Annandagens kväll.

I morgon är det vardag igen. Halv tio skall jag infinna mig i butiken.  Jag skulle inte vilja jobba där varje dag, men att rycka in så här tillfälligt, det är bara roligt. Fötterna har hämtat sig rätt skapligt också.

Fredag kväll var vi alltså i kyrkan i Lugano och sjöng julsånger. Det var faktiskt fullt i kyrkan och jag tror att man uppskattade vårt program. Pierre sjöng som avslutning av vårt program Stilla Natt på shona, språket som talas i Zimbabwe, till ett svagt, dovt ackompanjemang på trumma och det skapade en helt magisk stämning. Efteråt kom det fram en dam som särskilt tackade Leo för hans sång på surmiran, det var den dialekt som talades där hennes morföräldrar bodde.

Julafton tillbringade vi här hos mig med ett modifierat svenskt julbord. Jansson är alltid festens höjdpunkt men köttbullarna och rödbetssalladen försvann snabbt också. Ostsmörgås på Falu Rågrut är en annan favorit, även om osten var av schweiziskt fabrikat. Sedan såg vi på midnattsmässan från Rom och spanade efter Marlenes mamma. Hon dök upp i bild tre gånger. 

Igår var det engelsk julmiddag uppe i Orselina och David och Pierre serverade ALLA tänkbara rätter som hör till en sådan, inklusive konjaksflamberad christmas pudding med ett sixpencemynt i och så var det smällkarameller förstås. Idag har vi haft buffé på rester hos Regula, sedan har vi ätit färdigt för i jul och får väl försöka återhämta oss under veckan.

Det har hänt lite väl mycket konstigheter uppe i Hälsingland de senaste dagarna, ett mord i Bollnäs och två i Hudiksvall, rån och inbrott. Elvy är inte rädd, hon har gjort allt som är rimligt för att skydda sig och huset, men när jag nu finns på 250 mils avstånd så tar jag till mig allt jag läser på ett annat sätt än om jag hade varit hos henne. Sen... hon har faktiskt en viss utrustning från Kanada men det skall vi nog tala tyst om. Jag borde nog inte oroa mig, men det gör jag i alla fall.

Det finns  nog större anledning att oroa sig för  vad som händer i världen. Jen och Nigel har hört av sig och säjer att människorna i USA är mycket oroliga för vad som kommer att hända efter 20 januari. Yvette reser till Jordanien efter nyår för att arbeta tre månader i ett flyktingläger. Det var planerat att det medicinska teamet skulle till ett av  de nya flyktinglägren dit man skulle ta överlevande från Aleppo,  men de blir av politiska skäl inte insläppta i Turkiet och kan därför inte ta sig vidare till lägret som tydligen skulle ligga vid gränsen mellan Syrien och Turkiet.  

Sen står väl republikanska partiet för en av de värsta jul-grodorna. Läs själv!

Social media went bonkers Sunday after the Republican Party issued a holiday greeting that some interpreted as a comparison of Donald Trump to Jesus Christ.

“Over two millennia ago, a new hope was born into the world, a Savior who would offer the promise of salvation to all mankind,” read the Christmas message from Reince Priebus and Sharon Day, chair and co-chair of the Republican National Committee. “Just as the three wise men did on that night, this Christmas heralds a time to celebrate the good news of a good King” Priebus will be the president-elect’s chief of staff.

Amid fears of creeping totalitarianism around the globe, Twitter users may have forgotten that “new King” is a common way to refer to baby Jesus, and Christmas is indeed the time that Christians celebrate the “good news” of his arrival.

An aghast Iraq war vet responded on Twitter: “A new king? Are you insane?” 

Ömma fötter.

Nu har jag just kommit hem och sitter med fötterna i ljummet vatten med en rejäl dos fotsalt i. Tre dagar i butiken går hårt åt fötterna, trots att jag har lågklackade skor. Hur Sophia, Ianella och Regula klarar av att gå i moderiktiga högklackade skor hela dagarna det överstiger mitt förstånd! Trots ömma fötter så är det roligt att jobba i butiken och dagarna går fort.

Även om det varit många kunder och goda dagskassor i butiken har stämningen varit dämpad, terrordådet i Berlin gör människor oroliga och det påverkar kommersen på julmarknaderna här också. Här finns det vakter och en och annan polis som går omkring för att förhindra fickstölder och inbrott i bilar. De håller till i shoppingområdena och på julmarknaderna, men vad hjälper det mot vansinnesdåd?

