Flackar runt, hit och dit...

Jag hade inte räknat med att resa till Sverige nu, men så blev det i alla fall. Erik hörde av sig och ville diskutera några projekt och dessutom lämna över en del material för genomläsning och synpunkter. Jag räknar med att ha lagom mycket att göra under återstoden av året, men inte mer än att jag kan följa med Elvy på vår planerade rundtur i Hälsingland och på kanalfärden i september. Vi blir bara fem den här gången, Pierre, Rickard, Marlene, Regula och jag. Vi vet ännu inte var vi kommer att resa, det beror lite på var båtägarna, Davids släktingar, kommer att vara i sommar. Just nu är de uppe i norr, kommer båten tillbaka till sin ”hemmahamn” i Braunston så blir det kanske South Oxford Canal. Vi räknar med att vara ute cirka tio dagar den här gången.

Jag hade just hämtat mig efter hemresan när jag fick resa till Stockholm på onsdag. Jag stannade där tills igår, träffade några gamla kompisar, latade mig, turistade och shoppade. Det var riktigt trevligt. Men nu är jag hemma igen och nu är det strikt arbetsdisciplin som gäller. Jag har 212, 404 och 188 sidor att läsa igenom och lämna ett omdöme om och sen räknar Elvy med att komma till Sverige någon av de sista dagarna i juni – och tills det skall jobbet vara klart.

Det är stort manfall här. David är någonstans i världen och jobbar med sitt projekt, Regula är i Solothurn och tar hand om sin exsvägerska som på grund av reumatisk sjukdom opererat ett knä och en hand, Pierre är i England och så återstår det bara Marlene och jag här i Ascona. Vi skall gå ut och äta i kväll, hade tänkt oss Eden Roc. ”Ut” är förresten fel ord, här regnar det och det kommer att regna hela dagen och fram på småtimmarna. Eden Roc är bra, där kan man parkera precis utanför.

Vi är i utkanten av det katastrofala regnet lite längre norrut, men det ser inget vidare ut den kommande veckan. Regn, regn och regn. Men då brukar jag få en hel del gjort i alla fall.

Nu börjar intrycken från Toronto att bli lite sorterade, CN Tower och Niagara var förstås mest sevärt, men av det övriga så är det nog Bata Shoe Museum som jag gärna skulle vilja komma till igen. Det fanns utställningar om skon genom årtusendena, indianskor, skor från olika delar av världen och naturligtvis också nyare skor. Sen gjorde vi ett besök i det som påstås vara världens största bokhandel, Chapters. Den var enorm. Framtiden för den är tydligen osäker, dels p g a hyresförhållandena, dels p g a att allt fler böcker säljs via nätet.

Jag är som vanligt långsam när det gäller tekniska nyheter. Jag har ingen e-book, ingen iPad, har inte ens funderat på att köpa någon. Det är illa nog med de texter som kommer via mail och som jag projicerar på en skärm bredvid min stationära pc medan jag jobbar med dem.

Men nu skall jag ägna mig åt arbete av helt annat slag – jag har en imponerande hög tvätt att ta hand om. I morgon börjar jag nog med materialet, i gammal hederlig bokform, som Erik skickade med mig. Men det är i morgon.

Jetlag

Hemma igen, kom till Zürich fredag morgon. När jag satt på tåget var jag jättepigg, Regula mötte mig i Bellinzona och körde mig hem. Vi åt lunch tillsammans och när Regula åkt, så somnade jag på soffan i vardagsrummet, minns inte hur jag hamnade där. Jag vaknade halv åtta på kvällen, packade upp och satte på tvättmaskinen och lade mig ovanpå sängen och somnade, sov fullt påklädd till klockan fyra. Sen dess har jag varit vaken, tagit hand om tvätten och gått omkring och känt mig väldigt, väldigt seg. Mina reaktioner stämmer inte med tidsförskjutningen, men jag är väl en sån som klarar resor österut sämst. Sen tar väl en intensiv vecka med många upplevelser ut sin rätt. Det lär vara så att man är west eller east rider enligt några av de sajter som avhandlar följderna av jetlag. Jag klarade resan västerut riktigt bra, det var bara under några få timmar som jag kände mig lite seg.

