Nu är vi på Geilo

Jag kom till Geilo onsdag kväll, solen sken och det var riktigt kyligt i luften. Torsdagen ägnade vi åt städning, jag inomhus och Rickard utomhus. Fredag morgon var vi nere i Geilo och handlade. Jag köpte Jo Nesbös senaste, Sönnen och sen var jag förlorad för världen.

Alice och Elvy anlände till Geilo vid femtiden fredag eftermiddag. Nu är de inkvarterade på Holms. De körde från Växjö tidigt i torsdags, hade valt mindre vägar för att få se mer av Sverige och hade då hamnat i Trollhättan där de hade varit vid slussarna och fått se ett par riktigt stora båtar som tog sig genom slusstrappan. Det finns en kanal mellan Erie och Ontario där ett antal slussar eliminerar höjden som annars tas hand om av Niagarafallen, men det här var något helt annat, så naturskönt och trevligt med många turister. Sen fick de ge sig i kast med motorvägen upp genom Bohuslän. Övernattning i Strömstad och förmiddagsfärjan till Sandefjord och så hade de gjort diverse stopp på vägen hit. De var lyriska över färden genom Numedal, Uvdal och över passhöjderna hit till Geilo.

Vi talade en del om vad vi kunde hitta på under den kommande veckan och det första Alice och Elvy gjorde på lördag morgon, det var att skaffa sig kläder för eventuella strapatser, rejäla kängor med mjuka strumpor, vindjacka med matchande byxor och en tröja. De hade sett på lusekoftor i butiken, men den förståndige säljaren hade övertygat dem om att det kunde bli lite väl bylsigt under vindjackan. Efter lunch så körde vi ut på Hardangervidda och gick en minitur. Lyckligtvis inget skoskav.

Idag såg vi på kongressens hellighetsmöte tillsammans. Rickard har ordnat så att vi kan koppla internetsändningen till tv:n. Alice tillhör United church of Canada och hennes församling har haft några gemensamma aktiviteter med kåren i North York så hon var inte helt främmande för vad hon fick vara med om. Elvy frågade Rickard om han hellre hade velat vara på kongressen men Rickard sade, och det tror jag var ett sanningsenligt svar, det räcker med kongress vartannat år.

Eftermiddagen ägnade vi åt promenader här uppe och planering för veckan. Det ser ut att bli skapligt väder. Tisdag är inbokad för en träff med en hembygdsforskare och en tur genom Uvdal och Tessungdalen. Vi hade funderat på att köra till Flåm i morgon, men då kommer två av de riktigt stora kryssningsfartygen, så då blir det blir trångt på Flåmsbanan. Blir det fint väder så kanske vi kör till Solheimstulen och tar oss upp på Hardangervidda. Rickard känner en som har traktor med släp och som får lov att köra den jobbiga biten från parkeringen upp på vidda. Väl uppe på vidda är det helt fantastiskt och även om solen skiner så får man användning för vindjackor. Vi får se hur det blir. På onsdag startar vi en rundtur, det som Rickard brukar kalla ”the worst of Norway”.

Klar för avresa

Jag blev klar med mitt uppdrag i onsdags och kan med gott samvete resa till Geilo. Nu tänker jag ta ledigt över sommaren. Jag tar tåget till Zürich i eftermiddag och är framme i morgon vid halvåtta på kvällen. Det är ganska knöligt att ta sig till Geilo härifrån sedan både SAS och Swiss dragit ner på antalet direktflyg.

Här firas inte midsommar på samma sätt som längre norrut i Europa. Däremot är Corpus Christi den 19 juni helgdag i de katolska delarna av Schweiz, vilket förstås inkluderar Ticino. Firandet inskränker sig till mässor och processioner. När nu sommarsolståndet i år inföll på en lördag blev det i alla fall en extra markering, det var några byfester mitt på dagen när det egentliga sommarsolståndet inträffar och musik nere i centrum på kvällen så vi drev omkring nere vid piazzan ett par timmar. Firandet av sommarsolståndet betraktas som en hednisk sed och uppmuntras därför inte alls av kyrkan.

På söndag var vi i Lugano. Den luthersk-reformerta kyrka som Dianas föräldrar tillhör hade först gudstjänst och sen grillparty uppe på Monte Bré. Luthersk-reformert går inte riktigt ihop för mig, men den lilla församlingen tycks inte ha något problem med detta. De är eniga därför att de inte är katoliker. De har varit utan ledare i ett par år, men nu har de fått en ung italiensk pastor som kommer från en församling med samma inriktning i Bolzano. Han verkade riktigt trevlig, hade dessutom fått delar av sin utbildning vid universitetet i Exeter.

