Som planerat körde jag igår till Southampton - eller rättare sagt till en förort till S. - och hälsade på Pierres mamma. Det tog drygt två timmar att köra dit, var ganska mycket trafik i Londonområdet men sen flöt det på fint. Här regnade det igår, där nere var det riktigt fint väder. Pierres mamma är en väldigt trevlig dam. Hon är 82 och väldigt spänstig både i kroppen och sinnet. Vi var ute och gick en lång promenad där hon visade mig ortens sevärdheter, kyrkoruinerna har en gång varit ett cistercienserkloster (stavas det så?) mycket pittoreska. Sen fanns det ett slott från 1500-talet som nu var ombyggt till lyxvåningar. Hon bor med utsikt mot inloppet till Southampton, det finns en lång strand där och det var några som badade, men det var tydligen inte att rekommendera eftersom så många stora båtar passerar och det ligger ett stort oljeraffinaderi på andra sidan viken. Det finns också ett "Chapel" en röd tegelkyrka som är den enda lämningen av ett jättelikt militärsjukhus som skall ha varit närmare 500 m långt och i tre våningar. Det byggdes i mitten av 1800-talet, men var tydligen mer byggt för att vara storslaget än praktiskt. Florence Nightingale var mycket kritisk till hur det var utformat och fick till stånd en del ändringar efter en tid. Det revs på 1960-talet. Och som sammanfattning kan man väl säja att det var en trevlig liten stad. Eller förort.
Jag var inte hemma förrän klockan var halv ett. Vi satt länge i hennes uterum och talade om väsentligheter. Jag hade mycket att tänka på när jag körde tillbaka till London.
Och idag skall jag ta mig till Greenwich för att äta lunch med Lena Å Hansson som är hemma från jobb i Brasilien. Det skall bli kul att träffa en sån globetrotter. Vi var med på samma kår i Manchester för evigheter sedan.
onsdag 22 juli 2009
måndag 20 juli 2009
Ur led är tiden, swine flu och lite till
Det finns en sak här som jag inte begriper, det är den tid som anges i bloggen. Det är ju inte GMT eller CET, det vet jag, men när jag räknar om tiden när jag skrev ena dagen så stämmer inte det med den tid jag får fram nästa dag heller. Men strunt i det, nu är klockan 0755 GMT och anledningen till att jag är igång vid denna tidiga timma är att det var ett jättepådrag med utryckningsfordon för ungefär en timma sedan. så då vaknade jag och insåg att det var lika bra att stiga upp.
Nu har jag varit i Saffron Walden fredag-söndag, hos Kevin och Margaret. Saffron Walden är en ganska kuperad stad med ovanligt många bevarade riktigt gamla hus, en borgruin, flera gräslabyrinter (maces) och det ståtliga herresätet Audley End strax utanför stan. De har flyttat sin snickarverkstad från Watford då det började komma i så mycket beställningar från gamla hus och herresäten i de här trakterna som skulle renoveras. De har specialiserat sig på att renovera det som går eller annars göra kopior av sånt gammalt som är bortom räddning, främst då oliks slags "väggfasta dekorationer" allt från lister till pompösa trappräcken och allt däremellan och lite till. Jag var faktiskt mycket imponerad. De har två anställda och sen kommer det praktikanter från någon skola med sånt här hantverk på programmet.
Och så var det swine flu. Icke ett enda nyhetsprogram med självaktning kan utelämna något slags nyhet om denna farsot. T o m Cherie Blair lär ha blivit smittad. Storbritannien är det område i Europa som blivit värst härjat av smittan och det har varit några dramatiska dödsfall. Men jag tror ändå inte att gemene man orkar bry sig så mycket. Sky News tröstade oss med att om man smittas nu i sommar eller tidig höst har man bättre immunförsvar än till vintern. Beträffande flygresor, så kommer rådet att den som känner oro skall ha munskydd på och handsprit i handbagaget. Eftersom man inte får ta med sånt genom säkerhetskontrollen så lär det vara full kommers med små flaskor handsprit innanför spärrarna. Samma råd gäller även för tåg- och bussresor. Det låter ju rätt vettigt.
