Lördag gjorde vi en långtur
med segelbåten, ända ner till Sant´Anna i sydändan av Lago Maggiore, där sjön
övergår i floden Ticino - som så
småningom förenas med Po. Vädret var fantastiskt, men det var ingen idé att
hissa segel, det var vindstilla. Det går
att göra strandhugg på en del platser runt sjön, om man har tur att hitta en
gästplats i någon av småbåtshamnarna – vilket vi gjorde i Verbania, Ranco och
när vi nästan var hemma igen så tog vi oss friheten att lägga till vid en
privat brygga i Luino för att gå och köpa glass. Vi startade klockan tio och var hemma vid sjutiden,
då började det mörkna.
Söndagen tillbringade vi uppe
i Orselina och vi var alla samlade
där, det var den första gången på länge. Holiness meeting (Pierre är ju hemma
igen från Italien!) grillmiddag ute tillsammans och sedan var det skönt att
sitta ute på terrassen och bara umgås, berätta för varandra om vad vi haft för
oss under sommaren och planera lite för hösten. Det där sistnämnda kändes lite
surt för mig, jag reser ju iväg om tre veckor och kommer inte igen förrän i
början av december. Vädret är fortfarande varmt och soligt, men det är en icke
obetydlig skillnad på eftermiddagstemperaturen nere hos mig i Ascona och längst
uppe på berget i Orselina. Enligt Pierre skiljer det cirka 500 höjdmeter mellan
mitt och deras hus.
Alice och Villy kom till
Sverige nu morgonen, redan kvart över sju. Resan från Toronto hade tagit elva
timmar. BG och Irene hade kört ner för att hämta dem och Elvy var också med i
välkomstkommittén på Arlanda, men hon skall stanna i Uppsala veckan ut. När jag
nu tycker att jag kan andas ut och glädjas över att den långa väntan på hennes
uppehållstillstånd äntligen är över, hur skall då inte Alice och Villy känna
det!
Monteringen av köket går bra,
alla delar verkar finnas där och de räknar med att vara klara redan på torsdag.
Men så har också allt varit förberett in i minsta detalj.
Även om det inte blir någon
självständighet för Katalonien nu, så lär inte sista ordet vara sagt. Nu vill
Veneto, Bolzano med Sydtyrolen, Flandern och återigen Skottland ta upp frågan om
självständighet. Andra områden som fick ändrad nationalitet efter första eller andra
världskriget har vaknat till liv och ifrågasätter varför de numera tillhör ett
visst land. Då ställer jag mig återigen frågan varför gränserna mellan de
europeiska staterna skall vara permanenta. Man skall inte behöva starta ett
krig för att justera gränserna efter folkviljan – om man nu seriöst vill bryta sig
loss. Naturligtvis är det en del stollar som ser sin chans att få lite
publicitet just nu, som det förmodligen är i Veneto.
Men vad är en nationsgräns?
Vad betyder nationalitet? Jag är svensk, känner mig som svensk men kan lika
gärna bo i England eller Norge eller Schweiz. Många av dem som är i min ålder
och yngre, de blir allt mer internationella.
