En tur till Lofoten rekommenderas!

Jag säjer bara WOW! Lofoten är något alldeles speciellt. Vädret var bra, solsken och +20 och frisk vind. Vi hade Svolvaer som bas men körde omkring i hyrbil. Måndag var vi ända ute i Å som är civilisationens sista utpost på Lofoten, tisdag gjorde vi en heldagsutflykt till Andenes längst upp i Vesterålen, onsdag flög vi ut till Röst och förundrades över att det fanns så mycket av allt; natur, kultur och företagsamhet på denna lilla ö ute i havet, granne med malströmmen. Torsdag ägnade vi åt vikingarna på Borg och fredag kollade vi Lofotakvariet i Kabelvåg och väntade sen på våra reskamrater som skulle komma tillbaka klockan fem men de var inte i Svolvaer förrän vid niotiden, de hade haft motvind och havsströmmar att tampas med. Lördag förmiddag flög vi tillbaka till Flesland.

Jag hade inte behövt vara orolig för flygresan, det var ett större och snabbare plan än vad jag hade räknat med och de båda doktorerna var mycket erfarna piloter. Nu får jag försöka smälta de här innehållsrika dagarna och ladda för nästa etapp, kanalresan.

När vi körde upp till Andenes började Rickard och jag tala om vad som var hemma för oss. Det kom sig av att radion hade ett program om 50- och 60-talets stora schlagerstjärnor i Norge och Sverige. Då fanns förstås Lill Babs med och hon sjöng sången om att hon hör hemma i lilla Järvsö. Och då fick jag en liten klump i halsen, för jag kände att jag också har ”starka band med Hälsingland” – men inte just med Järvsö. Sale (Manchester) där jag växte upp har inte varit ”hemma” på många, många år och efter det att huset var tömt och alla formalia efter pappas död var avklarade så har jag inte varit där mer än max tio gånger. Sen bodde jag i Stockholm några år, men det råkade bara bli så. Lägenheten på Gärdet var trevlig men jag skildes från den utan några känslor, den var en bostad, inte ett hem.. Ascona är förstås hemma för mig, jag trivs där och mina vänner finns däromkring. Men känslomässigt så är det i Voxnadalen som jag hör hemma, trots att jag aldrig varit bosatt där. Det är där alla fina minnen finns. Rickard menar att hemma för honom är Bellmund, där han bodde som barn. Han protesterade aldrig när syskonen efter föräldrarnas död ville sälja det stora huset där de växt upp, men han hade önskat att de kunde haft det kvar - trots att allt sunt förnuft talade för en försäljning. Han har bott i Lausanne, Nagercoil, Bergen, Uvdal och nu i Biel, men fortfarande säjer han ”hemma” om Bellmund trots att han inte bott där på femtio år.

Nu börjar det klarna lite mer om bildstölder. Förlaget hade lagt ut bilder på sina medarbetare på en sajt som krävde inloggning, bilden på mig fanns där. Nu var det nödvändigt att redigera den sidan, personer hade slutat, andra hade tillkommit. Då kollade man om bilderna fanns på något annan plats på nätet. Det gjorde många av dem. Märkligt nog (eller inte) hade den österrikiska handelskammare som knyckt bilden på mig också tagit två andra bilder där och presenterat dem som bilder på sina medarbetare! När jag kontaktade dem, så hävdade de med bestämdhet att bilden föreställde en namngiven person av deras personal. Nu skall förlaget göra ytterligare en framstöt och presentera fakta. Det är inte kriminellt att stjäla en bild om det inte sker i kommersiell avsikt, problemet ligger mer på den moraliska sidan. Det holländska bemanningsföretaget har inte hört av sig, bilden finns kvar på deras sida.

Väderrapport: Mycket regn, +12. Vi håller oss inne, Rickard läser Nesbös senaste, "Mere blod" som utspelar sig i Finnmark och bland laestadianer.  Jag skall börja läsa ”Kistemakeren” av Frode Granhus, en ruggig historia som utspelas på Lofoten.