Snö, storm och sång.

De sista dagarna har varit ovanligt kyliga, blåst och regn. Kyligt i Ascona, det är inte minusgrader utan när termometern visar som högst 4-5 grader. Det ser ut att bli lite mer normalt väder i mitten av veckan, sol och +10-12 som maxtemperatur. Det har inte snöat här, men det har varit stormbyar och stängda vägar på grund av nedfallna träd. Uppe i bergen och norr om alperna har de fått en hel del blötsnö och i kanton Bern har man registrerat 80 trafikolyckor de sista 24 timmarna, hörde jag på radio för en stund sedan. Lyckligtvis utan några nämnvärda personskador. Bortåt Grenoble har det lokalt kommit upp mot en meter snö. Långt ner i Italien har det varit snökaos. Ja, nu behövs det inte så mycket för att det skall bli kaos i trafiken när det snöar i Italien.

Det är en fördel med dåligt väder, då får jag mycket gjort, både på mitt uppdrag och sånt som behöver göras inomhus. Jag har t o m städat ur köksskåpen. Mitt nya kök kom på plats januari 2010 så det var nog på tiden!

Idag hade vi vårt ”holiness meeting” här hos mig och startade redan klockan elva eftersom Pierre skulle ge sig iväg i eftermiddag. Just nu är det inte Glarus som är föremålet för hans omsorger utan Appenzell-Innerrhoden, som ligger längre österut och med tanke på väglaget så är det nog bra att han inte behöver stressa för att komma dit i kväll..

Vi hann äta middag tillsammans och sjunga upp oss lite innan Pierre körde iväg. Sen fortsatte vi (David, Regula, Marlene, Yvette och jag) en stund till. Det planeras för övningshelg i Magglingen om fjorton dagar när Lotta och Dwight har kommit hem från Kanada. Det är Yvettes lediga långhelg så då kan hon vara med. Nu vill Lisa och Robbie också vara med. Då blir vi faktiskt elva stycken. Vi hade en ambitiös övningshelg i mitten av juli så det är nog dags att vi tar tag i det här nu igen. Det är ingen som vet vad det blir av det, mer än att vi har kul tillsammans. Jo, barbershopparna har ju planer på en privat CD, men vi tjejer har lite svårare att komma på vad som passar oss. Nej, vi sjunger därför att det är roligt och för att det finns så många härliga armésånger.

Det har regnat av och till hela dagen, men nu verkar det ta i rätt ordentligt – med understöd av en rätt kraftig vind. Dags att ta fram fleecefilten och en bok – jag skall börja läsa Avhopparen av Robert Dam. När jag läste på LSE så var eller blev en del av mina studiekamrater scientologer, lockade till det av löften om att man skulle kunna få bättre studieresultat genom att delta i deras utbildningssteg och när de i sinom tid fick de ledande positioner som de räknade med, så skulle de ha stor nytta av att ha studerat dianetik.

Det är fortfarande sommar!

Oj, det har gått en hel vecka sen jag skrev här sist! Jag har verkligen jobbat på, driven av en kombination av arbetslust och pliktkänsla. Jag tror jag är i fas med min ursprungliga jobbplanering – jag har faktiskt en deadline att tänka på.

Men nu i helgen slog jag mig lös, fredag kväll på Osterian med piodanella och trevligt sällskap, i lördags var vi ( D&P, Marlene, Regula och jag) först ute med båten på sjön och på kvällen var vi hemma hos Regula och åt piroger med svampfyllning och sjöng upp oss lite... det har inte blivit så mycket sång här den senaste tiden när vi varit spridda för vinden. Det är Marlene och Yvette som hållit ställningarna, D&P har varit ute i diverse obygder och jobbat och Regula har varit på spa i Ungern tillsammans med sin ex-svägerska som är reumatiker. Hon ville förstås ha sällskap på resan men ansåg också att Regula kunde blötas och knådas i förebyggande syfte. Men nu skall vi hålla oss hemma!

Och igår hade vi vårt första ”holiness meeting” tillsammans. Marlene och Yvette hade följt kongressen i Prag på nätet tillsammans och var överraskade av mångsidigheten i armén och imponerade av generalens förkunnelse. ”Hon verkade vara en alldeles vanlig liten tant” sa Yvette, ”men hon var ett riktigt kraftpaket”. Det känns skönt att vara tillsammans igen och att tillvaron börjar gå i gamla kända och vana hjulspår.

