Världen är allt bra liten! (Återigen.)

Onsdag eftermiddag var Elvy var inne på en rörfirma i Bollnäs, hon skulle hämta en ny vattenkran, den gamla på utsidan av huset hade gjort sitt. Kranen var en beställningsvara, det skulle visst vara något extra med den. Biträdet hittade den inte och frågade en gång till efter hennes namn. Då hade det just kommit in en man som hajade till när hon sade ”Elvy Hultin”. Nu heter hon ju inte Hultin officiellt, men brukar använda det namnet när hon är uppe i Hälsingland. Mer lättstavat förstås.

Biträdet fortsatte att leta och mannen presenterade sig som Mats Nilsson och frågade om det kunde finnas någon släktskap, ”det finns väl inte så många med det namnet häruppe numera”. Själv bodde han i Västerås men brukade låna en stuga i Söräng ibland . Efter en stunds samtal utanför butiken så kunde de konstatera att han var kusinbarn till Elvy och alltså syssling till mig. Morfars yngre syster var hans farmor. Morfar hade nästan ingen kontakt med sin familj trots att de bara bodde ett par mil från varandra. Det berodde på att hans föräldrar starkt ogillade att han blivit ”läsare”.

Det hela slutade med att de träffades hemma hos Elvy igår kväll och nu vet hon betydligt mer om morfars syskon än vad hon gjorde tidigare. Han hade inte de kunskaper om släktträdet som Elvy fått via släktforskaren. Vi gläder oss åt att ha fått kontakt med en av släktingarna på min morfars sida. Kan det sedan leda till att vi får träffa någon mera, skulle det vara roligt. 

Så världen är mindre än man tror och här på Geilo skiner solen.

Vad skall man ha en blogg till?

”Jag kanske skall sluta blogga,” sade jag till Rickard för en stund sedan. Han såg upp från sin bok och såg förvånad ut, varför skulle jag göra det?

Jag började hösten 2008, för snart sju år sedan och nu fick jag ett infall och läste vad jag skrev 2008 och några månader in på 2009. Det känns som om det var en helt annan människas anteckningar trots att allt handlar om välbekanta saker. Livet var förstås lite annorlunda då och några av dem som jag skrev om eller fick besök av, har jag inte kontakt med numera. Varför? Några har separerat, någon skaffade sig barn sent i livet och har inte tid med så mycket sociala kontakter, några har flyttat till andra länder och naturligtvis skaffat sig en ny bekantskapskrets där. En del, faktiskt rätt många av mina vänner läser bloggen och jag får kommentarer via mail. Min engelska blogg däremot, den avslutade jag för ett par år sedan, jag har bara kontakt med ett par av mina gamla vänner där numera.

Livet har tagit en ny vändning för mig och mina närmaste vänner, vi har blivit en liten husförsamling (outpost säjer Pierre) - som glädjande nog utvidgats med några nya människor. För mig kom ändå den stora revolutionen när jag fick kontakt med Elvy. Sen dess är inget sig likt, hon lämnade Toronto för Uppsala, Hälsingland kom åter i fokus när hon köpte sitt föräldrahem.

Jag sålde lägenheten i London (klokt beslut) därför att jag kände att jag inte kunde hålla på att resa dit ibland bara för att den fanns, det räckte med Ascona och Geilo. Och så kom plötsligt Sverige med på listan över platser där jag vill vara ibland. Som tur är, så utnyttjar Rickard hytta här på Geilo så mycket att jag tills vidare inte har några planer på att göra mig av med den.

Men åter till bloggen – jag fortsätter väl ett tag till. Jag kommer att få en kanalresa att skriva loggbok om. David gillar inte att jag kallar det för loggbok, i en sådan skall det finnas diverse nautiska uppgifter, gångtid, bränsleförbrukning och uppgifter om vädret efter en viss mall. Jag skriver bara på för det brukar hända en del trevliga saker när vi är ute. Och hur i allsin dar beräknar man distansen på en kanal som slingrar, ibland så mycket att den nästan möter sig själv?

