Loggbok dag 1

Igår åkte vi alltså till Gardermoen, fick övernatta där, planet gick redan 0610. Mellanlandning och byte av bolag på Kastrup, tog mark i Birmingham 0910 GMT. De andra, som reste från Zürich på morgonen, var framme redan klockan åtta. Vi tog tåg till Rugby, halva sällskapet tog sen taxi direkt till Braunston medan resten provianterade på Tesco. Sen tog vi också taxi till Braunston och där hade Nigel, Diana och Yves installerat sig i sin båt med hjälp av David. Det är en av Andrews vänner som lånat ut den, Den är mindre än vår båt men nyare. Pierre, David, Rickard, Marlene och jag delar på den andra. Låter det bekant? Och killarna/gubbarna ligger i ”fyrbäddshytten” i aktern medan Marlene och jag sover i fören, i sofforna på båda sidor av matbordet. Låter det också bekant? Vi åt lunch på puben innan vi gav oss iväg, David följde sen med noviserna Jenifer och Nigel i den andra båten och undervisningen i hur man blir en fullfjädrad skeppare på kanalerna började ögonblickligen, för när David hade styrt ut från marinan, så stod Nigel vid rodret. Övervakad av David förstås.

Första delen av resan, fram till Napton är rätt ointressant. Glesbefolkad landsbygd, inga slussar men en förträfflig övningsplats, Nigel och Yves skiftade plats vid rodret efter en stund. Det var först efter Napton, när vi kom till Calcutt locks som det började hända något. David och Pierre åkte med noviserna och introducerade dem i slussningen ädla konst, en helt ny erfarenhet. Rickard körde vår båt medan Marlene och jag skötte slussarna. Vi kan ju verkligen det här!

V i har moorat ett stycke efter efter Calcutt locks, ätit kvällsmat (pork pies - är man i England så...) och sen överraskade David oss med att ta fram en gitarr. Andrew hade lånat den åt honom. Han hade tagit med sångbladen och satt in en ny sida i dem och sen blev det trångt och hög stämning i vår båt. Love lifted me - men inte taket i hytten. Det har varit en lång dag för oss och nu är det dags att sova.

Vädret har varit riktigt fint under eftermiddagen, +15 och sol. Nästan vindstilla.

Regn

Delar av Norge är översvämmade. Det är Vestfold, Telemark och Nedre Buskerud som håller på att flyta bort. Vi har fått vår del av regnet här, men oväderscentrum låg väster om Oslofjorden. Vi har hållit oss inomhus, igår kväll fick vi besök av Rasmussens som kommit hem från Danmark, ett Danmark där det har regnat och åskat extremt mycket den senaste tiden. Nästa vecka skall det bli riktigt fint väder här, men då är vi i England.

Det kan tänkas att jag reser till Sverige efter vår kanalfärd. Erik har meddelat att jag inte kommer att få mitt nya uppdrag förrän omkring den första oktober. Jag i min tur meddelade honom att det var inte lönt att han kom med några ”små expressjobb” fram tills dess.

Just nu hörde jag på radio att det är ”flomvarsel” i tio fylken, Aust-Agder, Buskerud, Telemark och Vestfold är mest utsatta, men delar av Oslo ligger också illa till. Det kommer att regna fram till torsdag morgon.

Snabba kommentarer.

Jag fick snabbt ett par kommentarer till mitt förra inlägg. Varför hade jag bytt namn från Lindberg (inte Lindgren!) till Hultin? Svaret är enkelt – det fanns faktiskt två Maria Lindberg till som jobbade med ungefär samma saker som jag gör, och det hade uppstått förväxlingar vid ett par tillfällen. Sen fanns det ytterligare en Maria Lindgren som bodde på samma gata i Stockholm. Hon förekom mig genom att lägga till ett A mellan för- och efternamnet, minns jag rätt så hette hon Maria Amélie. Det var inte förrän jag bott några år i Ascona som jag kom till skott och bytte efternamn till Hultin. Det hade varit betydligt enklare om jag kommit på det när jag bodde i Sverige.

Elvy har faktiskt funderat på att byta efternamn, men hon har fortfarande en del som binder henne till Kanada och det kan bli krångel om hon byter. Men hon kallar sig för Elvy Hultin när hon är i Hälsingland, det är hennes artistnamn, säjer hon!

Artistnamn – jag undrar om Elvy tänker på dragspelandet då? Jag har allt fått höra att hon och Bengt-Göran tränar tillsammans. Bengt-Göran spelar i vanliga fall på ett pianodragspel, men det var när han ”för skojs skull” hade köpt ett begagnat knappdragspel som det avslöjades för mig att Elvy faktiskt kunde spela dragspel, något som jag inte hade en aning om! Och sen kunde hon bara inte låta bli att skaffa sig ett dragspel också. Men det har jag skrivit om tidigare.