Jag har fått några mail med anledning av det jag skrev om min mamma. Jo, jag vet att ni tycker att jag till varje pris måste försöka få kontakt med henne – men jag vet inte. Jag vet inte vem hon är idag och det där med blodsband det köper jag inte. Rickard har redan tagit reda på hur man skulle kunna bedriva efterforskningar. Vi får se hur det blir. Skulle jag snava över henne en tredje gång, så får jag väl se det som ett omen.

Idag har vi haft fint väder, sol och +22 som bäst. Det ser ut att bli två eller tre sommardagar till, sen skall temperaturen dala neråt.

Oj, det här blev långt!

Hemma igen igår eftermiddag, packade upp och åt lite och gick och lade mig halv nio, personligt rekord! Sen vaknade jag halv sex, hur pigg som helst och har redan hunnit med att göra en hel del, tvätta, städa, handla och äta lunch. Det regnar och blåser men i morgon skall det bli riktigt fint väder och uppåt + 20 grader. Men idag är det en perfekt dag för diverse göromål, som att skriva här   t ex.

Vi hade några trevliga dagar i Sverige - men det hände också något som skakade om mig ordentligt.

Efter avslutat födelsedagsfirande återvände Rickard till Hudiksvall sent, sent på söndagskvällen och måndag efter lunch körde vi via Ljusdal, Järvsö och Arbrå till Edsbyn. Hälsingland visade sig verkligen från sin bästa sida med mörka barrskogar, lövträdens höstfärger och blanka sjöar. På vägen kollade vi ett par av hälsingegårdarna på utsidan och en på insidan. Det är egentligen bara visningar på sommaren, men ägaren blev nog imponerad av att det kom en bil med schweiziskt regnummer, så vi fick se de häftiga målningarna i bottenvåningen.

Tisdag förmiddag var vi på kyrkogården med blommor och då hände det något märkligt. När vi stod där så kom det en gammal dam som sa ”Men är det inte lilla Maria... och så fina blommor Agnes får.” Och så fortsatte hon, innan jag hann att säja något ”Tänk att Elvy kom hit till Agnes hundraårsdag. Ända från Kanada. Det var en sån stor bukett röda rosor hon hade med sig. Men det var synd att Elvy inte kom hit medan Agnes levde, det sa jag till henne men så sa jag att det var tur att Agnes hade Maria.” - ”Jag var väldigt fäst vid mormor. Sa Elvy något mer?” - ”Nej, men hon satt länge på bänken därborta. Agnes tyckte så mycket om blommor. Det här blir hon nog glad för. Nej nu skall jag inte störa längre. Adjö.” Och så gick hon och jag var så överraskad, för att inte säja chockerad att det tog en stund innan jag riktigt fattade vad hon sagt och jag var tvungen att kolla med Rickard om jag verkligen hört rätt. Rickard såg att hon gick in i en väntande bil, så jag fick inte tillfälle att fråga något mer. Jag tyckte att jag kände igen henne – hon kände i alla fall igen mig.

Det var en upplevelse som faktiskt gjorde mig rätt matt resten av dagen men vi gjorde ändå en tur runt i världsarvsområdet och såg på flera hälsingegårdar från utsidan och huset där mina morföräldrar bott. Sedan körde vi till Gävle där vi övernattade. Nästa dag fortsatte vi söderut och stannade till i Västerås där det fanns ett gigantiskt Ikea där vi handlade en del och åt en billig och god lunch. Det finns Ikea både utanför Bern och nere vid Lugano – men det är klart, de har inte samma stora sortiment av onödigheter där...

Vi stannade till för kvällen i Skara, där jag aldrig varit tidigare. Vi gick en tur i centrum och såg den stora domkyrkan från utsidan. Annars var staden inte så mycket att hurra för. Plötsligt fick Rickard en idé, vi skulle köra till Göteborg via Blidsberg, där han inte varit på minst 20 år.. Han tänkte visa mig gården där hans pappa växte upp och så skulle vi besöka kyrkogården där och i grannbyn Dalum.

