Trots ett lätt snöfall och
kalla vindar så blev det en varm och vacker fest för att fira Alice och Villy,
men det blev förstås en del gliringar i all vänskaplighet mot att de hade
lyckats hålla giftermålet hemligt i ett halvår.
Vi var sjuttiotvå personer
som firade kärleken, som Maj så poetiskt uttryckte det i prologen till
festligheterna. Elvy hade ordnat med en riktigt prima överraskning, fyra gäster
från Toronto, som hon och Alice varit vänner med i många år. En annan prima överraskning
för mig var att hon hade ordnat med en liten anläggning för simultantolkning. Där
satt jag och försökte hålla jämna steg med vad som sades och åstadkomma rimliga
översättningar av mer eller mindre vågade skämt, dialektala uttryck och
ordlekar. De lite mer formella talen var lättare att tolka – och så skulle gästerna
från Toronto tala och då fick jag förstås tolka till svenska. Det var lite
enklare. MYCKET enklare.
Men för att nu börja från
början så startade festen redan klockan sju och vid midnatt skulle den vara
avklarad. Vi var i hyrd lokal och maten kom från en catering. Tiden
däremellan... nej jag kan inte beskriva i detalj men det började förstås med
bubbel och efter lite mingel så satte vi oss till bords och Maj läste upp en
helt underbar prolog. Elvy hade rollen som värdinna och Bengt-Göran var
toastmaster.
Menyn?
Mini-västerbottenpaj.
Löjrom, crème fraiche, rödlök och sallad.
Lamm, stekt med
rosmarin, vitlök och citron. Varm sallad på sparris, lök, syrlig morot och
parmesancrème.
Chokladmarquise
med hjortronmylta och grädde. (Chokladmarquise är ett mellanting mellan
mousse och kladdkaka, placerad på en botten av biskvi.)
Under hela kvällen fanns
det sedan ett bord med påskgodis, tårta, dricka och kaffe.
Majoriteten av
gästerna var i mogen ålder (vad det nu kan vara). Vi som inte var i fullt så
mogen ålder var Villys båda döttrar med män och barn, tre kusinbarn till Villy
och ett tvillingpar som också var släkt
med Villy. Och så jag förstås. Vi var rörande eniga om att det där med
att lyckas ha riktigt roligt, det är nog snarare en specialitet för den äldre generationen
som inte har samma spärrar mot att göra bort sig.
Villy har två
döttrar, Linda och Helena. Linda är förskollärare och bor i Silkeborg i Danmark, gift med en dansk
naturvårdare, de har två barn. Helena bor i Sundsvallstrakten, hon är sjuksköterska
och är gift med en doktor och de har tre barn. Alice har inga barn, så
hon förklarade i sitt tal för Linda och Helena att nu har ni inget att säja
till om, jag kommer att betrakta er som mina döttrar och svärsöner och mina
barnbarn. Jag tror inte att någon hade
något att invända, det märks att de har fått en god relation till Alice.
Festen skulle
avslutas vid tolvslaget– men då kom det ytterligare en överraskning. Då hade
det blivit påskdagen, ljuset släcktes och Helenas två stora tjejer kom fram på
den lilla scenen i lokalen. En av dem bar på en stor korg fylld med påskliljor
och så sjöng de:
Dina händer är
fulla av blommor, vem var det som du tänkte ge dem till?
Mina blommor
var tänkta för Jesu grav, men han fanns ej här och hans grav är tom...
Det var så vackert
och verkligen en fin avslutning på en rolig fest. När gästerna sedan gick ut
fick alla en liten kruka med påskliljor att ta med hem.
Gästerna från Toronto
hade tillbringat ett par dagar i Stockholm innan de kom hit. Först hade de känt
sig oroliga efter terrorattacken, men när de hade sett alla blommor och hur
människorna påtagligt tog hand om varandra, så var det inget som kändes farligt.
Vädret hade förstås inte varit det bästa men jag tror att de var nöjda med sitt
besök. Torsdag fortsätter de till Finland. En av männen har, genom sin morfarsfar
rötterna i Finland och nu skulle de först till Helsingfors och sedan till
Borgå, där han hade utvandrat från. De hade uppgift på gårds- eller bynamn och
hoppades att få veta om något från den tiden fanns kvar. Jag hoppas att de
får hyfsat väder i Finland...
På tal om väder
så fick vi rätt skapligt väder på påskdagen – så som det skall vara. Efter
gudstjänsten så var det förstås kyrkkaffe och då kom Reinhold och satte sig bredvid
mig och frågade om jag kände till en sång från Frälsningsarmén som började O
vad fröjd han lever vår Immanuel. Det gjorde jag inte. Reinhold berättade att
när han läste på KTH så hyrde han rum på Östermalmsgatan och det hände att han
gick till Templet ibland, istället för att åka bort till Filadelfiakyrkan. Ett
år så låg han efter med studierna och bestämde sig för att inte resa hem, utan
ägna sig åt dem under påsken. Men så kändes det konstigt att inte ha varit på
någon gudstjänst, så han gick till Templet påskdagens förmiddag.
Då sjöng man
sången som han nämnt och han hade fortfarande några rader från den kvar i minnet.
Och så mindes han att vid ett tillfälle i sången när man sjöng om att gravens bommar
var krossade, så kom det ett överraskande muller från en bastrumma. Jag hade
inte hört sången, men ringde upp Håkan som på ”stående fot” sjöng den för
Reinhold i telefonen. Sen skickade Håkan över texten och jag fastnade särskilt
för inledningen av den sista versen
Glatt framåt med Jesus hela vägen hem!
Glatt framåt med Jesus till Jerusalem!
Glatt framåt med Jesus till Jerusalem!
Jag tänker inte
vara en kristen dysterkvist, orden passade mig perfekt. Segern är ju redan
vunnen och nu gäller det för oss att ha målet i sikte.
Glatt framåt
med Jesus hela vägen hem1
Glatt framåt
med Jesus till Jerusalem!
Genom storm och
böljor för oss livets furste.
Fienderna alla då
skall fly och falla,
Under Jesu spira seger sist vi fira.
O vad fröjd han
lever vår Immanuel!
O vad fröjd han
lever, han som allt gör väl!
Gravens bommar
krossats (bom bom bom)
Utav livets
furste!
