Loggbok dag 8

Nu har de i den andra båten alltså börjat äta mer rejäla frukostar med ägg, bacon och baked beans och de har nog förstått vitsen med ”full english breakfast”. Efter frukost så blev det söndagsandakt med Pierre och sen drog vi iväg. Det var en sak som gladde mig mycket, Nigel sade att detta att börja dagen med morgonandakt, det känns bra och det skall de fortsätta med när de kommer hem. ”Vi är inte så bibelsprängda som ni är, så vi får väl skaffa en andaktsbok, så har vi något att hålla oss till.”

Nu var det slussfritt ända tills vi kom till de elva slussarna i Atherstone. I dag var det väldigt lugnt på kanalen och det gick riktigt snabbt att ta oss igenom de första slussarna, de som ligger ute på landet. Jennifer och jag gick för att proviantera. Det fanns en söndagsöppen Coop på bekvämt avstånd från kanalen, så vi köpte på oss ordentligt. Man får försöka att proviantera så ofta det går, kylskåpen på båtarna är inte särskilt stora och får man för sig att köpa en sexpack öl, så går mycket av utrymmet förlorat. Vi räknade med att få vänta en stund på dem vid den sista slussen, men det hade gått exceptionellt snabbt att slussa, så de väntade på oss istället.

När vi sen kom till Hopwas Wood så stannade vi till och fikade medan David fick berätta sin historia om alla de märkligheter som försiggått i denna skog, både för länge sedan och på det frigjorda 70-talet. Skylten med upplysning om att det är militärt område och tillträde förbjudet, den stod kvar men var i så bedrövligt skick att jag tvivlar på att någon bryr sig om den. David påstod att det var tradition att alla män pissade på skylten som en pacifistisk demonstration, vilket de fem herrarna gjorde, prydligt uppställda på led med ryggen vänd mot oss. Detta var bara ett av Davids påhitt... Pierre och Rickard låtsades som om detta var väl känt för dem sedan tidigare.

Sen var det full fart framåt mot Nuneaton. Mount Jud och de andra slagghögarna i utkanten av Nuneaton fanns där som alltid och fotograferades ur olika vinklar, Vi hade inte planerat att stanna till i Nuneaton, men det fanns önskemål om glass och då fick det bli så. Sen körde vi ner till Marston junction och in på Ashby Canal, moorade strax innan Burton Hastings där det fanns träd och buskar på båda sidor om kanalen. Vi började laga middag när vi passerade Marston, alla var hungriga. När disken är avklarad så blir det sång. Vi har inte haft så många tillfällen att sjunga oss samman, men nu börjar det ändå låta riktigt bra.

Vädret: soligt, inte riktigt så varmt som igår, svag vind och alltså inget att klaga på.

Loggbok dag 7

Det första vi hade att göra efter frukost och morgonandakt, som Nigel ansvarade för, var att ta oss igenom de 11 slussarna i Curdworth locks. I den nedre slussen finns en gammal inskription:  "Pax Missa Per Orbem, Pax Quaeritur Bello" vilket betyder "Peace Is Sent Throughout The World, Peace Is Sought Through War". Texten kommer från inskriptioner på två mynt, den första från en farthing från Queen Annes era, den andra delen från en broad (20 shillings) från Cromwells tid.

Det tog lite tid att komma till den sista slussen, det var en hel del trafik på kanalen. Weekend alltså.

När vi kommit förbi den, moorade vi och gick för att se på Kingsbury Water park. Det är ett stort område med gamla grustag, som nu är fyllda med vatten och där man idkar diverse vattensporter. Några av sjöarna (eller är det mer korrekt att kalla dem dammar?) är reserverade för djur- och fågellivet. Första gången jag var här med båt så blev jag så påtagligt medveten om hur viktigt det är att ta undan områden för rekreation i detta tätt befolkade land och då särskilt i Midlands. Sånt tänkte jag aldrig på när jag växte upp här, det är först när jag ser på det med svenska ögon som det känns lite jobbigt med dessa strikt avgränsade områden, ”här är det tillåtet att idka friluftsliv”. Jämför med hälsingeskogarna med allemansrätt och bär och svampplockning!

När vi kom till Fazeley, så åt vi en sen lunch/tidig middag på puben där, de hade riktigt bra f&c. Sen lämnade vi Birmingham & Fazeley Canal och styrde in på Coventry Canal. Vi passerade de båda slussarna i Glascote, och så småningom kom vi till den gigantiska kol-skrothögen som vi gick/släpade oss upp på och kollade utsikten. Sen hade vi tänkt att moora vid Pooley Hall men där hade redan ett sällskap med tre båtar tagit upp platsen så vi fick fortsätta ett stycke till, men inte så långt för nu har vi kommit till ett kanalavsnitt med irriterande närhet till en livligt trafikerad järnväg. Vi hittade en riktigt bra plats att stanna för natten, väl dolda bakom grönskan, grillade korv och satt ute och sjöng en stund. Jag undrar om någon hörde oss?