I morgon tar jag hyrbil ner till sydkusten, skall hälsa på Pierres mamma som bor i en förort till Southhampton. Det är ungefär 15 mil dit. Jag har träffat henne som hastigast en gång tidigare. Hon är trots sina 82 år ett riktigt spänstfenomen, deltar i olika lopp och långpromenader.
Och nu är klockan 0825 GMT.
Nu har jag varit i Saffron Walden fredag-söndag, hos Kevin och Margaret. Saffron Walden är en ganska kuperad stad med ovanligt många bevarade riktigt gamla hus, en borgruin, flera gräslabyrinter (maces) och det ståtliga herresätet Audley End strax utanför stan. De har flyttat sin snickarverkstad från Watford då det började komma i så mycket beställningar från gamla hus och herresäten i de här trakterna som skulle renoveras. De har specialiserat sig på att renovera det som går eller annars göra kopior av sånt gammalt som är bortom räddning, främst då oliks slags "väggfasta dekorationer" allt från lister till pompösa trappräcken och allt däremellan och lite till. Jag var faktiskt mycket imponerad. De har två anställda och sen kommer det praktikanter från någon skola med sånt här hantverk på programmet.
Och så var det swine flu. Icke ett enda nyhetsprogram med självaktning kan utelämna något slags nyhet om denna farsot. T o m Cherie Blair lär ha blivit smittad. Storbritannien är det område i Europa som blivit värst härjat av smittan och det har varit några dramatiska dödsfall. Men jag tror ändå inte att gemene man orkar bry sig så mycket. Sky News tröstade oss med att om man smittas nu i sommar eller tidig höst har man bättre immunförsvar än till vintern. Beträffande flygresor, så kommer rådet att den som känner oro skall ha munskydd på och handsprit i handbagaget. Eftersom man inte får ta med sånt genom säkerhetskontrollen så lär det vara full kommers med små flaskor handsprit innanför spärrarna. Samma råd gäller även för tåg- och bussresor. Det låter ju rätt vettigt.
I morgon tar jag hyrbil ner till sydkusten, skall hälsa på Pierres mamma som bor i en förort till Southhampton. Det är ungefär 15 mil dit. Jag har träffat henne som hastigast en gång tidigare. Hon är trots sina 82 år ett riktigt spänstfenomen, deltar i olika lopp och långpromenader.
Och nu är klockan 0825 GMT.
torsdag 16 juli 2009
Mera London
Makalöst god middag på italiensk restaurang i Putney igår kväll. Putney är kanske inte den plats man först tänker på när det gäller gastronomiska fullträffar, men man får faktiskt ständigt ändra uppfattning om vilka områden i London som har något intressant att erbjuda, vare sig det handlar om restauranger eller shopping eller bara miljön.
Idag har jag varit på snabbvisit i Canterbury, reste med ett tidigt tåg och kom hem för en timma sedan. Förutom att hälsa på familjen Holmes så hann jag med en promenad i centrum och en snabbvisit i katedralen. I morgon kör jag till Saffron Walden för att hälsa på Kevin och Margaret. De har flyttat sin snickarverkstad dit från Watford, den går enormt bra och det skall bli spännande att se det "historiska" hus de bor i. Nu måste jag äta något, se på nyheterna och vädret (det lär bli regn i morgon) och så tänker jag vara riktigt utvilad och fräsch när jag hämtar min hyrbil. Jag är ju inte SÅ van att köra vänstertrafik. Det säjer jag jämt, men när jag väl är ute på vägen så fungerar det hur bra som helst. Men det är inget fel att ha respekt för trafiken.