Kielfärjan skulle inte gå förrän sju på kvällen så vi hade gott om tid, men för säkerhets skull så körde vi iväg rätt tidigt på morgonen. Det var kallt och klart och vackra höstfärger. Nu fick jag se en del av Sverige där jag aldrig varit tidigare. Rickard var välinformerad och kunde berätta om ett och annat.

Vi körde söderut från Skara , kunde se en skymt av Hornborgasjön där tusentals tranor stannar till varje vår på sin resa norrut, kom till Falköping där Rickard visste var det fanns megalitgravar, äldre än pyramiderna, som låg mitt inne i stan. Vi köpte blommor i Falköping, som förutom de här fornminnena verkade vara en rätt vanlig småstad och fortsatte sen söderut.

Efter besök på kyrkogården i Blidsberg, där vi lade blommor på två gravar, letade Rickard sig fram till gården där hans pappa växt upp, bara för att konstatera att boningshuset var rivet och ersatt av en rätt ordinär villa och att flera av ekonomibyggnaderna var borta, det var nog ingen bondgård numera. Och ingen var hemma så han kunde inte fråga. Rickard tog i alla fall några bilder för att kunna visa sina syskon. Sen var vi på kyrkogården i Dalum, där var det mycket mer stämningsfullt än i Blidsberg, och där lade vi blommor på ytterligare två gravar. Vi fortsatte genom ett vackert landskap ner till Ulricehamn. Den staden var mycket trevligare än Skara och Falköping, men vi hade en färja att passa i Göteborg så det blev ett rätt kort besök, men vi hann ändå med att gå nere vid sjön och längs gågatan och så fikade vi innan vi fortsatte mot Göteborg. På väg dit, så kom vi på att det ändå var rätt gott om tid, så vi stannade till lite i Borås också, ytterligare en plats i Sverige där jag aldrig varit tidigare. Vi tog en snabb promenad i centrum och där hittade vi en välförsedd bokhandel och köpte några (läs: en hel del) nyutkomna svenska böcker. Sen fortsatte vi mot Göteborg och shoppingcentret Frölunda Torg, Rickard hade nämligen fått en inköpslista av Lisa, vilken krävde att vi hittade en välsorterad livsmedelsbutik. Sen var vi rätt nära färjeterminalen så vi kom dit i god tid och hamnade långt fram i kön. Vid det här laget var vi jättehungriga, men hade som tur var köpt med oss några bananer som vi åt medan vi väntade på att få köra ombord.

Det var lugnt på sjön och inte så mycket folk på färjan. Vi åt middag och sen hade vi var sin nyinköpt bok att fördriva tiden med och satt samtidigt och spanade efter ljuset från någon fyr. Rickard läste Sandmannen, Keplers nya och jag läste Guillous nya, Dandy. När man kom en bit bortom öarna utanför Göteborg var båten omgiven av kompakt mörker. Nu navigerar ju båtarna med hjälp av GPS så vi kom fram till Kiel i alla fall.

Vi körde raka vägen ner till Hamburg, parkerade vid stationen och åkte sen in till centrum där vi gjorde slut på lite mer pengar. Det blev en lång dag med trist väder och vi var rätt trötta när biltåget äntligen rullade ut från stationen. Man sover inte så bra på färjan och man sover ännu sämre på tåget, men det är ett praktiskt (men dyrt) sätt att undvika hetsen på Autobahn när man skall tvärs igenom Tyskland.

Från tågets slutstation Lörrach till Biel är det drygt 100 km, en tur som brukar ta högst två timmar. Först var det köer ner mot gränsen, där vi stannade och köpte en Autobahn-Vignette vid tullen. Utan en sådan på vindrutan får man inte köra på motorvägarna i Schweiz. När vi kom till Sissach så var det enorma köer, längre fram bärgade de ett vält långtradarsläp. Vid Niederbipp som ligger strax norr om Solothurn hade de stängt av en fil på motorvägen p g a vägarbete och där gick det med snigelfart. Det tog oss tre och en halv timma att komma från Lörrach till Biel. Rickard hade ringt till Lisa och beställt lunch så vi körde raka vägen upp till Magglingen. Hon skulle ändå ha sina kassar med svensk mat; rårörd lingonsylt, hjortronsylt, ostkakor, flera sorters inlagd sill, slottssenap, västerbottenost, tunnbröd, hönökaka och som kronan på verket hade Rickard också köpt två burkar surströmming och en påse mandelpotatis. Lisa och Robbie kom hem från England fredag kväll så vi hade väl inga krav på någon mer avancerad matlagning, men som vanligt överträffade Lisa alla förväntningar, vi fick gulaschsoppa och nybakat bröd.

