Hav och språk

Nu har vi varit på en helt fantastisk båt- och sightseeingtur. Rickards f d kollega Einar ägde båten och så var det hans bror Geir, som bor i Lyon. Och så Rickard och jag. Båten ”Ariadne” var riktigt flott, det var förvånansvärt gott om plats i den och alla ”mod cons” fanns. Och så gick den fort när ägaren var på det humöret. Geir tyckte att han och Rickard nästan var grannar. Han tog fram sin lilla smartphone och kollade, men det var faktiskt 303 km mellan Lyon och Biel. Och till Ascona var det 512 km. Det är helt otroligt hur mycket man kan stoppa in i en av dessa små telefoner. Det fanns förstås gps i den, men Einar sa att han inte litar helt på att köra med gps, han hade riktiga sjökort också och tog ut kursen på gammalt hederligt sätt och visste hur man utnyttjade fyrar, prickar och markeringar på land. Det kändes tryggt.

Resan upp till Ålesund tog två dagar med övernattning vid Kinn, en ö utanför Florö. Öns sevärdhet är en liten kyrka, byggd på 1100-talet. Den ligger på yttersta nordspetsen av den lilla ön, vi fick lägga till på öns öst- och läsida, något annat var inte möjligt. Vi fick alltså använda benen för att bese kyrkan och sen gick vi upp i något som kallas för Kinnaklova, en naturlig spricka i berget.

Nästa dag svängde vi in mot Målöy och såg på Kannesteinen. Det är en stenpelare som formats av havet så den ser ut som... ja, i mina ögon var den mest lik en svamp. Därefter rundade vi Stadlandet och det var exceptionellt lugnt på havet, även om det gungade en del. Stad är annars ett ställe som fruktas av både nyttotrafiken och nöjesbåtar. Rickard har varit med om att det blåste rejält och gick riktigt hög sjö där när han seglade här med några vänner och han roade sig med att försöka skrämma upp oss vilket inte lyckades. Geir kollade sjörapporten i sin telefon. Man har – på fullt allvar – föreslagit att göra en tunnel genom Stadlandet för att undvika den med rätta fruktade udden där också Norges Vestkapp finns. En av Hurtigrutens båtar fick stopp i maskineriet här när det dessutom stormade. Det lär ha varit på håret att det blev en riktig katastrof. Men vi hade tur med vädret. Nästa morgon lämnade vi båten och dess ägare i Ulsteinvik där den skulle förses med helt nytt elsystem och lite elektroniska tillbehör.

Vi andra tre åkte sen till Ålesund, där vi tog in på hotell och brydde oss inte särskilt mycket ocm ”terrortrusslen”.Vi hyrde bil och åkte tunnlarna ut till öarna utanför Ålesund. Det är ”undersjöiska” tunnlar dit ut och väl ute fanns en hel del att se på, bl a en kyrka från 1100-talet, byggd i vit marmor. Ålesunds flygplats, Vigra ligger också därute. Ålesunds centrum är sevärt med alla jugendinspirerade hus. De byggdes efter att hela staden brann ner en stormig januarinatt 1904. På kvällen åt vi "sjömat". Det var krabba, räkor, havskräftor, blåmusslor och kammusslor. Till det fick vi tre olika såser och rostat bröd. När Geir såg på vinlistan att de hade ett av hans "lokala viner"  Château Mont Redon, så tyckte han att det skulle vi dricka till. Det var tur att vi var tre som delade på en flaska, den var inte billig! (För att uttrycka det försiktigt...)

Nästa dag startade vi tidigt och körde via färja först till Molde ”rosornas stad” och sen till Atlanterhavsveien. Rickard och jag hade kört där förr, men för Geir var det premiär. Det är en sån mäktig upplevelse att det går att göra om flera gånger. Vi var sen i Kristiansund och åt pizza och eftersom vädret var så fint, så tog vi en liten extra tur runt Åndalsnes med en snabbvisit vid Trollveggen innan vi körde tillbaka till Ålesund. Det är tur att nätterna är så ljusa – både nordligt och västligt gör sitt till. Lördag ägnade vi åt sightseeing i Ålesund. Vi hade lovat att hålla oss där om jobbet med båten gick snabbare än beräknat, för då skulle vi bli hämtade i Ålesund. Det blev inget med det och vi hade en trevlig dag och en mycket trevlig (men dyr) utekväll. Vädret var helt fantastiskt, ljummet i luften, havsbris och stan var full av folk.

Söndag förmiddag kom Einar och mekanikern med båten till Ålesund och hämtade oss. Det skulle samtidigt vara en provtur för att se att allt nytt fungerade. Det var något som de upptäckte behövde rättas till och först hade de tänkt att göra det måndag morgon, men väderutsikterna, med en front i antågande gjorde att mekanikern jobbade söndag eftermiddag istället. Vi rundade Stad – nu var det faktiskt betydligt mer sjögång just runt udden men väderfronten hade vi bakom oss. Så småningom hamnade vi i Kalvåg, där vi övernattade. Sen var det full fart utomskärs till en ö som heter Fedje, där infarten mot Bergen börjar. Det var mycket båttrafik i den långa infarten, det var små snäckskal till båtar med gigantiska utombordsmotorer och faktiskt en hel del kanoter och så fanns det övermodiga personer som hade gummibåtar som de hoppade i från. Einar var rätt upprörd över detta, det händer olyckor varje år, både drunkningar och att de som dyker blir påkörda av snabba båtar. Hade det varit ”riktiga” dykare hade de haft flaggor på sina gummibåtar och dessutom inte hållit till mitt i farleden.

Vi stannade i Bergen över natten och tog förmiddagståget hit. Vi såg inte något av den utökade bevakningen mer än två trötta poliser på stationen. Bergen hade knappt hämtat sig från invasionen av besökare till Tall Ships Race. Det var ganska skräpigt här och där... Eller överallt faktiskt.

Och nu är det vardagen i Geilo igen. Mulet och... +20 är väl inte så illa. I Ticino regnar det. David säjer att det har vräkt ner och att regnrekord slagits på löpande band. Värst är det tydligen kring Lugano där flera jordskred har inträffat. Men nu ser det ut att lugna ner sig.

Det har varit en olycka med en schweizisk turistbuss i Nord Tröndelag idag. Rickard har just kollat om de schweiziska tidningarna skrivit något om det och det hade de förstås. Han hittade också en artikel i Neue Zürcher Zeitung: ”Schweizerdeutsch ist nicht minderwertig.” Den handlar om att – exakt som i Norge - alla skall ha rätt till sin dialekt. Då menar man inte något slags standardschweizertyska utan den lokala dialekten. När Rickard gick i skolan så var det ”hochdeutsch” som gällde i klassrummet. Den lokala dialekten fick förekomma på skolgården, men helst skulle barnen tala högtyska där också – vilket man förstås inte gjorde. Nu kan ju alla uttrycka sig på högtyska också, skall man skriva något som inte är av privat karaktär så blir det högtyska – även om om man gärna blandar in något enstaka dialektord för att ge innehållet en lite mer personlig prägel. Jag har ju, med undantag för några månader, bara bott i den italiensktalande delen av Schweiz, så för mig är schweizertyskan, eller som den egentligen heter alemanniska, det är ett främmande språk för mig. Ibland blir jag full i skratt för det låter som babyjoller för vuxna. (Förlåt!)

Har de i Schweiz som bestämt att alla har rätt till sin dialekt rådgjort med skol- och språkfolk i Norge? Jag bara undrar.

.