Man över bord!

Nej, inte riktigt, men Yves och förmodligen inte heller Diana kommer inte med på vår kanaltur. Yves blev intervjuad för ett jobb inom banken strax efter nyår men han hade inte hört något sedan dess och tog för givet att han inte var aktuell för just det jobbet. Nu hade de kontaktat honom om ett ännu "bättre" jobb i Zürich och det jobbet skulle tillträdas redan den 1 maj. Diana tror inte att hon får något problem med att skaffa sig nytt jobb i Zürich och de bor i hyreslägenhet i Brissago, så det är högst troligt att hon också försvinner härifrån ganska snart. Synd, för de är så trevliga och roliga båda två, men vissa erbjudanden kan man förstås inte säja nej till. Melanie, Yves syster kommer att följa med, hon verkar se fram emot resan väldigt mycket. Om man nu skall se något positivt, så kan Regula få plats och vi blir fem i var båt.

Det var det jag hade att meddela, denna strålande dag. Strålande sol och faktiskt +20 mitt på dagen.

Och så var det måndag igen

I går kväll började vi vår "studiecirkel". När Pierre var hos sin mamma, så hittade han fem små häften, varje häfte var en genomgång till ett av evangelierna och Apostlagärningarna. Nu skall vi gå igenom dem tillsammans, det är tänkt att man har tre samlingar kring varje häfte. Rekommendationen var att man skulle börja med Markus, så det gjorde vi. Marlene tyckte att det var jätteintressant,  hon är uppväxt i katolska kyrkan men har inte fått med sig så mycket bibelkunskap, och definitivt inte med det historiska perspektivet som den första samlingen tog upp. David kallar Marlene för "vår rekryt" och det är inte att ta miste på att hon är fascinerad av armén. Jo, vi är fyra ex-salvo nu, Regula har anslutit sig till oss , till den "självstyrande kåren i Ascona". En liten trevlig "kår" med fyra ex och en rekryt... Det är synd att vi har så långt till närmaste riktiga kår. Det är Milano, 120 km och 1 tim 45 min resväg - ungefär. Marlene talar ju italienska, Regula förstår sådär... och D&P och jag är urdåliga på italienska så Milano lockar inte så mycket. Jag vet att vi borde skämmas, men försöker man att tala med någon här, så går de omgående över till engelska. Luzern är näst närmast, dit är det 170 km.

Idag har jag börjat med det avslutande kapitlet av boken. Det är kort, en epilog och jag räknar med att vara klar på onsdag. Sen får jobbet vila tills på måndag och så har jag nästa vecka på mig för en sista genomgång. Och sen tänker jag vara ledig. Okej, kommer Erik eller Gunilla med något litet (mycket litet) uppdrag som skall expedieras med expressfart, så är det okej. Men inga stora grejor mer i vår.

Och till sist - det stämmer att Rickard inte var med på vår "kanalträff" förra lördagen. Men han fick mail om allt som diskuterades och planerades. Regula hade gärna velat vara med, men fem i en båt med plats för sex, det är tillräckligt, i alla fall när vi skall vara ute i två veckor när inte alla är väl bekanta innan med varandra. David har redan lovat henne att det skall bli en tur i augusti-september. Vi får se hur det blir med det.

Nästa måndagsrapport.

Nu ser det ut som om våren verkligen har kommit. Visserligen är det just nu bara +10, men längre fram i veckan skall det bli uppåt +20 på dagarna - och sol, mycket sol. Under några dagar i alla fall. Jag börjar se slutet på mitt pågående uppdrag och kan ta det lite lugnt och njuta av det fina vädret. Detta förutsatt att jag tar ett par arbetspass om 2-3 timmar varje dag. Jag har just nu avslutat ett arbetspass, satte igång tio i åtta faktiskt!

I lördags var samtliga kanalfarare här - förutom Melanie som bor i Fribourg. Det är bara åtta veckor tills vi ger oss ut på Avon Ring. David hade gjort upp ett ungefärligt tidsschema och lite mer detaljerade planer. Han har kalkylerat med en "reservdag" och om vi inte stöter på några oförutsedda problem på vägen, så kan vi använda den dagen till att åka in till Birmingham. Varken L&S, Yves eller Diana har varit där. Det där med åtta veckor är förresten inte helt korrekt, David och jag kör till Braunston där också Rickard möter upp. Sen tar vi den ena båten och kör den till Lapworth Junction (det tar 2-3 dagar) där den andra båten, som vi hyr av bekanta till Davids släktingar ligger och väntar. När 2-veckorsturen är avklarad, så räknar jag med att stanna i  London några dagar innan jag kör upp till Geilo. Just nu funderar jag på om jag skall ta någon färja till Holland eller ta tåget genom kanaltunneln. Det går två färjor från  Harwich, den ena till Esbjerg och den andra till Hoek van Holland och så finns det en linje Ramsgate - Oostende. Eventuellt åker Rickard med mig tillbaka, jag får väl höra vad han anser.