Sen tog vi en riktig långpromenad, det var sol och vindstilla men bara 8-9 plusgrader. På kvällen såg vi ”One Mission” från Europakongressen i Prag. ”Celebrate what God is doing”. Och nog firades det! Generalen är verkligen en annorlunda ledare, hon vågar vara personlig och när hon talar så berörs man av det. Och så är det, ja jag finner inget annat ord än gulligt när hon skall leda i sång (säjer man så?) Hon har ju inte världens bästa sångröst och ljudteknikerna låter henne höras under första raden i sången och sen tonar man bort henne så sakteliga. Men varför måste nya sånger, som den här specialskrivna sången ha så svåra melodier? Lisa skyllde på kompositören med det där krångliga namnet – han gillar att konstra till det.

Söndag förmiddag tog jag tåget hem, fick välja en förbindelse där jag bara behövde byta i Zürich. Jag hade stor resväska, en tung väska med laptopen och allt mitt arbetsmaterial, en stor sportbag med maten och andra inköp som vi gjort under veckan och så min axelväska. Gissa om jag stressade upp mig när tåget närmade sig Zürich!

Nu är jag i alla fall hemma, och har sovit som en gris i natt. När vi höll på och reste, så tänkte jag inte så mycket på det som hände på kyrkogården, men idag gör jag det. Det verkar som om min mamma fortfarande bor i Kanada och jag funderar på vad som gjorde att hon reste hem till mormors hundraårsdag. Hon hörde ju inte av sig på alla år. Jag vet inte om den gamla damen kände igen henne eller om hon frågade vem besökaren vid graven var. Jag borde ha frågat henne om det.

Den tjugosjunde april var min mamma på kyrkogården, det råder inget tvivel om det. Den andra maj såg jag någon som var så oerhört lik min mormor på Oxford Street i London. Nej, det kan inte ha varit någon tillfällighet, det måste ha varit min mamma.

Det känns ändå som om det inte är någon slump att det efter alla dessa år dyker upp två ”livstecken” från henne. Rickard menar att jag måste försöka få kontakt med henne och han hjälper gärna till. Jag vet bara att hon troligen bor i Kanada och att hon kanske fortfarande heter Vaugh i efternamn. Jag har googlat på Elvy Vaugh, men hittar inget. Skriver jag Elvie Vaugh så dyker det upp både män och kvinnor med det namnet men ingen av dem kan vara hon. Hon kanske blir glad om jag hör av mig eller också blir det som när pappa dog, jag får bara ett meddelande via hennes advokat att hon inte vill ha någon kontakt. Jag kan faktiskt ta ett sånt besked, det är nog så att om hon vill ha kontakt, då vet jag inte hur jag skall hantera det.

Men tänk om vi ändå kunde träffas, bara en enda gång. Om hon nu ändå reste till Sverige för att gå med blommor till graven på mormors 100-årsdag, så kanske hon vill veta mer om mormor, sånt som jag kan berätta. Jag vill veta vad hon gjort sedan hon lämnade oss, i stora drag bara och hur hon lever idag. Jag skulle kunna berätta för henne att jag har det bra, om jobb och vänner. Vi behöver inte skapa någon relation, bara träffas som två vuxna, civiliserade människor och talas vid en stund. Är det för mycket begärt? Troligen är det en utopi. Brända broar förblir nog brända.

Hälsning från Hudiksvall

Vi kom till Hudiksvall i går eftermiddag efter att ha tillbringat en natt i Sälen – inte i Särna!!! När vi vaknade i Sälen var var det dimma och ett par minusgrader. Sen klarnade det upp och blev en fin, men kylig dag. Rickard hade valt en väg som går ungefär där Vasaloppet går för att vi skulle få en uppfattning om den prestation som skidåkarna utför. Det var ödsligt, mycket skog och långt mellan de enstaka hus som fanns längs vägen. Till slut kom vi i alla fall fram till Mora där vi fikade. Sen körde vi norrut och när vi passerat Orsa tog civilisationen slut. Det var inte förrän vi lämnat Dalarna och kom bortåt Ljusdal som civilisationen återkom.