Idag har jag varit på snabbvisit i Canterbury, reste med ett tidigt tåg och kom hem för en timma sedan. Förutom att hälsa på familjen Holmes så hann jag med en promenad i centrum och en snabbvisit i katedralen. I morgon kör jag till Saffron Walden för att hälsa på Kevin och Margaret. De har flyttat sin snickarverkstad dit från Watford, den går enormt bra och det skall bli spännande att se det "historiska" hus de bor i. Nu måste jag äta något, se på nyheterna och vädret (det lär bli regn i morgon) och så tänker jag vara riktigt utvilad och fräsch när jag hämtar min hyrbil. Jag är ju inte SÅ van att köra vänstertrafik. Det säjer jag jämt, men när jag väl är ute på vägen så fungerar det hur bra som helst. Men det är inget fel att ha respekt för trafiken.
onsdag 15 juli 2009
Trötta fötter
Jag gjorde som jag brukar när jag kommer hit, ränner runt i centrala London hit och dit för att riktigt känna att jag är här. Igår var jag på Oxford Street med "angränsande tvärgator", Trafalgar Square och sen gick jag så småningom genom Hyde Park och Kensington Gardens och hem. Idag har jag gått en tur genom Mayfair, hedrat Harvey Nichols och Harrods med ett besök och gått en sväng genom Chelsea och sen hemåt genom South Kensington. Sen tog orken slut och jag är hemma och rehabiliterar mig lite för i kväll skall jag ut och äta middag tillsammans med några vänner. I morgon skall jag ta det mycket lugnt.
måndag 13 juli 2009
Dags för en liten paus
Det brukar vara ganska dammigt i min lägenhet när jag kommer hit efter någon månads frånvaro, men den här gången var det extremt. Jag fick dammsuga och damma det första jag gjorde igår, och idag har jag fått städa riktigt ordentligt, skaka alla textilier på balkongen o s v. Nu börjar det kännas acceptabelt och då har jag hållit på hela dagen med undantag för en snabbvisit hos Tesco. Och det kanske förtjänar att påpekas: det har varit riktigt fint väder hela dagen.
Och nu när jag öppnade min laptop, så hade jag mail från förlaget, som vill att jag tar ett expressjobb. Glöm det, jag är i London och har inte lust. Vi har kommit överens om ett större jobb med start i början av september, när jag kommer att vara i Ascona igen.
Annars så tänker jag leva storstadsliv en eller två veckor, låtsas att jag är turist och glida omkring på stan. Och så skall jag åka till Southampton och hälsa på Pierres mamma, det har jag lovat. Det kan kanske bli en tur till Saffron Walden också och eventuellt till Canterbury.
Och nu när jag öppnade min laptop, så hade jag mail från förlaget, som vill att jag tar ett expressjobb. Glöm det, jag är i London och har inte lust. Vi har kommit överens om ett större jobb med start i början av september, när jag kommer att vara i Ascona igen.
Annars så tänker jag leva storstadsliv en eller två veckor, låtsas att jag är turist och glida omkring på stan. Och så skall jag åka till Southampton och hälsa på Pierres mamma, det har jag lovat. Det kan kanske bli en tur till Saffron Walden också och eventuellt till Canterbury.
lördag 11 juli 2009
Mycket kan man undra över.
Jag fick ett mail från Katrin där hon berättade att x och y och z var väldigt undrande över vilken relation Rickard och jag egentligen har. Så det är väl bara att tala om att vi är vänner, inget mer. Men har man gemensamma bekanta, andra gemensamma referensramar och bor en halvtimmas väg från varandra i "främmande land" så är det klart att man umgås. Dessutom är Rickard så hygglig att se till min hytte när jag är i Ascona och dessutom bo i den ibland när snön ställer till det på fjällövergångarna mot Uvdal, då blir man nära vänner. så var det med detta. Nu skall jag packa för att åka till Oslo i morgon bitti - tillsammans med Rickard. Jag skall vidare till London, han skall jobba på något sjukhus hela veckan.
