommar- och vinterbostad, sen skulle han skaffa sig en liten lägenhet i Södertälje och vara där de delar av året som inte bjöd på så mycket friluftsliv på fjället. Men det är faktiskt drygt tjugo år sedan pappa dog och hytta kan inte stå som ett minnesmärke över honom i evighet, jag är där allt mer sällan. Ingen av oss har planer på att tillbringa julen där, så vi bestämde att de fick använda hytta över julferien och sedan kan jag diskutera en försäljning med dem. Rickard kan tänka sig att köpa deras lägenhet, för han är mer intresserad av att vara på Geilo under skidsäsongen, än vad jag är. Dags för ett par sömnlösa nätter???

22:00 Jag fick just ett SMS från Jenny där hon meddelar att länken inte fungerar om man läser bloggen på en smartphone. Sorry, det kan jag inte göra något åt!

Alldeles för sent...

Fredag kväll, After work med kollegerna och sedan gick några av oss och åt italienskt på en trevlig restaurang i Gamla Stan. Maten var helt ok, men av någon anledning så smakar italiensk  mat lite annorlunda hemma i Ascona. Man anstränger sig lite väl mycket och klämmer in flera tillbehör än vad jag är van vid.  Sent hemma och sov länge. Peter ringde vid ettiden och frågade om jag ville komma till dem, de skulle få besök  från Finland.

Det är så här, min farfar och Peters mormor hade en bror som var gift med en dam från Finland och när kriget där bröt ut, så reste han dit som frivillig och omkom i en olycka, alltså dog han inte på slagfältet. Hans fru stannade med deras två barn i Sverige tills i mitten av 50-talet, då flyttade hon tillbaka till Finland och gifte om sig. Ingen i släkten har haft kontakt med någon av dem, men nu hade ett barnbarn till den här stupade brodern letat efter släktingar i Sverige och lyckats lokalisera Peter. Jag har inte så många släktingar, varken på min mammas eller pappas sida, så naturligtvis ville jag träffa honom. Han heter Juhani och är i likhet med Peter läkare. Hans fru var också med, hon heter Hedvig och är jurist. De bor strax utanför Helsingfors och har fyra barn.

Både Juhani och Hedvig är aktiva inom den lutherska kyrkan så vi hade mycket att prata om.  Det var verkligen roligt att lära känna dem och vi får nog planera in ett besök i Finland vad det lider.

Det blev sent både fredag och lördag så jag tog det lugnt på söndag och gladdes åt att nu var det bara  en vecka kvar med pendlingsresor. Vi hade pratat lite löst om att jag skulle stanna några dagar nästa vecka, men jag bestämde mig för att nu  fick det vara nog. Idag var det synnerligen segt att komma hem till Uppsala. Just nu verkar det om om tåget kommer att gå i morgon  bitti, men det kan man inte vara säker på...

Jag reser hem nästa måndag. Elvy kommer veckan därpå och stannar över trettonhelgen. Nu har Benny och hans flyttlass kommit från Göteborg. Enligt Elvy så var Benny glad och nöjd med att ha fått sålt sin lägenhet i Göteborg till ett skapligt pris.  Benny är inkvarterad i undantagsstugan och hans bohag i en lagerlokal hos Sven-Erik. Benny har lovat att sköta snöröjningen och se till både boningshuset och uthuset för Elvy. Just nu är utbudet av hus rätt magert, men det kan ändra sig efter helgerna. En av mäklarna hade ett par hus på gång där säljaren troligen inte ville att de skulle komma ut på Hemnet.

Och nu är det hög tid för mig att krypa  ner i sängen.

Väder, snuskgubbar och TV.

Det har verkligen varit VÄDER de senaste dagarna, snö, snöglopp, blåst och halka. Jobbresorna til Stockholm har fungerat sådär, men jag var bara en av alla dem som kom sent eller gick tidigare för att ta sig hem. Men det är lustigt, allt som är något utöver det vanliga gör att vi blir ett kollektiv ”vi som är drabbade av vintervädret och den dåliga snöröjningen”. Jag har pratat med flera som jag aldrig bytt ett ord med tidigare, förutom en nick och ett hej på lunchen.

Sexuella trakasserier har annars varit ett dagligt samtalsämne. ”Profiler” inom olika områden har avslöjats som våldtäktsmän och snuskgubbar. Kommer vi att få slut på det här sjuka beteendet genom att grupper av kvinnor träder fram och berättar vad de varit utsatta för? Jag tror inte det. Tyvärr.

Det var nog allt för idag. Nu skall jag först se på  Mitt i Naturen, därefter på Toppmötet där Jan Eliasson intervjuar Gro  Harlem Brundtland och därefter är det ett smått kaotiskt debattprogram, Opinion Live.  Sen är det sängdags och så hoppas jag att det inte blir  någon dramatik med väder och kollektivtrafik i morgon.

Söndag kväll i ett gråkallt Uppsala.

Igår var jag på shoppingrond. Det fanns mycket snyggt till rimliga priser och jag köpte mer än jag hade planerat. Två tröjor, blus, klänning, jeans och ett par boots. Det kan jag använda nu på jobbet och sedan får det följa med hem till Ascona.

Jag har startat operation övertalning. Nu när Benny skall bo i undantagsstugan tills vidare och dessutom sköta snöröjningen, så kan Elvy med gott samvete komma ner till Ascona och tillbringa advent och julen där. December är faktiskt en festlig månad hos oss och som extra bonus är det bättre väder.

Idag har jag varit på högmässa i Uppsala domkyrka. Jag känner mig inte så hemma med liturgin och förkunnelsen känns lite försiktig, men det är något alldeles speciellt med det rymliga kyrkorummet och akustiken. Plus historiens vingslag.