Vad annat? Jag kan inte komma på något spännande att skriva om - jag har förutom i lördags vistats i min "arbetsbubbla"  men nu ser jag ett slut på det - snart.

Mulen måndag morgon.

När jag steg upp, så sken solen, men sen har det mulnat på och vi är på väg in i en gråvädersvecka. Men nästa vecka - då, DÅ skall det bli riktigt vårväder. Men det trodde jag om den här nyss påbörjade  veckan också. Hoppet är det sista som överger oss. Och förr eller senare exploderar våren och så blir det sommar efter några få dagar. Det saknar jag från både England och Sverige, att se våren utvecklas till försommar under några veckor. Här övergår våren i sommar alldeles för fort. Tiden för krokus och liknande lökväxter är över och påskliljorna har t o m börjat vissna om de står på sydsidan av något hus. Grannens botaniska tulpaner ligger som en gul matta över sluttningen och det är bara forsythia i nordliga utsatta lägen som fortfarande har några blommor kvar. Kameliorna står i full blom, men det är inte så vanligt med kamelior här, jag antar att det beror på jordmånen. Jag minns hur fantastiskt det var att se kameliorna kring observatoriet i Greenwich i mitten av mars. Men dom kanske blommar lite senare i år?
Uppe på Geilo ligger snön fortfarande och häromdagen fick man en dryg decimeter nysnö.

I lördags träffade jag Regulas släkting som jobbar på IHQ. Nej, jag skall inte vidarebefordra något skvaller här, men det finns de som på olika sätt sköter nedräkningen till sista mars. Det är många som har en liten gubbe (nedladdningsbar från nätet) som från att ge ett dystert intryck och sucka djupt, blir lite gladare för varje dag och som den sista dagen av nedräkningen dansar och sjunger av glädje.

Regula tycker att det har varit ett riktigt lyft att flytta hit. Det är ju knappt en månad sedan hon flyttade hit, men jag förstår hur hon känner det. Jag bodde ju en kort tid i Biel, eller rättare sagt uppe i Magglingen innan jag flyttade hit för gott. Det är en sån stor skillnad i mentalitet och av någon outgrundlig anledning så är tillvaron lättare här - och då menar jag inte vädret. Jag uppskattar friheten och naturen när jag är på Geilo, London är egentligen för stort och stressigt för att jag skall trivas där mer än några veckor i följd. Det är kanske den avgörande faktorn till att jag lagt alla tankar om att läsa ett år på LSE (eller någon annanstans i London eller England) på hyllan. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag skall bli när jag blir stor. Men så länge det flyter in uppdrag som jag kan livnära mig på, så fortsätter jag väl som förut. Håkan har tipsat mig om en 20-poängskurs i "modern svenska" där jag skulle kunna vara en i målgruppen. Det är väl något sådant som jag skulle behöva för att hänga med i språkets utveckling. Det räcker inte att läsa nyutkommen litteratur, tidningsartiklar och bloggar.

Men nu skall jag, utan kurs i modern svenska fortsätta med det ganska stora redigeringsarbete som jag håller på med. Slut för idag.

Skalv och tsunami

Jordskalv och efterföljande tsunami hr intresserat mig sedan jag såg en tsunami "på riktigt" när vi var på semester på Hawaii, jag kan väl ha varit 13-14 år då. Vi stod uppe på ett ganska högt berg och kollade på surfare med kikare när vi såg en gigantisk våg, som vi trodde var en super-surfvåg, rulla in mot stranden. Till vänster surfade de vid en strand och till höger, i en vik mellan bergen låg ett antal mindre segelbåtar för ankar. Tsunamivågen gick långt upp på land i viken, medan båtarna som låg för ankar visserligen skumpade omkring rätt friskt och någon kantrade, men de klarade sig bra i den relativt djupa viken.

När vi kom tillbaka till vårt hotell, hörde jag för första gången ordet tsunami. De var oroliga för att någon av hotellets gäster hade råkat illa ut och prickade av oss på en lista och så fick vi order om att hålla oss borta från vattnet.