I fortsättningen vill jag bara resa med Excecutive first. Det var bekvämt, man kunde sova gott och underhållningen vid min ”stol/säng” var av hög klass och maten skall jag verkligen inte klaga på! Man fick ju inte så mycket kontakt med medresenärerna på det här viset, men jämfört med att sitta och trängas och slåss om armstöden i Economy class och serveras torr mat på en bricka där man hela tiden får lägga pussel med maten, var detta rena himmelriket.

Elvy bor i ett riktigt vackert hus i ett område som heter Rosedale, ett villaområde som verkligen andas ”old money”. Dagarna i Toronto blev lyckade, vi var uppe i CN Tower en dag när sikten var god, gick på glasgolvet, åt lunch 351 m över markytan, åkte ända upp till Sky Pod (447 m) där man kunde se över till den amerikanska sidan av Lake Ontario och även se vattendimman från Niagara. En dag var vi med en guidad busstur till Niagara. Jag var där med min pappa när jag var 10 år och jag blev lite rädd av det såg. Lite av den där känslan fanns kvar nu också!

Vi besökte kråkslottet Casa Loma som ligger inne i Toronto, körde till ett fejkat indianreservat, berömt för sitt fina hantverk, träffade flera av Elvys vänner, shoppade och åkte två olika rundtursbussar. Toronto med förorter är enormt! Jag har varit på Bata Shoe Museum (mycket mera intressant än man kan tro) och Royal Ontario Museum. Som ni nog förstår var det en späckad vecka och så hade vi tillfälle att vara tillsammans, lära känna varandra bättre och ha många givande samtal.

Nej, nu kan jag inte koncentrera mig längre. Jag får berätta mer en annan dag.

Lite resfeber har jag nog...

Det blev mycket stressigare idag än vad jag hade räknat med, men jag har mig själv att skylla! Allt var klart igår, kläderna låg på sängen i gästrummet eller hängde framme där, mitt handbagage var packat och biljetter, pass o s v låg tryggt i min axelväska och jag hade hängt fram exakt allt jag skulle ha på mig under resan. Det sista jag tänkte innan jag somnade igår var att det blir nog en rätt långtråkig dag i morgon när allt är klart.

Det var nog också något av det första som jag tänkte när jag vaknade. Då bestämde jag mig för att städa , det skulle ju bli så mycket trevligare att komma hem då. Jag fick en nästan sjuklig arbetslust, dammsög, dammade och tvättade golv, städade i badrummen och bestämde mig sedan för att äta lunch, vilken skulle bestå av diverse rester. Det var då jag såg på klockan, Den var tio över ett och jag hade skippat morgonduschen och hårtvätten, för det fick jag ju tid till sedan. Tåget skulle gå kvart i tre och jag hade beställt taxi till kvart över två, för att vara på den säkra sidan. Dusch, hårtvätt – som tur är räcker det med att jag blåser håret torrt – lite make-up och så klädde jag på mig och packade ner det sista. Jo, jag var klar när taxin kom men då hade jag stressat ordentligt. Jag kan i alla fall glädja mig åt att när jag kommer hem nästa vecka är huset rent.

Nu när jag skriver detta sitter jag på tåget, vi har passerat Erstfeld och kommer snart fram till Vierwaldstättersee med den underbara utsikten över sjön. Jag skall byta tåg på Zürich Hbf för att åka den sista etappen ut till flygplatsen där jag räknar med att vara kvart över sex. Det här blir en riktigt spännande resa, planet går klockan tio i morgon och Elvy har köpt biljett åt mig i Executive First, alltså riktig lyxklass. Jag kanske känner mig lite bortkommen där, men jag skall nog njuta mest. Marlene är riktigt imponerad – hon har bara fått göra ett snabbt studiebesök inne i ett plan som hade såna här privata mini-minikupéer. (Så kan man väl kalla det?) Nu hoppas jag bara att maten är ”excecutive first” också, flygmat är ju annars det tråkigaste som finns.