Det regnade lite på förmiddagen, men det värsta regnet gick över under natten. Jennifer hörde åska vid två-tretiden och Rickard har också en viss förnimmelse av att han hörde åska. Jag märkte inget. Sen har det varit helt ok väder. En del moln men ljummet i luften.

Nu skall vi ha frågesporttävling, Nigel köpte något som påminner om TP i en butik i Bullring.

Loggbok dag 6

Idag blev det tidig avfärd, men först samlades vi och det var Marlenes tur att ha morgonandakten. Vi ville komma genom slussarna vid Farmers Locks tidigt på dagen, innan det blev kö där. Men det tog ändå sin lilla tid. De andra fotograferade flitigt, det är ju ett pittoreskt inslag  med de här gamla slussarna mitt i centrum, 13 till antalet. Det blev en snabb mugg kaffe och en macka under tiden. Vi slussade och samtidigt passade Marlene och Diana på att gå till en servicebutik och proviantera. Vi väntade med frukosten (som väl borde kallas för brunch) tills vi hade passerat slussarna.Vi hade tydligen moorat på något ställe där det inte var tillåtet att moora, folk som gick förbi oss blängde lite och så kom det en sällskapssjuk lösspringande hund, säkert lockad dit av bacondoften. Han belönades med en korv(!) av Jennifer och följde sen med dem till Aston junction där han fick kliva av. (Annars hade han inte hittat hem igen.) Aston locks är åtta till antalet och Pierre frågade dem i den andra båten om de hade lagt märke till något särskilt nu under morgonen. Han fick en lång rad förslag, men ingen hade tänkt på att vi från och med Farmers Locks slussade neråt. Det var tre slussar till innan vi kom fram till Salford junction, och kunde svänga in på Birmingham & Fazeley canal. Salford junction kallas också spaghetti junction, det är ett myller av vägar i olika riktningar och nivåer över kanalen och vi har sett dem på den inte alltför fräscha undersidan. Sen kör man genom trista industriområden, vi tyckte att det var skönt när vi kom ut ”på landet” igen. Nåja, det var fortfarande bebyggelse på båda sidor om kanalen, men inga stora industrikomplex. Vi har moorat i Curdworth, visste sedan tidigare att det fanns en trevlig pub där och nu skall vi gå dit för att äta middag.

Vädret? Fortfarande fint sensommarväder, +20 på eftermiddagen och lite lagom vind. Det kommer ett regnområde sent ikväll, men om prognoserna stämmer, så skall regnet upphöra vid tiotiden i morgon och sen kommer solen tillbaka. Vi får hoppas att det stämmer!

Loggbok dag 5

Vi vaknade tidigt av något slags arbetsfordon i närheten. David gick och kollade och då höll de på att gräva och lägga ner rör precis på andra sidan av de träd och buskar som isolerar oss från omgivningen. Bitvis kör vi i en grön tunnel och man känner sig totalt avskuren från omvärlden. Det blev tidig frukost och ser man på, det stektes ägg och bacon i den andra båten! Efter frukost var det förstås morgonandakt, nu var det min tur. Vi körde en liten bit på Stratford Canal och sen svängde vi av i Norton Junction och körde in i Birmingham på det som kallas för BCN, Birmingham Canal Network. Det är slussfritt men tar ändå en stund att att komma in till centrum och vi kunde bara konstatera att det blivit mycket snyggare längs kanalen. Det är inte möjligt att moora inne i Gas Basin nu men Andrew hade ordnat med plats för oss alldeles i närheten. Den mannen har förbindelser överallt!

Tack vare att vi väcktes av arbetsmaskinerna, så kom vi ganska tidigt in till Birmingham. Vi snyggade till oss, det gör man alltid när man kommer till storstäder och sen tog vi en promenad in till centrum, avverkade alla turistiska ”måste”. Nu har jag ju bott i Sale/Manchester många år och det finns en viss animositet mellan Manchester och Birmingham så jag hänger bara med när Pierre, som läste här ett par år, visar oss runt. Som traditionen bjuder så åt vi nordafrikanskt på Pierres favoritrestaurang på kvällen. Det var samma ägare och samma meny, men interiören såg helt annorlunda ut, det var inte så mycket vinrött och mässing längre utan lite fräschare med ett par väggar i mönstrat kakel och de konstgjorda palmerna och sidenblommorna hade försvunnit. Men maten var som alltid väldigt god. Vädret har varit fint och varmt hela dagen och vi gick omkring i centrum och kollade kvällslivet innan vi tog taxi tillbaka hit.

