Snart är det 2022

 

Då var julen över för den här gången. Inte riktigt förstås. Idag är det tisdag och vardag igen.

Vårt julfirande tillsammans med Alice, Villy, Maj, Benny och Janne var lugnt och städat och riktigt trevligt. Fille var förstås med också. Julkaffe med massor av hembakat klockan två och det stora julbordet klockan fem. Vi var i uthuset, det har inte blivit använt på länge nu. Men där är det gott om plats när vi bara är sju. Vi spelade julklappsspelet och jag fick till slut ett badlakan med julmotiv. Min insats var en stickad mössa med en ledlampa över pannan. Mycket praktisk, jag har en sådan själv. Förutom att den kan vara bra att ha vid promenader när det mörknat så tar man på sig den om man skall leta efter något smått som försvunnit på golvet.

Juldagen var vi på gudstjänst i kyrkan och jag är förstås gnällig och kritisk, men jag blir inte klok på den här församlingen. Var det så bra att slå samman två församlingar från olika samfund? Varför kan man inte behålla en pastor? Varför hälsar inte medlemmarna på varandra annat än med en liten avmätt nick och ett ”god dag”? Är det så att jag från början är bortskämd med min uppväxt på The Salvation Army i Sale och den generösa attityden i den lilla kyrkan i Lugano? Handlar det om lokal kultur att inte visa alltför mycket känslor eller rättare sagt nästan inga alls?

Söndag kväll skajpade jag med Lotta, Dwight och Rickard. De vill att jag kommer hem till Ascona. Jag har varit borta tillräckligt länge nu. Jag sade att jag avvaktar till efter trettonhelgen och får sedan kolla upp hur man löser resandet med covidpass och tester. Och om man kan räkna med att det finns något plan som startar även om man har köpt biljett...

Jag hörde nyss på radion att flygkaoset i Europa kommer att fortsätta minst en, kanske två veckor till. Villy känner en man som suttit fast på en flygplats i Texas sedan den 23 december. Man har gång på gång sagt att nu kommer det ett inrikesflyg så att ni kan ta er till någon internationell flygplats så folk har stannat kvar där. Han är inte ensam, de har ockuperat ett par rum, sett till att få mat och har tydligen blivit intervjuade på någon av de stora tv-kanalerna.

Det kanske är lugnast att stanna kvar här ett par veckor till. Jag har ju allt jag behöver och hinner jobba mycket.

Nu börjar det kännas att det är jul!

 

Dags för ett nytt inlägg i bloggen. Jag deltar lite halvhjärtat i julförberedelserna, annars redigerar jag redan skrivet och skriver nytt. Jag har kommit in i en jobbperiod, kan det bero på att mörkret och det inte särskilt inbjudande vädret utanför påverkar mig. Ärligt talat finns det inte så mycket annat att göra.

Rickard har rest tillbaka till Ascona nu i veckan, han har tillbringat en tid på Geilo. Han säjer att folk är rätt oroliga efter alla covidutbrott, både med nya och gamla virusstammar. Det var inte så problematiskt att ta sig hem men han snabbtestades när planet landade i Zürich och fick order om att testa sig fem dagar senare. Stämningen i Norge är ganska hysterisk, men bättre det än att folk inte bryr sig. I Ascona verkar man vara ”lagom” försiktiga, det fungerar med munskydd och avstånd. Vaccinmotståndarna är fortfarande aktiva men håller sig på vissa platser med sina plakat och talkörer.

Jordskalvet i närheten av Bergamo kändes av även i Ascona. I Lugano har man konstaterat sprickor i några hus men inget allvarligt. Nu undrar man om det blir ytterligare skalv, det skall ha varit så att skalv i nordligaste Italien skapat relativt kraftiga efterskalv rätt långt uppe i Ticino. Marken där är inte alltid helt lugn, jag har känt av skalv några gånger men mest som darrningar i marken och att fönsterrutorna börjat ”sjunga”.