En tur till Lofoten rekommenderas!

Jag säjer bara WOW! Lofoten är något alldeles speciellt. Vädret var bra, solsken och +20 och frisk vind. Vi hade Svolvaer som bas men körde omkring i hyrbil. Måndag var vi ända ute i Å som är civilisationens sista utpost på Lofoten, tisdag gjorde vi en heldagsutflykt till Andenes längst upp i Vesterålen, onsdag flög vi ut till Röst och förundrades över att det fanns så mycket av allt; natur, kultur och företagsamhet på denna lilla ö ute i havet, granne med malströmmen. Torsdag ägnade vi åt vikingarna på Borg och fredag kollade vi Lofotakvariet i Kabelvåg och väntade sen på våra reskamrater som skulle komma tillbaka klockan fem men de var inte i Svolvaer förrän vid niotiden, de hade haft motvind och havsströmmar att tampas med. Lördag förmiddag flög vi tillbaka till Flesland.

Jag hade inte behövt vara orolig för flygresan, det var ett större och snabbare plan än vad jag hade räknat med och de båda doktorerna var mycket erfarna piloter. Nu får jag försöka smälta de här innehållsrika dagarna och ladda för nästa etapp, kanalresan.

När vi körde upp till Andenes började Rickard och jag tala om vad som var hemma för oss. Det kom sig av att radion hade ett program om 50- och 60-talets stora schlagerstjärnor i Norge och Sverige. Då fanns förstås Lill Babs med och hon sjöng sången om att hon hör hemma i lilla Järvsö. Och då fick jag en liten klump i halsen, för jag kände att jag också har ”starka band med Hälsingland” – men inte just med Järvsö. Sale (Manchester) där jag växte upp har inte varit ”hemma” på många, många år och efter det att huset var tömt och alla formalia efter pappas död var avklarade så har jag inte varit där mer än max tio gånger. Sen bodde jag i Stockholm några år, men det råkade bara bli så. Lägenheten på Gärdet var trevlig men jag skildes från den utan några känslor, den var en bostad, inte ett hem.. Ascona är förstås hemma för mig, jag trivs där och mina vänner finns däromkring. Men känslomässigt så är det i Voxnadalen som jag hör hemma, trots att jag aldrig varit bosatt där. Det är där alla fina minnen finns. Rickard menar att hemma för honom är Bellmund, där han bodde som barn. Han protesterade aldrig när syskonen efter föräldrarnas död ville sälja det stora huset där de växt upp, men han hade önskat att de kunde haft det kvar - trots att allt sunt förnuft talade för en försäljning. Han har bott i Lausanne, Nagercoil, Bergen, Uvdal och nu i Biel, men fortfarande säjer han ”hemma” om Bellmund trots att han inte bott där på femtio år.

Nu börjar det klarna lite mer om bildstölder. Förlaget hade lagt ut bilder på sina medarbetare på en sajt som krävde inloggning, bilden på mig fanns där. Nu var det nödvändigt att redigera den sidan, personer hade slutat, andra hade tillkommit. Då kollade man om bilderna fanns på något annan plats på nätet. Det gjorde många av dem. Märkligt nog (eller inte) hade den österrikiska handelskammare som knyckt bilden på mig också tagit två andra bilder där och presenterat dem som bilder på sina medarbetare! När jag kontaktade dem, så hävdade de med bestämdhet att bilden föreställde en namngiven person av deras personal. Nu skall förlaget göra ytterligare en framstöt och presentera fakta. Det är inte kriminellt att stjäla en bild om det inte sker i kommersiell avsikt, problemet ligger mer på den moraliska sidan. Det holländska bemanningsföretaget har inte hört av sig, bilden finns kvar på deras sida.