Det är ganska fint väder här, en del stackmoln förstås men +15 och mycket måttlig vind. Nu skall vi ut och gå en tur innan helgfriden tar vid. Och Rickard lagar middag. Hans tur idag.

Världen är allt bra liten! (Återigen.)

Onsdag eftermiddag var Elvy var inne på en rörfirma i Bollnäs, hon skulle hämta en ny vattenkran, den gamla på utsidan av huset hade gjort sitt. Kranen var en beställningsvara, det skulle visst vara något extra med den. Biträdet hittade den inte och frågade en gång till efter hennes namn. Då hade det just kommit in en man som hajade till när hon sade ”Elvy Hultin”. Nu heter hon ju inte Hultin officiellt, men brukar använda det namnet när hon är uppe i Hälsingland. Mer lättstavat förstås.

Biträdet fortsatte att leta och mannen presenterade sig som Mats Nilsson och frågade om det kunde finnas någon släktskap, ”det finns väl inte så många med det namnet häruppe numera”. Själv bodde han i Västerås men brukade låna en stuga i Söräng ibland . Efter en stunds samtal utanför butiken så kunde de konstatera att han var kusinbarn till Elvy och alltså syssling till mig. Morfars yngre syster var hans farmor. Morfar hade nästan ingen kontakt med sin familj trots att de bara bodde ett par mil från varandra. Det berodde på att hans föräldrar starkt ogillade att han blivit ”läsare”.

Det hela slutade med att de träffades hemma hos Elvy igår kväll och nu vet hon betydligt mer om morfars syskon än vad hon gjorde tidigare. Han hade inte de kunskaper om släktträdet som Elvy fått via släktforskaren. Vi gläder oss åt att ha fått kontakt med en av släktingarna på min morfars sida. Kan det sedan leda till att vi får träffa någon mera, skulle det vara roligt. 

Så världen är mindre än man tror och här på Geilo skiner solen.

Vad skall man ha en blogg till?

”Jag kanske skall sluta blogga,” sade jag till Rickard för en stund sedan. Han såg upp från sin bok och såg förvånad ut, varför skulle jag göra det?

Jag började hösten 2008, för snart sju år sedan och nu fick jag ett infall och läste vad jag skrev 2008 och några månader in på 2009. Det känns som om det var en helt annan människas anteckningar trots att allt handlar om välbekanta saker. Livet var förstås lite annorlunda då och några av dem som jag skrev om eller fick besök av, har jag inte kontakt med numera. Varför? Några har separerat, någon skaffade sig barn sent i livet och har inte tid med så mycket sociala kontakter, några har flyttat till andra länder och naturligtvis skaffat sig en ny bekantskapskrets där. En del, faktiskt rätt många av mina vänner läser bloggen och jag får kommentarer via mail. Min engelska blogg däremot, den avslutade jag för ett par år sedan, jag har bara kontakt med ett par av mina gamla vänner där numera.

Livet har tagit en ny vändning för mig och mina närmaste vänner, vi har blivit en liten husförsamling (outpost säjer Pierre) - som glädjande nog utvidgats med några nya människor. För mig kom ändå den stora revolutionen när jag fick kontakt med Elvy. Sen dess är inget sig likt, hon lämnade Toronto för Uppsala, Hälsingland kom åter i fokus när hon köpte sitt föräldrahem.

Jag sålde lägenheten i London (klokt beslut) därför att jag kände att jag inte kunde hålla på att resa dit ibland bara för att den fanns, det räckte med Ascona och Geilo. Och så kom plötsligt Sverige med på listan över platser där jag vill vara ibland. Som tur är, så utnyttjar Rickard hytta här på Geilo så mycket att jag tills vidare inte har några planer på att göra mig av med den.

Men åter till bloggen – jag fortsätter väl ett tag till. Jag kommer att få en kanalresa att skriva loggbok om. David gillar inte att jag kallar det för loggbok, i en sådan skall det finnas diverse nautiska uppgifter, gångtid, bränsleförbrukning och uppgifter om vädret efter en viss mall. Jag skriver bara på för det brukar hända en del trevliga saker när vi är ute. Och hur i allsin dar beräknar man distansen på en kanal som slingrar, ibland så mycket att den nästan möter sig själv?

En tur till Lofoten rekommenderas!