Jag hade uppfattat det som att Rickard skulle hälsa på en f d kollega här i Hudiksvall, men det var fel, f d kollegan bor i närheten och så skulle de mötas här och tillsammans köra till Sundsvall och uppvakta en annan f d kollega som fyller 70 i dag. Så nu sitter jag här på hotellrummet och roar mig bäst jag kan. Svensk tv är rätt bra och Hudiksvall verkar vara en ok stad, men var finns alla innevånare? Visserligen är vädret inte det bästa, men jag tog en promenad i centrum innan de första regnstänken kom och jag såg bara bilar.

Bye, bye Geilo!

Rickard kom igår kväll och vi har jobbat hela dagen med att göra i ordning här. De hade haft en trevlig kanalbåtsresa trots höstvädret, det mesta regnet kom faktiskt kvällar och nätter. Den sträcka som de körde, Birmingham – Braunston med en avstickare till Snarestone, den har ju vi rest ett par gånger tidigare, men Rickard sa att det blir aldrig tråkigt, man upplever alltid något nytt. Sällskapet hade traditionsenligt besökt konditoriet med den österrikiska damen i Market Bosworth – hon hade känt igen Rickard med en gång. David har stora planer för nästa år... då skall vi norrut. Problemet är att om alla som varit involverade i de här kanalfärderna skulle vilja och kunna resa med, så blir det en hel armada och då kan det bli rätt segt i slussarna. Julia, Leo och Stephan har gjort en tur själva tillsammans med några släktingar, men Leo tyckte det var roligare tillsammans med oss. Melanie har hört av sig och frågat om hon kan få följa med nästa gång och Yves och Diana, som aldrig kom med därför att de flyttade samtidigt som vi skulle åka, har också hört av sig. Rickard har ett förslag, det är att David lägger av sitt jobb och håller på med kanalfärder på heltid.

Hytta är rustad för vintern, nu skall vi strax äta en kreativ middag tillagad av diverse rester, och vi kan med gott samvete lämna Geilo tidigt i morgon. Som det ser ut nu, så kommer inte någon av oss hit förrän i februari. Vi kör via Gol till Fagernes och Elverum för att förhoppningsvis hamna i Särna när kvällen kommer. Det blir en tur på cirka 450 kilometer och det ser ut som om vädret blir rätt hyggligt. Nästa gång vi hörs... ja, det beror på tillgången på WiFi.

Jo, jag är avundsjuk!

Fredag, solen skiner (just nu i alla fall) och jag kan se tillbaka på en vecka när jag har varit väldigt flitig. Men det kan ju bero på vädret...

Jag har fått mail från Rickard, de är i Snarestone nu. Man har gjort klart en sträcka på ytterligare 40 meter(!) av Ashby Canal vilken kommer att invigas den 14 oktober. Enligt någon som de talat med, så kommer nästa del av projektet att omfatta en betydligt längre sträcka, 1200 meter upp till Illott wharf. Nu skulle de ta en tur så långt det går på den gamla kanalsträckningen, förhoppningsvis ända till Measham. Det är inte en public footpath men det är tydligen helt ok att gå där i alla fall. Fattar ni att jag är avundsjuk!!! De har haft tur med vädret, det har regnat kvällar och nätter och varit uppehåll på dagarna. Måndag är de tillbaka i Braunston och Rickard räknar med att komma till Geilo onsdag kväll.

Vi har ett lokalt radiomysterium här. Jag är inte riktigt vän med radion i Rickards bil, jag tycker den gör lite som den vill. Så fort jag startar den, så får jag numera in en station som jag antar är närradio i Hordaland - av dialekten att döma. Den spelar religiös musik – riktigt trevliga traditionella sånger. Är det en närradiostation, så borde den inte höras ända hit. Jag hörde den första gången när jag körde över Hardangervidda för en vecka sedan, men så fort jag startar bilen här uppe på Kikut så sätter den igång och när jag kommer ett stycke nedför Vestlia så tystnar den. I förrgår var jag i Dagali och hämtade en s k peiskrakk (en pall med förvaring) som Rickard lämnat till en dekorationsmålare. Då hörde jag stationen hela vägen med undantag av när jag var nere i Dagali och längst ner i Skurdalen.