Loggbok dag 4

När vi vaknade så hade det regnat och det såg inte ut att vara någon aktivitet på kanalen så vi kunde äta frukost i lugn och ro och sen var det morgonandakt som Jennifer ansvarade för och under tiden klarnade det upp. Nu hade vi först slusstrappan i Lapworth att att klara av, det är nio slussar och sen fyra som är lite mer utspridda. Vi stannade till i Hockley Heath, gick in till centrum för att proviantera och Jennifer skrev vykort. Jag såg till min glädje att det var några ägg- och baconpaket och ett par burkar baked beans som hamnade i Dianas kasse. De hade blivit riktigt hungriga och köpte indisk mat i vaxad pappburk till lunch, vi som hade ätit rejäl frukost nöjde oss med en liten indisk tunnbrödsrulle med vegetarisk fyllning. Nu har det varit en lång slussfri sträcka och vi har moorat invid en golfbana, där båten ligger skyddad i grönskan. Man kan inte tro att man är så nära Birmingham här, men visst hörs trafikbruset om man lyssnar noga. Vi ägnade oss åt att laga middag och nu pågår det sång. Jag smet ifrån lite, skall jag vänta med att skriva tills dagens aktiviteter är avslutade, så är jag rätt "slut i roten".  Smet ifrån - det betyder att jag sitter cirka fem meter från de andra som just nu tagit paus i sjungandet och diskuterar morgondagens stadsbesök.. 

Det finns en sak som vi har diskuterat varje dag, gång på gång; flyktingsituationen i Europa. Vi såg på TV nu på morgonen om en kvinna från Syrien som med sina två barn lyckades smita undan den danska polisen och togs om hand om en dansk familj över natten och de lyckades köra dem till Malmö så hon kunde resa vidare och återförenas med sin man som varit i Sverige mer än ett år. Det var en fin berättelse om civilkurage. Lite märkligt bara att få höra den på en brittisk TV-kanal som annars förespråkar restriktioner för invandring. Det kommer naturligtvis att bli förändringar i Europa, men det är inte första gången som homo sapiens rör på sig. En sak som förbryllar mig, det är varför man aldrig nämner Bashar al Assad. Han är ju i betydligt högre grad än IS ansvarig för eländet som drabbar syrierna. Angela Merkel imponerar. Är det en sen botgöring för det tyskarna ställde till med i andra världskriget?

Fint väder fortfarande, sol och +15-16 på eftermiddagen, svag vind vilket betyder att vi får en kall natt.

Loggbok dag 3

Idag hade vi de 21 slussarna i Hatton locks ett stycke framför oss. Men först frukost och sen morgonandakt. Nu hade turen kommit till Diana. Vi körde med vår ”full english” medan de andra drack kaffe med rostat bröd och joghurt. Det tog lång tid att för oss att komma igenom Hatton locks och när de andra blev hungriga, så fick Rickard gå över och hjälpa till med slussningen så att de kunde få lunch (mera grillade hamburgare...) under tiden vi klättrade uppför.

Man får utnyttja tiden i slussarna. När de andra kan klara slussningen själva så blir det tillfälle till promenader medan vi så sakta klättrar uppåt. Får man spring i benen så kan man jogga på towpath, den är för det mesta rätt väl underhållen. Jag fick utnyttja tiden på ett helt annat sätt. Det kom en man och frågade om vi hade ett par tepåsar att avvara, deras hade blåst i kanalen. Det hade vi förstås, och när han förstod att vi var ett ”internationellt sällskap” i våra två båtar, så talade han om att de hade en vän som höll på att skriva en bok om Grand Union Canal och han och hans fru var ute och tog bilder till boken.

Han frågade om vi ville ställa upp på några bilder och det hade vi inget emot. Men då ville han att vi skulle ge skriftligt tillstånd först. Hans fru var jurist och hon var noga med sådant. Då passade jag på att fråga om hur det var med bildstölder och berättade vad jag och förlaget råkat ut för. Hon sade att det var lönlöst att försöka komma till rätta med sådant så länge det inte är ekonomisk vinning inblandad i bildstölden. Jag visade henne bilden på mig som finns hos det holländska bemanningsföretaget och förlagets bilder som hamnat hos en österrikisk handelskammare och hon tyckte att det var i fräckaste laget att ta deras bilder. Om någon stjäl en bild på någon som man tycker är snygg och sen presenterar som sig själv på facebook, det får man nog leva med, men hon tyckte nog att förlaget borde skärpa tonen mot de österrikiska bildtjuvarna. Det var ett intressant och oväntat möte.

