Loggbok måndag

Full english breakfast – vi insåg att det inte var så väldigt tätt mellan matställena vid den här kanalen. Ashby canal vindlade fram mellan fälten, det var oerhört vackert och oerhört lugnt och oerhört slussfritt. När vi kom fram till Hinckley så moorade vi upp intill en stor damm som var tillräckligt stor att segla i. Vi kom inte underfund med om de höll på att tävla...

Där hittade vi också en dam som kunde tala om för oss att det fanns en Tesco inte långt från där vi befann oss. Dessutom raka vägen, granne med järnvägsstationen så vi skulle inte behöva gå vilse. (Tack!) Rickard stannade vid båten - han skulle ringa Robbies systers son, som har lovat att ge honom nattlogi när vi är i London. Han bor på Abbotsbury road, precis på andra sidan av Holland park, gångavstånd från my place. Vi hade kunnat sova tre på mina 42 kvadratmeter, men det här var ju en betydligt bekvämare lösning. Vi andra travade iväg. Vi fyllde upp med rejält med proviant. Det enda vi visste, det var att vi kunde äta lunch på The Tithe Barn som finns på området vid Bosworth Battlefield.

Sen fortsatte vi på den vackra och vindlande Ashby canal. Pierre ringde sin mamma och så sjöng vi "With Christ in my vessel" för henne. Hon tyckte det var en utmärkt start på veckan. Marlene ville veta mer om armén med anledning av vårt ”utbrott” igår och Pierre försökte förklara lite vad arméandan är för något och att vi inte har en massa grova sexskämt som man har inom katolska kyrkan om kardinaler, präster, munkar och nunnor, utan vi skämtar, oftast kärleksfullt om det som är speciellt och lite udda med armén. Och så brister vi ut i sång ibland och då blir det gamla, medryckande melodier men också texter som inte är av det mest måttfulla slaget, som vi gillar att sjunga.

Ashby canal var som att komma till en helt annan slags kanal, en annan tid. Marlene kände det som om en rad personer ur den brittiska historien kunde dyka upp bakom varje krök. Och då inte enbart Rickard III. Vi tog oss till Bosworth Battlefield och moorade upp där, letade reda på The Tithe Barn och sen gick vi upp till slagfältet och besökscentret. Resten av eftermiddagen gick åt där, vi såg platsen där RIII antas ha stupat, hans källa som var överbyggd med sten, såg ut som en liten pyramid, och så var det utställning med guider och filmvisning i besökscentret.

Nu är det ju inte helt säkert att slaget stod just där, det finns tre alternativa platser och man söker med metalldetektorer och liknande för att se om det finns lämningar av vapen, detaljer till betsel eller rentav någon bit av en rustning i marken. Hittar man sådant, så kan det vara idé att använda t ex georadar för att leta efter lämningar av t ex massgravar, vallgravar, platser där man har gjort upp eld o s v. Men egentligen spelar det väl ingen roll för oss, huvudsaken är att historien inte faller i glömska. Vi har grillat korv nu på kvällen på ett picknickområde på andra sidan kanalen, just vid en av de alternativa platserna för slaget.

Här i området har något slags larver härjat och ätit nästan rent av bladen på buskar och träd. Det ser riktigt otäckt ut, kolla på bilden ovan. Men det verkar som om det enbart är just kring Bosworth Battlefield. Där vi har åkt tidigare har det varit så grönt och fräscht överallt. Vädret? Precis likadant som igår.

Loggbok söndag

Det blev en nästan ”full english breakfast” idag också. Vi hade bara glömt att köpa bacon. David hade hittat en andaktsbok från 2003 på båten och eftersom det var söndag så läste han texten för den 13 september. Det var en av mina favoritverser, Rom 8.38-39:
”I am sure that neither death nor life, nor angels, nor rulers, nor things present or nor things to come, nor powers, nor height nor depth, nor anything else in creation, will be able to separate oss from the love of God in Christ Jesus our Lord.”
Det var en bra början på dagen.

Sen tuffade vi iväg, slussfritt en bra bit. Pierre stod till rors och plötsligt började han sjunga ”With Christ in my vessel I can smile at the storm... till He drives me home.” Och så började David och jag slå med armarna och sjunga ”sailing, sailing home, sailing, sailing home”... Vi mötte en båt och när de hörde att vi sjöng, så ropade en av dem ”sunday school” och så sjöng de med. Marlene tittade medlidsamt på oss, men när hon väl hade lärt sig texten, så var hon och Rickard med till 100%. Lyckligtvis mötte vi inga båtar på en liten stund... Pierre försökte ringa sin mamma för att vi skulle sjunga för henne, men hon var förstås på kåren.