Vi går ändå mot ljusare tider, Klockan 1044 igår passerades vintersolståndet. Solen gick upp 0804 och den gick ner 1641. I dag blev dagen en hel minut längre. Vi får riktigt fint väder året ut. Nattetid +5 och på dagarna upp mot +15. Det kan vara dags att ta en promenad och se om några krokusar eller snödroppar visar sig. Forsythia i skyddade lägen kan också slå ut. Men ”än så är det långt till vår” – minst 6–7 veckor. Vi kommer säkert att vakna flera gånger och se blötsnön ligga tung, för den kommer oftast nattetid. Men det är sällan som den blir liggande mer än en, kanske två dagar.

Jag skall hjälpa till i butiken denna vecka och i mellandagarna. Då kan Ianella, som har fyra barn, vara hemma några dagar. Det brukar vara en hel del att göra då också. Här köper man julklappar till familjen och små nyårspresenter till vänner och kolleger.

Julaftons kväll serverar jag ett nästan svenskt julbord och sen ser vi på midnattsmässan i Peterskyrkan. Marlenes mamma sitter alltid på VIP-plats där och brukar synas i tv upprepade gånger. På juldagen blir det engelsk julmiddag uppe i Orselina. Annandagen tillbringar vi hos Regula och gör buffé på julbords- och julmiddagsrester. Regula är den av oss som bor närmast Monte Verita så jag räknar också med att det blir en långpromenad där.  Om mina fötter orkar...

Medan golven torkar...

Nu tar jag en liten paus under ”julstöket”. Nej, det julstökas inte så mycket här, plastgranen är uppe, jag har letat reda på några dukar med julmotiv och kartongen med julpynt är framtagen. Jag har just tvättat golvet i matrum, vardagsrum och mitt arbetsrum och sitter nu med laptopen i köket och väntar på att golvet skall torka. Sen skall jag hänga kulor och lite annat pynt i julgranen. Dukarna med julmotiv skall strykas och ett par ljusstakar skall förses med ljus och ställas fram. Ljusstakarna är viktiga, en som har tre armar har morfar svarvat av björk och den andra i smide kommer från Westermarks, där mormor växte upp. Den har fem armar och piggar där man skall sätta äpplen och bottenplattan blir en skål för nötter – det finns t o m en matchande nötknäppare. Sen är det pyntat och klart och jag kan ägna mig åt den allra sista kontrollen innan jag lämnar ifrån mig mitt uppdrag. Jo, det blir nog kvällsarbete för mig, men jag hade sådan lust att göra julfint nu  på morgonen att jag prioriterade det framför kontrollen.

I morgon klockan tio återfinns jag i butiken hos Sophia, redo att konversera på italienska. Jag tycker att min relation till det italienska språket har blivit avsevärt mycket bättre de sista två åren. Det är som om ordförrådet växer utan ansträngning och grammatiken den verkar fungera helt okej. Nästan. Jag har aldrig lagt ner något arbete på att lära mig italienska, ”alla” förstår engelska. Till slut så har väl språket bara halkat in i min hjärna och det är jag förstås tacksam för.

I går var vi i Bellinzona hos Leo, Stephan och Julia. Först var vi med dem till mässan och sedan övade vi programmet med fredagens julsånger. Vi har utökat med en sång på surmiran som är en av de rätoromanska dialekter som talas i Graubünden. Leo skall sjunga den, det är en sång som handlar om herdarna som vaktar sin hjord.

I lördags var vi på födelsedagskalas hos Luca. Det var inte han som fyllde år utan vi firade Francis 80-årsdag. The Guardian hade en rubrik ”For God´s sake Pope Francis, don´t retire. The world needs you.”   Anledningen till detta var väl att när kardinalerna fyller 80 så får de inte längre vara med och välja ny påve. Vi får hoppas att Francis orkar några år till.

Världen behöver ekumenik nu, mer än någonsin. Jag kan inte påstå att jag känner mig hemma i den katolska kyrkan med alla dess sakrament, ceremonier och påbud men det är heller inget som stöter bort mig. Fortfarande står jag stadigt med ena foten i Frälsningsarmén och den andra i den pingstkyrka som mormor tillhörde. Och jag gläds åt vår ”brokiga” husförsamling där inget är ”fel”.

Och så var det fredag kväll.

Lucia firades traditionsenligt -  det är håller nog på att bli en tradition här. Lussekatterna och pepparkaksbockarna gick åt och Annemarie tyckte att vi kunde ”klä ut oss” nästa år. (Får förklara för henne vid något lämpligt tillfälle att det inte är maskerad utan att alla medverkande har sina mycket bestämda roller i ett luciatåg.)

