Ibland får man något att tänka på.

Igår var vi väldigt ekumeniska igen. Men det var av en speciell anledning, Stephan fyllde år och ville bjuda på lunch. Fyra katoliker, calvinisten, lutheranen och vi fyra ex-salvo hade det riktigt gott tillsammans, Stephan hade nämligen bestämt sig för att vi skulle tala om det som förenade oss. Och lunchen efteråt smakade ovanligt bra. Föga anade jag vad jag skulle få läsa på nätet på kvällen.

Det har varit intressant att läsa reaktionerna om att Ulf Ekman lämnar Livets Ord och blir katolik. Jag har, sedan jag under ett par år i slutet av 90-talet hade kontakt med en församling inom trosrörelsen, varit mycket kritisk till LO och hur det man undervisat om där också har styrt de andra församlingarna. Jag såg hur människor i församlingen mådde dåligt, hur man ändå visade upp en glad min för annars kunde man ju bli anklagad för att inte tro tillräckligt på det som förkunnades. Pastorerna hade stor, otäckt stor makt över församlingsmedlemmarna och märkligt nog, försökte få det även över mig som bara följde med en god vän till gudstjänster och diverse andra arrangemang ibland. Det kom predikanter och annat folk som var direkt knutna till LO i Uppsala och de var snäppet värre när det gällde religiöst tvång och fördömanden än församlingens egna pastorer. Nu verkar det som om Ulf Ekman har glömt det mesta av vad LO har ställt till med, även om han lite i förbifarten ber om ursäkt för det.

Jag har också läst vad Ulf Ekman nu säjer om KK. Jag kan hålla med om en del av det han säjer, bland annat att det finns ett intellektuellt förhållningssätt till kyrkans lära hos människor. Jag har vänner som kan katekesen, som vet vad kyrkan kräver av medlemmarna, men som ändå kan hoppa över ett och annat därför att det inte stämmer med vad de anser sig kunna omfatta av kyrkans lära. Och det förorsakar ingen själslig vånda hos dem, de känner sig inte som sämre katoliker för den sakens skull. Om jag vore katolik, så skulle jag välja bort några av sakramenten, helgonkulten och skärselden. Bland annat. (Nej, jag har verkligen inga planer på att konvertera. Dessutom har jag ju problem med rökelsen!)

Jag har också blivit mer och mer kritisk till hur vissa saker utvecklat sig inom Frälsningsarmén, inte minst hur ett inkompetent ledarskap styrt och ställt med ”management by fear” och hur alla försök till demokratisering av denna hierarkiska koloss manipuleras undan. Det hjälper inte att man marknadsför sitt sociala arbete under diverse klämkäcka deviser, t ex ”doing the most good” när människorna inom organisationen far illa. Jag har fått ett exempel från Lisa på hur det kan gå till, man fryser ut och förtalar en mycket duktig medarbetare som inte varit tillräckligt ”lydig”. Nu har jag bott här i tolv år och jag och mina tre ex-salvo vänner har fortfarande en kärlek till Frälsningsarmén och vi har ett arv med oss som vi förvaltar på vårt sätt. Men vi vet ändå hur det fungerar...

Jag är överraskad av hur saker och ting förändrat sig till det bättre inom den pingstförsamling som mormor tillhörde. Nu har församlingen i och för sig slagits samman med en annan församling, vilket förmodligen drivit på förändringen. Mormor var lite av en rebell. Hon var den första av ”tanterna” som klippte av knuten och permanentade håret, hon förklarade att hon tänkte inte ta på sig hatt bara för att gå till kapellet när hon inte hade det annars heller under den varma årstiden. Som jag förstått det, så behövdes det bara att någon började så hängde andra på. Ett par av äldstebröderna var riktigt förskrämda för allt nytt. TV var synd långt in på 80-talet och jag vet att det fanns de i församlingen som gömde sin TV i skåp, men avslöjades förstås av tv-antennen på taket... Elvy har berättat hur oerhört syndigt det var med dans. När hon gick på realskolan så ingick det i läroplanen för gymnastikundervisningen att man skulle lära sig vals, schottis och ett par danser till. Några av klasskamraterna kom med brev från föräldrarna att flickorna inte fick dansa, medan Elvy inte hade något sådant förbud. Då kom pastorn hem till mormor och morfar för att tala dem till rätta, men fick gå med oförrättat ärende. Mormor (det var hon som var familjens ordförande) förklarade att det var nyttigt att röra på sig och att göra det till musik utvecklade taktkänslan.

Är det bra eller dåligt att Luthers och Calvins m fl efterföljare har splittrats upp i alla dessa kyrkor? Valfrihet kan ju vara bra, alla är inte lika. Jag trivs bättre i frikyrkliga sammanhang än i Svenska kyrkan. Julia, Leo och Stephan var med oss till en metodistkyrka i Llangollen och kände sig hemma där. Jag har varit med Leo på en vallfärd till ett kapell uppe i bergen. Det var också en positiv upplevelse. ”Att de alla må vara ett...”

För att nu återgå till mer världsliga ting, så gjorde jag klart mitt uppdrag med deadline idag redan i onsdags och i morgon skall jag sätta igång med nästa uppdrag. Där har jag tid på mig hela april, men det kommer att bli klart långt tidigare, kanske till påsk om nu inte vårvädret blir alltför bra den närmaste tiden.