När jag kom hem så fick jag ta hand om en lösspringande liten hund. Det var en dvärgschnauzer som tydligen hade varit på rymmen så länge att det var helt ok att bli omhändertagen. Det fanns ingen i närheten som letade eller ropade så han fick följa med upp och så ringde jag polisen och satte sedan upp två anslag inne i parken. ”Lösspringande hund omhändertagen” och så mitt telefonnummer. Efter en timma ringde en dam och frågade om det var en svart dvärgschnauzer med flätat grönt halsband. Hunden hette Bingo (!) och när jag ropade på honom så kom han som en blixt. Han fick prata med matte i telefonen, som han höll på att äta upp. Inget tvivel om att det var rätt ägare. Man kunde ju vara rädd för dognapping annars. Han hade smitit iväg i Observatorieparken, men sprungit iväg mot kyrkogården så hon hade varit där och letat och några tillkallade vänner hade utvidgat sökområdet och sett mina anslag. Det är rätt djärvt att gå med en liten hund utan koppel inne i stan. Hur lydig man än vill tro att den är, så finns det alltid något som kan distrahera.

Fille är en mycket lydig hund, men Maj vågar inte ha honom lös på skogspromenader. Det kan dyka upp varg lite här och var. Igår dödades en jakthund i trakten av Voxna. Sånt är trist men samtidigt så behöver vi ha en frisk vargstam och det betyder att det inte kan finnas alltför få vargar, då blir det inavel och inte bara risk för genetiska sjukdomar och missbildningar utan även för beteendestörningar som kan utsätta både människor och tamdjur för ökade risker. Men visst tänker man sig för när  man är ute på skogspromenad, med eller utan hund. Det finns gott om björnar också, men de bör ha gått i ide nu.

Så småningom fick jag lagat middag, måste ju testa det nya fina köket. Det blev entrecote – det finns grill invid spisplattorna och en fiffig fläkt som dyker upp underifrån. Till entrecoten gjorde jag grönsaksröra och till dessert blev det en skamligt stor portion jordgubbsglass.

I morgon är det en ny res- och arbetsvecka. Vädret ser ut att bli rätt skapligt, den här gången var det södra Sverige som fick besök av kung Bore.

Några rader innan jag lägger mig.

I tisdags var jag på bio och såg Snömannen, baserad på Jo Nesbøs bok med samma namn. Betyg? Jag vet inte riktigt, jag har ju läst boken och filmen var bitvis ganska rörig. Ett plus är att man inte fläskat på med alltför mycket våld – filmen handlar ju om en galen seriemördare. Å andra sidan var det ingen särskilt trovärdig psykologisk analys av honom heller. Men okej, den får godkänt, 3 av max 5 stjärnor. Det är alltid roligt att se kända miljöer i Norge skymta förbi. När jag kom hem satt det ett anslag i entrén, bredbandet var ur funktion, felsökning pågick.

Onsdag morgon var bredbandet stendött, jag tänkte att jag skriver lite i bloggen på lunchen, men det hann jag inte med. Vi hamnade i en diskussion om Zimbabwe och om den afrikanska kontinentens problem och möjligheter. Det känns bra att Mugabe inte får styra landet längre och att ”Gucci Grace” också verkar vara uträknad. Men problemen är inte över bara för att det blir ett maktskifte. Pierre tillbringade en stor del av sin uppväxttid i Zimbabwe så han har alltid hållit sig informerad om vad som händer.  Det skall bli intressant att få höra hans uppfattning om händelserna – det kommer nog att ske en del framöver. Han har alltid varit bekymrad över att det funnits förbindelser mellan Mugabe och FA i landet, flera makthavare har varit salvationister men Pierre har inte haft så mycket till övers för deras engagemang. Har det passat deras syften, så har de dykt upp i uniform.

Torsdag satt det ett anslag i entrén, bredbandet skulle tyvärr vara ur funktion tills på fredag. När jag kom hem idag, så var det igång igen. Tur att man har telefonen.

I morgon skall jag gå ut på stan på shoppingrond. Jag kan inte bara ströva omkring planlöst utan jag behöver ha något slags mål eller ärende. I morgon skall jag prova skor, eller rättare sagt boots och kanske köpa en tröja. Jag har en del vinterkläder här, men det kan vara roligt att ha något att byta med på jobbet. Det skall bli spännande att se vad jag kommer hem med.

Torparliv och stenkakor.

Helgen blev trevlig, trots att vädret inte var det bästa. Tidigt lördag morgon körde vi till Anki och Peters torp. Det var planerat för höstens stora lövkrattning, men vädret medgav bara att vi tog hand om det som låg framför huset. Det blev innejobb istället, Peter förvisades till vedboden och skjulet för att städa där, Anki och jag städade inomhus.

Det är primitivt på torpet, ett medvetet val. När pojkarna växte upp, så tyckte de kloka föräldrarna att de skulle lära sig att man faktiskt inte behöver ”all mod cons”. Vattnet hämtas i brunnen, men dricksvatten tar de för säkerhets skull med sig från stan. El får man numera i begränsad utsträckning via solceller, men det är inte alltid som det fungerar, vilket det förstås inte gjorde nu i helgen. Då blev det fotogenlampa, brasa och gasolkök. Det finns utedass, men av lite modernare slag och eftersom huset inte har något avlopp i köket så får man fortfarande hälla ut diskvatten m m i naturen, men det kommer förmodligen att bli slut på under 2018, då måste de installera en tank för spillvattnet.

På kvällen roade vi oss med att spela stenkakor på vevgrammofon. Det var häftigt. Peter hade varit på en bondauktion i augusti och ropat in en vevgrammofon och en rejäl hög med stenkakor för 250 kronor, helt ovetande om vilket skick det var i. Grammofonen fungerar perfekt och de flesta stenkakorna var i spelbart skick. Det var Ulla Billqvist, Bertil Boo, Evert Taube, Jussi Björling och så var det ett rikligt urval av andliga sånger, bl a Lapp-Lisa, J A Hultman och Göran Stenlund. Vi sjöng tillsammans med Hultman i Släpp nu lite solsken in och Lapp-Lisa i Guldgrävarsången och Göran Stenlund sjöng Jesus du är allt, ja allt för mig –jag sjöng den engelska texten. Sången kommer från Frälsningsarmén i England, så den kunde jag!