Vi hade en lång slussfri sträcka framför oss och då såg Rickard till att Diana och Jennifer fick turas om att sköta båten. Vid Lapworth åt vi middag på en pub och sen lämnade vi Grand Union, är nu på den betydligt smalare Stratford Canal, passerade de första fem slussarna innan vi gav upp för dagen. Det är en liten bit till nästa sluss och egentligen får man nog inte moora här men vi kom så sent att vi hoppas att det är okej. Det blev sång ikväll, det är en tradition som vi måste bevara, men nu är det ett program om flyktingkrisen på TV  som de andra ser på. Jag skall ansluta mig till dem strax.

Vädret? Inte riktigt lika varmt som igår, men solsken och betydligt mer vind. Det ser ut att bli en kylig natt.

Loggbok dag 2

Vi hade bestämt oss för att komma igång tidigt, nu hade vi alla slussarna i Stockton locks framför oss. Vi började med frukost och sedan samling i vår båt för morgonandakt. Här är det ordning och reda, den har vi ansvar för i bokstavsordning, alltså var det David som började. För att göra det lite enklare för de ”nya”,så har han tagit med sig en andaktsbok som vi skall använda. Vi hade diskuterat hur vi skulle göra med frukosten, vi gamla kanalrävar har ju förstått vitsen med en rejäl frukost, de andra fyra var tveksamma. Vi gjorde en kompromiss, de fick äta frukost på det sätt de ville och om de sen behövde ett mål mat mitt på dagen, så fick det lagas och ätas under gång. Vi kalasade på ägg och bacon, bönor, bröd, smör och ost samt kaffe och juice medan de andra drack kaffe och åt rostat bröd med marmelad och en liten joghurtbägare.

David hjälpte dem sedan med båten och slussarna och när de åtta slussarna i själva slusstrappan plus de två längre fram var avverkade grillade Jennifer hamburgare till sina hungriga båtkompisar. Sen kom vi till Bascote locks, där den dubbla slusskammaren finns. Första gången vi körde här vållade manövreringen av den en hel del huvudbry. Sen upptäckte vi att det fanns en informationstavla vid den översta slussen, men ingen längst ner, där den dubbla slusskammaren finns. Typisk engelsk logik! Eller brist på. Nigel uttryckte stor förvåning, var det inte slut på slussandet nu? Nej det var det inte, ytterligare sex spridda slussar innan vi kom till Leamington Spa. När vi kom till de sista två hade han lärt sig allt om slussning och började tydligen tycka att det var roligt. Vi stannade till i Leamington Spa för att proviantera, köpte fikabröd och drack kaffe tillsammans och tuffade vidare mot Warwick. Det är två slussar inne i stan och nu tyckte David att det var dags att Jennifer och Diana fick ta hand om slussarna, vi har ju många slussar framför oss. Med lite hjälp så gick det bra. Diana har ju varit med en gång förut, men hon kände sig osäker. Man kan ju förklara eller visa de instruktionsbilder som finns i de olika kanalböckerna, men det är först när man står där vid slussen som man förstår hur det skall göras. Det är min erfarenhet och precis så tyckte nybörjarna också.

Vi moorade och gick för att äta f&c, det finns ett ställe i Warwick som är riktigt bra. Sen tog vi en promenad och såg Warwick Castle från utsidan och så fick vi en historielektion av Pierre.

Det har blivit sent innan vi kom tillbaka till båtarna så det blir ingen sång i kväll. Vi i vår båt pratade sen om att vi inte fick vara experter som vet allt utan får se till att de andra får göra sina egna misstag och lära sig av erfarenheten. Nigel har tydligen, trots att han har fått mycket info om hur det är att resa på kanalerna, skapat en helt egen bild av hur det skall vara. Jag ser att hans amerikanska effektivitet kolliderar med brittisk (brist på) logik ibland.

Vädret? Lika fint som igår.

