Vi har haft några verkligt
fina dagar med sommarväder och det ser ut att som att det kommer att fortsätta så minst nästa vecka. Samtidigt
märker man att dagarna blir kortare. Nu
trillar valnötterna ner, det om något är ett hösttecken. I år har de suttit
kvar på trädet ganska länge, det är positivt därför att då spricker de gröna yttre
skalen lättare när nötterna faller ner. För den som inte vet; i de gröna skalen finns ett
svart färgämne som inte går att bli av med när det väl fastnat på fingrar och
naglar.
Familjen som bodde i mitt hus
ett par månader, de befinner sig nu i säkerhet långt, långt från Schweiz. De
har nya identiteter och bor tills vidare i en skyddad miljö. Jag förstår att
det finns de som undrar vad som hänt och jag kan väl berätta att barnens pappa,
född och uppvuxen i Schweiz, hade aldrig brytt sig om att han formellt var
muslim - åt griskött , drack alkohol,
hade nog aldrig besökt en moské o s v. En av hans bröder radikaliserades och påverkade honom så
att plötsligt skulle hans fru och barn (som alla var katoliker) bete sig som
rättrogna muslimer med allt vad det innebar. När hon en dag av en ren slump
upptäckte att mannen höll på att beställa flygbiljetter för sig och barnen till
Turkiet, skulle hon ta hand om barnens pass men de fanns inte längre i
familjens kassaskåp. Då rafsade hon ihop det nödvändigaste, tog med barnen och
begav sig till vänner. Farbrodern var den mest aktive i sökandet efter dem och
de fick flytta runt. När de flyttade in i mitt hus hade troligen både pappan
och farbrodern rest till IS. Pappan antas ha stupat i striderna om Mosul,
farbroderns öde vet man inget om och han är därför fortfarande ett potentiellt
hot. Jen och Nigel har verkligen ställt upp för familjen, utan dem hade det
inte fungerat att hålla familjen isolerad.
En intressant sak är något
som tydligen blivit vanligare, att det blir infekterade strider om vad barn
skall heta. Här i Ticino och även i Italien går man från italienska förnamn
till mer internationella namn, oftast då med engelskt eller amerikanskt
ursprung. Engelska namn är mer traditionella och kanske lättare att acceptera
än de märkliga nykonstruktioner som kommer från USA. Det har gått så långt i
ett par fall att far- eller morföräldrar har startat rättsprocesser för att
förhindra att barnbarnet får ett ”utländskt” förnamn. En farfar i Cremona
(Italien) har gått så långt att han gjort sin son arvlös därför att hans
barnbarn, som har en indonesisk mamma, har fått det indonesiska namnet Lintang,
vilket lär betyda duva. Med en krympande
värld blir naturligtvis namnskicket förändrat och så länge som det inte medför
problem vid stavning, så får vi väl bli så. Säjer jag som heter de
exceptionellt gångbara namnen Maria Agnes. Mitt tredje namn Kristina, det kan
stavas rätt olika, men är ju helt förståeligt i alla fall. Hultin däremot, det
kan bli lite vad som helst...
