Några tankar medan Jansson står i ugnen.

I dag börjar jag inte jobba förrän klockan ett. Sophias dotter, som läser i Lausanne, kom hem i tisdags och har lovat att hjälpa till i butiken så jag får tid att förbereda morgondagens julbord. Just nu står alltså "Jansson" i ugnen. Det har verkligen varit julrush i butiken, mer kunder och betydligt större dagskassor än förra året. I morgon jobbar jag mellan 10-14, sen ilar jag hem och fixar till det sista innan gästerna kommer klockan sex.

Det är ingen julstämning utomhus, solen håller på att gå upp bakom bergen, termometern visar på +6 och det kommer att bli +10 längre fram på dagen och den vädertypen kommer att hålla i sig den kommande veckan. Uppe i bergen ligger snön kvar, men vägarna verkar vara i gott skick inför helgtrafiken. Det är värre uppe i Berner Oberland där det snöat rejält under veckan och uppe i Jura ligger snön kvar. Från Berner Oberland och åt nordost, mot Liechtenstein är det utfärdat "röd varning" för lavinfara. Inte alls bra med tanke på alla våghalsar som kommer att åka offpist i nysnön.

I går dök en intressant frågeställning upp. Rickard har varit hemma ett par dagar och han funderar över om han verkligen är "hemma", d v s var han har sin känslomässiga hemvist. Han är rätt osäker på om han fortfarande känner sig som schweizare. Nu har han dubbelt medborgarskap, d v s svenskt och schweiziskt, men han känner sig inte som svensk heller. Nåja, Rickards osäkerhet landar nog med tiden, men han ställde frågan till mig: känner jag mig som engelsk eller svensk? Där kunde jag svara, utan att tveka, att jag känner mig som svensk, trots att jag tillbringat halva livet i England. Jag märker att jag tänker svenskt, lagom är vackert, man bör sträva efter consensus och OM jag nu hade haft rikedomar att slösa bort, så är det opassande att visa det utåt.

Jag tror att min mormor, en humoristisk och karaktärsfast kvinna, pingstvän från Hälsingland satte större prägel på mig än vad jag insett tidigare i livet. När min mamma lämnade oss för en annan man, så var mormor min trygghet. Jag tillbringade så gott som alla skollov hos henne. I hennes kretsar var äktenskap ett livslångt åtagande, i Hälsingland kunde inget farligt inträffa - om man inte gick ner till älven - och hennes fasta tro och konsekventa livsföring blev min trygghet. Min pappa gjorde ju så gott han kunde, men då  han var chef för ett svenskt företags brittiska verksamhet, så var han ju inte alltid den närvarande pappa som jag ville ha. Då blev grannfamiljen och kåren min trygghet under resten av året.

Nu är mina vänner min jordiska trygghet. Bättre nära vänner än Marlene, Regula, David, Pierre och Rickard kan ingen ha. Sen har jag en "yttre krets" som består av Lisa, Lotta, Julia, Yvette, Leo och Stephan som också betyder mycket för mig. Jag har mycket att vara tacksam för, ett intressant jobb (som jag trötttnar på ibland) en ordnad ekonomi, ett trevligt hus och god hälsa. Och så har jag en tro som bär när det är jobbigt och som förgyller vardagen för mig när allt går sin gilla gång. Och nu är det jul och jag får fira tillsammans med mina vänner att Jesusbarnet kommer till oss.

Gud Jul till er alla!