Music, music, music

Jag vet inte vad det kommer sig, men jag har varit oerhört flitig de senaste dagarna, trots att det varit strålande sol och måttlig temperatur - måttlig betyder att det inte blir varmare än + 28 på eftermiddagen. Regula påstår att jag har en dold masochistisk gen.

Jag fick ett mail med rubriken "Vad blir det för mat" - med anledning av mitt förra inlägg här. Det blev kall rosa paté (rosepeppar och lite finriven rödbeta, annars är den misstänkt lik en köttfärslimpa), sauce verte och rostade färskpotatis och lite mixad grön och röd sallad för att följa upp. färgschemat. Till dessert körsbärsglass med vaniljgrädde och små biskvier. Maten tog slut och då får man väl anse att gästerna var nöjda. Men det är lite lurigt att ordna med middag, alla har Pierres mästerliga anrättningar i  minnet - inte minst jag.

D&P har med anledning av den stundande övningshelgen inköpt ett nytt elpiano. De har haft ett tidigare men det började osa och plasten i närheten av något maskineri i det smälte, så det hamnade på soptippen. Jag har ett ganska skruttigt elpiano och nu börjar jag bli sugen på att köpa ett bättre. Det behöver inte vara lika fint som det D&P stoltserar med, men det skulle vara bra om jag kunde lita hundraprocentigt på att tangenterna för ciss, fiss och giss fungerar.. Jag gillar nämligen att spela i A-dur, har en väldig förkärlek för # - kan inte komma överens med b när jag spelar på gehör. Och det gör jag för det mesta nu för tiden.

Jag hade två pianolärare i Manchester. Först var det miss Carpenter som var väldigt sträng men av ren skräck så lärde jag mig en hel del. Och så kom det en dag, när miss Carpenter såg allvarligt på mig och sade "Jag har en tråkig nyhet, jag skall flytta till Durham och ta hand om mina föräldrar, de är gamla och behöver min hjälp. Jag förstår att du blir ledsen, men du förstår att så får det bli. Jag hoppas att du kan hitta en ny pianolärare, jag känner till ett par som jag skall rekommendera din pappa att ta kontakt med."  Ledsen?- inte jag! Min nya pianolärare hette Kenneth, han var knappt trettio år och var inte en av dem som miss Carpenter hade föreslagit. Kenneth var inte bara utexaminerad pianolärare, han spelade i ett rockband och kunde allt om Beatles. När jag hade gjort bra ifrån mig i något av de menr traditionella pianostyckena, så kunde jag få en Beatleslåt i läxa. Och så spelade vi Yellow submarine fyrhändigt. Kenneth övergav undervisningen och Manchester när han fick jobb hos något av de stora skivbolagen London. Pappa tyckte absolut att jag skulle fortsätta med pianolektionerna, men jag skyllde på att övningarna tog för mycket tid från mina vanliga läxor. Och så har jag sedan dess ägnat mig med liv och lust åt gehörspel när tillfälle ges. Helst i A-dur.

Och medan barbershopparna övar uppe i Orselina, så skall vi känna oss lite för om vi kan hitta på något eget musikaliskt uttryck. (Det låter väl elegant?) Inspirerad av de välsjungande tjejerna från Färöarna har jag föreslagit gamla sånger på lite nytt sätt. Bara jag får hålla mig till melodistämman så går det nog bra. Marlene och Yvette kan det här med stämmor och... ja, vi får se hur det går. Regula har en rätt mörk röst och Lotta och jag får väl slåss om melodistämman... Det skall bli kul!!!

Nu har termometern sjunkit till +19 och det finns en del mörka moln i sydväst. Skall det bli regn?