Så nu var detta utklarat.
Så nu var detta utklarat.
fredag 10 juli 2009
Hemma igen
Vi lurade busvädret riktigt rejält med att åka till Balestrand. Här i Geilo har det varit massor av regn, +12 grader som varmast och rätt så blåsigt. Vi har haft några små regnskurar, men temperatur på minst +20 på dagarna.
Huset var faktiskt minst lika märkligt som jag trodde. Det är byggt med fasad av natursten och ser rätt primitivt ut när man kommer i närheten, men det är riktigt flott inuti. Det står delvis på pelare, som man kan köra in vanliga bilar under. Rickards van fick stå utanför förstås. Sen består huset av hall med trappa upp, ett stort sällskapsrum på två olika nivåer, stort kök med matplats för 8, fyra sovrum och två badrum. Dessutom en stor altan med makalös utsikt, ja det har man förstås inifrån huset också. Fönstren är lite gråtonade med något slags filter som skyddar mot solstrålning och värme och gör att huset kamoufleras extra mycket genom att reflexerna från fönstren dämpas. Det är den nuvarande ägarens far (arkitekt) som lät bygga huset på 50-talet. När det sedan blev ägarskifte på 90-talet så renoverades hela huset invändigt. Skitläckert är ordet. Jag är bara nyfiken på vad detta hus skulle kosta om det kom ut på marknaden. 20 miljoner kanske – minst.
Nu satt vi ju inte hela tiden och gosade oss i detta märkliga hus, utan vi var på ett par utflykter. En dag körde vi via Förde till Florö, en liten stad längst ute i havsbandet som man kanske skulle överleva i på sommaren men som måste vara fullkomligt urtrist vintertid utan turister.
En annan dag körde vi Gaularfjellsvägen (oj vad brant uppåt det var!) och krånglade oss fram mellan fjällsidorna till en plats som heter Fröysland där en f d kollega till Rickard har sin hytte på ett riktigt avlägset ställe. Dit kommer ingen som inte har ärende dit. Det var en gammal säter, mycket primitivt och riktigt trevligt. F d kollegan och hans fru var också riktigt trevliga. De uppskattade det primitiva livet som omväxling till ett bekvämt hus i Bergen. Vill dom duscha, så är det solvärmt vatten och vattenkanna som gäller och det blir bara en, max två gånger i veckan då vattnet måste bäras från en iskall fjällbäck. Maten lagas på vedspis men dom fuskar lite, det finns en liten gasolbrännare för morgonkaffet. Som ett avbrott i en urbaniserad tillvaro med alla mod cons måste det vara fantastiskt. Och sen var det lika brant att ta sig ner via Gaularfjellsvägen. Bitvis ettans växel, men mest tvåans. Och en suck av lättnad när vi var nere igen.
Balestrand är ett häftigt ställe, kaiser Wilhelm II brukade vara där på besök en gång i tiden och han fullkomligt vältrade sig i mer eller mindre äkta, gamla norska hjältesagor. Han har bekostat ett par fula minnesmärken i Balestrand, men värst av allt är den gigantiska Fridtjofstatyn (22 m inklusive sockeln) på Vangsnes. Fridtjof den frökne heter han egentligen, vilket lär betyda att han var modig, inte att han var gay, vilket man lätt kan tro... I Balestrand finns det rätt många vackra gamla villor i s k schweizerstil, en engelsk kyrka i vikingastil och ett stort gammal hotell, Kvikne. Och butiker som under sommaren säljer allt möjligt, hantverk och krafs till turisterna.
När vi körde till Balestrand tog vi vägen över Autland, Laerdal, färja till Mannheller och sen vidare på vägen som går längs Sognefjordens norra sida och så en färja till från Hella till Dragsvik och sen runt den lilla men dramatiska Esefjorden till Balestrand och sen en liten bit till. När vi åkte hem i förmiddags så åkte vi färja Dragsvik-Vangsnes, över Vikafjellet ner till Voss och sen färja över Hardangerfjorden mot Eidfjord och över Hardangervidda. Vi hade fint väder ända till vi kom till Halne, en fjällstation mitt på vidda, där mulnade det till och kom lite regnskvätt.
