Ny arbetsvecka och nya utmaningar. Nu är jag klar med
speakertexterna, jag tror faktiskt att det blev godkänt.
Godkänt kan jag tyvärr inte ge till söndagens tv-gudstjänst från Frälsningsarmén.
Jag hoppas att det blir bättre nästa gång. Jag googlade på kåren i Uppsala, tänkte gå dit i söndags
men deras program på hemsidan tog slut i och med september. De hänvisade till FB men man skall väl
inte behöva vara med där för att
få reda på vad som händer på en kår?
(Nej jag hade inte lust att ta omvägen över kårlokalen för att se om det fanns
någon annonsering på utsidan.)
Några som är trötta på att vara amerikaner, det är Jen
och Nigel. Det gick så långt att när de var på en restaurang i Locarno i
lördags och av en vänlig servitör fick
frågan om de var från USA, så svarade Jen snabbt ”nej vi är från Kanada”. Det visade sig att han
ville bara tala om att en av rätterna på menyn hade fått inspiration från cajun
food. De är så trötta på att diskutera
Trump och känner att han och den
vändning som valkampen tagit ger
ett löjets skimmer över USA kollektivt.
Jag förstår dem. Men hur har det blivit så? En del i det hela har väl deras
valsystem med elektorer. Det är inte folkets vilja som avgör. Nu är det inte
ens säkert att den av de två kombattanterna som får flest röster procentuellt
sett, kommer att bli president. Nåja,
det väger över till Hillary Clintons
fördel, så dokusåpan kommer väl att ta
slut – förhoppningsvis – den dag hon blir president.
USA har sedan tidigare (Bush Sr och Jr t ex) haft ett
skamfilat rykte. Insatserna som världspolis har ifrågasatts, även om man inte
kan förneka att USA också alltsedan första världskriget gjort stora insatser i
krig. Vad hade hänt om inte de amerikanska
trupperna varit med om att bekämpa Nazityskland
och Japan? Men å andra sidan, om inte USA hade gett sig sjutton på att förgöra
Saddam Hussein, hade situationen i mellanöstern varit en annan då? Förmodligen.
Världen har blivit en alltmer konstig och osäker plats. Här i Sverige bränner man flyktingförläggningar, pizzerior,
invandrarbutiker och bilar. Sverigedemokraterna gör de märkligaste saker och
lyckas krångla bort kritiken. Kommer man
att kunna driva ut IS ur Mosul och vad blir resultatet av det? Ökad terror i
Europa? Och har vi sett slutet på flyktingströmmarna? Troligen inte. God, have
mercy!
Men så finns
det också saker och ting att glädjas åt. En av grannarna här i huset har skaffat hund, en bedårande liten golden
retriever. Grannen kom för att tala om det och i förväg be om ursäkt om det var
så valpen skällde. Vad då, be om ursäkt? Valpar får skälla, kissa på mattan och
tugga på skor. Allt blir dem förlåtet.
Elvys nya projekt är att lära sig många ord på arabiska. Det är ju lysande, hon
drillar eleverna i svenska och så får de ge henne något tillbaka. Nu i veckan hade de haft med sig sjalar och
testat olika sätt att arrangera dem på Elvy. Hon var tacksam för att hon inte behövde använda sjal, ”jag såg
tjugo år äldre ut på fem minuter”.
Jag har fått en del kommentarer i mail om det jag
skrev om pelargoner. Panteism? Jag vet inte,
men jag tror att vår kunskap om hur allt levande förhåller sig till varandra, den är i sin linda. Varför skulle
inte växter som upplever våld mot en
artfrände reagera? Jag har fortsatt att läsa boken om trädens hemliga liv. Den är bitvis filosofisk och ibland lite
flummig men författaren vet faktiskt
vad han talar om.
På torsdag kommer Lotta och Dwight. Det ser jag fram
emot, inte minst därför att jag innan dess måste göra mig av med det som mest
upptar mitt dåliga samvete. Städa. Det
skall jag göra i morgon kväll.
