Sol och vår och släktträd

Idag har det varit en riktigt fin vårdag, +12 som mest på eftermiddagen. Regula och jag har varit ute och promenerat, först längs piazzan (som inte är ett torg utan den öppna platsen längs med sjön) och ner till småbåtshamnen. Det ligger märkligt nog fortfarande en hel del snö på golfbanan. Sen satt vi ute i solskenet på en av restaurangerna vid piazzan och åt lunch, soppa och focaccia, sköljde ner det med ett glas vin och bestämde oss för att nu är det vår. Sen gick vi upp till Monte Verita, men där fanns det faktiskt fortfarande lite snö här och där, men å andra sidan hade några vårblommor kommit upp bland fjolårslöven. Sen gick jag hem och jobbade ett par timmar.


Resultatet av folkomröstningen diskuteras överallt och även om ledarna för ja-alternativet på olika sätt försöker att förlöjliga EU:s information om vad som kommer att ske om man bryter avtalet, så börjar nog folk i allmänhet dra öronen åt sig. Man får ju komma ihåg att ja-sidan hade bara 0,3% övervikt och nog tror jag att resultatet blivit ett helt annat om de som röstade varit fullt medvetna om konsekvenserna.


Nu på morgonen när jag öppnade mailboxen fanns det ett mail från Elvy. Nu hade släktforskaren redovisat resultatet, både för Elvy och Alice. Jag var naturligtvis mest nyfiken på mina förfäder. Men det var inga sensationer. Det var folk från Hälsingland, på mormors sida var det hemmansägare, skogsarbetare, en smed, ett par timmermän och någon hade varit till sjöss och hemförde en brud från Danmark. Beklagligtvis dog den danska bruden innan hon hann att reproducera sig, det hade väl varit bra med lite nytt blod när man under flera generationer hade hittat sina partner i ett såpass begränsat och glesbefolkat område som Hälsingland. Det var korrekt att någon som tjänstgjort vid Dalregementet hade träffat sin tillkommande i Stora Tuna, men den mannen befann sig i utkanten av släktträdet och de friska gener som kvinnan medförde, det hade inte påverkat mina förfäder. På morfars sida såg det lite annorlunda ut, där fanns det storbönder och skogsägare och till och med brukspatroner och ett par präster, men en del av detta kände vi redan till. Det som är värt att notera, är att familjerna på mormors sida inte varit särskilt barnrika, att uppseendeväckande få barn hade dött i späd ålder, att några av mina förfäder hade presterat goda resultat vid husförhören och att bara två fall av kriminalitet hade registrerats, en man i Färila hade stulit hästskosöm och en yngling hade vid ett besök på en skogsauktion uppträtt berusad, slagit ner en annan man och tagit hans fickur och två riksdaler. Morfars förfäder hade antingen varit ännu mer laglydiga eller också var det så - mest troligt - att de tillhörde en samhällsklass där prästerna inte var så benägna att notera avvikelser från gällande moralregler. Släktforskaren hade som längst kommit ner till 1640-talet, i flera andra fall bara till mitten av 1700-talet.


Då var Alices släktträd mera spännande och bjöd på vissa överraskningar. Hon hade anor från trakterna söder om Växjö och ner mot Blekinge, vilket är klassiskt utvandrarland. Hennes förfäder utvandrade senare än vad hon hade trott, det var 1881 som de begav sig till Minnesota. Sedan flyttade de till Kanada, det visste Alice sen tidigare. Men det som var okänt och helt oväntat, det var att Alices morfars mor kom från en gård belägen strax öster om Arbrå och att hon som tonåring tillsammans med en jämnårig hade begett sig först till Östergötland och sen till Småland för att söka plats. Där hade hon gift sig med en betydligt äldre bonde. När släktforskaren sen fördjupade sig i Alices hälsingska ursprung, så hamnade han i Los, där vi haft släktingar – men det var betydligt senare än när Alices förfäder bodde där. Det är bara att konstatera att världen är liten och att det inte är något nytt påfund att människor flyttar omkring. Sen är det ju spännande med Alices norska förfäder, de kommer från Tessungdalen, Uvdal och Numedal, områden som jag känner till rätt väl.


Nu har jag rätt bra koll på hur mitt ursprung ser ut. På min pappas sida härstammar jag från Sörmland, Sorunda och Mariefred. Min farmors morfar som var tyghandlare kom till Sverige från Fontaine de Vaucluse i Frankrike, men han var redan där gift med en svensk-norsk dam. Min släkting Peter som har släktforskat en hel del har inte lyckats få klart för sig varför hon hamnade i Frankrike. På min mammas sida är det äkta hälsingeblod. För en del år år sedan läste jag Jostein Gaarders Maya. Boken utspelar sig på Taveuni, ön utanför Fiji där datumgränsen går mitt genom ön och i likhet med hans andra böcker så spelar tid och rum en stor roll för handlingen. Där finns en man på besök och ett av hans personliga trauma, förutom att han förlorat en liten dotter, det är att en ändlöst lång genetisk kedja kommer att ta slut med honom om han dör barnlös. Jag hade aldrig tidigare funderat i de banorna, men sen dess dyker tanken upp någon gång ibland. Det känns ju lite ojuste mot de skötsamma släktingarna i Hälsingland och de inte fullt så skötsamma förfäderna i Sörmland som ändå reproducerat sig att jag plötsligt sätter stopp för den här genetiska kedjan. Men sånt är livet, och jag tror inte att någon bryr sig. Det finns tillräckligt många genetiska kedjor i omlopp här i världen.