Dagens utomhusaktiviteter inskränker sig nog till en liten promenad på vägarna här – där det inte är allt för stora pölar. Det börjar bli väldigt vått i markerna här och jag har sett några små obetydliga rännilar som blivit till breda bäckar. Och så tar jag kanske en tur ner till Geilo , matförråden tryter och jag kan inte dricka kaffe utan en skvätt mjölk i!

Ny arbetsvecka och solen skiner.

Idag skiner solen och även om det varit frost i natt, så kommer det nog att bli en rätt behaglig temperatur mitt på dagen - det betyder 6-7 plusgrader. Då skall jag ägna mig åt trädgårdsarbete. Eller tomtarbete rättare sagt. Det innebär att jag skall samla ihop kvistar och grenar som har blåst in här. Tidsåtgång cirka en timma. Sen skall jag skava bort mossan mellan stenarna vid ingången och garaget. Blir det barfrost så blir mossan väldigt hal. Tidsåtgång max en timma. Til slut skall jag kratta det grova gruset på infarten - ett rätt tungt jobb faktiskt. Tidsåtgång cirka 30 minuter.

I fredags tog jag en tur över Hardangervidda bort till Eidfjord och Kinsarvik. Solen sken, det var kallt och svag vind. Jag åt lunch, tankade - dieseln var hela 20 öre billigare där borta (havsnära läge)  och jag stannade till vid Vöringfossen på hemvägen. Det gör man inte under turistsäsongen, då brukar det vara svårt att få p-plats där. Då lurar man in turisterna vid en avgiftsbelagd p-plats nära Rv7. Vi som har varit där förr, vi ser till att komma högre upp, till Fossli hotell.. Där har man en mycket bättre (otäckare) bild över den djupa kanjon som är den östligaste delen av Måbödalen. Minns jag rätt så är Vöringfossen 182 meter totalt, men det lodräta fallet är "bara" 145 meter. Det var mycket vatten i fossen nu. Googla på Vöringfossen så får ni se hur det ser ut.

Mitt ute på vidda finns det en rastplats med informationstavlor om Hardangerjökulen, geologi, växt- och djurliv. Jag stannade till där och satte mig i solskenet. Då kom det en schweiziskregistrerad bil och fyra damer i mogen ålder klev ur. De såg att min bil (Rickards bil) var registrerad i kanton Bern, och var överförtjusta över att ha träffat en landsmaninna som dessutom kom från samma kanton. De pratade i mun på varandra och jag begrep inget av vad de sade. Schweizertyskan, eller rättare sagt alemanniskan, finns inte med i mitt kompetensområde. "Vanlig" tyska klarar jag sådär...

Nå, alla missförstånd klarades ut och de övergick vänligt nog till engelska. De hade rest via Sverige över till Trondheim och sen söderut. Det verkade som om de haft relativ tur med vädret, men  det bästa av allt var att det inte var någon trängsel. Nej, tacka för det, Norge i september är bara till för entusiasterna! Nu var de på väg mot Odda och skulle sen ta sig ner till Kristiansand via Setesdal. Nej, de tyckte inte att det var dyrt i Norge, förutom när de skulle dela på en flaska vin till maten...

Igår längtade jag hem till Ascona. Jag längtade efter mina vänner och jag visste att de hade sitt "holiness meeting" tillsammans på eftermiddagen. Så plingade e-posten och det kom mail från Rickard som berättade att de just hade lämnat Birmingham & Fazeley Canal och kört in på Coventry Canal. Då tyckte jag att det var trist att jag inte var med där... Sen tog jag mig en portion Krokan-is och återgick till arbetet. Jag får nog vara glad åt att jag har hunnit göra så mycket på mitt uppdrag. Nu kan jag med gott samvete följa med till Hälsingland. Vädret ser inte särskilt lovande ut den här veckan heller, så jag får jobba på.

Och nu har termometern stigit till hela +5 och solen skiner så nu går jag ut och jobbar!