Ankis pappa var pastor och en gång så kom två äldre damer i församlingen riktigt rejält ihop sig om vem som var den bästa sångaren, Einar Ekberg eller Göran Stenlund. Han lät tanterna hålla på en stund och när han sedan fick tillfälle så sade han ” och vem håller damerna på, Elvis Presley eller Tommy Steele”. Dom fattade inget men andra närvarande fick sig ett gott skratt.

Peter insåg att det faktiskt var en riktigt skatt som han hade ropat in för 250 kronor och nu fick grammofon och skivor följa med hem till Stockholm.

Det var en avstressande helg  – jag tog bussen hem till dem fredag eftermiddag, det tog femton minuter, inget tåg till Uppsala alltså och nu på måndag morgon så kunde jag ta samma buss till förlaget. Jag vänjer mig vid att pendla efter ett par veckor, men jag skulle aldrig stå ut med att göra det varje dag. När jag sedan finns på plats, då tycker jag att allt är positivt, trevliga kolleger, intressanta diskussioner vid fikabordet och bra arbetsuppgifter. Men så är det resorna...

Elvy berättade att de hade varit på stugmöte söndag eftermiddag, där hade jag velat vara med, men alla stenkakorna vi spelade på lördagskvällen blev också ett stugmöte där i fotogenlampans sken.

Vad är det som gör de här gamla läsarsångerna och andliga sånger från förra seklet så populära? Pärleporten, Ovan där och Gyllne morgon, människor som inte går till kyrkan eller ens anser sig själva vara kristna, de sjunger med i dem och man märker att de engagerar sig i det de sjunger. Kommer någon av de nya sångerna att leva kvar på samma sätt? Nu är det så enkelt att ”producera” en sång, men nog tycker jag att de nya sångerna innehållsmässigt är rätt tunna och ofta svåra att sjunga.

Nu är det sängdags. I morgon skall jag vara med och träffa två herrar från ett amerikanskt förlag, specialiserat på läroböcker för elever 5-15 år med inlärningssvårigheter. Det skall bli intressant.

Gårdagens Uppdrag Granskning blev ett av dagens stora samtalsämnen.

Igår kväll såg jag och några kolleger tillsammans på Uppdrag Granskning om paradisläckan och EF-ägaren Bertil Hults företagskonstruktioner. Är det inte tid för en global upprensningsaktion och samtidigt en bojkott av de länder som hjälper till med detta slags avancerade skatteplanering? Hur i all världen kan Malta få hålla på som de gör – och gjort under många år – samtidigt som de är medlemmar i EU, det är en gåta. En av mina kolleger tyckte att man skulle binda fast Bertil Hult och låta honom sitta och lyssna till Cornelis Vreeswijks ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” i några dygn. Varför inte?

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Du behöver inga penningar när du vid porten står

Och du kan ingenting ta med dig dit du går

Du kanske är en rikeman

Som samlar I en penningpung

Fast den för ut är stinn och tung

Du gnider och går an

En kassakista är din gud

Men så en afton får du bud

Och alla dina slantar små

Vad hjälper dom dig då

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år

Och du kan ingenting ta med dig dit du går

När några av världens rikaste människor gör vad som helst för att slippa betala skatt, så handlar det om att de inte vill dela med sig. De ser inte barnen som svälter, de bryr sig inte om de slavliknande förhållanden som råder i fabrikerna som bidrar till att öka deras förmögenheter, de tycker att de fattigaste och hemlösa kan få skylla dig själva. Och så vidare. När Svenskt Näringslivs chef står där och frågar ”vad fan får jag för det” så är det inte ett väl fungerande välfärdssamhälle han vill se. Han vill här i detta livet ha fördelar och förmåner motsvarande de 80 miljoner han påstår sig betala i skatt. Men han får ingenting ta med sig dit han slutligen går.

Behöver kungafamiljen ta emot allmosor av Bertil Hult? Klarar de sig inte på egen hand med apanage och förmögenheter? Victoria ger ju sken av att vara en rejäl tjej. Men hon kanske inte förstår bättre än att ta emot ”gåvor” och sedan leverera en gentjänst. Lite kunglig glans över ett evenemang kan väl inte skada?  Hon är ju uppvuxen i en skyddad verkstad och har nog inte så goda kontakter med verkligheten som vi kan förledas att tro. Mamma och pappa har ju satt agendan. Hur mår Daniel? Har han blivit totalt hjärntvättad?

Kan det komma något gott av det här avslöjandena? Det är val nästa år och det skulle förvåna mig mycket om inte skatterna blir ett stort nummer i debatterna. Hur kommer lågskatteivrare som Kristersson och Lööf tackla det här – det är ju inte bara Bertil Hult som ägnat sig åt avancerad skatteplanering – läs: SKATTEFLYKT. Sverige behöver pengar till sjukvården, välfärden, skolan, försvaret, till vägar och till upprustning av det bedrövliga järnvägsnätet. Staten behöver ta ett rejält grepp om behoven. Alliansen kan inte fortsätta att låtsas som om upphandlingar och privatiseringar löser problemen.

Jag betalar skatt i Schweiz och får hålla mig med privat sjukförsäkring där, men jag betalar också en viss summa i skatt i Sverige varje år, utan att jag på något sätt kan belasta välfärdssystemen. Jag är svensk och tycker att jag skall vara solidarisk. Jo, det är gammaldags att resonera så men jag vill vara solidarisk även om de ca 26  000 kronor som jag levererar till Skatteverket är en ynkligt liten summa. Nu kom jag på att jag faktiskt har pengar på banken i Sverige också. Det är ett sparkonto med låg ränta men där får väl skatteverket in ytterligare en slant.