Nu skall det bli skitväder här nästa vecka, så jag har bestämt mig för att åka med Rickard till Oslo på söndag f v b London. Jag har inte varit där på ett bra tag nu, behöver nog kolla hur det står till i min lägenhet. Stämmer det verkligen att jag inte varit där sedan i december? Börjar väl lite senil.
Jag flyger från Gardermoen klockan tre, så då får Rickard köra mig dit. Man får vara lite om sig...
Huset var faktiskt minst lika märkligt som jag trodde. Det är byggt med fasad av natursten och ser rätt primitivt ut när man kommer i närheten, men det är riktigt flott inuti. Det står delvis på pelare, som man kan köra in vanliga bilar under. Rickards van fick stå utanför förstås. Sen består huset av hall med trappa upp, ett stort sällskapsrum på två olika nivåer, stort kök med matplats för 8, fyra sovrum och två badrum. Dessutom en stor altan med makalös utsikt, ja det har man förstås inifrån huset också. Fönstren är lite gråtonade med något slags filter som skyddar mot solstrålning och värme och gör att huset kamoufleras extra mycket genom att reflexerna från fönstren dämpas. Det är den nuvarande ägarens far (arkitekt) som lät bygga huset på 50-talet. När det sedan blev ägarskifte på 90-talet så renoverades hela huset invändigt. Skitläckert är ordet. Jag är bara nyfiken på vad detta hus skulle kosta om det kom ut på marknaden. 20 miljoner kanske – minst.
Nu satt vi ju inte hela tiden och gosade oss i detta märkliga hus, utan vi var på ett par utflykter. En dag körde vi via Förde till Florö, en liten stad längst ute i havsbandet som man kanske skulle överleva i på sommaren men som måste vara fullkomligt urtrist vintertid utan turister.
En annan dag körde vi Gaularfjellsvägen (oj vad brant uppåt det var!) och krånglade oss fram mellan fjällsidorna till en plats som heter Fröysland där en f d kollega till Rickard har sin hytte på ett riktigt avlägset ställe. Dit kommer ingen som inte har ärende dit. Det var en gammal säter, mycket primitivt och riktigt trevligt. F d kollegan och hans fru var också riktigt trevliga. De uppskattade det primitiva livet som omväxling till ett bekvämt hus i Bergen. Vill dom duscha, så är det solvärmt vatten och vattenkanna som gäller och det blir bara en, max två gånger i veckan då vattnet måste bäras från en iskall fjällbäck. Maten lagas på vedspis men dom fuskar lite, det finns en liten gasolbrännare för morgonkaffet. Som ett avbrott i en urbaniserad tillvaro med alla mod cons måste det vara fantastiskt. Och sen var det lika brant att ta sig ner via Gaularfjellsvägen. Bitvis ettans växel, men mest tvåans. Och en suck av lättnad när vi var nere igen.
Balestrand är ett häftigt ställe, kaiser Wilhelm II brukade vara där på besök en gång i tiden och han fullkomligt vältrade sig i mer eller mindre äkta, gamla norska hjältesagor. Han har bekostat ett par fula minnesmärken i Balestrand, men värst av allt är den gigantiska Fridtjofstatyn (22 m inklusive sockeln) på Vangsnes. Fridtjof den frökne heter han egentligen, vilket lär betyda att han var modig, inte att han var gay, vilket man lätt kan tro... I Balestrand finns det rätt många vackra gamla villor i s k schweizerstil, en engelsk kyrka i vikingastil och ett stort gammal hotell, Kvikne. Och butiker som under sommaren säljer allt möjligt, hantverk och krafs till turisterna.