Och nu till något helt annat:

Vi fick en fantastisk övningshelg, finslipade våra gamla sånger och tog tag i några nya, alla från Gowans & Larssons musikaler. Barbershopparna övade in You can't stop God from loving you och When the army comes to town, vi tjejer vägrade att ta oss an Cleanliness is next to godliness (gissa varför?) så vi kastade oss över The fruit of the Spirit  som var pefekt för våra ljuva röster och He came to give us life fixade vi till så att den passade oss väldigt bra. Sen sjöng vi Jesus folk och His love remains the same tillsammans. Nästa gång vi övar så skall vi ha tamburiner till Jesus Folk, det kommer att passa väldigt bra enligt Dwight!!! Lotta hävdade att om vi skulle sticka ut lite, så skulle väl killarna/gubbarna ta hand om tamburinerna. Nu får vi passa oss så han inte kommer att försöka få till en ”timbrel brigade” också... Det är som Pierre sa när vi var ute på vår kanalfärd ”retired and restless”. Dwight är en fantastiskt duktig att ta ut stämmor och att arrangera, men han har aldrig ens varit i närheten av att jobba med musik under sin officerstid. Det är rätt märkligt.

…................

Av någon märklig anledning så lyckades jag inte sända det här från tåget. Det var ett några av dem som hade smartphones och i-pads som också hade problem med uppkopplingen. Nu är jag installerad på mitt rum på Radisson Blu och här fungerar det naturligtvis perfekt! En sak är lite läskigt med det här hotellet. Det ligger på flygplatsen och är så extremt väl ljudisolerat att det känns i öronen. Märkligt, men så är det. Air condition susar lite, men man får en mer normal känsla i öronen när man sätter på tv eller musik.

De flesta på tåget var faktiskt sysselsatta med smartphones, i-pads eller laptops. Vi som hade laptops var nog i minoritet. Men jag gillar min och den är så tunn, så tunn och väger nästan ingenting. De allra flesta satt och gjorde något med sina små elektroniska underverk och den konversation som försiggick handlade nästan uteslutande om att man inte kom ut på nätet. Vart är vi på väg???

Och nu skall jag gå bort till Marché Bistro som har en take away och köpa med mig något att äta medan jag ser på någon av alla 48 tv-kanaler som finns här. Det är sorgligt att jag inte är här för att se Takasa i semifinalen i Malmö i morgon. Jag vet inte om någon av tv-kanalerna i Toronto sänder finalen på lördag – om dom nu går vidare, eller om det går att se den på webb-tv.

LYCKA TILL TAKASA!!!

Och sen gick jag bort och köpte en paj och sallad, satte mig till rätta för att se på tv, hamnade i ett riktigt urfånigt quizprogram på någon amerikansk kanal, och när jag kom på att jag skulle sätta min laptop på laddning över natten,så såg jag att jag inte hade publicerat det jag skrivit tidigare i kväll.

Men nu är det gjort och nu skall jag försöka att sova.

Himmelsfärdstorsdag

Idag är det ascensione, alltså himmelsfärdsdagen. Jag har en bestämd känsla av att den ”firas” mer av protestanter än av katoliker. Annars är den dominerande ”katolska” nyheten att Ratzinger, f d påven är allvarligt sjuk. All heder åt honom som hade modet att avgå innan han blev alltför kraftlös för att kunna uppehålla sitt ämbete.

För att fortsätta på samma tema, så är meningarna delade om hans efterträdare. Han anses av somliga vara alltför radikal och av andra att vara alldeles för konservativ. Min kompis Leo som är rätt konservativ när det gäller tros- och kyrkofrågor, gillar honom därför att han är radikal i sociala frågor och klädsamt blygsam när det gäller ståhejet kring hans person. Det senare får väl anses tala till Franciscus fördel.

Vi hade tänkt att göra en utflykt med D&P:s båt idag, men när Pierre var där och grejade med den igår, så upptäckte han att det var något i motorn som kräver extra tillsyn. Vi skippade båtturen och kommer att ta en tur till Re som ligger på den italienska sidan väster om Ascona. Där är det något slags konst och skulpturevenmang som Regula läst om. Sen skall vi äta på Asconas utmärkta kinesrestaurang.

Jag har jobbat så intensivt att det känns skönt att ta ledigt en dag. Jag har slutkollat drygt hälften av mitt uppdrag och räknar med att kunna skicka iväg det senast måndag kväll. Sen skall jag städa och packa.... Jag måste åka upp till Zürich på onsdag, det fungerar inte med tåget så tidigt på morgonen.