Som om inte detta skattesmitarelände är nog, så fortsätter avslöjandena om sexuella trakasserier att strömma in. Jag har tänkt att en del av de ”avslöjanden” som man kommit med, långt i efterhand kanske mest beror på en önskan om att få  bekräftelse,  men när 465 skådespelare gemensamt går ut och berättar om vad de blivit utsatta för, så måste man ta det på fullaste allvar.

https://www.svd.se/456-skadespelare-vi-har-fatt-nog-av-sexuellt-vald

En av mina kolleger hade en provanställning på en dagstidning. En chef (välkänt namn inom tidningsvärlden) genomförde en våldtäkt på henne inne i ett arkiv. Hon rusade iväg, först till en närbelägen polisstation och fick skjuts av polisen till en gynmottagning för provtagning. Två dagar senare avbröts hennes provanställning. Utredningen lades ner, chefen hävdade att hon hade lockat in honom i arkivet och själv tagit initiativet ”förmodligen för att på så sätt få yrkesmässiga fördelar.”

I morgon eftermiddag stannar jag i Stockholm och följer med Anki och Peter över helgen till deras fritidshus, där vi skall hjälpas åt att göra iordning för vintern. Fritidshuset är ett torp som ligger vid Mälaren, inte långt från Enköping. Jag tror att det finns mycket löv att kratta ihop där.

Nu är det dags för kvällens pirog och söta djurungar på tv. Sedan samtalar Jan Eliasson med Madeleine Albright. Det vill jag inte missa.

Tisdag kväll med tv och baguette.

Elvy har sagt att jag bör skämmas – kvinnlig matriark, det är tautologi. Jag vet, men ibland har jag lite för bråttom när jag skriver i bloggen.

Detta gräsliga slarvfel gör att jag måste skriva ett par rader om den förträffliga lilla publikationen Språktidningen. Jag har prenumererat på Språktidningen i många år och har haft stor nytta och mycket glädje av den. Det var en tid när jag tyckte att jag förlorade greppet om det svenska språket, jag hade bott i Ascona i några år och hade allt färre kontakter i Sverige. Det hjälpte inte att läsa nyutkommen litteratur, jag kände att jag inte hade grepp om vardagssvenska. Jag prenumererade på Amelia och Femina (ett försök att förena nytta med nöje) men klagade också min nöd för Erik på förlaget. Då tipsade han mig om Språktidningen och även om jag har mycket mer kontakt med svenska språket sedan Elvy flyttade hem till Sverige, så lär jag mig alltid något nytt när tidningen kommer. Och inser att det finns en hel del i grammatiken som jag inte kan. Då får jag ta fram Svenska Akademiens grammatik, en verklig tegelsten med nästan 2000 sidor och då först hoppas att jag finner det jag söker och sedan att jag kan förstå och ta till mig det jag läser.

I kväll skall jag se på ”Det sitter i väggarna”, ett riktigt bra program och sen blir det nog Veckans brott också. Leif GW Persson är unik. Dagens baguette innehåller rödbetssallad och köttbullar, det brukar vara gott. Lunchen idag bestod av vildsvinsburgare med smörfrästa grönsaker och en klick potatismos. Jo, jag vet att man skall undvika rött kött, men jag får väl nöja mig med grönsakstallriken i morgon. Den är inte så dum den heller. Vildsvinet smakade utmärkt och det är en berömvärd gärning när jägarna försöker hålla nere vildsvinsstammen.

Förresten, jag trodde att björnarna hade gått i ide vid den här tiden på året, men igår eftermiddag såg Villy och Alice en hona med två ungar som gick över vägen. Det var på en mindre väg väster om Arbrå. Jag hoppas att kamerorna i björnidena på Järvzoo och i  Lycksele djurpark kommer att vara på i vinter. Men det blir väl först efter nyår när ungarna föds. Det är så mysigt att se björnmammas omsorger om dem och hur de små busarna utvecklas.

Nu är det strax tid för Rapport. Mera om paradisläckan och branden i centrala Stockholm och så är det en kvinnlig programledare på Sveriges Radio som anklagas för sexuella trakasserier och för att vara allmänt otrevlig. Men jag vet nog inte vem det är om namnet avslöjas. 

Novembermörker och gråkallt

Väderrapport från Ticino: Snö i uppe i bergen natten mellan lördag och söndag, t o m hos David och Pierre i Orselina, men så slutar också civilisationen på baksidan av deras hus. Nere i Ascona var det bara regn, men det blåste rejält.  Man kan nog förmoda att hösten är på gång även där.

Igår var det varning för hala vägbanor i södra Norrland och jag menade att det inte var nödvändigt att Elvy skulle köra mig till tåget, men hon envisades. Det var på eftermiddagen, med några plusgrader, så det gick bra. Jag var i Uppsala klockan fem och efter att ha inhandlat lite att äta så tillbringade jag en stund framför tv:n i sällskap med en samling gråtmilda amerikaner med svenska rötter, men det blev tidigt i säng, jag skulle infinna mig på stationen redan klockan sju på morgonen. Idag har jag mest gått omkring och insupit atmosfären på förlaget, tillbaka i Uppsala halv sex. I morgon är det möte halv nio och sedan har jag fått konkreta arbetsuppgifter att ta itu med. Det känns skönt.

Ny masskjutning i USA, denna gång i en kyrka. Trump hävdar att det inte är vapnen som dödar. En av kollegerna på förlaget sade att han hade planer på att skriva en bok som handlade om skitpresidenten Prutt i landet Dystopia. Då sade någon att det fanns ett heavy metalband som hette Dystopia, så han fick fundera ut ett annat namn på landet. Texas statsåklagare anser att kyrkorna bör beväpna sig.  Han föreslår att ett par av församlingsmedlemmarna skall bära vapen för att kunna bemöta en attack. Sedan har vi den röriga härvan Trumps vänner och Putins vänner och ”paradisläckan”. VART ÄR VI PÅ VÄG?

