Idag har vi varit i
Bellinzona hos Leo, Stephan och Julia. Först var vi tillsammans med dem i
mässan och sedan blev det brunch och därefter ville Leo informera oss om katolska
kyrkans sakrament, han hade märkt att det förekom både okunskap och
missförstånd. Det var intressant, men jag har alltid haft svårt för ritualer.
Sedan blev det mycket tal om påven Franciscus, hur länge kommer han att vara kvar
i sitt uppdrag? Leo säjer att han verkar väldigt trött, och i Vatikanen talar
man om att det kanske i framtiden kommer att finnas en inofficiell tid för hur
länge man innehar pontifikatet, även om man formellt sett har det på livstid.
Benedictus, som satt i åtta år, var ju verkligen modig som valde att avsluta
uppdraget. Leo hade hört att man talar om en sjuårsperiod som en lämplig tid. I
så fall så kommer Franciscus att vara kvar till 2020, om han får vara frisk. Sju
år är ju också en tidsrymd som många gånger återfinns i Bibeln.
Leo är en god källa till
skvaller från Vatikanen, men jag tror inte att jag skall rapportera vidare här.
Pierre är en god källa till skvaller från 101:an, men det är samma sak där.
Diskretion hederssak.
Innan vi skildes åt, så fick
vi testa två nya avancerade bildbehandlingsprogram. Det var roligt men svårt.
Det är som med dragspelandet, det krävs övning, mycket övning. Jag lyckades i
alla fall göra om en bild av mig till en ryslig halloweenhäxa. Tänk, det är väl
märkligt, Jen och Nigel träffade David på en restaurang i Lugano – de frågade
något om menyn. De reste runt i Schweiz
och funderade på att flytta hit. De hade haft en reklamfirma med tryckeri i
Albany NY, hamnade sedan via Davids försorg i vår krets och där finns Leo &
Co som har en reklamfirma med tryckeri och ibland mer att göra än de hinner med
och då ställer Nigel upp. Slumpen?
Jag blev klar med mitt
uppdrag i fredags och nu tänker jag vara ledig tills jag infinner mig på
förlaget den sjätte november. Jag har sett igenom vad kartongerna som mormor
lämnade efter sig innehåller. I en av dem gjorde jag ett mycket intressant
fynd. Där låg tre tjocka skrivböcker, sådana där med svarta pärmar och rött
snitt. Där har mormor fört dagbok under andra världskriget. Hon har inte
skrivit varje dag, har reflekterat lite över de stora händelserna, men skrivit mer
om hur kriget påverkade dem i Sverige och särskilt familjen som vid
krigsutbrottet bestod av morfar, mormor och Alf-Bertil. Elvy gör sin debut i
skrivböckerna i februari 1944. Mormor började skriva nyårsdagen 1940, men har
först gjort en kort sammanfattning om vad som hänt under 1939. ”Detta elände
kommer att pågå under hela det kommande året,” står det. Det är ett fantastiskt
dokument, ett välskrivet sådant om hur en svensk familj upplevde kriget och
påverkades av det. Och det tog inte slut i och med 1940.
Jag skall ta med mig Elvys
poesibok och en del annat när jag reser till Sverige nästa vecka. Då får de
skrivböckerna också följa med. Sen sitter vi väl där och läser och tårarna
rinner. Men det är allhelgonahelgen och ett lämpligt tillfälle att minnas.
