Förkylt.

 Det är ett tag sedan jag skrev här. Jag har varit förkyld, en riktig ”bonnförkylning” av gammalt hedervärt slag. Men jag är på väg att tillfriskna nu. Min röda näsa är fortfarande en sevärdhet.

Jag har varit så påverkad av förkylningen att det inte har blivit så mycket gjort med skrivandet heller. Jag har läst och sett på tv och försökt att hålla mig uppdaterad på händelserna i Ukraina. Putin är en riktigt äcklig typ, en man med både storhetsvansinne och mindervärdeskomplex. En nättidning hade projicerat Putins och Hitlers ansikten på varandra, det blev en skrämmande bild.

Förra söndagen och igår såg jag på gudstjänster från Frälsningsarmén i Oskarshamn. Lite annorlunda mot vad jag är van vid men mycket intressant. Det blir två gudstjänster till och det är ju generöst av SvT att de visas även i utlandet. Det var Lotta som informerade mig om möjligheten. Dwight tyckte det var förskräckligt att den manliga officeren inte hade slips till uniformen igår. Annars tyckte han det var ok.

Borta bra och hemma bra.

 

Nu har jag hunnit acklimatisera mig och det mesta känns hemvant. Det är förstås en stor skillnad på att vistas på landet i Hälsingland och att vara i den här staden som är starkt påverkad av italienskt liv men också har blivit en ”tillflyktsort” för människor av många olika nationaliteter, de allra flesta med en tjock plånbok. Det är en påtaglig skillnad mellan Ascona och vår tvillingstad Locarno. Det är förstås ingen normal stad det heller men där finns det ändå ett större inslag av ”vanligt folk”.

Jag trivs i Ascona. Det beror förstås mycket på att jag råkar ha ett bra, alldeles lagom hus här. Det innehåller vad jag behöver och lite till och det har ingen arbetskrävande trädgård. Bara en brant bergssluttning som behöver städas ett par gånger om året och det är förstås inte det allra enklaste. Men ingen gräsklippning och ingen ogräsrensning.

Jag har bott här i 20 år nu. Flyttade hit på vinst och förlust när jag fick ärva det här huset och hade möjligheter att arbeta på distans. Sedan dess har mycket hänt, jag har övergett bokförlaget jag jobbade åt, jag har tillbringat rätt långa perioder uppe i Hälsingland och prövat på att arbeta som lärare. Nu skriver jag på en bok om människorna i Hälsingland. Den skulle handla om mina förfäder på mödernet men har blivit så mycket mer. Jag är påhejad både av folk med intresse för hembygden och ett par som är historiker till professionen.

Ibland kör jag fast och nu har jag lärt mig att släppa det jag håller på med utan att få dåligt samvete, göra något annat under en kortare period och sedan flyter det på igen.

Mina vänner betyder förstås mycket för mig. De är ju min familj. Vår husförsamling är en trygghet och vår relation till den lilla kyrkan i Lugano är mycket intressant. Vi är på sätt och vis en samling främmande fåglar och några av oss är inte så väldigt hemma med italienskan men det fungerar bra i alla fall. Nej, jag har inte på alla dessa år lärt mig italienska ordentligt. Jag klarar vardagslivet men det fungerar inte så bra med mer avancerade samtal. Då tar jag till engelskan.

När jag är i Hälsingland så trivs jag och när jag är hår i Ascona så trivs jag också. Men det är stor skillnad. Livet där är lugnt och förutsägbart. Här är det mer puls och något mer oförutsägbart. Jag är lyckligt lottad som har tillgång till och hemvist i dessa båda världar.