Intresset för tsunamis har gjort att jag också intresserat mig för jordskalv. Man kan lära sig en hel de på USGS hemsida, vilken jag besöker ibland. Där finns det också kartor och just nu är det 59 jordskalv inregistrerade i det aktuella området, men det inkluderar onsdagens skalv, som inträffade mycket nära dagens stora skalv.

Och nu återgår jag till mitt pågående uppdrag, men det lär bli ett antal pauser under dagen för att kolla utvecklingen i Japan.

Jag har ingen lust att blogga.

Nej, det är nog det ganska intensiva jobbtempot som tar bort skrivarlusten. Våren fortsätter att åka berg- och dalbana men visst, det blir varmare så sakteliga. I morgon kommer Regulas släkting från IHQ hit, (kommer inte ihåg just nu vad han heter) och Pierre och David har inviterat till Gossip Party, enbart för honom, Regula och mig. Pierre och släktingen känner varandra väl. Jag ser fram emot en intressant kväll med god mat.

Det känns förstås lite ofint att utelämna Marlene, men hon förstod, "det kommer bara att bli skvaller om människor som jag inte känner och förhållanden som jag inte är bekant med. Hon, Julia, Leo och Stephan skulle gå och äta på något nytt ställe, jag tror det var i Locarno. Jag får säkert höra efteråt vilken underbar mat och vilken fantastisk service de hade.

Kort rapport

Det är en vecka sedan jag skrev något här senast och jag har väl inte haft så mycket att skriva om, förra veckan jobbade jag och jobbade och jobbade. Men det är skönt att veta att uppdraget inte befinner sig i någon som helst tidsnöd.

Fredag kväll åkte Marlene och jag upp till hennes syster, som bor långt uppe i Gomsdalen. Där är det fortfarande bra  skidföre och dessutom är det inte så flashigt och ansträngt i backarna. Det är mest familjer som bor på hotellet som hon och hennes man äger. God mat, mysiga rum och trevligt på kvällarna. Vad mer kan man begära?

Idag har jag jobbat på, det har varit mulet och lite snålblåst ute, men tisdag och onsdag skall det bli fint väder igen. Jag skulle kunna uttrycka det så att våren åker berg- och dalbana just nu.

Och så vill jag påpeka att jag  INTE är på Facebook, om nu någon letar efter mig där. Jag kan inte begripa varför man måste fläka ut sig där och riskera att obehöriga får information som de inte skall ha tillgång till. En av mina vänner i England fick sitt facebookkonto kapat av någon som  lade in både pornografisk text och bilder där . Sen kunde inte hon gå in och ta bort det och det dröjde en dryg månad innan hon fick kontot stängt. Sånt villjag undvika - dessutom, även om det här säkert inte är SÅ vanligt.

Radikalt facelift.

Jenny undrar vad jag menar med radikalt facelift. I det här fallet så var det Lotta som hade berättat om den våg av behov av yttre försköning som ett antal av hennes kvinnliga kolleger låtit sig fångas av. Jag gissar att Lotta, som själv har varit tvungen att göra ett par korrigeringar i ansiktet efter en olyckshändelse, tycker att det är tröttsamt att höra på hur man gör det enbart för att se lite mindre rynkig ut - och yngre förstås. Men tanken på ett radikalt attitydmässigt facelift på 101:an sätter min fantasi i rörelse.

Det accelererande behovet av plastikkirurgi förbryllar mig. En gång i tiden hade jag en hemlig önskan om att kunna ta bort en liten knöl på min näsa. förmodligen var den ytterst liten eftersom den inte syns idag, men om jag stryker med pekfingret över näsryggen så känns den faktiskt - lite. Jag kan förstå att den som har någon medfödd defekt eller den som i ovanligt unga år blir ovanligt rynkig vill förändra sitt utseende, men är det någon katastrof om man blir lite lik en snäll boxer när man är 60+. Enligt Rickard så minskar möjligheterna till en bra och snabb sårläkning rätt dramatiskt efter 60 och han borde ju veta.

Det var allt för idag.

Shoot man, shoot! (NEJ)

Gårdagens stora händelse var folkomröstningen om restriktioner för vapeninnehav av privatpersoner i sina bostäder. Det är en urgammal tradition att alla män som ingår i det schweiziska försvaret skall ha ett gevär  hemma och därmed vara beredda att utan onödigt dröjsmål försvara sitt land. Nu går ju inte modern krigföring till på det viset och risken för krig kan nog anses vara försumbar. Men detta, att ha ett gevär och ammunition hemma, det anses vara en del av det schweiziska kulturarvet och folksjälen och skulle man ändra på detta så skulle den värdegrund som nationen vilar på, vara i fara!!!