Sällskapet från Biel räknar med att vara här i morgon vid femtiden så då sätter vi igång med att sjunga upp oss. David räknar med att komma hit vid lunchtid på lördag så då är skaran fulltalig igen – men vi saknar förstås Yvette. Men det får vi leva med. Vi har fått några mail från henne, utbildningen har både omfattat sjösäkerhet och katastrofscenarion, men också mycket kryssningsrelaterad ”medicin” - sjösjuka, delirium, panikattacker och inbillningssjuka...

Nu börjar solen bryta igenom, det hade jag inte väntat mig, här skulle det vara ordentligt mulet och regn från sen eftermiddag. Termometern visar på behagliga +23.

Mera jobb...

Jag har varit oerhört flitig sedan jag skrev här sist, jobbat sju timmar varje dag, någon dag mer och idag har det blivit nio timmar. Och ändå börjar jag oroa mig för att jag inte skall hinna... Det är ett gott tecken, då förfaller jag inte till lättja.

De enda pauserna jag gjort var ett besök på Ikea i Grancia tillsammans med Julia i lördags och så hade vi vår samling hemma hos Regula i söndags. Vi var alla fem, David hade möjlighet att komma hem även denna helgen. Nu är han i Oman, ett ställe som förmodligen inte har överskott på friskt vatten och sen skall han till Dubai. Jag undrar hur de klarar vattenförsörjningen där? Pierre jobbar bara 50 km från Locarno, så hans sällskap kan vi glädjas åt på söndag, annars hade det ju blivit tjejträff... Vi skall vara här hos mig och nästa helg skall vi vara uppe i Orselina och ha övningshelg. Det var ett tag sen sist. Men när vi kan träffas, då gör vi det. Enda orosmolnet är att inte David kommer tillbaka, men vi får i så fall försöka klara oss utan honom. Rickard har övergett Geilo, han tyckte inte att det var roligt att vara där ensam.

Vi får ta tillfällena och vara tillsammans när det går, det är ett fasligt pyssel med att hitta dagar när det kan fungera med våra övningshelger. Marlene är den som håller sig hemma mest, hon har ju ett "vanligt" jobb att sköta.

Och jag börjar räkna dagarna tills jag skall resa till Toronto. Jag flyger den 16 klockan 1000 och är i  Toronto 1255, men det är i realiteten 8 tim och 55 min flygtid. Elvy har redan bokat biljett åt mig och jag kan försäkra er att det blir inte turistklass utan Executive First.

Men innan dess har jag ett förfärande stort antal sidor att ta mig igenom, så nu skall jag gå och lägga mig och gå upp tidigt i morgon och börja jobba, så kan jag nog ta lite ledigt på eftermiddagen. Jag orkar inte med allt för mycket eremitliv.

Sommarvärme men inte sommarlättja.

Sommarvarmt, lite regn någon dag, buskar och rabatter blommar, träden är vackert ljusgröna och jag sitter inne och jobbar. Jo, en och annan paus blir det väl men den här gången får jag verkligen disciplinera mig om jag skall bli klar tills jag skall resa till Toronto. Det är jobb mellan 0830 till 1200 och sen fyra timmar på eftermiddagen eller kvällen. Men jag skall nog klara av det. När jag har en tydlig deadline så brukar det gå bra. Står det att man är tacksam för att få manus vid månadsskiftet eller något sådant, så blir jag tidsoptimist.

Vi tog ett tårfyllt avsked av Yvette i söndags. David hade kommit hem och Pierre hade förberett en helt fantastisk söndagsmiddag och Yvette, Regula, Marlene och jag fick slå oss ner vid dukat bord och avnjuta en trerätters middag, värdig en krog med stjärnor i Guide Michelin. Förrätten var gratinerad hummer, varmrätten lammstek, inbakad med färska örter och desserten en riktigt fluffig citronpaj. Snålvattnet rinner till bara jag tänker på det... Det är annat än den djupfrysta portionen pasta med champinjoner och ostsås som jag "fick" idag! Men är man lat så är man och då är frysdisken en räddare i nöden.