De senaste dagarna har det varit kraftig åska på eftermiddagarna och igår kväll höll det på och åskade flera timmar, men ovädrets centrum låg över sjöns södra del. Hur som helst så låter det väldigt mycket mellan bergen när det åskar. Just nu skiner solen och det är redan riktigt varmt ute, tjugofem plusgrader. Det blir nog åska till eftermiddagen idag också.

Idag är det Johannes döparens dag, som inte är någon helgdag, men det har varit utomhusmässa med lite speciell utformning på någon plats vid sjön nu på morgonen.

Alice kom till Sverige förra tisdagen och efter ett par vilodagar med lite försiktig sightseeing i Uppsala så reste de till Stockholm i torsdags och hamnade mitt i ett ”bombdrama” i gamla stan. Sen firades det traditionell kylslagen midsommarafton ute på landet i närheten av Knutby. Lördag morgon satte de sig i bilen och körde via Sorunda och diverse annan sightseeing till Söderköping där de övernattade. Jag fick en klump i halsen när Elvy talade om att de varit på kyrkogården i Sorunda, där min pappa och hans släkt vilar.

Söderköping var tydligen en hit, riktigt idylliskt och så var det Göta Kanal. Det väcktes tankar om att kanske göra en sådan resa mellan Stockholm och Göteborg nästa år. Söndag fortsatte de ner till Växjö som nu är basen för deras utforskande av Alices förfäders bygder. I morgon skall hon t o m få träffa två avlägsna släktingar som den energiske släktforskaren letat reda på. På torsdag eller fredag kör de genom Sverige upp till Strömstad för att ta färjan över till Sandefjord.

När de berättar vad de är med om, så märker jag en tydlig skillnad mellan europeiskt och nordamerikanskt kynne. De går in för allt till 150%, ser till att uppleva saker och har en positiv inställning, även om vädret inte är det bästa. Jag tror att jag skall försöka ta efter lite mer av detta. Vädret kanske inte är så enkelt att bortse från, jag är ändå uppvuxen i England där vädret är det absolut vanligaste och säkraste samtalsämnet. Sen har jag nog tagit till mig den schweiziska attityden till tid, det är väldigt viktigt med exakta tidsangivelser. Som att jag avreser från Locarno 1604 och ankommer Zürich Flughafen 1913.

Ganska ointressant rapport söndag eftermiddag.

Nej, jag har nog inte så mycket att skriva om, tror jag. Jag har jobbat på med mitt uppdrag, vädret den gångna veckan blev inte så lysande som prognoserna förutsade och samma vädertyp ser ut att bestå nästa vecka också. Jag kommer alltså att bli klar innan deadline.

Här är det folktomt. Marlene har rest till Luzern i helgen, det var bröllop där, en kusin tror jag. David är i Zürich, teamet skall börja jobba med slutredovisningen av sitt arbete och Regula har rest till Thun, det var hennes moster och morbror som firade 70-årig bröllopsdag. Sånt kan man ju inte missa! Och Pierre är ju på Geilo tillsammans med Rickard. Jag funderade på att ringa till Leo och fråga vad de hade för sig men jag bestämde mig för att sitta hemma och jobba istället.

Alice landar på Arlanda tisdag morgon, sen är programmet inte spikat, men de börjar troligen med att köra ner till Småland och sen till Geilo och därefter till Hälsingland. Med en sån rundtur hinner Alice och Elvy se en hel del av både Sverige och Norge. Det måste vara en rundtur på uppåt 2000 km, enbart transportsträckorna. Men 2000 km kanske inte är så långt med kanadensiska mått mätt.

Dagen efter.

Igår var det pingstdagen. Jag var så väl medveten om det från det ögonblick som jag vaknade – vi skulle samlas här hos mig redan klockan nio och så småningom äta brunch här. Jag hade förberett allt igår kväll för att inte behöva känna mig stressad idag.

Jag behövde alltså inte bekymra mig om praktiska saker, utan det var minnen från pingstgudstjänster i kapellet tillsammans med mormor som blev så levande för mig. Pingstdagen är pingstvännernas ”nationaldag” minns jag att pastorn sade, och precis som Sveriges nationaldag så var det en dag både för allvar och glädje. Vissa saker etsar sig fast i minnet.

För mig var Send the fire pingstsången framför andra, i kapellet hade man andra sånger med pingsttema. Det var i Hälsingland och då sjöng förstås en av bröderna till eget gitarrackompanjemang Carl Östs ”jag vill ha mycket mycket mer” där en av verserna börjar ”och nog är jag tacksam för Andens dop, att få tillhöra pingstfolkets saliga hop” och då blev det rörelse i församlingen. Alla sjöng med i refrängen och bad och tackade Gud samtidigt , någon talade i tungor och jag minns att jag tänkte att det blev en liten genklang av vad som hände i den övre salen. Jag minns bara fragment av andra pingstsånger, det var alltid mycket sång på pingstdagen.