Jag blev klar med mitt uppdrag idag, nu skall jag bara läsa igenom det noga på måndag, innan jag sänder iväg det och tar julledigt. Julledigt, det är väl inte helt korrekt, jag vill nog göra lite julfint här och så är det den obligatoriska Jansson som skall lagas till. Får jag en stund över sedan så hjälper jag Sophia i butiken. Det är  ett sant nöje - även om fötterna tar stryk. 

Fredag kväll blir det julsångsandakt i Lugano och vi har fått ihop ett i mitt tycke rätt bra program. Det blir sång på engelska, svenska, norska, gaeliska, shona och tamil plus unison sång på italienska förstås. Vi skall öva på söndag. 

Jen och Nigel reste till USA i går. De skall först hälsa på släktingar i Wisconsin, där det är riktigt busväder just nu och några dagar framöver, riktigt kallt och snöstorm. Här är det ett 4–5 plusgrader nattetid och 8–10 på dagarna.

I morgon tar Regula med sin symaskin till Rickard, vi skall försöka att få fixat till gardinerna lite. Son tur är, hade han betydligt högre takhöjd i lägenheten i Biel, så de går ju att korta av och använda tills vidare.

Och nu är det sängdags, God natt!

Några rader innan lunchpausen är slut.

Dagens väderrapport: +10, solsken och vindstilla men dimma över sjön. Jag är tacksam över att jag inte befinner mig i Hälsingland nu, såphala vägar och många incidenter i trafiken. Jag talade med Elvy för en stund sedan och under tiden kom det en snöby. Hon har inte använt bilen sedan i söndags, men nu behövde hon proviantera. Med fyrhjulsdrift och dubbdäck bör det väl gå bra – för den som kör försiktigt. Det är 11 kilometer till affären.

Rickards flyttlass kom igår och jag var där och inspekterade på kvällen. Hans möbler passar oväntat bra i den nya lägenheten. Han var orolig för att soffan och fåtöljerna skulle ta alltför stor plats i vardagsrummet, men det var ok. Vi hängde upp gardinerna provisoriskt, måtten stämde inte alls, men det får vara så tills vidare. Det behövs skydd både för solen och insyn. Det får nog bli persienner eller något annat slags solskydd.  

Jag fick ett mail igår. Bryr jag mig mer om Trump och USA än Aleppo? Nej, så är det inte men jag har svårt att förstå det som händer – inte den mänskliga tragedin, men det politiska spelet bakom. Jag lider med alla krigets offer, jag sörjer över det som sker i Syrien och Irak och jag oroas över att kriget och terrorn skall sprida sig till en större del av Mellanöstern. Och jag tror inte att mr Trump eller någon av hans miljardärsvänner som kommer att ingå i den kommande regeringen har några som helst utsikter att bidra till fred där och inte heller att de kommer att styrka FN i arbetet att åstadkomma fred. 

Kommunikation

Nu har ”Schweiz kommit nära” – även för oss som bor i utkanten Ticino. Tågen börjar gå genom den nya Gotthardbastunneln - som det tagit sjutton år att  bygga - och i Lugano har man en ny station och en restaurerad bergbana som invigdes och firades i går. Det är inte helt klart med trafiken genom tunneln, en del tåg kommer fortfarande att gå genom den gamla tunneln, men visst kommer det att bli bättre kommunikationer norrut. De tåg som går genom den nya tunneln får en halvtimma kortare resväg än de som går via den gamla tunneln – men då får man se de vackra omgivningarna.

Vi var med på gudstjänsten i Lugano igår och sedan fick vi tillfälle att se den nya stationen. Att provåka bergbanan skjuter vi på framtiden, köerna igår var gigantiska.

Nu planerar man för förbättrade järnvägskommunikationer både söder- och norrut. Men det kommer nog att ta många år innan de blir verklighet.  Affärsresenärer från Ticino och ut i stora världen har ofta valt att ta flyget från Milano-Linate. Trots att flygplatsen har dåligt rykte så vinner man mycket tid till vissa destinationer. Dåligt rykte, inte enbart säkerhetsmässigt (olyckan med ett SAS-plan 2001) utan där är det även dålig organisation och mycket incheckat bagage som kommer på avvägar eller försvinner helt. (Det senare är i alla fall vad man säjer, jag har inte sett någon statistik på just detta.) Jag känner mig tryggare när jag startar eller landar i Zürich, trots den längre resvägen.

