Lördag och
söndag har Elvy och jag varit hos Vanja
och Kjell, ett par av dem som väl
får räknas till den ”inre
kretsen”. Kjell är dalmas och familjen har en släktgård i östra utkanten av
Dalarna. Vägen dit var inte den roligaste, mil
efter mil genom ödslig skog och
jag skulle aldrig våga köra den vägen
när det är mörkt. Från landsvägen fick vi sedan köra flera kilometer på en skogsväg. Men - när vi kom fram så fick
vi lön för mödan, det var en gård där
man kunde känna historiens vingslag. Det
fanns inte mindre än fyra bostadshus i olika storlekar från olika tidsepoker
plus några uthus, en hel liten by
alltså. Ingrid, Kjells syster som i vanliga fall bor i Stockholm tillbringar sommarhalvåret
här och så var det några andra släktingar
på tillfälligt besök på gården. För att få den rätta känslan betar både
getter och får runt husen. Djuren får gå in varje natt så de har klarat
sig från angrepp av rovdjur. Det var sju
getter och tolv får. Det finns enstaka
vargar i området, men det lär lufsa omkring betydligt fler björnar, därför har
man en särskild sopugn där allt hushållsavfall eldas upp dagligen. Björnarna
kan tydligen lukta sig till allt ätbart.
Det
finns ingen elektricitet dragen fram
till gården, men de har ett litet elverk så att de håller kyl och frys igång
och kan ha LED-lampor i sovrummen, men det är begränsat hur mycket man kan
använda elektriciteten. Sedan är det vedspis och gasolspis och lyktor. Man fick
en härlig känsla av hur det var en gång i tiden.
Vädret var
rätt okej och vi ägnade en god stund på lördagseftermiddagen åt att spela kubb,
detta märkliga spel som har regler som kan tolkas lite hur som helst och där
regeltolkningen alltid skapar diskussioner. Det här kubbspelet var ovanligt vackert, alla spelpjäserna var målade,
antingen i mönster och färger som dalahästar eller med kurbitsmotiv. Det är
tveksamt vem vilket lag som vann, men vi
hade roligt.
På kvällen
satt vi inne i storstugan och åt fäbodmat och fick höra Ingrid och Kjell berätta om gårdens och släktens
historia. Gården har gått i arv i släkten sedan 1704 och deras farföräldrar var
de sista som bodde permanent på gården, de flyttade därifrån 1961, då var de 80
och 84 år. Sedan tog barnen över underhållet av byggnaderna och nu är det
barnbarnen som har tagit över. Nu har de ansökt om bidrag för underhållet av
den här historiskt intressanta, men för
allmänheten nästan okända gårdsmiljön. Några som går utbildning till
byggnadsantikvarie har varit där och hjälpt dem med ansökan och gjort en
förteckning på de arbeten som måste utföras inom de närmaste åren. Det blev en
intressant kväll.
Det är långt
till närmaste kyrka och då gjorde vi som förr i tiden, vi samlades till
husandakt söndag förmiddag. Det fanns en gammal
tramporgel men när jag försökte spela på den, så var det mer rosslande
andetag än toner. Det fanns en bok från 1800-talet i huset som hette ”Husbondens andakter för
gårdens tjänstefolk” – eller något liknande. Det var psalmer, böner och en
betraktelse för varje söndag på året. Inledningspsalmen var enligt boken Allena
Gud i himmelrik (den kunde inte jag) och betraktelsen var mer en uppmaning till
flitigt arbete och lydnad för husbonden, än något som var uppbyggligt. Kjell följde texten noga
och vi försökte se ut som tjänstefolket som behövde få både en jordisk och en
himmelsk åthutning. Till avslutning föreslog Kjell en psalm som alla kunde, I
denna ljuva sommartid. När vi sedan såg ut genom fönstret kom det en kraftig
regnskur.
Vanja hade
vid något tillfälle nämnt att Kjells
systerdotter Carina var så lik Elvy och nu fick vi träffa henne. Det stämde –
det var nästan kusligt hur lika de var. Vi är jämnåriga och när Carina står
invid Elvy så kan man mycket väl tro att
det är mor och dotter. Sannolikheten för att vi är bortbytingar är noll, jag är
född i Södertälje 1972 och hon i Växjö
ett år senare.
Elvy har
naturligtvis GPS i bilen men vi satte inte på den när vi skulle köra hem, när
vi körde dit så fick vi hela tiden uppmaningar om att göra u-sväng och vända om
när vi kom in på skogsvägen. Av någon oförklarlig anledning så körde jag
åt väster istället för öster när
vi kom ut till landsvägen. Vi hade kört en dryg mil när
Elvy försiktigt påpekade att vi nog var på fel väg. Sen satte vi på GPS. (Jag
brukar skryta om mitt goda lokalsinne
och att jag har en inbyggd kompass. Det får jag nog sluta
med nu.)
Närmast på
programmet står nu en skogspromenad och den nästan dagliga
kantarellplockningen. Nu på morgonen har
det varit mulet men nu ser det faktiskt ut att spricka upp. Det ser ut att bli några
dagar med skapligt väder framöver..
.