Naturligtvis inledde vi vår samling här i Ascona med att sjunga Send the fire (melodi Tucker – inga nya påfund när jag spelar!) och sen hade David ansvar för vad som skulle göras och sägas. Som vanligt så fick den som hade något att berätta göra det. Marlene ville berätta för oss hur hon upplevde gudstjänsten i Lugano för fem år sedan och vad som hänt med henne sedan dess, Yves berättade om en pingstdag när han var på utflykt med en kristen ungdomsförening. De var inte så särskilt trakterade av att sitta ner och delta i en kort gudstjänst, men en präst som var med berättade så livfullt om vad som hände under pingstdagen och dagen efter, att det kändes riktigt tråkigt när han slutade. Regula berättade om en pingstdag när det regnade så mycket att de blev kvar på kåren i La Chaux de Fonds under en dryg timma efter gudstjänsten, det gick inte att ta sig fram på gatorna. När regnet hade upphört och de vågade sig ut, så fick man se tre gigantiska regnbågar i öster, och även om regnbågarna förknippas med Noa, så blev regnbågarna ändå en påminnelse om Guds löften.

När sen brunchen av avklarad, så tog vi båten och körde runt på sjön. Det var många båtar ute men det var ingen idé att försöka segla, det var i det närmaste vindstilla och sådär +30.

Nu är det en ny arbetsvecka. Sköter jag mig exemplariskt så kan jag vara klar på fredag. Väderprognosen ser inte så lovande ut, för arbete menar jag. Sol och +30 hela veckan. Nästa vecka skall det bli regn så jag blir nog klar med uppdraget som planerat, deadline 22 juli.

Elvy har meddelat att Alice kommer till Sverige den 17 juni, de tillbringar ett par dagar i Uppsala och kör sen upp till Hälsingland för midsommarfirandet. Sen planerar de att köra till Geilo i början av juli. Det kan nog vara en bra idé, det finns mycket vackert att se på vägen.

Och så var det vardag igen.

I torsdags firades himmelsfärdsdagen på traditionellt vis här i Ticino, med utflykter och utomhusmässor. Vädret kunde varit bättre, men regnet höll sig i alla fall borta. Vi, d v s Marlene, Regula, David och jag var med Julia, Leo och Stephan och firade himmelsfärden på en äng ovanför Montebello, en av borgarna i Bellinzona. Det var mässa, elvakaffe – jo det blev faktiskt det... och diverse lekar och musikunderhållning. Sen var det en hel del tappra som hade med sig lunch och stannade däruppe, vi körde till Ronco som ligger på den italienska sidan, för att vara med om lite festligheter där på eftermiddagen. Festligheterna bestod i en teaterföreställning där åskådarna också skulle delta aktivt. Det var drygt 100 åskådare och vi delades in i fyra grupper som hade olika ”roller” i spelet. Det handlade om Duilio, en lokal Robin Hood, en verklig historisk person som rövade från rika som reste i trakten och sen gav åt de fattiga när det hade varit några år med missväxt uppe i bergen,

Marlene, Julia och jag fick vara ”fina damer” som blev av med vårt resgods, Leo och Stephan var med i rövarbandet och David fick vara med gendarmerna som naturligtvis misslyckades med att fånga Duilio. Regula fick vara med bland ”de fattiga” - de belönades med en påse med lokaltillverkat godis och kakor. Hon delade förstås med sig.

Igår var bara David och jag hemma, Marlene var hos sin mamma i Bellinzona och Regula reste till Neuchâtel i fredags. Diana och Yves har varit i Colombier, hans mamma firade sin 75-årsdag på lördagen. Det var riktigt tomt men vi tröstade oss med en engelsk armévideo för att fira att på lördagen var det fem år sedan den där märkliga pingstgudstjänsten i Lugano. Vi hade ingen aning om att Lotta och Dwight skulle ansvara för gudstjänsten och det var då som något hände i oss, vi tog ett steg närmare både Gud och Frälsningsarmén och det märkte Marlene sedan och hon blev mer och mer nyfiken på armén. Och nu är vi sju som har vår lilla husförsamling och delar gemenskapen.

Vi år söndagsmiddag på Villa Orselina, en riktigt fin restaurang som vi besöker rätt sällan. Jag höll på att skriva "tyvärr" men med tanke på priserna så är det nog tur att vi inte är stamkunder där.

Nu är det bara koncentrerat jobb som gäller. Den här veckan blir det nog inte så svårt, det kommer att bli flera regndagar.