Vi kom till Atherstone locks, först var det 3 x 2 placerade slussar ute i grönskan. Såna slussar är det aldrig något problem med, har jag lärt mig. D v s man blir aldrig stående länge vid dem.

Inne i Atherstone var det fem, tätare liggande slussar och då blev det plötsligt lite knöligare. Nu hade vi ju gott om tid och vi pratade med andra kanalfarare och fixade fika, så det var ingen panik. Men det blir ändå ett visst stressmoment med slussköer. Strax efter slussarna fanns det en liten marina med en något ålderdomligare pump-out, kostade £2. Vi vet inte om vi varit alltför hysteriska med dessa ”pump-outs”, men det finns ingen mätare på avloppstanken. Det finns det däremot på färskvattentanken och på gasolflaskorna. Vi har hittills bara använt en halv flaska gasol, vi har två stora sådana som befinner sig inlåsta i kraftiga plåtlådor under bänkarna i fören. Safety first.

Vi passerade en hage med ytterst sällskapliga hästar, de var tydligenvana att få lite extra godis av förbipasserande. Dessutom befann de sig på fel sida av stängslet. Det är The Towpath till höger- där hästarna borde jobba och bidra till en ännu miljövänligare kanalfart.

Det verkade inte som om det skulle finnas någon pub på rimligt avstånd, så vi bestämde oss för att laga till ”mellanmål” av det som fanns för att sen leta reda på en söndagsöppen mataffär när vi kom till Nuneaton. Lunchtiden var över nu. Sen vet jag inte vad som flög i Pierre och David, för de gick igenom stora delar av den allra klämkäckaste armérepertoaren medan vi gled framåt i max 4 knop. Rickard kunde en hel del av den, hade lärt sig i Indien förstås och jag fick hjälpa till och Marlene skrattade och skrattade. För att hon inte skulle känna sig utanför ”lärde” vi henne Hallelujah, men mitt i alltsammans så ändrade David till narrowboat och när vi hade fattat galoppen och hakade på så ändrade han till Coventry canal och när vi hängde på så gick han tillbaka till Hallelujah. Som tur var, så mötte vi en liten kolonn av 5-6 båtar, annars hade det nog kunnat sluta hur som helst. ”Ni har tydligen väldigt roligt i er kyrka” sa Marlene och då blev det ännu roligare. Vi lugnade oss så småningom.

Vi hade sett spår av den nedlagda kolindustrin på många ställen, men här i området var det rätt många skrothögar som höjde sig över horisonten. När vi kom närmare Nuneaton så var det jättelika dagbrott, men det måste väl ha varit sten som man brutit där. Den största skrothögen var nog pyramiden Mt Judd, omgiven av lite mindre pyramider. Gör sig säkert bra i dimma och i solnedgången. Rickard fotograferade från flera håll för att sedan kunna skapa sådan stämning med något bildbehandlingsprogram som han har. Jag vet inte hur mycket Rickard har fotograferat, men han har fyllt tre minneskort till sin kamera nu. Slussfritt genom Nuneaton. Vi spanade ivrigt efter någon mataffär och när vi nästan hade gett upp hoppet så fanns det en skylt vid kanalen ”Tesco Express 300 m”. Express är ju en servicebutik, men där fick vi i alla fall tag i bröd, ägg, bacon, tomater, bordsvatten, kex, joghurt och juice. Vi klarar frukosten i morgon, nu gällde det att hitta något ställe att äta middag. Den kunde vänta ytterligare någon timma, men inte mer. I nödfall fick vi ta fram de tre stora burkarna med ravioli och värma.

När vi kom till Marston junction, där Ashby Canal börjar, så frågade vi några som tillhörde lokalbefolkningen var det fanns något ställe där man kunde äta middag. De sa att det var lite glest mellan matställena vid kanalen, och att närmaste ställe borde vara pubarna The Corner house och Chetwynd, en mile uppåt Ashby canal alldeles invid den andra vägbron. Vi tuffade iväg och Corner house som låg alldeles vid kanalen var stängd på söndagar, men det var inte Chetwynd, en liten bit uppåt bygatan. Klockan var halv nio, men det var inget problem att få paj eller piroger. Vi valde paj, den var helt ok och serverades med sallad. Beer därtill och sen var vi nöjda. Moorar nu upp för natten en liten bit ovanför samhället.

Ja, det var en söndag att minnas! Vädret är fortfarande soligt, hyfsat varmt och nätterna förhållandevis kyliga.