Den 22 september skall det bli folkomröstning om burka-förbud. Såvitt jag kan förstå gäller det även för niqab. Nu får jag ju inte rösta, men vad tycker jag egentligen? Jag tycker att det skall förbjudas. Det är ytterst få av kvinnorna som själva vill ha heltäckande klädsel, de allra, allra flesta tvingas till den obekväma klädseln av sina män och släktingar. När jag bodde i London i början av 1990-talet så berättade en granne som var sjuksköterska på en akutmottagning att det var mycket vanligt att kvinnor med heltäckande klädsel kom in efter att de hade fallit omkull ute på stan. Dels därför att de inte såg tillräckligt bra var de gick, dels därför att de var tvingade att ha kläder som släpade på marken så fort det var någon nivåskillnad som de skulle förbi. Nej, ett förbud mot heltäckande klädsel kan inte motiveras som ett ingrepp i religionsfriheten. Det har varit ett par företrädare för islam på TV de senaste dagarna som säjer att det finns inget i islam som talar om heltäckande klädsel. Slöja av olika slag, det tycker jag är ok att ha - om man nu gör det helt frivilligt, inte därför att mannen eller familjen kräver det. Vi har sett ett exempel här på att man plötsligt kastar slöjan. Det är en libanesisk familj här i närheten som har tre döttrar, gissningsvis mellan 12 och 20 år . Plötsligt fick jag se den äldsta dottern utan slöja, sen hennes systrar och ett par veckor senare även deras mamma. Och jorden har inte gått under för det och pappan verkar vara samma sympatiska, jovialiska person som tidigare. Det skall bli spännande att se om flickorna lättar på klädseln för övrigt också nu när det börjar bli riktigt varmt. Fortsättning kanske följer.

Hemma igen!

Det kändes riktigt skönt att komma hem till Ascona igen, när jag klev ur tåget i Locarno onsdag kväll så var det +20. I går handlade jag, sen gjorde jag vårrensningen i mina garderober d v s hängde bort och hängde fram och skurade av möblerna på terrassen, ansade vinet och kiwin som redan växt långt upp på pergolan och klippte bort döda grenar på rosorna och snyggade till lite i största allmänhet på tomten. Sen kom Regula och Marlene hit på kvällen. De hade med sig en grönsakspaj och så satt vi och gick igenom vad som hänt sedan vi sist sågs.

De hade en nyhet som inte var så kul, Yvette börjar jobba som sjuksköterska på ett kryssningsfartyg den 15 maj, men innan dess skall hon gå två veckors utbildning i Miami, så hon ger sig iväg redan den 27 april. En släkting som är frisör på båten har lockat över henne. Så nu blir det avskedsfest redan på söndag, sen åker hon hem till sina föräldrar i Aigle ett par dagar innan hon ger sig iväg.

Annars verkar livet gå sin gilla gång här. David jobbar med sitt internationella prestigeprojekt inom vattenvård, men lyckas ändå komma hem ibland och Pierre jobbar med ett rassäkringsprojekt i närheten av Biasca, det är väl ungefär 50 km härifrån.

Det ser ut att komma en hel del regn de närmaste dagarna, men sen skall det bli riktigt fint sommarväder. Det är väl bra på sätt och vis, men jag har ett uppdrag som jag måste få klart innan jag reser till Toronto så nu är det arbetsdisciplin som gäller. Även om solen skiner och det är sommarvarmt ute.

Geilo goodbye!

I lördags var vi på 70-årskalas. Nu kanske man skulle kunna tro att ett 70-årskalas är en stillsam tillställning men här var det fullt ös hela tiden och vi var ungefär sextio gäster. Det var Hans Rasmussen, dansk pensionerad läkare som delar sin tid mellan Köpenhamn och Geilo som fyllde. Själva festen var lite annorlunda än vad jag tror är vanligt. Vi var inbjudna till klockan fem på eftermiddagen, då var det mingel med kaffe och tårta, presenter och tal och det skålades i champagne av bästa slag, Grand Siècle, lär kosta minst tusen kronor flaskan. Jag tyckte att den smakade lika trist som de flesta andra torra mousserande viner. Fram för svensk Pommac, det är en dryck för festliga tillfällen!

Klockan sju satte vi oss till bords och när den goda maten (typiskt norsk festmat) var uppäten så var det dans till livemusik, mest 50- och 60-talslåtar. Det var tryckare och bugg och allt däremellan. När orkestern spelade Rock around the clock, så blev en av gästerna, en ortoped från Århus så till sig att han trillade omkull och gjorde sig illa i ena armen.. Men på något vis så lyckades andra närvarande medicinmän åstadkomma ett spjälkat förband och förse honom med något smärtlindrande och sen fortsatte han dansen. Rickard var lite tveksam till kombinationen smärtlindrande och alkohol men Solveig, jubilarens fru sa att det är många här som kan hjärt-lungräddning så det är nog ingen fara.

