Torsdag: Solig men kylig morgon med mycket dagg på växtligheten vid kanalen. Antydan till morgondimma på vattnet. Vackert. Full English breakfast tillagades och förtärdes medan vi startade vår färd in mot Birmingham. Först var det en tvär sväng vid Kings Norton Junction, där vi skiftade till Worchester & Birmingham Canal. Den gick i stort sett norrut med mycket varierande omgivningar. Inga slussar! Hurra! Villakvarter, prydliga industriområden och mindre prydliga sådana, vi hade sällskap av en järnväg med snabbtåg, rivningstomter, sjukhus, skolor, you name it. Det är märkligt hur snabbt omgivningen skiftar. Vi passerade en rad med prydliga radhus som vette ut mot gatan vid kanalen och sen var det en liten sväng och där var det rena soptippen på en stor ödetomt. Så småningom kom vi fram till Gas station basin som ligger mitt i Birmingham. Där får man betala för ”kajplats” men å andra sidan är en del av området bevakat.
Vi hade hunnit bli jättehungriga och gav oss ut på upptäcktsfärd. David, som har bott i Birmingham en gång i tiden letade reda på en restaurang han kände till och reserverade ett bord för oss till klockan åtta. Så vi fick nöja oss med kaffe och pizzaslice plus en glass fram tills dess. Vi gick runt i centrum - passerade Centenary square med märkliga – ja skall man kalla det för konstverk, men en väldigt snygg stenläggning och gick bort till Victoria Square och tittade på Flozzie in the jacuzzi -
- och Iron man och Queen Victoria på sin pidestal inte att förglömma och så var vi inne i det hiskliga shoppingcentret Bullring. Marlene var inne på Boots och köpte en hel del grejor. Sånt är definitivt billigare här än i Schweiz. Annars var det faktiskt inte så mycket att se. Centrum är fullt av nya hus, byggda för att vara imponerande. Det charmigaste och mest autentiska är de gamla industribyggnaderna vid kanalerna. Dom är visserligen restaurerade och anpassade till en urban, pennningstinn och statusjagande del av befolkningen, men dom finns kvar i alla fall. Vi gick tillbaka till båten och gjorde ett desperat försök att se presentabla ut när vi skulle äta. Restaurangen hade ett kök som serverade mat från Nordafrika och mellanöstern. Mycket tingeltangel i inredningen och orientalisk musik från någon CD-spelare, lyckligtvis på låg nivå. Jättegod mat, inte så där extremt starkt kryddad heller utan mer av det rustika och mustiga slaget. ”Hemma” igen en bit efter tolv. Glada, mätta och belåtna.
Fredag: Frukost på ett morgonöppet kafé i närheten som påpassligt nog hade satt upp en skylt på kajen. Amerikanskt i stilen och man beställde vad man ville ha från en rätt omfattande meny. Marlene och jag tog deras lilla frukostmeny. Det räckte gott. Gossarna skulle förstås breda ut sig ordentligt och tog deras ”grand menu”. Om nu sanningen skall fram, så fick Marlene och jag smaka på pannkakorna och färskosten som ingick i deras meny. Det var nog lite för mycket mat även för dem klockan åtta på morgonen. Det framhölls dock att vi hade 24 slussar att forcera innan vi kom till Salford Junction, (det som brukar kallas Spaghetti Junction också) så behövde de fylla på sitt näringsförråd. Vi hade bestämt oss för att försöka hinna klara av slussarna tidigt på dagen eftersom det var fredag och man kunde räkna med lite mer trafik framåt eftermiddagen och dagsetappen borde förhoppningsvis sluta utanför det urbana Birminghamområdet.
När vi gjorde en 90-graderssväng vid den gigantiska The national indoor arena, besökte vi först en automatisk ”pump out” vid Cambrian Wharf - pris £ 5 här också. Fulltankade med friskt vatten och tömda på avloppsvatten styrde vi in på Birmingham and Fazeley canal.
Först kom vi till Farmers Bridge locks mitt inne i centrum och då gjorde jag den revolutionerande upptäckten att vi skulle slussa nedför. Lite vemodigt på sätt och vis. Nu hade vi jobbat oss upp till maxhöjden och det skulle bära utför igen. Här var kanalen också restaurerad, snygga stenpollare på kajen, några nya ”konstnärligt” utförda broar, nymålade slussportar o s v. En helt otrolig urban miljö där man tagit vara på den gamla smala kanalen på ett fascinerande sätt inne i en så tättbebyggd stadsmiljö. Det var ett område där det var restaurerade gamla hus eller nybyggda sådana i samma stil, många av dem var bostadshus och kanalen gick alldeles intill dem, på ett par ställen hängde t o m husen ut över kanalen. Sen passerade vi under ett par stora vägbroar och när vi kom ut därifrån så stannade David till och berättade att gatan till höger hette William Booth lane och så såg vi övre delen och arméflaggan på WBC, en jättestor social institution. Här blev också kanalen också plötsligt mycket bredare, förmodligen för att båtarna som en gång gick via Grand Union (som går lite längre ut från centrum) skulle komma in i centrala Birmingham.
Först var det alltså 13 slussar vid Farmers Bridge och så småningom kom vi till Aston Junction där något lokalt kanalavsnitt kom in från höger. Vi fortsatte rakt fram och kom till Aston locks. Först var det en trappa med åtta slussar, längre fram kom ytterligare tre med lite större avstånd mellan. Då hade vi kommit in i ett industriområde, ganska prydligt men inte särskilt inspirerande. Sen kom vi fram till Salford junction, där Tame Valley Canal gick åt vänster och vi fortsatte på Birmingham and Fazeley Canal till höger. Nu var det ett riktigt industriområde, delvis mycket mindre prydligt. Men det vore ju dumt att irritera sig på att kanalen går genom industriområden. Det var ju för att transportera kol till dessa man byggde kanalerna, inte för att ha dem till nöjestrafik.
Pierre hade gjort i ordning lättlunch (aptiten var väl inte så där våldsam efter morgonens utsvävningar) och vi turades om att äta, alla var intresserade av att få lägga den kommande sträckan fram till Minworth bakom oss. Lite längre ut kom en intressant sträcka med gigantiska nya fabrikskomplex där man för det mesta lagt ner lite jobb på att få det snyggt även mot kanalen, men vi hade fått nog av storstadsområdet och såg fram emot att få komma ut på landet igen. Vi såg en Sainsburyskylt på taket till ett hus inte alltför långt från kanalen och vi var snabbt inne där och handlade lite. Två slussar till och sen kunde vi se att det urbana Birmingham höll på att ta slut. Vi har moorat upp för kvällen i Curdworth, hittade en trevlig pub som hette The Beehive där vi ätit middag och umgåtts lite med både civilbefolkningen och andra kanalfarare.
Kanonfint väder både torsdag och fredag, kyligt om morgonen – men det är priset vi får betala för högtrycket. Det är ju på väg att bli höst.