Jag vet inte när jag reser hem igen, en del av det material som jag fått ta del av är enklare att hantera om jag är här och enkelt kan ta de kontakter jag behöver.

Men nu är det snart jul, uterummet ser ut som en sagoskog och utomhus har vi många olika ljusslingor som lyser upp i mörkret. Frysen är fylld med julbaket och så vitt jag kan förstå skall det lagas mat och städas kommande vecka. Jag förstår att jag förväntas hjälpa till.

 

Mest politik.

 

Jag fick en förfrågan från Lotta via sms om det inte händer något i Sverige. Jo, det gör det nog, vi har ju fått en ny statsminister och oppositionen tycks leta i minsta vrå efter att hitta lik i garderoben hos de nya ministrarna. Först var det Annika Strandhäll som inte haft så bra koll på sina räkningar. Det har trasslat till sig i och med att hennes sambo först inte mådde så bra och sedan tog livet av sig, men sådana småsaker är inget gentemot några futtiga räkningar som gått till kronofogden – och som sedan blivit betalda. Sen har vi den nya civilministern Ida Karkiainen som kanske har gjort en nazistgest på en fest när hon var femton år gammal, hon minns inget av detta. En annan minister har tydligen klappat en partikollega på rumpan i samband med en fest på partikongressen nyligen. Han har bett om ursäkt och damen med rumpan verkar inte vara så upprörd, i alla fall inte lika upprörd som pressen. Nu undrar jag bara, kräver borgerligheten i Sverige att man skall kliva rakt in i Rosenbad från söndagsskolbänken?

Annika Strandhäll tillträdde som miljöminister för några dagar sedan, efter en miljöpartist. Nu kräver liberalernas partiledare att hon skall lämna besked om slutförvaring av kärnbränsle senast till lusse, annars kommer hon minsann att begära misstroendevotum, tydligen påhejad av kristdemokraternas Ebba Busch. Även kallad Ebba Brun. Jag blir väl ansedd som rasist, men liberalernas partiledare är något av det mest misslyckade och frånstötande som jag sett i svensk politik. Skall man inte få mer än två veckor på sig att lämna besked om en så viktig fråga som var och hur man skall förvara använt kärnbränsle?

Nu inför man nya restriktioner och råd för att förhindra ett nytt stort utbrott av vår vän Covid19. Jag har just lyssnat till en presskonferens på tv. Måste ge socialministern Lena Hallengren beröm för hur hon tacklar situationen. Jag hoppas att folk är lydiga och finner sig i de olika regler och begränsningar som kommer, inte minst därför att den här omgången skall vi vara mycket, mycket bättre än Norge.

Och en sak till – måtte Sverige slippa en blå-brun regering!!!

Här har vi det lugnt, i Elvys krets är nog de flesta politiska partierna företrädda. De två kristdemokraterna BG och Irene skäms för sin partiledare, Göran tycker att statsministern borde snygga till sig i håret och Marita saknar Jan Björklund och kommer att rösta på annat parti nästa val. Inga stora känslostormar när det gäller politiken alltså.

Julförberedelserna pågår i lugn takt, jag har en bestämd känsla av att allt på den kulinariska sidan som kan förberedas är klart, juldekorationerna ligger uppackade och kontrollerade och Elvy planerar att sätta upp julgardinerna i köket nu till helgen. Det är bara julstjärnor, inga tomtar på dem så det är väl ok.  Vi firar jul tillsammans med Maj, Benny, Alice, Villy och Janne samt Fille förstås. Det är planerat så i alla fall.

Busväder och mörker gör att jag ägnat en hel del tid åt att redigera sådant som jag skrev i början av min nya karriär som succéförfattare.  Just nu är det -15 men det har varit kallare, som lägst -18. De närmaste dagarna kommer det att bli en rätt rejäl temperaturstegring, men fortfarande minusgrader så snön får vi behålla och det skall komma mer...