Tempus fugit

- vilket betyder "tiden flyr".  Nej, latin finns inte med i min meritförteckning, men jag har en gammal väggklocka där de orden finns målade på urtavlan. Därför briljerar jag nu med detta uttryck, som lär komma från Vergilius, den romerska diktaren.  Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus - Under tiden flyr den oersättliga tiden. (Men nu blev ni väl lite imponerade i alla fall?)
SLUT PÅ SKRYTAVDELNINGEN.


Det har varit några fina dagar och några kalla nätter och nu börjar höstfärgerna komma. Vi har hört de första varningarna om besvärligt väglag uppe på fjällövergångarna, även här nere i södra delen av Norge. Vi får behålla det fina vädret över helgen, sen skall det bli regn igen. Jag har jobbat på så bra att jag tänkte belöna mig med en tur över Hardangervidda ner mot Eidfjord i morgon. Det kommer att bli flera minusgraderuppe på vidda så det är vinterjacka, mössa och vantar som gäller.


David och Co laddar upp för sin kanaltur. Jo, jag är förstås lite avundsjuk på dem men samtidigt är det roligt att Lisa och Robbie hade möjlighet att följa med. De startar från i Birmingham på söndag och räknar med att vara ute en dryg vecka.


Det var allt för idag. Roligare blev det inte.

Mera släktforskning

Jag läste en artikel om släktforskning igår. Nu handlade den om släktforskning i Norge, som tydligen kan ha sina svårigheter. Någon hade inte lyckats att komma längre än tre och fem generationer tillbaka i tiden i sina norska släktgrenar på sin mors sida. På sin fars sida, han härstammade från svenskar som kom till Norge under unionstiden, så hade han lyckats att ta sig ända till mitten av 1600-talet när en förfader från Flandern kom till Finspångs bruk via en ö i Estland som Axel Oxenstierna hade erövrat. Ungefär så var det.

Peter, som tillsammans med sin familj var på besök i Ascona för en tid sedan, hade ett nyvaknat intresse för släktforskning men hade ännu inte kommit igång. Då erinrade jag mig att i min pappas efterlämnade papper fanns det en del om hans släkt. Nu fick jag mail från Peter där han berrättade att han skulle börja släktforska på allvar nu i höst. Det går visst något program om det på svensk tv.

Det har blivit en del om släktforskning den sista tiden, i ett tidigare inlägg berättade jag om min danskättade bekant Solveig som via släktforskning fick reda på att hon var släkt med sig själv. Spännande!

Och för att fortsätta på nästan samma tema, så hörde Rickard av sig och frågade om jag hade lust och tid att åka en tur med honom i Sverige innan vi styr kosan söderut. Han skulle hälsa på en f d kollega som bor i Hudiksvall. (Varför har läkare alltid så många f d kolleger? ) Jag sa att det gör jag gärna, men då skall vi också ta en tur till Alfta och så samtidigt passa på att se på de gamla hälsingegårdarna som nu blivit världsarv. Det är länge sedan jag var i de trakterna.

Idag skiner solen men det blåser också. Nåja, en liten tur blir det nog, det gäller att ta vara på soltimmarna och möjligheterna till lite motion. Det har blivit väldigt mycket innesittande framför datorn de senaste dagarna.

Inget av intresse.

Om ni till äventyrs skulle tro att jag har något intressant att berätta, så kan ni sluta läsa här.

Och till er som framhärdar: Veckan som gått sen jag skrev här sist, har dominerats av en påträngande arbetslust. Det kan ha berott på vädret, regn eller blåst eller regn och blåst. "Gradestokken" som man säjer här i Norge har inte orkat särskilt långt upp, +8 som mest. Nu på eftermiddagen har solen tittat fram men klart väder betyder också risk för nattfrost. Hösten är alltså här.

Månadens kanalbåtsresenärer blir David, Rickard, Lotta och Dwight, Lisa och Robbie. Trots att Robbie är engelsman så har han bara ett par dagsturer med kanalbåt på sin meritlista. De startar den 23 september och räknar med att vara ute en vecka. Sen kommer Rickard hit och ser över hytta inför vintern och när det är klart drar vi söderut i hans bil, innan de norska myndigheterna belägger den med kvarstad (eller något i den stilen).

Och nu blir det kaffe och sen jobb fram halv sju. Då blir det distriktsnyheter och sen dagsrevyen. Man får försöka hålla sig informerad om vad som händer i omvärlden.