Rickard är inte så förtjust i att dansa, men när vi efter lite övertalning fick upp honom på dansgolvet för en tryckare med jubilarens fru, så lossnade det. Han är faktiskt bra på att bugga, visste ni det Lisa och Lotta? Det var ett riktigt roligt kalas som avslutades klockan tolv när alla sjöng först en sång på danska och sen Auld lang syne. Trots att det var snaps och exklusiva viner till maten och baren sen var öppen hela kvällen, så spårade festen inte ur. Ja, om man undantar den ovan nämnda ortopeden och en redaktör från Oslo som somnade i en fåtölj.

Det är alltid spännande att vara iakttagare vid sådana här tillställningar. Rickard inskränkte sig till att skåla för jubilaren i champagne och jag drack dessutom sparsamt av vinet till maten. Men vi hade lika kul som de andra.

I morgon reser jag till Oslo med eftermiddagståget, framme på Gardermoen vid åtta på kvällen och bor över natten på Park Inn. Sen går mitt plan kvart i tio och om allt fungerar så är jag framme i Locarno kvart över fem onsdag eftermiddag. För några år sedan gick det faktiskt att ta sig både till och från Geilo samma dag, men med allt färre flygförbindelser, inte minst då få direktflyg Oslo-Zürich så får man avsätta två dagar för resan numera.

Nu är det nästan sommar i Ascona, Enligt Marlene har det varit +20 idag och det kommer att bli ännu varmare mot slutet av veckan. Sånt gör att det inte är så svårt att lämna Geilo nu när vårvindarna, regnet och slasket gör entré. Rickard tänker stanna här fram till mitten av maj, det är väl 17-majfirandet som lockar. Då är jag i Toronto. Jag ser fram emot det!

Busväder.

Så var det slut med det fina vädret för den här gången. Jag har delat min tid mellan skidåkning och översättning. Nu är det slut på bådadera. Idag har jag ägnat mig åt städning och inköp, Rickard kommer hit med kvällståget och sen skall vi på sjuttioårsfest i morgon. Tisdag reser jag hem till Ascona, hinner inte stanna här längre. Jag reser till Toronto den 15 maj och kommer hem igen den 23. Innan dess skall jag klara av två uppdrag. Plus en del "sociala åtaganden" - det låter väl stiligt. Nu längtar jag faktiskt hem, även om det är riktigt skitväder där just idag så är sommaren på gång där. Här kan det bli extremväder, d v storm och kraftig nederbörd söndag kväll och måndag. Värst blir det på vestlandet men vi lär också få vår beskärda del av det. Bara jag kommer iväg till Oslo på tisdag så är det inte så mycket att oroa sig för.

Jag kan inte komma på något djupsinnigt att skriva om, Möjligtvis kan jag förundras över att man planerar att bygga en bro över Sognefjorden för att göra E39 färjefri. Men då har man vaknat till liv i Osloområdet och säjer att det är mycket mer angeläget med en bro över Oslofjorden. Och så har man tydligen bestämt sig för att bygga en skeppstunnel vid Stad, för att undvika en av de värsta passagerna vid kusten, den när man passerar Vestkapp. Den kommer att kosta MASSOR. Men pengar finns det ju. Undrar om de skall ha bompengar för båtarna som passerar? Det blir väl en ny attraktion för Hurtigruten - om den nu finns kvar så länge. Bolaget har visst problem... Och så skall Bergensbanan förbättras. Det tackar vi för! Sen kan man ju undra varför man så plötsligt blir så generös med pengar till olika vägprojekt. Är det kanske så att man inte vågar placera nya pengar från oljemiljarderna i utlandet. Man kan i alla fall inte ha kvar dem här för då kommer vi att få se en inflation som heter duga!

Och nu skall jag förbereda lite mat tills i kväll. Jag hoppas att tåget är här i tid, det skall vara inne 1942 men är nästan alltid tio-femton minuter försenat.