Loggbok dag 1

Igår åkte vi alltså till Gardermoen, fick övernatta där, planet gick redan 0610. Mellanlandning och byte av bolag på Kastrup, tog mark i Birmingham 0910 GMT. De andra, som reste från Zürich på morgonen, var framme redan klockan åtta. Vi tog tåg till Rugby, halva sällskapet tog sen taxi direkt till Braunston medan resten provianterade på Tesco. Sen tog vi också taxi till Braunston och där hade Nigel, Diana och Yves installerat sig i sin båt med hjälp av David. Det är en av Andrews vänner som lånat ut den, Den är mindre än vår båt men nyare. Pierre, David, Rickard, Marlene och jag delar på den andra. Låter det bekant? Och killarna/gubbarna ligger i ”fyrbäddshytten” i aktern medan Marlene och jag sover i fören, i sofforna på båda sidor av matbordet. Låter det också bekant? Vi åt lunch på puben innan vi gav oss iväg, David följde sen med noviserna Jenifer och Nigel i den andra båten och undervisningen i hur man blir en fullfjädrad skeppare på kanalerna började ögonblickligen, för när David hade styrt ut från marinan, så stod Nigel vid rodret. Övervakad av David förstås.

Första delen av resan, fram till Napton är rätt ointressant. Glesbefolkad landsbygd, inga slussar men en förträfflig övningsplats, Nigel och Yves skiftade plats vid rodret efter en stund. Det var först efter Napton, när vi kom till Calcutt locks som det började hända något. David och Pierre åkte med noviserna och introducerade dem i slussningen ädla konst, en helt ny erfarenhet. Rickard körde vår båt medan Marlene och jag skötte slussarna. Vi kan ju verkligen det här!

V i har moorat ett stycke efter efter Calcutt locks, ätit kvällsmat (pork pies - är man i England så...) och sen överraskade David oss med att ta fram en gitarr. Andrew hade lånat den åt honom. Han hade tagit med sångbladen och satt in en ny sida i dem och sen blev det trångt och hög stämning i vår båt. Love lifted me - men inte taket i hytten. Det har varit en lång dag för oss och nu är det dags att sova.

Vädret har varit riktigt fint under eftermiddagen, +15 och sol. Nästan vindstilla.

Regn

Delar av Norge är översvämmade. Det är Vestfold, Telemark och Nedre Buskerud som håller på att flyta bort. Vi har fått vår del av regnet här, men oväderscentrum låg väster om Oslofjorden. Vi har hållit oss inomhus, igår kväll fick vi besök av Rasmussens som kommit hem från Danmark, ett Danmark där det har regnat och åskat extremt mycket den senaste tiden. Nästa vecka skall det bli riktigt fint väder här, men då är vi i England.

Det kan tänkas att jag reser till Sverige efter vår kanalfärd. Erik har meddelat att jag inte kommer att få mitt nya uppdrag förrän omkring den första oktober. Jag i min tur meddelade honom att det var inte lönt att han kom med några ”små expressjobb” fram tills dess.

Just nu hörde jag på radio att det är ”flomvarsel” i tio fylken, Aust-Agder, Buskerud, Telemark och Vestfold är mest utsatta, men delar av Oslo ligger också illa till. Det kommer att regna fram till torsdag morgon.

Snabba kommentarer.

Jag fick snabbt ett par kommentarer till mitt förra inlägg. Varför hade jag bytt namn från Lindberg (inte Lindgren!) till Hultin? Svaret är enkelt – det fanns faktiskt två Maria Lindberg till som jobbade med ungefär samma saker som jag gör, och det hade uppstått förväxlingar vid ett par tillfällen. Sen fanns det ytterligare en Maria Lindgren som bodde på samma gata i Stockholm. Hon förekom mig genom att lägga till ett A mellan för- och efternamnet, minns jag rätt så hette hon Maria Amélie. Det var inte förrän jag bott några år i Ascona som jag kom till skott och bytte efternamn till Hultin. Det hade varit betydligt enklare om jag kommit på det när jag bodde i Sverige.

Elvy har faktiskt funderat på att byta efternamn, men hon har fortfarande en del som binder henne till Kanada och det kan bli krångel om hon byter. Men hon kallar sig för Elvy Hultin när hon är i Hälsingland, det är hennes artistnamn, säjer hon!

Artistnamn – jag undrar om Elvy tänker på dragspelandet då? Jag har allt fått höra att hon och Bengt-Göran tränar tillsammans. Bengt-Göran spelar i vanliga fall på ett pianodragspel, men det var när han ”för skojs skull” hade köpt ett begagnat knappdragspel som det avslöjades för mig att Elvy faktiskt kunde spela dragspel, något som jag inte hade en aning om! Och sen kunde hon bara inte låta bli att skaffa sig ett dragspel också. Men det har jag skrivit om tidigare.

Det är ganska fint väder här, en del stackmoln förstås men +15 och mycket måttlig vind. Nu skall vi ut och gå en tur innan helgfriden tar vid. Och Rickard lagar middag. Hans tur idag.