När vi körde till Balestrand tog vi vägen över Autland, Laerdal, färja till Mannheller och sen vidare på vägen som går längs Sognefjordens norra sida och så en färja till från Hella till Dragsvik och sen runt den lilla men dramatiska Esefjorden till Balestrand och sen en liten bit till. När vi åkte hem i förmiddags så åkte vi färja Dragsvik-Vangsnes, över Vikafjellet ner till Voss och sen färja över Hardangerfjorden mot Eidfjord och över Hardangervidda. Vi hade fint väder ända till vi kom till Halne, en fjällstation mitt på vidda, där mulnade det till och kom lite regnskvätt.
Nu skall det bli skitväder här nästa vecka, så jag har bestämt mig för att åka med Rickard till Oslo på söndag f v b London. Jag har inte varit där på ett bra tag nu, behöver nog kolla hur det står till i min lägenhet. Stämmer det verkligen att jag inte varit där sedan i december? Börjar väl lite senil.
Jag flyger från Gardermoen klockan tre, så då får Rickard köra mig dit. Man får vara lite om sig...
måndag 6 juli 2009
Regn...
Rickard kom med 20-tåget från Oslo i lördags, fick lite mat och körde hem till Uvdal. Han skulle sova hela söndagen, hade gått en del dubbla skift på sjukhuset under veckan. Och det lär han ha gjort, för han hörde inte av sig på hela söndagen.
Men så ringde han för en stund sen och frågade om jag ville följa med till Balestrand i eftermiddag och stanna ett par dagar. Det gör jag gärna, för då får jag tillfälle att se ett högst fantastiskt hus som inte många har sett eller rättare sagt KAN se, därför att det är så väl kamouflerat mot bergväggen. Huset ligger strax söder om Balestrand på norra sidan av Sognefjorden och Rickard lånade det en sommar av en kollega på Haukeland för en del år sen, så jag har sett bilder därifrån. Och nu skulle vi hälsa på honom så jag får se detta underverk till hus inifrån också.
Enda problemet är bara vilken väg vi skall köra. Det finns tre alternativ. Men det ger sig nog när vi sätter oss i bilen. Vädret skall i alla fall bli lite varmare i Balestrand än här, även om det kommer att regna en hel del där också. Så nu hör jag inte av mig på ett par dagar.
Men så ringde han för en stund sen och frågade om jag ville följa med till Balestrand i eftermiddag och stanna ett par dagar. Det gör jag gärna, för då får jag tillfälle att se ett högst fantastiskt hus som inte många har sett eller rättare sagt KAN se, därför att det är så väl kamouflerat mot bergväggen. Huset ligger strax söder om Balestrand på norra sidan av Sognefjorden och Rickard lånade det en sommar av en kollega på Haukeland för en del år sen, så jag har sett bilder därifrån. Och nu skulle vi hälsa på honom så jag får se detta underverk till hus inifrån också.
Enda problemet är bara vilken väg vi skall köra. Det finns tre alternativ. Men det ger sig nog när vi sätter oss i bilen. Vädret skall i alla fall bli lite varmare i Balestrand än här, även om det kommer att regna en hel del där också. Så nu hör jag inte av mig på ett par dagar.
fredag 3 juli 2009
Väderleksrapport m m
Nu visar termometern på nordsidan + 27,8. Det kan bli+30 i eftermiddag, vilket väl är något slags rekord gissar jag. UV-strålningen är också på toppnivå, så man får hålla sig i skuggan.
Igår fick jag oväntat besök. En f d kollega till mig från Stockholm, som senare flyttade till Oslo hade hört av annan f d kollega att jag hade hytte på Geilo och att jag brukade vara där på sommaren. Nu var hon på väg till Ullensvang i Hardanger tillsammans med sin norske man och ett par av hans barnbarn. Då hade hon frågat på macken i centrum om de kände till någon schweiziskreg. bil som brukade tanka där och det gjorde de förstås och sa att jag troligen hade min hytte uppe på Kikut, så dom körde hit upp och hade frågat ett par personer, och en av dem hade visat på en hytte deär det just nu stod två schweiziskregistrerade bilar.
