Vi vaknade tidigt. Det tog drygt tre timmar att ta sig förbi de tio slussarna i Stockton locks. Marlene och jag lagade till en ”full english breakfast” under tiden, David var kapten på skutan och Pierre och Rickard fick slita själva med slussarna. När de sen åt, så fick Marlene och jag ta över. Hade vi varit två båtar, som får plats intill varandra, så hade vi och de andra fått dela på jobbet. Men det var lärorikt. Sen var det Bascote Staircase, fyra slussar men de två första hängde liksom ihop och krävde att man tog sig genom dem på ett lite annorlunda sätt med att öppna och stänga och släppa på och av vattnet.. David fattade lyckligtvis hur vi skulle göra. Sen såg vi att det fanns en instruktion en bit nedanför den nedre delen av slussen. Logisk brittisk placering... Förresten - det är Marlene och jag som är ”the lasses with the windlasses”. Alla båtar har en speciell vev som man använder för att öppna och stänga för vattnet i slussarna. En windlass. Det är ett standardskämt, för det är i allmänhet kvinnorna som tar hand om det tunga jobbet i slussarna medan männen med fara för eget liv styr båten. Vi var faktiskt ensamma där och passagen tog genom de här fyra slussarna tog bara en halvtimma. Vid slussarna finns det i allmänhet vattenposter och vi passade på att fylla på vattentanken. Eftersom vi är fem på båten så gäller det att komma ihåg att fylla på så ofta vi kan. Sen finns det tankar för avloppsvatten ”m m” som måste tömmas vid någon ”pump-out”, men det behöver man inte göra mer än ungefär var 3-4 dag.
Därefter var det sex strövis utplacerade slussar på vägen/kanalen mot Leamington Spa och Warwick. Det var grönt och vackert, pastoral idyll med hästar, kor och får. Bitvis går kanalen mellan träd och buskar och då är man i en helt annan värld men sen öppnar sig landskapet igen. Nu hade vi fått lite rutin på slussandet så det gick rätt snabbt att passera. I Leamington stannade vi till och provianterade, räknade med att om vi skulle klara det som vi hade framför oss, så borde vi nog inte lägga tid på att leta reda på någon pub eller restaurang.
Slussfritt ända tills vi kom till Warwick. Hade också tur med nästa två slussar, som låg inne i stan. Och nu fick vi slussa uppför. Vi passerade under en motorväg och sen började slussarna igen. Vi passerade fem och sen moorade (lade till heter det väl på svenska, men nu moorar vi) vi upp vid the towpath (dragstigen, där hästarna en gång gick och drog båtarna, alltså innan ångmaskinen gjorde debut), åt middag, sträckte på benen genom att följa stigen uppför slusstrappan för att ta reda på vad och hur vi skall göra i morgon. Ja förresten, det är bara den sidan som the towpath finns på som tillhör kanalbolaget och där det är legitimt att moora. Vad vi gör nu? Pierre diskar, Rickard läser Guardian, Marlene sitter och skriver på sin laptop och David detaljstuderar morgondagens färdväg. Vi har två olika ”kanalkort” som beskriver vår planerade resrutt lite olika. Och jag skall strax hämta modemet och sända iväg detta. Javisst, vädret också. Troligen kom det lite regn i natt, men sedan har det varit fint väder, växlande molnighet och gissningsvis +20 på eftermiddagen.