Väderrapport: Mycket regn, +12. Vi håller oss inne, Rickard läser Nesbös senaste, "Mere blod" som utspelar sig i Finnmark och bland laestadianer.  Jag skall börja läsa ”Kistemakeren” av Frode Granhus, en ruggig historia som utspelas på Lofoten.

Ja, jag är privilegierad!

Jag fick ett mail från en av mina vänner i Sverige där hon frågar om jag förstår hur privilegierad jag är. Jo, jag förstår det. Min vän, som är sjuksköterska börjar jobba på måndag efter tre veckors semester, mer kunde hon inte få, trots att semesterlagen säjer något annat. Arbetsgivaren spelar hela tiden på tema lojalitet mot kollegerna och omsorg om patienterna.

Jag kan på sätt och vis styra min tid som jag vill, men måste förstås ändå ställa upp när uppdragen ramlar in. Det har funnits perioder när jag arbetat näst intill heltid sex dagar i veckan, men jag känner att kvalitén på mitt arbete blivit lidande. Nu försöker jag styra uppdragen så att jag får de inkomster jag behöver, men jag ställer inte upp på hur mycket som helst. Och det har förlaget accepterat – eller hur Erik? Men jag gillar att hålla på med översättningarna och redigeringsuppdragen blir en välkommen omväxling.

Jag är frisk, har en krets av goda vänner kring mig, bor huvuddelen av året på en plats med, inte riktigt medelhavsklimat men nästan. Blir det för varmt, så flyr jag hit till Geilo. Jo, jag är privilegierad.

Min mamma och jag hittade varandra efter många år och vår relation är inte någon traditionell mor-dotterrelation utan vi är två vuxna människor som kan dela det mesta.. Elvy behövde inte tampas med mig som tonåring och jag behövde aldrig säja att hon var pinsam eller att jag hatade henne. Trettiofem års vacuum har trots allt ändå sina fördelar. Det var först när Elvy åter kom in i mitt liv som jag insåg att jag ändå saknat henne, trots att jag sällan eller aldrig tänkte på henne.

Och så finns det en sak som gör att jag känner mig oerhört privilegierad. Jag skulle kunna skriva mycket om det men jag väljer att citera en norsk sång (med reservation för ev. stavfel).

”- det er så godt å ha min Jesus med meg, 

han kjenner både sti och veg”.

GG = gillar geilo

Nu är jag i det svala, sköna och soliga Geilo. +15 och nästan vindstilla. Jag har läst Aftenposten och VG, förundrats över vad som händer i Norge och Sverige... tunnelbränder och knivdåd. Tänk så lugnt det är i Ascona med omnejd, förutom att det finns många som kör som vettvillingar. Jag rundade av med Kvinner og Klaer. Höstens store trender. Nej. Jag tänker inte ha en fotsid rutig kappa inte klä mig helt i grått, inte ha ett helt skrotupplag i örsnibbarna och inte ha minikjol med volanger. Men det är roligt att läsa om det.

Nu tar jag det lugnt, men redan på söndag börjar nästa äventyr. Vi flyger från Flesland till Lofoten. Två av Rickards f d kolleger som har flygcertifikat och är delägare i ett fyrsitsigt plan ville ha sällskap dit – och delade bränslekostnader. De skall på en fisketur långt ut till havs, Vi hyr bil och håller oss på torra land. Egentligen tycker jag det är lite läskigt att åka med små flygplan, men är det klart väder så blir jag sysselsatt med att kolla på den gigantiska kartan under oss och glömmer bort att vara ängslig..

Rickard har varit på Lofoten och Vesterålen tidigare, så jag hoppas att han guidar mig.   

Varmt...

Just nu är det +30 och varnare skall det bli nästa vecka. Men på måndag reser jag till Geilo. Där är det inte så varmt. Som det känns just nu, så skulle +15 vara en välsignelse. Men nu har jag jobbat på, gick upp klockan sex både igår och idag, jobbade till tolv och tog sedan siesta fram tills nu. Nu blir det ett kvällspass fram till nio-tiotiden. Men jag räknar med att vara klar på lördag, får använda några timmar på söndag för att göra en slutkontroll.