Jen och Nigel har efter moget övervägande bestämt sig för att fira jul i USA och stanna där till efter ”the inaguration”. De är faktiskt nyfikna på hur stämningen är och faktiskt också om det verkligen blir någon installation. Det lär det nog bli, men hur är det med ryssarnas inblandning i valet? Kan man ha en president som påstår sig vara så smart att han inte behöver bli briefad om säkerhetsläget och som dessutom ljuger värre än Nixon? (Det här var bara en antydan om allt man kan läsa även i seriösa tidningar som t ex Washington Post, NY Times och på CNN:s hemsida.)

Och nu ställer jag kaffemuggen på diskbänken, blåser bort smulorna på tangentbordet och fortsätter  att jobba ett par timmar till.

Sommarväder? Nej inte riktigt.

Vi har riktigt fint väder, solsken och nästan vindstilla, lite varierande eftermiddagstemperatur men det håller sig mellan + 10 och 15. Den vädertypen ser ut att hålla i sig åtminstone en vecka framöver minst., Lite svårt med arbetsdisciplinen faktiskt, men jag skall nog klara mina deadlines. Sophia har frågat om jag kan jobba i butiken innan jul, men det hinner jag inte, däremot kan jag ställa upp i mellandagarna. Regula däremot, hon började i torsdags och det var mycket att göra både torsdag och fredag.

Nu, tidigt på morgonen har jag gjort en pepparkaksdeg. Nej, det är inget som jag ägnar mig åt med stor entusiasm, men vill jag ha ”svenska pepparkakor” i form av hälsingebockar, så får jag göra dem själv. På tisdag kväll blir det luciakaffe här hos mig. Saffransbröd bakade jag till första advent. Då gjorde jag en ”prästens hår” till fikat, de riktiga lussekatterna vilar tryggt i min frys tills på tisdag. Jag har en DVD med traditionellt luciafirande, den avnjuter vi till kaffet.

Nu har biskopen sagt sitt, vi får ha ett ”sångprogram” och en kort andakt klockan sex de söndagar som det inte är gudstjänst. Andakten skall någon av församlingens medlemmar ansvara för. Nyårsdagen är det ordinarie gudstjänst så vi börjar den 8 januari. Det skall bli riktigt spännande. Nu måste vi jobba ordentligt med sånger på italienska, det finns rätt mycket som är översatt. Biskopen har inte lämnat några instruktioner om ”sångprogrammet” så då är det väl fritt för oss att säja något mellan sångerna. Men han kanske är lite tveksam till om vi är tillräckligt renläriga när det gäller innehållet i andakten.

Framöver lär vi ha fullt upp på söndagarna. Var tredje söndag är vi med på gudstjänsten och sedan blir det gemensam middag, de andra två söndagarna har vi först vår  egen samling, sedan middag och fika och förberedelser för kvällens ”sångprogram” och sedan kör vi ner till Lugano och är väl hemma vid 8-9-tiden på kvällen. David hävdar att det är så det skall vara, som officersbarn i England var det inget ”ledigt” på söndagarna.

Rickard är i Biel just nu och tömmer sin lägenhet, flyttlasset kommer hit på tisdag. Lotta och Dwight har kommit hem till Mörigen från Uppsala. På vägen ner till färjan i Göteborg var de och såg på två hus i Västergötland, ett av dem var tydligen riktigt intressant. Troligen blir de ”sommartorpare” i Sverige, tills vidare i alla fall.

Nu skall jag ta en rask promenad, solen skiner och termometern på husets bak- och nordsida står på +17. Det är lite förrädiskt, huset ligger långt ner på sydsluttningen och när solen värmer så reflekteras naturligtvis värmen även mot husets baksida, där  solen inte kommer åt. Men +17 är trevligt i alla fall.

Stjärnor i kronan...

Den gångna veckan har jag varit riktigt flitig – en nödvändighet eftersom mitt uppdrag visade sig vara mer tidskrävande än vanligt. Jag har varit tvungen att göra betydligt mer omfattande faktakontroller än normalt för att anpassa texten till svenska förhållanden. Men nu tar jag en paus och kombinerar uppdatering av bloggen och min smörgåslunch.

Jag ställde fram mina adventsstakar förra lördagen men nu i lördags kom jag plötsligt ihåg att jag också hade en krans att hänga upp i ett fönster. Det är en rätt banal sak, en mässingsring med sju stjärnor av plast med en lysdiod i varje stjärna. Men stjärnorna lyser vackert. När jag köpte kransen så kom jag plötsligt ihåg en gammal sång. Jag kommer ofta ihåg gamla sånger, sådant som jag hörde när jag var med mormor i kapellet.

”Skall det bli några stjärnor i kronan jag får, när jag avlagt min jordiska skrud? Skall jag möta med fröjd på den himmelska höjd, några själar jag vunnit för Gud?”

