Med huvudet i himlen och fötterna på jorden.

Tjugo i sex vaknade jag av en smäll. Det skakade i huset och först trodde jag att det var ett jordskalv. Men sen kom det en smäll till och då förstod jag att det var åskknallar. Det händer någon enstaka gång att det blir en riktig urladdning i luften utan att det är ett åskväder. Det lär ha att göra med topografin och när olika vädersystem möts. Efter fyra knallar av varierande styrka så var det över och jag var klarvaken.

Jag har hunnit med en hel del nu på förmiddagen, jag räknar med att jag kommer att vara i kapp med den ursprungliga tidsplanen när den här veckan är slut. (Klappar mig själv på huvudet och säjer "duktig flicka" med insmickrande tonfall.)

Ingrid A uppmanade mig att skriva något på Blod och Eld. Det var länge sedan jag gjorde det eftersom någon som gjorde inlägg där hotade med tingsrätten för att jag skrev något HÄR som misshagade honom (ha, jag bor faktiskt i Schweiz och man blir inte utlämnad för bagateller!!!) och sedan kom det några riktigt äckliga kommentarer till bloggen. Då stängde jag för kommentarer under en tid och sen har det varit lugnt här.

Jag var lite tveksam om jag skulle skriva något, men så var det två trådar som intresserade mig, andedop och helgelse. Men jag känner också att man inte skall analysera sönder Guds verk. Det är resultatet som räknas.

Igår hade vi vår studiecirkel och tog oss igenom Apg 6-8. Det slutar med Filippos och då blev det förstås sång av Pierre, If the spirit says go, then you must go. Och sen följde en lång diskussion om hur frimodiga vi egentligen är. Pierre är definitivt den som är mest frimodig, vilket nog har genetiska orsaker! Okej, arv och miljö då.

Sen, när vi drack te tillsammans, så berättade jag om diskussionerna på Blod och Eld och sen ville vår diskussion aldrig ta slut. Regula, som hade förmånen att träffa Ingrid, Lisas mamma ganska regelbundet de sista åren som hon levde, tog upp henne som ett exempel på hur Gud kan förvandla en människa och hur hon kunde bli till glädje och välsignelse för så många. Jag fick också träffa henne några gånger under den korta tiden som jag bodde i Magglingen. Vi satt tillsammans ute i trädgården en gång och hur det nu kom sig, så berättade jag för henne varför jag lämnade Frälsningsarmén och under det samtalet, så var det så mycket bitterhet som försvann. Hon hade en märklig förmåga att på ett omtänksamt sätt säja just de rätta orden.

To be like Jesus, this hope possesses me,
In every thought and deed, this is my aim, my creed;
To be like Jesus, this hope possesses me,
His Spirit helping me, like him I'll be.

Nej, så långt har jag inte kommit men förhoppningsvis är jag en bit på väg.

Och nu skall jag återigen ägna mig åt världsliga sysselsättningar, äta lite och sen ta itu med ett avsnitt i mitt pågående uppdrag som bl a handlar om den s k Tobinskattens för- och nackdelar. Tvära kast alltså!