Annars är det väl inget särskilt att skriva om? Asfalten kokar på många vägar och de parkeringsplatser som finns uppe på passhöjderna är fulla av bilar, däruppe är det betydligt svalare. Jag ser att det är massor av båtar ute på sjön, men ingen seglar, det är vindstilla. Och nu skall jag jobba en stund.

Strömmer av nåde eller skurar från höjden?

Så var det måndag igen. Igår fick vi göra en oförberedd insats i Dianas kyrka i Lugano. Det skulle vara ordinarie gudstjänst men prästen meddelade vid niotiden på lördagskvällen att han blivit magsjuk. Dianas morbror är ledare för kyrkorådet så det var han som fick beskedet. Han funderade inte länge, ringde Diana och sade att han skulle försöka ersätta prästen och frågade om vi kunde komma och sjunga. Diana svarade ja och det blev D&P, Regula, Diana, Yves och jag som i all hast ställde upp. Det blev en riktigt trevlig andakt. Det får inte heta gudstjänst om det inte är en ordinerad präst närvarande. Morbror Guido ledde och läste ur en andaktsbok, vi sjöng tre sånger och alla verkade nöjda och glada. Vi sjöng The Fruit of the Spirit, No one ever cared for me like Jesus och till avslutning Showers of blessing (som också finns på italienska) och David ville att jag skulle sjunga kören på svenska, men jag gjorde en liten kupp och sjöng den två gånger, först på svenska och sen på norska. Och då klev Regula fram och sjöng den på tyska. Och sen sjöng alla gemensamt kören på sitt eget språk till avslutning. Det kändes mäktigt. Det var bara den sortens skurar igår, vädret var varmt och soligt hela dagen och det ser ut att bli en riktigt varm dag idag också. Tyvärr, för nu är det dags att börja jobba.

Båttur på Lago Maggiore

Det var stiltje, så någon segling blev det inte igår utan vi fick använda oss av motorn. Först stannade vi till utanför Ronco så J&N kunde beskåda sitt hus från sjösidan, sen gick vi längs stranden ner till Verbania, och därefter tog vi turen ner till Sant´Anna, där sjön övergår till floden Ticino, som är en biflod till Po. Pierre hade gjort i ordning en riktigt trevlig picknick åt oss, vi åt frittata, nybakad focaccia och sallad när vi hade förtöjt i gästhamnen i Sant´Anna. Och så drack vi Cà dei Frati, ett vitt vin från Lombardiet. Nu råkar det vara så att vi hade förtöjt båten i Lombardiet, på andra sidan sjön är det Piemonte. Pierre är riktigt duktig på att få till det lite extra! På hemvägen följde vi den andra stranden, där man får en fantastiskt bra uppfattning om hur det ser ut på ”vår” sida av sjön samtidigt som man passerar flera pittoreska byar.

Ingen båttur utan sång, J&N fick en första lektion i våra ”båtsånger” - With Christ in the vessel, I´m bound for Caanans shore och I'm climbing up the golden stair to Glory. (Den där vi sjunger I´m climbing in the flight, istället för light. Flight är alltså en slusstrappa.) Jo, det var en och annan som stirrade på oss. Vi var tillbaka i Locarno vid halvniotiden och då började det faktiskt att skymma lite grann.

När jag kom hem, hade jag fått mina uppdrag från Erik. Jag tror att jag klarar av dem på en vecka. Eller tio dagar om det inträffar några trevliga störande moment. Sen reser jag till Geilo. Nu börjar jag jobba, håller på till två, det gäller att inte överanstränga min sommartrötta hjärna så här i starten.

Båttur idag.