Omröstningen kom till därför att drygt 300 personer begår självmord med sitt vapen varje år och att vapnen naturligtvis också används i många andra våldsbrott - och att det blivit allt mer vanligt med vapenstölder ur bostäder. Men sådana fakta väger lätt mot sedvänja, kultur och folksjäl. Nu blev resultatet 56% för oförändrade regler och 44% för en skärpning av lagstiftningen.

Men justitieministern, Simonetta Sommaruga  nöjer sig inte med den manifesterade folkviljan utan hon kommer att förelägga parlamentet nya lagar som visserligen inte tar bort rätten att ha vapen, men som skärper bestämmelserna kring vapeninnehavet och där det skall finnas ordentliga federala register över vapeninnehav. Vi får väl se hur det går - det är ju de förhatliga liberalerna i sydväst som är starkast pådrivande för en förändring. Bonden i Appenzell som har geväret hemma på vinden vill nog att det skall fortsätta som tidigare.

På lokalplanet har bestämmelserna kring prostitution kommit upp på agendan igen. "De bestämmelser som finns (i Ticino) är så luddiga att man skulle kunna tro att det är Berlusconi som står för texten" enligt lokaltidningen Corriere del Ticino.

Nu sitter jag här och väntar på att Regula skall ringa och tala om att hon och flyttbilen har kommit hit. Jag skall gå upp och assistera lite vid lossningen. David kommer också, men Pierre var tvungen att ge sig iväg till något ställe där en väg riskerade rasa. Det är egentligen inte hans ansvarsområde, men de som håller på med sådant hade fullt upp med två liknande ras. Det är typiskt att sånt händer när det börjar bli vår.

Här tar vi inte helgledigt!

Nu har jag varit flitig och jobbat hela dagen, trots att det varit fint väder, den sista dagen med vårväder. Nu blir det kallare och blötare minst en vecka framöver. I morgon skall jag jobba hela dagen, har frivilligt avsagt mig alla inviter och allt sällskap. Jag har tid på mig fram till sista februari, men det är rätt mycket jobb och så är det skönt att inte behöva sitta inne jämt när vårvädret återkommer.

Regula återkommer på måndag. Det var först sagt att de skulle lasta hennes flyttsaker på måndag och komma hit på tisdag, men nu lastade de igår och kör hit måndag morgon. Hon skulle inte ha med så mycket, men så vitt jag kan förstå av Lisa, så blev det i slutändan inte så mycket att köra till Brocki. Hantverkarna blev klara med huset i torsdags så jag var där och hämtade nycklarna till huset. Det har blivit jättefint där nu när de har plockat bort alla konstiga "dekorationer" och det är släta väggar i ljusa färger och trägolv överallt, alla snickerier är vitmålade och det blev ett helt nytt kök i vitt laminat, rostfritt och glas. Det skall bli spännande att se hur en person med så erkänt god smak kommer att inreda huset.

Mme Chevalley som bor längre ner på gatan (nej hon är inte släkt med Pierre!) hade sett att Regula varit här när jag var bortrest och hon kunde inte bärga sig närjag mötte henne på Migros härom dagen. "Jag tyckte att det var Helene Huber, stylisten som kom ut från ert hus för ett par veckor sedan. Var det hon?" Regula använde alltså sitt andranamn Helene när hon hade sitt företag, tyckte väl att det var lite tjusigare med Helene än Regula. Jag kunde ju inte annat än att tala om att det stämde och då fick jag förstås frågan om vi var vänner. "Vi har gemensamma bekanta" sa jag och så fick det vara bra med det. Regula är ju inte helt okänd, hon förekom i många olika tidningar när hon byggde upp och drev sitt företag. Hon blev "årets affärskvinna" i kantonen ett år och "främsta kvinnliga entreprenör" på nationell nivå något år senare och så fick hon förstås uttala sig både i företagsfrågor och i styling och mode gång på gång. Hon tycker att det är jätteskönt att vara borta från rampljuset - men mme Chevalley kände igen henne!

Nu skall jag återgå till jobbet. Marlene ringde för en stund sedan och frågade om jag inte hade ångrat mig och skulle följa med till en nyöppnad restaurang i Locarno. Men jag var ståndaktig och talade om att jag hade kommit igång väldigt bra med mitt jobb, sdå det fick vara den här gången.