Reunion - är det så lyckat egentligen?

Sen jag skrev här sist, har jag haft fullt upp. Weekenden tillbringade jag i Saffron Walden. Margaret och Kevin hade lagt allt arbete åt sidan för att ha ledigt. Det behöver de, företaget går lysande och de har nyligen rekryterat två mycket skickliga trähantverkare från Litauen för ett stort renoveringsprojekt på ett förfallet herresäte, inköpt av en rysk affärsman (vad annars?). De har genomfört två sådana projekt och nu tycks kunskapen om deras kompetens sprida sig bland förmögna östeuropeer. De har t o m fått tacka nej till ett par projekt. Förutom trevlig samvaro, så var det italiensk marknad. Jag var väl inte så imponerad, men det är väl det här med att bjuda bagarbarn på bröd...

Margaret berättade att Wendy, mamman i vår grannfamilj, där jag tillbringade mycket tid under min uppväxt, att hon skulle fylla 70 år den 27 mars. Margaret har fortfarande många kontakter i Manchester så hon ordnade fram telefonnumret så att jag kunde ringa på tisdag och gratulera.

Måndagen ägnade jag åt att nöta trottoarer och skor i London och tisdag morgon tog jag tåget ner till Southampton och Pierres mamma. Hon hade återhämtat sig rätt bra efter operation och influensa, men det är klart att sånt tar på krafterna när man är 80+. Under dagen ringde jag till Wendy, som milt uttryckt blev överraskad. Jag har inte varit i Manchester på 6-7 år och när sedan ett julkort returnerades med uppgift om att hon hade flyttat, så har jag helt enkelt struntat i att ta kontakt. Jag är en sån där "out of sight, out of mind". Nu ville hon absolut träffa mig så jag åkte upp till Manchester onsdag förmiddag och kom hem sent igår kväll. Wendy hade bjudit hem de av mina gamla kompisar som hon i all hast fått tag på - det var sju stycken - men tyvärr kunde hennes dotter Sarah, som  bor i Aberdeen inte komma. Sarah och jag var bästisar i många år.

Många från vårt gamla tonårsgäng har flyttat, några till London, ett par jobbar i Bryssel, en i Moskva (!) och Tim och Linda bor på Nya Zeeland. Det var jätteroligt att träffa dem som Wendy fått tag i, men jag tror inte att samtalsämnena och engagemanget från någon av oss skulle räcka till för någon ytterligare kontakt.
Jag talade med Sarah via Skype igår och tyvärr, vi hade inte så mycket att säja varandra men det var roligt att "se" varandra via webbkamera. Vi var väldigt artiga och sa att "du har inte förändrats alls" vilket definitivt inte var sant. Sarah berättade om sina tre barn och sin man som jobbar inom oljeindustrin och jag försökte ge lite bilder från mitt liv i Ascona.

Det är märkligt, men jag fick mycket bättre kontakt med Wendy och vi hade mycket att prata om. Hon tyckte att det var riktigt roligt att David, Pierre och jag hade så nära kontakt. Hon hade känt Davids föräldrar väl och kände till Pierres - naturligtvis.

Idag och i morgon skall jag ut och shoppa. Engelska kläder är mer i min stil och nu finns det nästan bara vår- och sommarkläder i butikerna. Jag reser hem söndag halv tolv från Heathrow, räknar med att vara i Locarno kvart över sju på kvällen. Det skall faktiskt bli skönt att komma hem, även om väderprognoserna för nästa vecka ser minst sagt dystra ut, det är mycket regn på gång.