Jag får slå mig ner framför tv:n och först kolla nyheterna och sedan sjunka in i något underhållande d v s Vår tid är nu – Suzanne Reuter är magnifik i sin roll som familjens läskiga kvinnliga matriark. Sedan kommer ”Monster” en norsk thriller – få se om den är något att följa under veckorna som jag är här i Sverige. Jag får inte se upplösningen men det kan jag leva med, det är mer skildringen av Nordnorge som lockar mig.

Nu skall jag äta en Skagenbaguette, en svensk specialitet som faktiskt är rätt okej. Åtminstone den som jag brukar köpa på väg hem från stationen. Det fina och tekniskt avancerade nya köket får vila sig i kväll. Ärligt talat, så får jag nog läsa bruksanvisningarna först...

Vi blir fler och fler...

Idag blev vi bjudna på lunch hos Alice och Villy. Älggryta med rönnbärsgelé och potatis. Det var så roligt att träffa dem igen och att den ändlösa väntan på uppehållstillståndet för Alice äntligen är över och att alla andra formaliteter är avklarade. Gällde det bara kunskaper i svenska, så borde hon ha fått uppehållstillståndet för länge sedan. Hon talar i det närmaste perfekt svenska men med den där lilla trevliga brytningen som Elvy hade när vi träffades, men som totalt har försvunnit – utom när hon och Alice pratade, då kom den igen. Man skall inte tala om en dams ålder.... men att vara 70+ och att på tre år ha tillägnat sig ett främmande språk det kallar jag en prestation. Dessutom så klarar hon skapligt  av ”svorska” också. Villys engelska har förstås också blivit mycket bättre av vistelsen i Toronto. Men Alice är bestämd på en punkt, hemma talar de svenska. Inget annat.

Maj var också bjuden och hon kom med dagens trevliga överraskning. Benny, som så oväntat dök upp här i somras, han har just sålt sin lägenhet i Göteborg och kommer att tömma den under november, eftersom köparen kommer flyttande från Bryssel i början av december. Han har redan avtalat med Sven-Erik att hans bohag tills  vidare får stå i ett förråd på Sven-Eriks företag, men nu behöver han någonstans att bo tillfälligt, tills  han hittar ett hus. Sven-Erik har en ”drängstuga” som han hyr ut under sommarsäsongen, Benny kan bo där, men det är inte idealiskt, det kan bli för kallt där på vintern. När vi körde hem, så frågade Elvy om jag kunde tänka mig att Benny fick bo i undantagsstugan över vintern. Naturligtvis får han det, jag kommer ju inte att vara där. Sedan hade Elvy en liten baktanke med arrangemanget, hon kunde kanske få hjälp med snöröjningen i vinter. Det är inget tungt jobb, hon har en kraftfull snöslunga som väsnas förskräckligt. Den behövs för att röja infartsvägen ut till landsvägen.

Det är lite hemskt att börja tala om snöröjning, tycker ni inte det?

Sven-Erik, Villy och Benny spelade bandy och fotboll tillsammans så Villy var glatt överraskad över att Benny kommer att flytta till hembygden. Avfolkningsbygd? Jag tycker att det dyker upp nya ansikten rätt ofta. 

Mörker och kyla ute, brasa och värme inne.

Nu sitter jag i ”undantagsstugan”, det regnar och de sista löven singlar ner på marken. Ute är det ett par plusgrader och det är en helt annan värld än den jag lämnade i söndags. Men det finns en avstressande mysfaktor i höstvädret och när det mörknar tidigt, solen går ner vid fyratiden. Man får anpassa sig helt enkelt.

Resan från Ascona gick helt enligt planerna men det var en del turbulens över Tyskland. Elvy mötte mig på Arlanda och det första jag gjorde när vi kom till Uppsala var naturligtvis att noggrant kolla det nya köket. Det var väl inget fel på det gamla köket heller, det var diskret och funktionellt men det här nya köket det hörde verkligen samman med huset. Ett traditionellt ”högreståndskök” faktiskt, men med modern teknik. Jag undrar bara om jag klarar av att använda finesserna när jag blir ensam där. Äsch, jag har ju faktiskt ingen anledning heller att använda dem. Det blir snabb frukost och något kallt  på kvällen. Lunch, d v s varm mat äter jag ju mitt på dagen.

Måndag tog vi det lugnt, Elvy hade dessutom ett möte med försäkringsbolaget. Folk brukar ju skälla på försäkringsbolagen, men hon är nöjd med bemötandet och ersättningen. Däremot så är hennes, fastighetens och den klantiga grannens försäkringsbolag i luven på varandra... Det kommer nog att sluta i en rättegång så småningom. Sens moral: Anslut inte ledningarna till en diskmaskin med silvertejp! Medan Elvy höll på med sitt så ägnade jag mig åt ett av mina favoritnöjen, att besöka bokhandlarna. Det finns flera av dem i lärdomsstaden Uppsala. Nu skall jag läsa årets nobelpristagare.

Tisdag körde vi ner till Sorunda med en krans och några krukor med ljung till pappas, farfars och farmors grav. Vi körde via Stockholm dit ner, det var efter morgontrafiken och trots att jag är van vid tät trafik och impulsivt trafikbeteende så tyckte jag att passagen genom Stockholm var riktigt jobbig. För att undvika hetsen och köerna på eftermiddagen så körde vi via Strängnäs och Enköping tillbaka till Uppsala. Den vägen är väl fem mil längre, men tar nog inte längre tid att köra, i alla fall vid den tiden på dagen.