Jag säjer bara WOW! Lofoten är något alldeles speciellt. Vädret var bra, solsken och +20 och frisk vind. Vi hade Svolvaer som bas men körde omkring i hyrbil. Måndag var vi ända ute i Å som är civilisationens sista utpost på Lofoten, tisdag gjorde vi en heldagsutflykt till Andenes längst upp i Vesterålen, onsdag flög vi ut till Röst och förundrades över att det fanns så mycket av allt; natur, kultur och företagsamhet på denna lilla ö ute i havet, granne med malströmmen. Torsdag ägnade vi åt vikingarna på Borg och fredag kollade vi Lofotakvariet i Kabelvåg och väntade sen på våra reskamrater som skulle komma tillbaka klockan fem men de var inte i Svolvaer förrän vid niotiden, de hade haft motvind och havsströmmar att tampas med. Lördag förmiddag flög vi tillbaka till Flesland.

Jag hade inte behövt vara orolig för flygresan, det var ett större och snabbare plan än vad jag hade räknat med och de båda doktorerna var mycket erfarna piloter. Nu får jag försöka smälta de här innehållsrika dagarna och ladda för nästa etapp, kanalresan.

När vi körde upp till Andenes började Rickard och jag tala om vad som var hemma för oss. Det kom sig av att radion hade ett program om 50- och 60-talets stora schlagerstjärnor i Norge och Sverige. Då fanns förstås Lill Babs med och hon sjöng sången om att hon hör hemma i lilla Järvsö. Och då fick jag en liten klump i halsen, för jag kände att jag också har ”starka band med Hälsingland” – men inte just med Järvsö. Sale (Manchester) där jag växte upp har inte varit ”hemma” på många, många år och efter det att huset var tömt och alla formalia efter pappas död var avklarade så har jag inte varit där mer än max tio gånger. Sen bodde jag i Stockholm några år, men det råkade bara bli så. Lägenheten på Gärdet var trevlig men jag skildes från den utan några känslor, den var en bostad, inte ett hem.. Ascona är förstås hemma för mig, jag trivs där och mina vänner finns däromkring. Men känslomässigt så är det i Voxnadalen som jag hör hemma, trots att jag aldrig varit bosatt där. Det är där alla fina minnen finns. Rickard menar att hemma för honom är Bellmund, där han bodde som barn. Han protesterade aldrig när syskonen efter föräldrarnas död ville sälja det stora huset där de växt upp, men han hade önskat att de kunde haft det kvar - trots att allt sunt förnuft talade för en försäljning. Han har bott i Lausanne, Nagercoil, Bergen, Uvdal och nu i Biel, men fortfarande säjer han ”hemma” om Bellmund trots att han inte bott där på femtio år.

Nu börjar det klarna lite mer om bildstölder. Förlaget hade lagt ut bilder på sina medarbetare på en sajt som krävde inloggning, bilden på mig fanns där. Nu var det nödvändigt att redigera den sidan, personer hade slutat, andra hade tillkommit. Då kollade man om bilderna fanns på något annan plats på nätet. Det gjorde många av dem. Märkligt nog (eller inte) hade den österrikiska handelskammare som knyckt bilden på mig också tagit två andra bilder där och presenterat dem som bilder på sina medarbetare! När jag kontaktade dem, så hävdade de med bestämdhet att bilden föreställde en namngiven person av deras personal. Nu skall förlaget göra ytterligare en framstöt och presentera fakta. Det är inte kriminellt att stjäla en bild om det inte sker i kommersiell avsikt, problemet ligger mer på den moraliska sidan. Det holländska bemanningsföretaget har inte hört av sig, bilden finns kvar på deras sida.

Väderrapport: Mycket regn, +12. Vi håller oss inne, Rickard läser Nesbös senaste, "Mere blod" som utspelar sig i Finnmark och bland laestadianer.  Jag skall börja läsa ”Kistemakeren” av Frode Granhus, en ruggig historia som utspelas på Lofoten.

Ja, jag är privilegierad!

Jag fick ett mail från en av mina vänner i Sverige där hon frågar om jag förstår hur privilegierad jag är. Jo, jag förstår det. Min vän, som är sjuksköterska börjar jobba på måndag efter tre veckors semester, mer kunde hon inte få, trots att semesterlagen säjer något annat. Arbetsgivaren spelar hela tiden på tema lojalitet mot kollegerna och omsorg om patienterna.

Jag kan på sätt och vis styra min tid som jag vill, men måste förstås ändå ställa upp när uppdragen ramlar in. Det har funnits perioder när jag arbetat näst intill heltid sex dagar i veckan, men jag känner att kvalitén på mitt arbete blivit lidande. Nu försöker jag styra uppdragen så att jag får de inkomster jag behöver, men jag ställer inte upp på hur mycket som helst. Och det har förlaget accepterat – eller hur Erik? Men jag gillar att hålla på med översättningarna och redigeringsuppdragen blir en välkommen omväxling.