Annandag påsk

Vi har haft ett vidunderligt väder hela påsken! Nätterna har varit riktigt kalla men mitt på dagen har det bara varit ett par minusgrader och strålande sol. Vi har varit i Vestlia eller på Geilosidan hela dagarna och trots att träningsvärken gjort sig påmind, så det inte avskräckt oss från att åka i backarna.

”Oss” det är Cilla och Håkan, Viktor och hans kompis Martin. Enligt planerna så skulle Viktor ha tillbringat påsken tillsammans med sin mammas familj, men det satte ett häftigt utbrott av kräksjuka bland dem stopp för. Och så fick kompisen Martin följa med hit. De här killarna är riktigt duktiga på skidor, de åker ofta i Torsby och Sälen. Det kan ha varit luften här, två tolvåriga killar som somnar sött vid åtta, halvniotiden. Då har man gett järnet hela dagen i backarna.

Nu åkte de hem till Karlstad efter lunch. Det tog sex timmar hit i torsdags och Håkan befarade att det kunde ta lite längre tid hem idag. Det är tyst i hytta, bara tvättmaskinen ger sig till känna ibland.

Vid tretiden knackade det på dörren. Det var Hans och Solveig Rasmussen, ett pensionerat danskt läkarpar som tyckte att de skymtade mig nere på Geilo i lördags och ville se om Rickard också var här. Jag satte på kaffe och de stannade en stund. Deras ärende var att bjuda oss till 70-årskalas den 13 april, och då kommer också Rickard att vara här. Och jag har en riktigt stilig klänning design Michael Kors som jag kan använda! Inga klädproblem den här gången alltså...

Jag tror att jag har berättat här på bloggen om att Solveig började släktforska och upptäckte att hon var släkt med sig själv. Hans inspirerades att också sätta igång och han har hittat riktigt intressanta människor i sin släkttavla. Hans kommer från Marstal på Aerö, som tidigare har varit en av de största hamnarna för fraktskutor i Danmark. I Hans bakgrund finns det en ”kapare”, en storsmugglare, en som avrättades misstänkt för spioneri, en världsomseglare och en präst som fick sparken för att han tafsade (milt uttryckt) på konfirmanderna. Plus några mer vanliga sjömän. Kvinnorna verkar inte ha utmärkt sig för något särskilt. Hans hade räknat med att också finna något släktskap med Solveig, men det fanns det inte.

Det finns ju professionella släktforskare, Elvy och jag kanske skall anlita en sådan för att ta reda på mer om vår bakgrund. Jag har lite koll på några generationer tillbaka på min pappas sida, så det kanske är dags att få lite koll på det hälsingska arvet. Jag känner till att två byar utanför Edsbyn med de lustiga namnen Knåda och Böle lär ha haft något att göra med mormors ursprung och att det finns anknytning till en stor gård som heter Kyan någonstans där i trakten, men mer är det inte.

Igår fick jag SMS från Lisa. Hon och Robbie, Lotta och Dwight har varit på Hawaii och turistat och hälsat på en f d kollega till L&D som nu driver ett hotell där. De satt på flygplatsen i LA och väntade på ett plan som skulle ta dem till Frankfurt, men starten var av okänd anledning försenad med minst fyra timmar. ”Nu har vi sett hawaii, tur att vi passade på innan den där kim gör en grushog av hela harligheten” stod det bl a. De borde vara hemma nu, men man kan aldrig veta. Jag är inte mycket för långdistansflygningar och jetlag, men jag har lovat att komma till Toronto i maj. Då skall jag upp i CN Tower och gå på glasgolvet där uppe, 340 meter över marken. Elvy berättade att man kan gå Edge Walk, runt utanpå tornet, ovanpå restaurangen. Det tänker jag inte göra. Men man kan också ta sig ytterligare en bit upp, till något som hette Sky Pod. Sånt gillar vi! Elvy utlovade också en dagstur till Niagara. Jag har varit där en gång tidigare, när jag var 9-10 år, men jag tyckte faktiskt att det var rätt skrämmande där då.

Men innan såna har roliga saker som födelsedagskalas och resor till Kanada, så måste jag sätta igång och jobba. Jag har ett relativt enkelt, men rätt omfattande uppdrag som jag skall ta itu med i morgon. Men inte idag. Idag är det helgdag.