Idag körde vi alltså hit. Från Gävle och upp till Hagsta fick vi köra på gamla E4 på grund av ett brobygge. Det var segt och tät trafik och det kändes som en befrielse att sedan ta av från ”nya” E4 vid Tönnebro. I morgon skall vi köpa kransar till gravarna och batterier till led-lyktorna som vi sätter på familjegraven. Där vilar morfar, mormor, min morbror Alf-Bertil och mormors bror Erik. Men vi åker inte runt med kransarna och vi tänder inte  lyktorna förrän fredag eftermiddag.

 Nu tror jag att det är dags för eftermiddagsfika inne hos Elvy. Jag ser av röken att hon har tänt en brasa i kakelugnen och då tar jag med mig en av mina nyinköpta böcker, Kazuo Ishiguros  Återstoden av dagen,  den tar jag med mig in och sätter mig framför brasan och läser.

Sjöar och innovationer.

Skall det bli något skrivet här så får det bli idag. I morgon förmiddag skall jag packa och snygga till lite i huset, jag kommer att vara borta tills i början av december. Marlene och Regula är hyggliga och ser till huset medan jag är borta.

Jag har varit ute och plockat upp valnötter nu på förmiddagen. Nu ligger det valnötter överallt här inne, på plåtar, på brickor och på tidningar på golvet. Det är med risk för livet, nästan i alla fall, som jag plockar upp valnötterna i den branta sluttningen. Jag har två kraftiga rep att hålla mig i så jag kan ta mig upp och ner. Jag trodde att det skulle bli en mindre skörd i år, men det verkar bli lika mycket som vanligt.

David och Pierre brukar ställa till med fest för att inviga grillsäsongen. Nu har de kommit på att man kan ha en fest för att avsluta grillsäsongen och den kommer att äga rum klockan tre lördag eftermiddag. Vädret ser ut att bli gynnsamt, men något ytterplagg får man nog ta med sig. Man kan förstås grilla under en större del av året här, men de brukar göra rent den stora murade grillen och täcka över den när det är risk för frostnätter. Uppe i Orselina kommer de faktiskt ganska tidigt.

Jen och Nigel skall resa till USA på onsdag och stanna där ett par veckor. Nigels syster fyller 60 och så skall de hälsa på släktingar i Duluth. Duluth ligger längst bort i väster vid Superior Lake. Jag har en viss fascination för de stora sjöarna. Jag har sett Ontario, men den är väl minst av dem. Superior Lake är ju ett verkligt innanhav. Elvy har berättat att det finns kryssningsfartyg som går på de stora sjöarna. Det låter mer intressant än att kryssa i Karibien.

Jag hittade en lista på nätet, Kaspiska Havet är störst, sedan kommer Michigan-Huron, som jag har alltid har räknat som två separata sjöar och trea kommer då Superior Lake. Ontario kommer som nummer 12 och längre ner på listan hittar jag Vänern, den har nummer 26. Alltid något. Undrar vilket nummer på listan Lago Maggiore skulle få? 814 eller något sådant kanske. Nog om sjöar nu.

Igår kväll satt vi hemma hos Regula som hade hört fragment av en sång om flyktingar när hon och Annemarie körde uppe i Verzasca - det är bitvis dålig mottagning där. Hon frågade om någon av oss andra hade hört den, men det hade vi inte. Vi talade om att andliga sånger numera sällan tar upp dagsaktuella ämnen och så började vi prata om sånger som har sitt tema knutet till tekniska innovationer. Jag minns en sång som jag hörde i kapellet, den handlade om ett tåg och började ”På löftenas vagnar till himlen det går från nödens och tårarnas land” och så slutade den ”När tåget har kommit till himlens perrong och slut är på jordlivets strid, då möter oss Jesus med  jubel och sång och hälsar de sina med frid”. Texten däremellan är jag osäker på, men tågtemat går genom hela sången och finalen, där Jesus står på perrongen och hälsar alla som kliver ur vagnarna, den gillade jag. Carl Öst han tog upp temat rymdfärder och det blev en verklig hit – ”Vi skall fara bortom månen”.

Jen mindes fragment av en sång som handlade om tvätt, man hade smutsiga kläder och då behövdes det tvättmedel och en tvättmaskin och till sist så hängde de snövita kläderna ute i Guds solsken och torkade. Eller något sådant. Mer prosaiskt än ”de har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod”.

”Operator, information, give me Jesus on the line” den kom väl till i telefonens barndom. Men finns det någon sång om Internet? Vi kunde inte komma på någon. Det närmaste vi kom det var Facebook och en gammal sång ”And I shall see him face to face and tell the story saved by grace” – men det var ju inte riktigt samma sak förstås.

I Norge finns det naturligtvis massor av sånger som har färder på havet som tema och så har vi en som jag bara hört på svenska  ”Lägg ut, lägg ut från land, låt all förtöjning gå. O lägg  ut ja lägg ut på den stora ocean, låt  inget dig hindra få.” Jag har varit med Håkan och Cilla och åkt båt på Vänern och Håkan brukade sjunga så när vi kastade loss från den lilla båthamnen ute på Hammarö. Jaha, då var vi tillbaka på sjö-temat igen.

Nästa gång vi hörs blir det från Sverige.

Tunnlar och snuskgubbar.

Jag trodde att jag skulle få vara ledig, men det dök upp ett litet uppdrag i alla fall. Men det är klart nu och jag har just ordnat med biljetter för att resa till Sverige på söndag. Jag åker från Locarno halv tolv och är förhoppningsvis framme på Arlanda klockan sju.

Elvy är i Uppsala då och hon har planerat för att vi skall köra ner till Sorunda med krans på tisdag eller onsdag, innan vi kör norrut. Vi får hoppas att det är skapligt väglag då. Jag har just talat med henne och det som skulle kunna bli snöfall under dagen, det resulterade i lite blötsnö  men mest regn. Men vinterdäcken är på, better safe than sorry!