Nu har vi fått en förklaring till den extrema hettan här fredag och natten till lördag. Det var ett extremt lågt lufttryck och hög luftfuktighet som skapar ett fenomen som kallas ”kaminrör”. Fenomenet inträffar någon enstaka gång i Europa, men förekommer mer frekvent i Kaukasus och Atlasbergen. Förklaringen var lång och på italienska, så jag avstår från att gå djupare in i ämnet. Och litar på att det inte inträffar igen. Det var ingen trevlig upplevelse.

Igår kom det mail från Erik. Jag får ett nytt uppdrag i mitten av september, det beräknas ta max tre månader och det betyder alltså att jag har hösten inbokad. Men så hade han ett par ”små saker” som han undrade om jag kunde ta mig an per express. Och det gör jag, det blir spännande att se vad han menar med ”små saker”. Filerna kommer idag, hoppas jag. Så snart jag är klar med dem, så reser jag till Geilo och stannar där tills det är dags att resa till England och kanalerna.

Om en liten stund skall vi ut med båten. Det är +26 just nu så det blir nog skönt, det är alltid några grader svalare ute på vattnet. Vi tar med oss Jennifer och Nigel och kör söderöver, mot Verbania och kanske lite längre.. Jag har just ringt och påmint dem om att de måste ta med sig passen.

Varmt, varmare, glödhett

I fredags körde jag upp till Regula, det regnade kraftigt, men var varmt, otäckt varmt. Man hade varnat för extremt höga temperaturer tidigare på förmiddagen, men tog bort varningen när regnet kom. Medan jag var hos Regula upphörde regnet och det blev ännu varmare. Termometern på husets baksida (norr) visade +40, det var mulet och vindstilla. När jag kom hem vid femtiden så var det +43 på nordsidan hos mig. Jag bor längre ner på sydsluttningen. Det brukar vara betydligt svalare i suterrängvåningen, men där var det +39. Då tog jag fram min portabla air conditioner – som jag sällan använder därför att den väsnas och drar mycket ström – och satte på den. Vi hade bestämt att träffas på Osterian klockan åtta, men David ringde och frågade om vi inte kunde träffas uppe i Orselina istället, där var det bara +35 och lite vind. När vi satt ute på deras terrass, så såg vi ett magnifikt men rätt skrämmande åskväder i söder. Och så började det regna över oss, det regnade så mycket att vi inte vågade köra den branta vägen nerför bergssidan. Regnet upphörde vid midnatt och vi fick köra ner försiktigt, det händer ofta att vägen blir underminerad. Men allt gick bra och sen var jag så trött att jag somnade trots värmen och trots att luftkonditioneringströskverket stod och brummade i suterrängvåningen. Sen dess har utetemperaturen gått ner till mer resonabla värden,nu är det bara cirka +25.

Idag har vi samlats hos Jennifer och Nigel. Vi satt ute på den stora terrassen, David hade tagit med gitarren och Regula stod för andakten. Som vanligt sjöng vi mycket och jag satt så att jag kunde se att grannarna ovanför och till höger stod ute och lyssnade. Det bjuder vi gärna på! Sen var det kall buffé och tack vare att det fläktade lite på terrassen så satt vi kvar hela eftermiddagen. Det var mulet, annars hade det blivit outhärdligt varmt.

Visst blir det varmt här på sommaren, men jag förstår av de andra att det i korta perioder har varit extremt varmt med hög luftfuktighet. Långtidsprognoserna talar visst om att det kommer att vara dagar med mycket regn som följs av extremvärme hela augusti. Då tror jag att jag skall resa till Geilo innan vi gör vår kanaltur. Där är det svalare. Garanterat.

Varje gång som jag sätter på min pc så undrar jag om det finns något mail från Erik. Han har sagt att de har ett större uppdrag för mig, som kommer att ta hela hösten. Men det får gärna dröja tills i september. Är det 35-40 grader ute, så fungerar min hjärna dåligt. Mycket dåligt.