Jag trodde att jag skulle få
vara ledig, men det dök upp ett litet uppdrag i alla fall. Men det är klart nu
och jag har just ordnat med biljetter för att resa till Sverige på söndag. Jag
åker från Locarno halv tolv och är förhoppningsvis framme på Arlanda klockan
sju.
Elvy är i Uppsala då och hon har
planerat för att vi skall köra ner till Sorunda med krans på tisdag eller
onsdag, innan vi kör norrut. Vi får hoppas att det är skapligt väglag då. Jag
har just talat med henne och det som skulle kunna bli snöfall under dagen, det
resulterade i lite blötsnö men mest
regn. Men vinterdäcken är på, better safe than sorry!
Här behövs det inga
vinterdäck, just nu i kväll är det +16. Men det märks ändå i naturen att hösten är på
gång.
Igår inträffade en kollision
i Gotthardtunneln, trafiken stod stilla i 4-5 timmar med enorma köer som följd.
Passvägen över Gotthard är redan stängd för vintern men det gick att köra
via Bernardino, d v s en östligare och
längre väg, men det passade förstås inte alla. Idag har förbundsrådet godkänt
planerna för att bygga det andra motorvägsröret under Gotthard. Starten av
arbetet är beräknat till 2020 och det är inte troligt att röret kommer att vara
klart för trafik förrän 2030. Säjer i alla fall pessimisterna. Eller är dom
optimister? Nu skall man bara reda ut ordentligt var man skall göra av all sten
som man gröper ur. Det finns tydligen en del motstridiga ideer om hur man
skall lösa detta.
Det är faktiskt otäckt att
köra den 17 kilometer långa tunneln, man säjer att den har motorvägsstatus, men
det är ändå mötande trafik därinne och det är tät trafik. Nej, skall jag
norrut, så föredrar jag att åka tåg. När jag körde till Sverige i somras, då
körde jag via San Bernardino. Där finns det också en tunnel, men den är bara
6,5 km lång. Det räcker...
Vad skall man säja om de
”avslöjanden” som duggar tätt i Sverige? Först var det Martin Timell (med
bygg-, inrednings- och mysprogrammet Äntligen Hemma) och därefter var det den populäre och rolige programledaren Lasse
Kronérs tur. Sen var det krönikören Fredrik Virtanen på Aftonbladet – han skriver faktiskt riktigt
bra krönikor – och så var det en ännu inte namngiven ”profil” på TV3. Plus en
massa andra förstås, för det kan ju inte vara så att det bara är en knapp
handfull TV-kändisar som anser att kvinnorna finns till enbart för deras eget
höga nöjes skull. Men VARFÖR tar de kvinnor som råkat ut för dem, enbart upp
händelser som inträffat för länge sedan? Är det så att den som råkat ut för
sexuella trakasserier skäms så att man inte vågar tala om det förrän efter en
tid? Nej, jag tror inte det, jag tror att männen inom rättsväsendet, poliser
och åklagare har gjort det till en regel att avskriva anmälningarna. De har ett
manligt perspektiv på det som skett och har anmälningarna gällt kändisar eller
män inom näringslivet så blir det bara jobbigt att driva ärendet vidare.
Hur är det inom kyrkorna? Jag
tror att det förekommer även där. Eller vet. När jag var ny i Sverige i slutet
av 90-talet följde jag med en studiekamrat till en församling med anknytning
till Livets Ord. Där talades det mycket om sex, i mer eller mindre förtäckta
former och så småningom förstod jag att
det tafsades flitigt under täckmantel av kristlig kärlek och omsorg. Jag
blev uppmanad att akta mig för pastorerna X och Y ”för de är bara intresserade
av sex”. Jag vet inte om det var så, men jag aktade mig för dem och höll mig på
en armslängds avstånd. Efter ett par månaders kontakt med församlingen hade jag
fått nog.
Jag har skummat en hel del tidningar på nätet, men inte funnit något som liknar den mediala uppståndelsen i Sverige. Inte ens i Norge.