Här behövs det inga vinterdäck, just nu i kväll är det +16. Men det märks ändå i naturen att hösten är på gång.

Igår inträffade en kollision i Gotthardtunneln, trafiken stod stilla i 4-5 timmar med enorma köer som följd. Passvägen över Gotthard är redan stängd för vintern men det gick att köra via  Bernardino, d v s en östligare och längre väg, men det passade förstås inte alla. Idag har förbundsrådet godkänt planerna för att bygga det andra motorvägsröret under Gotthard. Starten av arbetet är beräknat till 2020 och det är inte troligt att röret kommer att vara klart för trafik förrän 2030. Säjer i alla fall pessimisterna. Eller är dom optimister? Nu skall man bara reda ut ordentligt var man skall göra av all sten som man gröper ur. Det finns tydligen en del motstridiga ideer om hur man skall lösa detta.

Det är faktiskt otäckt att köra den 17 kilometer långa tunneln, man säjer att den har motorvägsstatus, men det är ändå mötande trafik därinne och det är tät trafik. Nej, skall jag norrut, så föredrar jag att åka tåg. När jag körde till Sverige i somras, då körde jag via San Bernardino. Där finns det också en tunnel, men den är bara 6,5 km lång. Det räcker...

Vad skall man säja om de ”avslöjanden” som duggar tätt i Sverige? Först var det Martin Timell (med bygg-, inrednings- och mysprogrammet Äntligen Hemma) och därefter var det  den populäre och rolige programledaren Lasse Kronérs tur.  Sen var det krönikören Fredrik Virtanen på  Aftonbladet – han skriver faktiskt riktigt bra krönikor – och så var det en ännu inte namngiven ”profil” på TV3. Plus en massa andra förstås, för det kan ju inte vara så att det bara är en knapp handfull TV-kändisar som anser att kvinnorna finns till enbart för deras eget höga nöjes skull. Men VARFÖR tar de kvinnor som råkat ut för dem, enbart upp händelser som inträffat för länge sedan? Är det så att den som råkat ut för sexuella trakasserier skäms så att man inte vågar tala om det förrän efter en tid? Nej, jag tror inte det, jag tror att männen inom rättsväsendet, poliser och åklagare har gjort det till en regel att avskriva anmälningarna. De har ett manligt perspektiv på det som skett och har anmälningarna gällt kändisar eller män inom näringslivet så blir det bara jobbigt att driva ärendet vidare.

Hur är det inom kyrkorna? Jag tror att det förekommer även där. Eller vet. När jag var ny i Sverige i slutet av 90-talet följde jag med en studiekamrat till en församling med anknytning till Livets Ord. Där talades det mycket om sex, i mer eller mindre förtäckta former och så småningom förstod jag att  det tafsades flitigt under täckmantel av kristlig kärlek och omsorg. Jag blev uppmanad att akta mig för pastorerna X och Y ”för de är bara intresserade av sex”. Jag vet inte om det var så, men jag aktade mig för dem och höll mig på en armslängds avstånd. Efter ett par månaders kontakt med församlingen hade jag fått nog.

Jag har skummat en hel del tidningar på nätet, men inte funnit något som liknar den mediala uppståndelsen i Sverige. Inte ens i Norge.

Lite från Vatikanen och minnen från andra världskriget

Idag har vi varit i Bellinzona hos Leo, Stephan och Julia. Först var vi tillsammans med dem i mässan och sedan blev det brunch och därefter ville Leo informera oss om katolska kyrkans sakrament, han hade märkt att det förekom både okunskap och missförstånd. Det var intressant, men jag har alltid haft svårt för ritualer. Sedan blev det mycket tal om påven Franciscus, hur länge kommer han att vara kvar i sitt uppdrag? Leo säjer att han verkar väldigt trött, och i Vatikanen talar man om att det kanske i framtiden kommer att finnas en inofficiell tid för hur länge man innehar pontifikatet, även om man formellt sett har det på livstid. Benedictus, som satt i åtta år, var ju verkligen modig som valde att avsluta uppdraget. Leo hade hört att man talar om en sjuårsperiod som en lämplig tid. I så fall så kommer Franciscus att vara kvar till 2020, om han får vara frisk. Sju år är ju också en tidsrymd som många gånger återfinns i Bibeln.

Leo är en god källa till skvaller från Vatikanen, men jag tror inte att jag skall rapportera vidare här. Pierre är en god källa till skvaller från 101:an, men det är samma sak där. Diskretion hederssak.

Innan vi skildes åt, så fick vi testa två nya avancerade bildbehandlingsprogram. Det var roligt men svårt. Det är som med dragspelandet, det krävs övning, mycket övning. Jag lyckades i alla fall göra om en bild av mig till en ryslig halloweenhäxa. Tänk, det är väl märkligt, Jen och Nigel träffade David på en restaurang i Lugano – de frågade något om menyn.  De reste runt i Schweiz och funderade på att flytta hit. De hade haft en reklamfirma med tryckeri i Albany NY, hamnade sedan via Davids försorg i vår krets och där finns Leo & Co som har en reklamfirma med tryckeri och ibland mer att göra än de hinner med och då ställer Nigel upp. Slumpen?

Jag blev klar med mitt uppdrag i fredags och nu tänker jag vara ledig tills jag infinner mig på förlaget den sjätte november. Jag har sett igenom vad kartongerna som mormor lämnade efter sig innehåller. I en av dem gjorde jag ett mycket intressant fynd. Där låg tre tjocka skrivböcker, sådana där med svarta pärmar och rött snitt. Där har mormor fört dagbok under andra världskriget. Hon har inte skrivit varje dag, har reflekterat lite över de stora händelserna, men skrivit mer om hur kriget påverkade dem i Sverige och särskilt familjen som vid krigsutbrottet bestod av morfar, mormor och Alf-Bertil. Elvy gör sin debut i skrivböckerna i februari 1944. Mormor började skriva nyårsdagen 1940, men har först gjort en kort sammanfattning om vad som hänt under 1939. ”Detta elände kommer att pågå under hela det kommande året,” står det. Det är ett fantastiskt dokument, ett välskrivet sådant om hur en svensk familj upplevde kriget och påverkades av det. Och det tog inte slut i och med 1940.