Just då tänkte jag mest på mitt minne av framförandet – en man, jag tror att han hette Eskil sjöng verserna och Gitarrsystrarna sjöng kören flerstämmigt. Det gjorde intryck på den då gissningsvis tioåriga Maria.

När jag tog fram kransen nu, så talade den till mig igen – men nu med orden, innebörden i den gamla sången. Jag minns inte hela texten men första versen och kören finns där och fragment från de andra verserna.

O min tanke flyr hän till det härliga land, upp till Jesus min broder och vän. Till min krona jag trår, men jag frågar ibland, skall det bli några stjärnor i den?

Skall det bli några stjärnor i kronan jag får, när jag avlagt min jordiska skrud? Skall jag möta med fröjd, på den himmelska höjd, några själar jag vunnit för Gud?

I vår lilla grupp, husförsamlingen har vi talat en hel del om att det nog är dags för oss att inte bara sitta och ha det gott tillsammans, utan att vi behöver försöka nå ut. Yves är den som mest brinner för detta och han har verkligen gjort oss andra medvetna om att det är dags att ta ett steg till.

Sången skrevs under väckelsetider med möten i missionshus, kapell och på kårer. Väckelsemöten med ”eftermöten” då syndare skulle bli frälsta och börja ett nytt liv utan brännvin och snus. Det fungerar inte på samma sätt längre, det tror jag vi kan vara eniga om. Jag tror att den som får växa in tron och som kan få vägledning, den personen gör ett noga övervägt och förhoppningsvis livslångt val.  Igår när vi var samlade hos Jen och Nigel så talade vi om hur man kan vinna människor för Gud. Vi är helt eniga om att man först och främst måste visa i vardagslivet att man är en kristen. En god dos frimodighet skadar inte, men det viktigaste är att vara ledd av Anden.

Vi vet inte hur fortsättningen för vår grupp kommer att se ut – kan vi få använda kyrkan i Lugano och ha samlingar som då inte får vara en traditionell gudstjänst utan kanske samtalskvällar, lovsång eller bibelstudier. Vi vet att det finns intresse för vår medverkan från församlingsmedlemmarna. Kyrkan är liten, byggnaden oansenlig och ligger inklämd mellan kommersiella fastigheter. Det finns sittplats för 50, kanske 60 personer. Församlingen är liten och medelåldern ganska hög. Prästen, en ung man placerad i Bolzano är en god ekumen, men hans biskop – som har ett väldigt stort område att styra över - är mer av den gamla sorten. Församlingen är luthersk-reformert vilket i grunden är en märklig kombination, men att den överhuvudtaget finns, tycker jag borde vara en grund för mer ekumenik. I vår grupp har vi fem katoliker. Vi är inte ute och ”fiskar i andras sumpar” utan de är våra vänner och det har bara blivit så att de upplever att det finns en annan vinkling på den kristna tron än det regelverk som de växt upp med. Jag hoppas att vi kan få lov att använda kyrkan för samlingar, vi har ju märkt att det alltid kommer några ”nya” när vi är där och sjunger och i längden blir det nog ohållbart att kyrkan bara skall användas ett par timmar var tredje söndag.

Men vi får ta det försiktigt – vi minns hur det gick med den ekumeniska engelskspråkiga församlingen i Lugano. När den engelske pensionerade metodistpastorn flyttade så spårade det ur rejält, en liten grupp, intresserad av att hålla extrema karismatiska gudstjänster tog över och gruppen blev mindre och mindre och så vitt vi vet existerar den inte längre.

Och nu till något helt annat: Jag gläder mig åt att Van der Bellen segrade i valet till president i Österrike och att Norbert Hofer hade den goda smaken att redan på ett tidigt stadium inse och förklara att han var besegrad.  Är det möjligtvis och förhoppningsvis så att det finns en ”Trumpeffekt” – man förstår att man inte kan släppa loss extremisterna utan att det blir konsekvenser? Visar sig Trump vara den nyckfulle despoten som han redan nu, långt innan han är president, har gett så många prov på, så kanske det i bästa fall har effekt även på de val som kommer att ske i Europa framöver. Man kan alltid hoppas.

Effekten av folkomröstningen i Italien däremot, den är svår att förutse. De nyhetssajter på nätet som jag läste nu på morgonen har alla olika uppfattningar. Det behövs mer fakta och de får vi nog  inte förrän det börjar bli dags för nyval i  Italien.

Och nu är det slut på min ”lunchrast”. In i grottekvarnen igen.