Och plötsligt stannade det en bil utanför och en dam som jag tyckte att jag nog kände igen lite klev ur. Det var ju jättekul att hon gjort sig besvär att leta reda på mig. Det blev en improviserad lunch och när vi satt och åt, så sa hennes man att han kände till en schweizisk läkare som varit kommunlege i Uvdal. Mannen var nämligen ekonomichef (e d) på Buskerud sykehus. "Det är hans bil som står där", sa jag. "Han är just nu och jobbar i Oslo". Ack ja, denna lilla värld.
På tal om Rickard så lär han komma med eftermiddagståget i morgon. Han hade tydligen blivit tillfrågad om mera jobb men det var "bara" v 29. I augusti får han hålla sig hemma, för då kommer Lisa och Robbie, Alexandra och Samuel med var sin kompis. Katie är på sommarläger i USA. Killarna var här förra sommaren också och höll på med något slags extremvariant av mountainbike som det finns banor för häruppe.
Nu blir det skuggsidan och en bok.
Igår fick jag oväntat besök. En f d kollega till mig från Stockholm, som senare flyttade till Oslo hade hört av annan f d kollega att jag hade hytte på Geilo och att jag brukade vara där på sommaren. Nu var hon på väg till Ullensvang i Hardanger tillsammans med sin norske man och ett par av hans barnbarn. Då hade hon frågat på macken i centrum om de kände till någon schweiziskreg. bil som brukade tanka där och det gjorde de förstås och sa att jag troligen hade min hytte uppe på Kikut, så dom körde hit upp och hade frågat ett par personer, och en av dem hade visat på en hytte deär det just nu stod två schweiziskregistrerade bilar.
Och plötsligt stannade det en bil utanför och en dam som jag tyckte att jag nog kände igen lite klev ur. Det var ju jättekul att hon gjort sig besvär att leta reda på mig. Det blev en improviserad lunch och när vi satt och åt, så sa hennes man att han kände till en schweizisk läkare som varit kommunlege i Uvdal. Mannen var nämligen ekonomichef (e d) på Buskerud sykehus. "Det är hans bil som står där", sa jag. "Han är just nu och jobbar i Oslo". Ack ja, denna lilla värld.
På tal om Rickard så lär han komma med eftermiddagståget i morgon. Han hade tydligen blivit tillfrågad om mera jobb men det var "bara" v 29. I augusti får han hålla sig hemma, för då kommer Lisa och Robbie, Alexandra och Samuel med var sin kompis. Katie är på sommarläger i USA. Killarna var här förra sommaren också och höll på med något slags extremvariant av mountainbike som det finns banor för häruppe.
Nu blir det skuggsidan och en bok.
onsdag 1 juli 2009
- OCH ONSDAG...
Jag vill ju inte påstå att det händer särskilt mycket här just nu. Jo, det kom en riktigt rejäl regnskur vid sextiden igår. Och så var det en bil som körde i diket i Vestlia, bländad av solen påstod föraren.
Det som ställer till det på fjället under sommaren är turisterna. dom går vilse, badar i strida iskalla fossar med olika konsekvenser d v s halkolyckor eller hjärtstopp. Sen kan inte alla köra i branta backar, d v s samma växel ner som upp och det byts bromsbackar rätt friskt på servicestationerna.