Jag är frisk, har en krets av goda vänner kring mig, bor huvuddelen av året på en plats med, inte riktigt medelhavsklimat men nästan. Blir det för varmt, så flyr jag hit till Geilo. Jo, jag är privilegierad.

Min mamma och jag hittade varandra efter många år och vår relation är inte någon traditionell mor-dotterrelation utan vi är två vuxna människor som kan dela det mesta.. Elvy behövde inte tampas med mig som tonåring och jag behövde aldrig säja att hon var pinsam eller att jag hatade henne. Trettiofem års vacuum har trots allt ändå sina fördelar. Det var först när Elvy åter kom in i mitt liv som jag insåg att jag ändå saknat henne, trots att jag sällan eller aldrig tänkte på henne.

Och så finns det en sak som gör att jag känner mig oerhört privilegierad. Jag skulle kunna skriva mycket om det men jag väljer att citera en norsk sång (med reservation för ev. stavfel).

”- det er så godt å ha min Jesus med meg, 

han kjenner både sti och veg”.

GG = gillar geilo

Nu är jag i det svala, sköna och soliga Geilo. +15 och nästan vindstilla. Jag har läst Aftenposten och VG, förundrats över vad som händer i Norge och Sverige... tunnelbränder och knivdåd. Tänk så lugnt det är i Ascona med omnejd, förutom att det finns många som kör som vettvillingar. Jag rundade av med Kvinner og Klaer. Höstens store trender. Nej. Jag tänker inte ha en fotsid rutig kappa inte klä mig helt i grått, inte ha ett helt skrotupplag i örsnibbarna och inte ha minikjol med volanger. Men det är roligt att läsa om det.

Nu tar jag det lugnt, men redan på söndag börjar nästa äventyr. Vi flyger från Flesland till Lofoten. Två av Rickards f d kolleger som har flygcertifikat och är delägare i ett fyrsitsigt plan ville ha sällskap dit – och delade bränslekostnader. De skall på en fisketur långt ut till havs, Vi hyr bil och håller oss på torra land. Egentligen tycker jag det är lite läskigt att åka med små flygplan, men är det klart väder så blir jag sysselsatt med att kolla på den gigantiska kartan under oss och glömmer bort att vara ängslig..

Rickard har varit på Lofoten och Vesterålen tidigare, så jag hoppas att han guidar mig.   

Varmt...

Just nu är det +30 och varnare skall det bli nästa vecka. Men på måndag reser jag till Geilo. Där är det inte så varmt. Som det känns just nu, så skulle +15 vara en välsignelse. Men nu har jag jobbat på, gick upp klockan sex både igår och idag, jobbade till tolv och tog sedan siesta fram tills nu. Nu blir det ett kvällspass fram till nio-tiotiden. Men jag räknar med att vara klar på lördag, får använda några timmar på söndag för att göra en slutkontroll.

Annars är det väl inget särskilt att skriva om? Asfalten kokar på många vägar och de parkeringsplatser som finns uppe på passhöjderna är fulla av bilar, däruppe är det betydligt svalare. Jag ser att det är massor av båtar ute på sjön, men ingen seglar, det är vindstilla. Och nu skall jag jobba en stund.

Strömmer av nåde eller skurar från höjden?

Så var det måndag igen. Igår fick vi göra en oförberedd insats i Dianas kyrka i Lugano. Det skulle vara ordinarie gudstjänst men prästen meddelade vid niotiden på lördagskvällen att han blivit magsjuk. Dianas morbror är ledare för kyrkorådet så det var han som fick beskedet. Han funderade inte länge, ringde Diana och sade att han skulle försöka ersätta prästen och frågade om vi kunde komma och sjunga. Diana svarade ja och det blev D&P, Regula, Diana, Yves och jag som i all hast ställde upp. Det blev en riktigt trevlig andakt. Det får inte heta gudstjänst om det inte är en ordinerad präst närvarande. Morbror Guido ledde och läste ur en andaktsbok, vi sjöng tre sånger och alla verkade nöjda och glada. Vi sjöng The Fruit of the Spirit, No one ever cared for me like Jesus och till avslutning Showers of blessing (som också finns på italienska) och David ville att jag skulle sjunga kören på svenska, men jag gjorde en liten kupp och sjöng den två gånger, först på svenska och sen på norska. Och då klev Regula fram och sjöng den på tyska. Och sen sjöng alla gemensamt kören på sitt eget språk till avslutning. Det kändes mäktigt. Det var bara den sortens skurar igår, vädret var varmt och soligt hela dagen och det ser ut att bli en riktigt varm dag idag också. Tyvärr, för nu är det dags att börja jobba.