Januari är en ganska trist månad.

 

Här är det kallt och mörkt och kanske en decimeter snö. Ännu har inte dagarna blivit märkbart längre, men det kommer!

Det händer inte så mycket, folk är oroliga för omikron och de flesta håller sig hemma. Det gör vi också, uträttar nödvändiga ärenden, tar en promenad när vädret tillåter och försöker finna trevliga saker att fördriva tiden med. Jo, jag har fullt upp att göra, men man kan inte sitta vid skrivbordet hela dagen.

I onsdags träffade jag Anna-Brita, pensionerad professor i historia och hon hade flera tänkbara alternativ för hur jag skulle kunna studera historia i Uppsala till hösten. Att jag saknar svensk gymnasiekompetens i historia och samhällskunskap såg hon inte som något stort problem. Hon har talat med ett par kolleger och nu skall jag sätta ihop ett cv – eller kanske är det mer lämpligt att kalla det för Lebenslauf och skicka till en av dem.

Hemma i Ascona verkar det vara mer dramatiskt med smittspridningen än här. Det kan bero på ett aktivt vaccinmotstånd, så är det tydligen i hela Schweiz. Mina vänner har klarat sig bra, de är vaccinerade och några av dem har fått omikron i dess lättare form, men det gör ju också att man inte umgås live. Det får bli digitalt. Det är en märklig tid vi lever i.

Märklig också så till vida att den ryska björnen tycks ha vaknat och gärna vill resa sig på bakbenen och vråla för att skrämma till lydnad modell Sovjet. Jag läste att den svenska utrikesministern hade sagt i en intervju att ”vi kan gå med i Nato i morgon om vi vill.”  Skulle hennes motsvarighet i Finland våga säja så också?

I kväll blir det hemlagad pizza. Fyllningen lär bli sista resten av julskinkan (den har legat i frysen en vecka) och ananas. Hawaii à la Hälsingland alltså.