Jag skall ta med mig Elvys poesibok och en del annat när jag reser till Sverige nästa vecka. Då får de skrivböckerna också följa med. Sen sitter vi väl där och läser och tårarna rinner. Men det är allhelgonahelgen och ett lämpligt tillfälle att minnas.

En musikalisk afton.

Igår hade Nigel  och jag en riktig helkväll. Han tog med sig dragspelet, det som han köpte i Hälsingland förra sommaren och kom över till mig. Han övar flitigt och har hittat en ”kurs” på internet – och det är väl Jen inte alltid så nöjd med. Nu börjar det fungera med vänsterhanden, högerhanden är inget problem, han spelar piano. Nigel ville att vi skulle leta reda på ett par sånger som är typiska för svensk frikyrkotradition. Nu gällde det att hitta sånger som hade engelsk text och rätt musikalisk dräkt och det var inte så enkelt. Vi lyssnade på You Tube och sedan fick han testa ett par typiska melodier vilket fungerade väl. Sedan fick han försöka hänga med i ett par för honom okända melodier, när  jag spelade på pianot.  Det gick riktigt bra, han har talang.. Vilka sånger det var? Da jeg mitt liv til Jesus gav, och Jeg er herlig løst og fri, båda passar bra till dragspel.

Jag hade inte avslöjat att jag fick med mig det lilla dragspelet från Sverige. Jag tyckte att det kunde få stanna hos Elvy, men hon stoppade in det i bilen när jag skulle köra iväg. Jag tog fram det och så försökte vi oss på Pärleporten tillsammans. Nigel har fått verklig fart på sitt spelande medan jag känner mig rätt fånig och gjorde fel gång på gång. Men jag skall öva lite mer i kväll. Jag undrar om det är okej med dragspel i kyrkan i Lugano? Pärleporten, den finns på italienska och de flesta kan den. Men då får nog Nigel  spela ensam. Man skall inte förstöra en sådan fin sång. Nu är i alla fall min hemlighet avslöjad och jag får sätta igång och öva.

Elvy – nu är du väl nöjd?

Rättelse: Jag fick ett påpekande strax efter att jag hade publicerat gårdagens inlägg – det är ingen riksväg som går genom Romsdalen, utan E136. Den går från Ålesund till Dombås, där den möter E6. Så nu vet ni det.

Seg man och snuskiga gubbar.

Mannen – eller rättare sagt ”Seigmannen” d v s Sega gubben vägrar tydligen att ge med sig och rasa ner i ordnade former. Jag tycker verkligen synd om dem som bor i riskområdet och som varje höst får evakueras – och sedan flytta hem igen. Även om man blåser faran över från geologerna, så kan det ju faktiskt inträffa något oväntat när man minst anar. Pierre (som är expert inom området rasrisker i bergen) har följt utvecklingen via flera sajter på internet och han har ringt och frågar vad som menas, när översättningsprogrammet kommit med de mest bisarra förslag.

Mannen är ett fjäll, eller rättare sagt en brant fjällsida i Romsdalen i Norge. Det är ett av de mest övervakade fjällen, inte minst därför att det bor människor nedanför och det går både en riksväg, en järnvägslinje och dessutom älven Rauma nere i den trånga dalen. Det aktuella rasområdet är inte så enormt stort, men ingen vet om ett betydligt större område skulle kunna lösgöras när det mindre området rasar. Just nu är det minusgrader uppe på toppen och då kan rasområdet ”frysa fast” – men skulle det komma en period med lite mildare väder, så antar jag att risknivån igen höjs till ”rött”. Spännande.

Sexuella trakasserier av varierande grad är hyperaktuellt just nu – eller hur? Trista gamla gubbar med makt (?) vill använda den för att pressa unga kvinnor (för det mesta unga kvinnor...) som har något slags beroendeställning till dem. President Trump har gått före med ”gott” exempel, nu är det makthavare inom filmindustrin som står i fokus.

Elvys väninna Maj (73) brukar bli ombedd att besvara enkäter från ett av de större opinionsinstituten. Igår hade hon fått en enkät som behandlade sexuella trakasserier. Hon var lite road av det, därför att bara ett par dagar tidigare, så hade hon fått en enkät att besvara därför att hon tillhörde deras seniorpanel. Nej, hon hade inte råkat ut för sexuella trakasserier eller blivit tafsad på eller något liknande. Men så fanns det en ruta för egna kommentarer i ämnet och då skrev Maj att vid hennes ålder skulle det kännas uppfriskande om någon kom med ett skamligt förslag eller tafsade lite.  Så kan man också se det!

Jag har faktiskt varit ganska förskonad, utom verbalt förstås. När jag läste på  LSE, där det fanns rätt många  ”pappas pojkar” från länder utanför Europa, så trodde de att tjejer, det var allmän egendom och de fanns bara till för deras höga nöje. Då var vi några som lite fint lät antyda på olika sätt att vi var lesbiska. Dom gick på det, undvek oss och vi fick vara ifred.

Mästarnas mästare, alla kategorier i att säja dumma och okänsliga saker, det är Donald Trump. Här är en av de senaste paddorna som hoppat ur hans fula mun.

TRUMP TELLS PREGNANT WIDOW OF FALLEN SOLDIER: HE KNEW WHAT HE SIGNED UP FOR Trump reportedly told the pregnant widow of a soldier killed in Niger that he "must’ve known what he signed up for," according to Florida Rep. Frederica Wilson. The hashtag #HeKnewWhatHeSignedUpFor began to trend on Twitter, as many slammed the president for his insensitive phrasing.