Man kan ju undra vad den belgiska familj tänkte på som gav sig iväg från Haugastöl, över Hallingskarvet för att gå till Geiterygghytta. Detta var i början av juli förra året. Enligt fjällkartorna är det en tur på 13 timmar. Nu hade familjen med sig tre barn, den äldsta var visst 14 år, hade köpt lite frukt att ha som färdkost och istället för karta hade de en synnerligen förenklad turistbroschyr, jympaskor på fötterna, shorts och t-shirt. De tog sig halvvägs upp till Lordehytta, där snön börjar, när några vana fjällvandrare mötte dem och varnade dem för att fortsätta. De nonchalerade detta och hur det nu var så träffade de ett par timmar senare på några som ibland deltar i något slags frivillig räddningsstyrka på fjället och de tvingade dem att vända. Ungarna var alldeles blåfrusna och grinade. Pappan skällde ut "räddarna" för att det var så kallt på fjället och krävde att "Norge" skulle ersätta dem för resan hit...
För att inte tala om den tysk som högljutt skällde ut kassörskan på Coop för att ölen var för dyr och för att de inte hade en viss tysk dagstidning. Jag råkade vara där, så jag hörde det - och förstod dessutom exakt vad mannen sa. Vilket inte lämpar sig att återges här. Hon hänvisade till tidningsbutiken invid och när de inte heller hade den, så hängde smockan i luften. För att lugna sig, så satte han sig i bilen och drack i rask följd upp tre öl och tog sig en slurk ur en fickplunta. Detta såg en polis som hade bevittnat händelserna och när tysken körde iväg, så stoppade polisen honom. Oj, vilket liv det blev! Efter vad jag hörde, så hade han tydligen redan innan besöket på Coop haft rätt gott om promille i kroppen. Han återvänder troligen inte till Norge för att "fira" semester mer. Det här hände i augusti förra året.
Än så länge är det rätt lugnt, men turistströmmen lär börja denna eller nästa vecka. Så vi håller andan och njuter av friden.
Det som ställer till det på fjället under sommaren är turisterna. dom går vilse, badar i strida iskalla fossar med olika konsekvenser d v s halkolyckor eller hjärtstopp. Sen kan inte alla köra i branta backar, d v s samma växel ner som upp och det byts bromsbackar rätt friskt på servicestationerna.
Man kan ju undra vad den belgiska familj tänkte på som gav sig iväg från Haugastöl, över Hallingskarvet för att gå till Geiterygghytta. Detta var i början av juli förra året. Enligt fjällkartorna är det en tur på 13 timmar. Nu hade familjen med sig tre barn, den äldsta var visst 14 år, hade köpt lite frukt att ha som färdkost och istället för karta hade de en synnerligen förenklad turistbroschyr, jympaskor på fötterna, shorts och t-shirt. De tog sig halvvägs upp till Lordehytta, där snön börjar, när några vana fjällvandrare mötte dem och varnade dem för att fortsätta. De nonchalerade detta och hur det nu var så träffade de ett par timmar senare på några som ibland deltar i något slags frivillig räddningsstyrka på fjället och de tvingade dem att vända. Ungarna var alldeles blåfrusna och grinade. Pappan skällde ut "räddarna" för att det var så kallt på fjället och krävde att "Norge" skulle ersätta dem för resan hit...
För att inte tala om den tysk som högljutt skällde ut kassörskan på Coop för att ölen var för dyr och för att de inte hade en viss tysk dagstidning. Jag råkade vara där, så jag hörde det - och förstod dessutom exakt vad mannen sa. Vilket inte lämpar sig att återges här. Hon hänvisade till tidningsbutiken invid och när de inte heller hade den, så hängde smockan i luften. För att lugna sig, så satte han sig i bilen och drack i rask följd upp tre öl och tog sig en slurk ur en fickplunta. Detta såg en polis som hade bevittnat händelserna och när tysken körde iväg, så stoppade polisen honom. Oj, vilket liv det blev! Efter vad jag hörde, så hade han tydligen redan innan besöket på Coop haft rätt gott om promille i kroppen. Han återvänder troligen inte till Norge för att "fira" semester mer. Det här hände i augusti förra året.
Än så länge är det rätt lugnt, men turistströmmen lär börja denna eller nästa vecka. Så vi håller andan och njuter av friden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
